Cykelkatten

ck valhall damelit

Between the ridesCykelLivsstil

Höstflugans midsommarupdate

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Jag är så trött på att o-cykelblogga att jag knappt vill blogga men bloggar nu lite ändå 🙄

Womancoldens ansikte, torrast läppar i stan

Hej här kommer en uppdatering illustrerad med mobilshots. En rätt tråkig sådan för jag är fortfarande sjuk. Tre veckor senare verkar världens ihärdigaste virusfan fortfarande ge sig. Jag är förvisso inte lika energilös och ontig i halsen och lungorna som i början men skillnaden är marginell. Kanske hade det gett sig fortare om jag enbart hade mig själv att rå om, kanske inte. Så rent fysiskt känner jag mig som en höstfluga. Lever inte riktigt utan för ett slags existens. Så ledsen över att inte kunna cykla :'(

The apple of my eye <3

Men nog har veckan varit fin ändå. Lillebrorsans veckolånga visit har fört med sig så mycket glädje och kärlek. Vår släkt är liten och brokig så det gäller att ta vara på de av oss som faktiskt finns. Tyvärr blev Johnny också sjuk, om än i något som kändes som en mer “vanlig” förkylning. Så det var bara att glömma alla de episka friluftsäventyren jag hade planerat för oss och roa oss hemma så gott det gick. Vi hade inte tråkigt. Vi degade med en varsin kioskvältare till bok (historisk thriller till Katja, James Bond-action till lillebror). Turades om att leka med Plutten. Unnade oss litervis med te med choklad till. Och såg ett och annat knasigt på teve. Ute var det rått och ruskigt vilket inte störde oss alls.

Mormors 90-talsfrisyr!

Efter ett par dagar hemma i Västerås åkte vi upp till Hedesunda och fortsatte sjuk- och mysstugan hemma hos Jonas föräldrar. På dagarna åkte vi in till Gävle, gick på museum, spelade bangolf i Boulognerskogen och gömde oss från regnet på Silvanum-caféet.

Ute var det fantastiskt. Det var svalt och blött och blåsigt så för första gången på många, många månader sov jag tre hela nätter utan varken stödsockor, magnesiumöverdos, massagepauser och smärtstillande.

Så trots att Plutten som vanligt gick upp vid sex-snåret så gjorde det liksom inget. Jag var utsövd. Vilken märklig, ovanlig känsla i kroppen. Tänk om jag hade varit frisk också. Jäklar vilka mirakel jag hade åstadkommit på cykeln då.

På torsdag kom äntligen Jonas upp, som hade jobbat… och blivit sjuk han också. Under midsommarhelgen rådde alltså total (wo)mancoldstämning i huset. Ett rent under att de andra klarade sig från eländet.

Mammas favvosillar!

Nåväl. Vi hade kul och gott ändå. Med plutten gick det liksom inte att inte le mest hela tiden. Och när han sov sina stunder så turades jag och Jonas om att ligga nära, nära och andas in honungsdoften. På midsommarafton tog vi oss samman och åkte ut till det urvackra Walls kalkbrott i Torsåker. På kvällen blev det förstås matkalas. På lördag blev det mest att dega och pyssla hemma. På söndag åkte vi ner till Lidingö för att lämna av Johnny hos våra föräldrar. Plutten erhöll ett par av Johnnys gamla leksaker och hade det allmänt mysigt medan vi pärisarna pustade ut. Sedan åkte vi hem och så var den helgen slut.

Ett gäng saker var så annorlunda:

~ att fira en lugn midsommar utan disco disco, ståhej och suddig midnattsdans ute på någon skogsfest (typ dansbanan i Gästrike-Hammarby). Ja annorlunda – men inte det minsta konstigt. Sådant är vårt livets skede nu. Ett underbart och glatt skede.

~ och att inte cykla alls trots ledigheten. Så himla trist. Det var ju tur att jag hade så många braiga folks runt om mig så jag inte deppade ner mig helt på grund av cykelabstinensen.

Så här är jag nu. Klen, trött, cykelabstinent (inte minst av att ha följt det grymma cykel-SM som gick i helgen, omg så många starka prestationer från alla håll och kanter*), lugn av gröten i skallen och lite FOMO:ad över att inte hinna träna så pass mycket som jag önskar nu när det är så ljust och skönt på kvällarna. Men nog är även denna sjuka en prutt i det stora helas hav. Om en vecka börjar Jonas semester och då är vi alla tre tillsammans och förhoppningsvis redan friska.

Om vi kommer att äventyra och cykla ikapp då? Ojoj.

Puss och hoppas ni hade ett glatt midsommarfirande.

*mitt “gamla” lag CK Valhall Damelit roffade åt sig både lagtempoguld och bra höga placeringar i tempo och linje och cykelvännerna i VCK och Norbergs CK tog en massa guld-, silver- och bronsmedaljer i masters-SM. Fy fan va ni är bra.

5 år ago 0 kommentar
3 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesCykelKatjas tipsLivsstilOm cykel i staden

Om oss, om mig, om SJ, om några bra saker, om er

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Hej god morgon glad måndag och så!

Hur har er helg varit? Min har varit hur bra som helst – hade ju lillebror på besök och så hade vi ett peppt uppstartsmöte för nästa höstens stora blårange-evenemang – förutom panikångestattacken på grund av stressen igår kväll. Fett jävla onödigt men något jag tyvärr fått lära mig leva med så ingen stor grej egentligen även om det känns så i stunden.

Annat som i stunden känns som det aldrig kommer att lösa sig är vår regerings mycket snack-lite verkstad-inställning till att verkligen underlätta för människor att resa miljövänligt. Det statligt ägda SJ tänker nämligen modernisera sin tågflotta – och bland annat köpa in nya snabbtåg för miljardbelopp. Men några planer på att erbjuda cykelplatser (alltså, vi snackar enstaka platser, på nåder alltså!) finns det tyvärr inte ens i tanken:

Och när jag frågar varför så får jag följande svar:

vilket är det mest intetsägande och osakliga svaret ever typ. Vem räknas till resenär då? Uppenbarligen enbart de som tar så lite plats som möjligt för så hög kostnad som möjligt (om ni undrar om regionaltågen så är det ett nein där med). Planeten tackar er SJ – som trots alla studier (här är en av dem) om att möjligheten att ta med sig cykel på tåget gör att betydligt fler väljer tåg – ändå väljer att maximera den kortsiktiga vinsten istället.

Nog om världens tråkerier. Här kommer ett par positiva klickisar istället:

ett. Min kära vän Anna – friluftsälskaren och äventyrspassionistan som gjort ett gäng succégästinlägg här på CK – har efter år av påtryckningar äntligen dragit igång sin egen blogg. Och vilken också! Få pennor flyter så fritt och poetiskt som hennes, läs det här ba:

Och då sa Jonatahan, att klubben borde göra svarta kläder som var stilrena. Helsvarta.

”Med en rosa rand på?”, föreslog Henrik.

”Ja”, sa Jonathan, och då förstod jag att han cyklat Dalsland Runt, och vi pratade gemensamma bekanta och började drömma oss bort till äventyrens sommarcykelturer, och Henrik hade dagens stiligaste kompislapp.

Alltså genialt eller? In och läs Annas blogg Grön cyklist – bokmärk den – kommentera den – få henne att fortsätta så slipper jag vara den som tjatar.

två. Kommer ni ihåg Sophieemmy-bloggen? Det var min favvotävlingsblogg av två elitsatsande cyklisten som verkligen skrev hur det var att tävla i cykel. Sophie Sundström är ett nytt och välkommet tillskott i vårt lag CK Valhall Damelit och Emmy Andersson har gått och blivit en i det belgiska laget De Sprinters Malderen och med en ny blogg. Jag diggar Emmys cykelmotto Jag älskar att cykla men jag tränar inte för att det är kul utan för att bli bäst på tävlingar, för det är kul och jag ser fram emot många roliga poster om livet som tävlingscyklist i Belgien! Här är Emmys nya blogg.

Och jag då? Jovars! Den här veckan är jag något mindre sugen på blodapelsiner men bra mycket mer på ratatouille vilket är både märkligt och inte egentligen. Jag tänker hinna med minst några cykelpass inne eller ute och så simma och gymma en sväng på det. Så rörigt i skallen, är inte van att träna “för att må bra” men det verkar vara det som gäller just nu vilket är en utmaning i sig hehe. Vi har dessutom två lägenhetsvisningar att gå på, ena lägenheten är lite för modern för min smak men läget är kanoners så man kanske kan stå ut med moderniteterna ändå ett tag.

Och till slut ni kära läsare – som jag tycker bör hålla lite extra koll på Cykelkatten den kommande tiden. Vem vet, det kommer kanske en rolig tävling snart.

Puss!

English: Some words about how I’m doing, about Swedish Railway’s refusal to allow bikes on trains, about two good blogs and about me longing for cycling and ratatouille. 

7 år ago 0 kommentar
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
CK Valhall Dam ElitKatja kör landsvägKatja tävlarVästerås CK

Stolt för tredje året i rad

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Ni känner igen fotot på kortet va?
Just det – från min hemskaste tävlingsupplevelse
från säsongen 2016. Min bloggheader.
Allt för att påminnas 
om att aldrig bli bekväm.

I förrgår damp den ner för tredje året i rad – tävlingslicensen. Säsongen 2017/2018 (crossäsongen pågår ända in i 2018) kommer att bli min andra säsong som elitsatsande amatörtävlingscyklist. Precis som förra säsongen så kommer jag att tävla för CK Valhalls damelitlag – i år ännu större och starkare – på landsvägssidan och för hemmaklubben Västerås CK på crossidan.

Jag tycker att tävla är det finaste och roligaste man kan göra som cyklist. Sättet och nivån man tävlar på spelar mindre roll i det stora hela. Alla vi som någonsin stått på startlinjen till en tävling eller för den delen till ett motionslopp – från nervdarrig motionär till lika nervdarrig elitcyklist – vet att redan där är mycket vunnet.

Och trots att jag är den första som driver med mig själv och min inte alltid spikraka tävlingssatsning så är jag seriös med det jag gör och stolt över mina framsteg, små som stora. Och tacksam för att jag har ett liv som trots all skit som på skitavis händer då och då ändå låter mig ägna mig åt det jag älskar.

Puss och med förhoppning om fler med nålade bakfickor säsongen 2017/2018! In och teckna här.

7 år ago 2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja tävlar

Två krascher och en tusen lärdomar – min tävlingssäsong 2016

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Hej och jag är lite tom. Plötsligt är säsongen 2016 över.

Över!

Igår låg jag ner och läste deppiga artiklar på mobilen medan Jonas redigerade fotona från årets sista officiella race och det slog mig.

Jag har ingen tävling i helgen att vara nervös inför.

Jag ogillar den känslan. Luften har inte gått ur mig. Det beror förstås på den gångna säsongens brokighet så jag är liksom inte riktigt färdig än. Den har liksom inte varit linjär någonstans. Som amatörtävlande får jag alltid finna mig i att cyklingen (för det mesta) följer det övriga livet. Denna säsongen har varit ett tydligt bevis på detta – även om den har levt sitt eget liv också.

Voilà, här är den korta (men i bloggformat långa) versionen.

Det började fint och starkt. Jag hade inte varit sjuk lika mycket som vintrarna innan och kunde därför träna hårdare och oftare och köra fler utepass så distansbenen fanns där hela tiden. Trots att jag inte tränade lika mycket med blårange klassiska snabbgäng pga. trött på att höra massa skit från de mindre sportsliga gubbarna så fanns det en stabil raceinriktad kärna och bra intervallmotstånd även i de andra sammanhangen. Nykär äventyrscyklist offrade jag dock ett antal tuffare pass till förmån för hinder och fara-cyklingen på cross och racer (ni har ju säkert läst om alla mina kostsamma tubdäckspunkor genom sommaren). Att jag blivit en del av det nystartade CK Valhall Damelit-laget gjorde också att tävlingspeppen steg och jag såg fram emot att tävla på riktigt – landsvägscyklingen är ju en lagsport!

Så kom våren och med den årets mallisläger – en fin upplevelse med många glada VCK:are men som handen på hjärtat mest handlade om att jag och Jonas trevande sökte efter varje liten möjlighet att cykla på tu man hand utan att riktigt erkänna det för varandra för blyga osäkra inte officiellt kära än och så. Det var skitkul att visa Jonas mina favvovägar och även upptäcka nya hörn och stigningar tillsammans med honom som inte varit i den delen av världen tidigare. Benen var inte riktigt pangpangish, kanske berodde det på alla nattpromenader – men de hade ändå fått sig ett gäng tusen höjdmeter.

Checkar in på årets första race (innan mina klubbkläder kom)

Väl hemma blev det dags att prioritera rätt. Jag började med att testa formen på ett tidigt SMACK-GP (vi var typ, fyra tjejer som körde det?), fortsatte sedan med ett antal GP (inte minst årets kaxigaste GP – Prioritet Grand Prix i Göteborg där jag utan att överdriva ägde tekniskt, dam efter dam blev avställd av moi tills jag blev ikappkörd av Olsson och Penton på det superkorta varvet, helt rätt åt oss icke-proffsen alltså) och några linjetävlingar. På hemmaplan försökte jag köra det jag kunde ihop med någon från laget och försökte skapa något där jag kunde – oftast genom att sätta igång och laga rycken för att få loss någon av våra tjejer.

Tove, jag och rising star Erica (VCK) i våras

Tyvärr kantades denna säsong även av krascherna. Nästan alla aktiva i vårt lag kraschade på ett eller annat sätt. Det var ruggigt tråkigt – dels för att det gör ont att krascha på landsväg och framför allt för att vägen tillbaka är rätt lång speciellt mentalt. Min krasch var ruggigt onödig. Jag ställde upp i ett (superroligt!) men rörigt hemma-GP och blev “klippt” av en nybörjade i innerkurvan. Jag OTB:ade, gjorde sälen på asfalten, rev upp min nya fina tröja jag fått låna av Anna och blev med ens kurv- och klungrädd, något jag aldrig varit tidigare, inte ens under mina första klubbrundor. Jag kände mig vingklippt – om jag var snuvad på min starkaste sida, vad fan hade jag då att ge i tävlingssammanhangen? Skulle jag bli en sådan där nervös vingelfia som var mest till fara för mig själv och mina medtävlande?

Jag skrapade upp mig själv och åkte till SWE CUP ATTR, ett GP som jag nån månad tidigare dansade mig genom ty så roligt och fint upplagt för ryck och lek. När jag på startlinjen (vi tjejer fick starta ihop med seniorerna B) såg the vingelpellen som hade kört in i mig så fick jag värsta panikattacken, vinglade (yes) av banan och cyklade hem till Västerås. I racetempo. Där och då insåg jag att jag skulle få lära mig på nytt. Och varför alla proffs jobbar med proffsstöd på den mentala sidan. Själv hade jag varken råd eller tid att gå till en hjärnskrynklade så jag fick agera min egen.

Kvällstid cyklade jag ut – ömsom på racern, ömsom på crossen – och lärde mig att ta kurvor. Klicka ur med ena foten. Sladda lite med bakhjulet i gruset. Körde några lugnare klungpass. Fikade, gick runt i klungan. Gjorde mitt jobb.

Grusskoj under Dalsland Runt!

Körde Dalsland Runt med bästa gänget och gick på bröllop med sexigt såriga knän.

Till slut så stod jag på startlinjen igen, denna gången på Markim-linjet. Vi hade superkul (även Norbergs Jenny hon också med gipsad arm!) och jag kunde pusta ut. Min tekniknivå var klart fegare än under göteborgshelgen men jag hade roligt igen.

Återupplivad av en vänlig MTB:are efter äckelhettan under SM

Så kom linje-SM och årets kanske varmaste dag och jag spydde av värmen på första varvet och sedan gav jag kortbane-SM en chans på en cykel med trasiga växlar (visade sig väl efter starten så frihjul i ett gäng hundra meter och sedan jakt) och sedan tävlade jag inget mer på ett tag utan körde lite social rides som fantastiska Women’s 100 med grymma brudar i Stockholm, och sedan satte jag mig vid ratten med Jonas vid min sida och cyklarna bak på bilen och drog ner till bergen i södra Europa. Resan kantades av hetta och stormar och väg, väg.

Väl hemma torskade jag spurten under Anundsloppet (bästa höstloppet alltså!) och började jag peppa för crossäsongen!

men så jobbade jag mer än någonsin. Det blev långa, ansträngande dagar men jag gillade ju mitt jobb och mina kollegor. Samtidigt flyttade företaget till ett nytt kontor. Det nya designade fabriksgolv-landskapet utan någon som helst fysisk eller mental avskärmning fråntog mig allt vad arbetsro hette. Jag började låsa in mig där jag kunde, undvek fikarasterna och luncherna. Jag förvandlades till en jagad maskin med hjärtat ständigt nere i gropen och bygghörselskydden på huvudet. Tror ni jag gillade mig själv då? Nä, självhatet under arbetstid blev ett faktum. Eftersom min hjärna är byggd så att den inte klarar av att filtrera bort uttryck och känslor så grät jag av ren psykisk utmattning om kvällarna och mardrömde varje natt. Alla minnen kom tillbaka.

Jag blev påkörd av en grön moppe på cykelbanan utanför mitt hus och brände av ena lårsidan.

Min syn förändrades också då så plötsligt fann jag mig nästan helt utan balanssinne och med sämst mörkerseende. Senare skulle jag få helt nya linser utskrivna, men då fattade jag ingenting.

Ja fan ni hör, en jäkla soppa alltså. Jag var ett vrak. Jag visste att jag var på väg in i väggen, jag visste vad den berodde på, men jag kunde inte sluta bry mig om mina projekt, mina nära och kära.

Jag tränade så gott jag kunde – men även de korta delmomenten som klä på sig, skruva av flaskhållaren på cykeln, smörja in kedjan började väcka prestationsångest.

Så crosstävlingssäsongen sket sig big time. Jag åkte upp till Falun, startade, klarade av halva första varvet, hoppade av cykeln och glömde vad jag skulle göra med den sen. Cykla? Hoppa på? Vart skulle jag? Cykel, just ja tävling var det här. Kanske måste av banan? Hurdå? Just ja, man kunde ju gå. Huvudet flöt. Hm. Ehm. Det vart för mycket helt enkelt. Civilingenjören snedstreck tävlingsamatören var på väg att bli störd på riktigt.

Utan någon idrottslig hjärnskrynklare men tack vare något vett kvar i skallen, Jonas änglatålamod och underbara stöttande vänner så taggade jag ner de luxe. Jag avbokade samtliga mina engagemang, alla tävlingar. Under vårt egna Groopencross flippade jag burgare. Så gott jag kunde, var det för mycket folk så hjälpte Erica till. Jag offrade värsta superdupererbjudanden i mina dåvarande projekt och bytte jobb. Jag sa ifrån på skarpen om något tog mer energi än att det gav. Jag gick till optikern och fick nya linser.

Jag åkte ner till Groopen på egen hand och gjorde några nästintill perfekta varv. Jag log försiktigt, och världen var vacker åter.

Med bästa Anna Jansson under årets backigaste non-race-race 12 Hills!

Jag visste att säsongen var över prestationsmässigt så jag bestämde mig att ha kravlöst och roligt och ingenting annat resten av den.

Med den inställningen körde jag CX-SM och Sjöängscrossen i Eksjö, gjorde ett festligt speakerjobb under Malmöcrossen och fulade mig genom banan helt ouppvärmd på lördag (dock med bankännedomen inför nästa säsong i åtanke förstås). Jag avstod köra den på söndag – normalt ogillar jag att tävla om jag inte hinner förbereda mig mentalt och fysiskt.

Jessica (vänster) och jag tampas med Stockholm C hehe

Så det var det kära vänner. Mitt första år i elitklassen. Som både attackerare och tjejen längst bak. Två krascher – en fysisk och en mental – men också många grymma erfarenheter, ett starkare hjärta, ett par starkare ben och nästan ingen startnervositet längre! Mitt lätt roligaste cykelår hittills också.

Ibland får jag påminna mig om att jag må vara trettio år gammal, men jag är en unge i så många träningssammanhang.

Nu börjar jag blicka fram mot säsongen 2017. Jag kommer att fortsätta tävla för CK Valhall Damelit på landsväg och för VCK i cross och fortsätta utvecklas. Mitt mål är att tävlingspeaka om cirka tio år hehe så det är bara att köra. Men vi tar målen och tankarna inför nästa säsong i ett särskilt inlägg.

Tack mitt lag, tack mina klubbar, tack mina sponsorer, tack mina nära, tack ni som läser. Ni är med i vått och torrt. Puss!

Pixen i inläggen är tagna
av Jonas Wiking, mig själv och Jeppman
(
om det är för lite racekort från lvg-sidan så är det för
att jag är självkritisk och ogillar hur vissa plagg sitter på mig
så vill inte fotas hehe. Ska åtgärdas till nästa år!)

7 år ago 2 kommentarer
2 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Mina bästa cykelgrupper på Facebook

av Katja 7 år ago
skrivet av Katja

Hej. Bästa grejen med Facebook är förstås att man kan organiseras och smidigt planera och spana efter roliga saker. För oss cyklister finns det en hel del bra grupper – och här är de där jag oftast hänger. Voilà!

cx-vasteras

? Eftersom cross är en naturlig del av höstlivet och eftersom jag tävlar för VCK i cross och arrangerar Groopencross så är det förstås här i CX Västerås som jag hänger som mest just nu. Precis som ledordet Vi är CX Västerås antyder så är vi ett välkomnande, glatt gäng crossies (och crossies to be) som planerar och diskuterar våra träningar och tävlingar. Gruppen är öppen för alla som gillar cross i Västerås.

tjejer-som-tavlar-i-cx

? Och på tal om cross så är gruppen Tjejer som tävlar i CX något för kvinnor som antingen tävlar eller tänker tävla i CX. Jag startade den här gruppen som ytterligare ett steg i min lilla mission att få fler damer att börja tävla, inte minst i cross. I år är klungan större – i alla fall på seniorsidan vilket är hur kul som helst. Min förhoppning är att klungan växer mer och mer. Så ni damer som gillar CX – gå med och inspireras av glada amatörer som jag och av rutinerade proffs som Åsa Erlandsson, kolla efter skjuts eller lägg upp någon inspirerade bild eller videolänk.

vi-som-alskar

? Vi som älskar landsvägscykling är en stor och härligt blandad grupp där alla oavsett nivå och ambition diggar cykel genom att skriva om precis allt som har med asfaltsnötandet (och lite CX) att göra. Det är faktiskt enda gruppen där jag postar mina blogginlägg på Facebook eftersom jag vet att det kryllar med openminded folks som står redo med tips och egna erfarenheter (och egna blogginlägg, de som bloggar i alla fall). För den som föredrar MTB finns en motsvarande grupp som heter ALLA VI SOM ÄLSKAR MTB! (hehe)

vck-ledarkoordinering

? När vi ändå är inne på landsväg så är ju jag racertid en av VCK:s cykelledare. Ledarkåren är ett gäng grymma osjälviska individer som sliter hårt för att skänka cykelglädje och överföra säkerhetstänk till klubbens cyklister. Och även om det ibland uppstår lite meningsskiljaktigheter så är målet detsamma. Vet ni förresten varifrån idén till headern i vår grupp VCK Ledarkoordinering kommer? Från Nicktuna-korset – ett ställe där jag och Valle stått flaggisar ett par-tre år under Anundsloppet. Där finns det en stolpe med raden Gå ej nära nedfallen ledare. Perfekt slogan för ledarkoordineringen aight? Förresten så är det hur kul och givande som helst att vara cykelledare.

tavlingscyklister

? Innan vi lämnar Västerås så är den här gruppen något för alla som bor i Västerås och tävlar (oavsett disciplin, även om det har blivit främst landsvägare som hänger här). Det främsta syftet med gruppen är att planera och diskutera raceinriktade träningar och tävlingar. En grupp för alla västeråsare (och de med västeråsanknytning) med licens, det är vad gruppen Västerås Tävlingscyklister är helt enkelt.

valhall-damelit

? Nu drar vi till Stockholm, min andra hemstad! På landsvägssidan har jag sedan förra våren äran att tävla för det grymma nystartade stockholmslaget CK Valhall Damelit. Hittills har det mest varit Eva, Jessica, Tove och jag som varit aktiva (Thérèse har ju jobbat utomlands och tyvärr inte kunnat vara med). Med det nya året väntar nya mål och utmaningar men en sak är säkert – det kommer att gå cyklas väldigt snyggt, ytterst fort och med vinsterna och bra placeringar i sikte. Gruppen är av naturliga skäl hemlig – men tro mig, ni kommer inte att missa oss på tävlingarna och jag kommer att skriva mer om laget ju närmare våren det lider.

ck-valhall-racing

? Det grymma med CK Valhall är att det är en uttalad tävlingsklubb. Typ alla som kan tävlar vilket gör att stämningen verkligen doftar tublim och bromsbelägg och alla vill exakt samma sak – att utvecklas på sina villkor och göra sitt bästa och ha det trevligt ihop med andra likasinnade på köpet. Här i tävlingsgruppen är det träningar och race och resor som står i fokus. Läs mer om CK Valhall här!

cykelhistoriska

? Gruppen Cykelhistoriska föreningen en liten nostalgisk pärla. Är man det minsta intresserad av gamla cyklar och allt som har med cykelhistoria att göra så finner man glädje i att spana i gruppen och föreningens pryltorg då och då. Ibland kan det bli lite väl mycket Hej här är en svetsmuff, kan ni hjälpa mig att åldersbestämma den? men jädrans vad fina svetsmuffar det kan finnas. Är man intresserad av proffscyklingen och tycker att “det var bättre förr” så är gruppen Cykelsport 60/70/80-talet något för en. Tyvärr så förekommer det en del gubb-ish fasoner i gruppen men sånt bör ju kunna lösas om fler kvinnor och openminded folks går med och bidrar med innehållet.

vintercyklisterna

? Sist men inte minst – utan tvärtom i dessa första snön-tider – är gruppen Vintercyklisterna ett inspomåste för alla oss som diggar vintercykling. Så på med grovmönstrade (dubb)däck och in i gruppen med er! (och ja, jag såg denna renen IRL – låg bara någon meter bakom Hagen som tog bilden. Underbar ren – underbar tur)

Det var nog de cykelgrupperna jag är mest aktiv inom just nu i alla fall. Vilka cykelgrupper är ni med i? Någon bra ni vill tipsa om? Puss!

7 år ago 5 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2

Bon courage! Puss, Katja

Cykelkatten