God söndagskväll kära läsare! Har ni fått något cyklat i helgen?
Jag kom till slut ut efter några dagars profylaktisk träningslöshet på grund av tisdagens förkylningskänningar. Till skillnad från huvudet som inte hade sovit så gott på grund av mindre glada tankar kändes kroppen helt okej. Kombot skrek distans och så blev det.
Det tog inte många hundra meter innan både crossen och Katja förvandlades till lermonster. Småbarnsmamma som jag är roade jag mig med att tänka på vem som egentligen äter mest sand – Ivar eller jag? Slaget ut på antal år leder nog jag ligan så länge…
Min tanke var en alldeles lagom reko träningsrunda, inte för kort men inte för lång heller. Jag varvade mindre asfaltsvägar med större och små grusvägar.
Den dova novemberfärgskalan; tystnaden.
Så vilsamt.
Grusvägarna bjöd sin novembervana trogna på mäkta tungmald cykling. Det kan inte ha sett nå blixtsnabbt ut, när jag matade på i den västmanländska vinden. Men vinden gjorde också att kläderna torkade snabbt. Ihop med att det var typ sex-sju plusgrader och ljummet bidrog det till att det kändes mer vårligt än höstligt att cykla idag!
Efter sisådär två timmar ute stannade jag ändå till för en tugga flapjack. Kom på att jag inte hade ätit någon lunch före, utan bara lite frukost. Ja ni ser ju på den något tomma blicken.
Några tuggor brittisk havrekaka (så står det på omslaget, eller egentligen står det brittiska havrekaka) gjorde sitt. Blicken fylldes åter med liv och jag gjorde de sista kilometrarna utan en tanke på vare sig käk eller varm dusch.
Med bara några kilometer kvar öppnades så himlaportarna. För första gången på flera veckor var det dock solen och den blå (!) himlen som visade sig och inte ännu mer regn. Men då hade jag redan stoppat ner kameran i tröjfickan.
Tack för en halv hunka finfina terapimil kära västmanländska slirvägar! I vissa lägen i livet betyder en vanlig himla distansrepa mycket mer än “bara” träning. Särskilt om det är så tungtrampat att varje kilometer ger dubbla endorfinpåslag per tramptag ;)
Hoppas att så många som möjligt ger höst(ute)cyklingen en chans – i det tungtrampade och skitiga sjunger hjärtat den alldeles särskilda rytmens sång.
Puss och här är stravan.
P.S. På tal om tystnad så har SvD gjort en vettig artikelserie om buller i allmänhet och om hur högkänsliga personer som jag upplever dem i synnerhet. Ett nog så viktigt ämne i dagens intryckstäta samhälle. Och jag – som får jämt förklara varför en sådan “glad och social” person som jag lider så oerhört av så mycket som utgör fullständigt normalt vardagsstök för de flesta – jo jag blir tacksam när “mina” egenheter kommer upp i ljus och bidrar till ett mer accepterande och icke-normativt samhälle.