Här är jag på morgonen. Står i köket, mitt eget kök långt bort från köket i Sävedalen, lyssnar på de sköraste bitar jag normalt undviker när jag inte är helsolo för att inte grina inför mitt barn. Har nåtts av ännu ett jävligt sjukdomsbesked. Ringt till ännu en förstörd person. Står tåras, vattnas, blöder inombords, inför mitt barn som är så stoiskt och harmoniskt som pysslar så tryggt i sina små leksaksöar utspridda i lägenhetshavet. Vi kör ut flera timmar senare än planerat. Rakt in i vårblomsterhavet hamnar vi, mitt i de starka små rackarnas kamp med sitt. Upp till …
