Jag skriver nästan alla mina inlägg tidigt på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska men just författeriet fungerar bäst morgontid. Kanske är det för att min hjärna har fått vila på alla gårdagens intryck.
Ride- och racerapports skrivs bäst direkt därpå, när så hinns och orkas. Det är nog de enda inläggen som jag inte skriver på morgonen. Då blir de som härligast: endorfinstinna, adrenalinkryddade, ofiltrerade. Numer är det dock rätt sällan jag hinner blogga direkt efter cyklingen. Oftast prioriterar jag en annan liten aktör…
Jag läser nästan aldrig andra bloggar strax före jag skriver mina inlägg. Istället plockar jag min inspiration från de intrycken, människorna, böckerna, låtarna, miljöerna som lever i mitt huvud för stunden. Det för att hålla tankarna så fresh det går.
När jag har tryckt iväg mitt inlägg går jag gärna bloggrundan och hämtar en massa härlig inspo och kunskap. Jag älskar bra bloggar! Jag försöker alltid att kommentera om jag har läst ett inlägg jag gillar eller som har berört mig. Att kommentera eller länka och credda är ett fint sätt att “betala” för läsningen och står sig än idag i dessa fast food-ish informationstider.
I mitt skrivande vill jag åt en bra mix av lekfull spontanitet och praktisk vettighet. Även om det sällan går ett inlägg utan ett skämt eller en klurighet så tar jag alltid min passion på allvar. Jag skriker sällan högt om hur mycket jag kan hit och dit. Istället ser jag till att faktiskt kunna och dela med mig av min kunskap. Failsen får samsas med succéer!
Mitt träningsledarhjärta klappar extra hårt för den modigaste och finaste cykelgruppen däruppe – alla underbara nybörjare. Därför tar jag för givet i mina guider att alla kan allting. Är gärna lite övertydlig och så. Bare with me, ni rävarna.
Har jag stämningstorka under skrivandet av ett inlägg så lägger jag ner pennan, läser lite, lyssnar på lite musik, gör någonting helt annat och fyller på med syre och inspo. Då brukar det lossna.
När Ivar var pyttisspädis och skrivarlusten tog över skrev jag på gående/stående fot under alla våra barnvagnspromenader. Fatta vad alla tyckare skakade på huvud åt ”morsan som inte kunde lägga ifrån sig mobilen”. Tänk om de visste att den agerade blott en skrivmaskin.
Att blogga är för det mesta roligt och alltid essentiellt. Men vissa inlägg gör ont. Jag vet oftast i förväg vilka inlägg som kommer att göra det.
Dels är det de som vänder ut och in på det försiktiga och likriktade, tar en obekväm ställning och genererar shitstorms och en känsla av utsatthet och ensamhet. Sådana inlägg kan rubba min även normalt svajiga sinnesstämning en hel dag, kanske till och med flera dagar. Nu när jag är mamma och har ett känslomässigt ansvar gentemot Ivar är det tunnare med sådana inlägg. Jag skyddar mig och tar istället ställning och ifrågasätter i mindre portioner. Men ibland måste de inläggen ut. För tyvärr är det ju så att vill man verkligen göra gott så måste man aktivt ta ställning mot det onda.
Och dels är det de som öppnar på locket till mitt privatlivs mindre glada stunder. Fan vad jag egentligen är obekväm med att gråta ut offentligt men ibland måste man berätta eller hur. Ändå bespar jag er det mesta, inte minst av respekt för de övriga inblandades integritet. Är liksom inte smaskiga privatlivsdetaljer-tjejen även om ni får hänga med en hel del mellan raderna, samt i inläggen där Ivar spelar huvudrollen förstås <3
Jag önskar att jag skrev mer om proffssidan av cykelsporten, något jag gjorde en del före Ivar. Tyvärr hinner jag inte ha den kollen som krävs just nu. Funderar faktiskt på att ta in en gästskribent som skriver enkom om kvinnlig proffscykling. Sugen? Maila cykelkatten@gmail.com.
Innehållet i Cykelkatten är hundraprocentigt äkta. Att schemalägga sina känslor och tankar är inte äkta oavsett vad de lär ut i influencerskolan; en känsla känns när den känns, att framkalla känslor syntetiskt för att följa en mall vore att gå emot min natur. Tycker det är så isigt på något sätt när bloggare optimerar tiderna och ordningen för glada/ledsna/bekräftelsesökande/familjeliv/etc-inlägg. Man ba alltså, are we robots or are we human? Därför planerar jag aldrig för några inlägg andra än de rent “cykelfackmässiga”, till exempel guider eller informativa samarbeten. Men de kräver ett helt annat mindset ju och funkar perfa att jobba strategiskt med.
Men planeringen sköter sig själv rätt bra ändå. Efter ett mysigare inlägg om hemmalivet med min Ivar brukar det kännas fresh med ett sportigare cykelinlägg. Men känner jag för att skriva tre Ivar-inlägg på raken som gör jag det.
Jag tackar förstås nej till alla reklamsamarbeten som involverar Ivar. Det var jag tydlig med redan när Ivar var bäbis och PO.P (ett märke jag för övrigt älskar) frågade om han fick vara med på deras Instagram. Barn ska inte agera reklampelare punkt slut.
Jag skiljer på Cykelkatten och Katja. Cykelkatten tycker alltid som Katja, men Katja kan ibland skaka på huvudet och asflabba åt Cykelkattens glada idioti och tonårsromantiska uttryck. Överlag är Cykelkatten kaxigare och hetare än Katja som är en rätt eftertänksam varelse med glasögonmärken i näsan och en allmänt skelande uppsyn. Men man fattar ju varför – man växer för varje kvadratcentimeter lycra man tar på sig. Ni vet ju själva hur det är.
Jag anpassar alltid bild efter text och inte tvärtom. Hellre ett bildlöst inlägg än ett med en generic bild bara för att. Avföljer jämt instakonton med generic cykelpics som folks lägger upp bara för att hålla algoritmen happy.
Skriver ofta från tåg (bästa inspoplatsen), caféer, krogar, damernas, bussar. Hänt att jag har bloggat från sadeln också… Det här inlägget är för övrigt författat på expressbussen Västerås-Uppsala. Hej Uppsala!
Älskar att krydda inläggen med bra bilder. Vad är en bra bild? Smaken är förstås olika men en just en bloggbild ska vara lika delar stämningsfull som den är talande. Den behöver varken vara perfekt skarp eller ens tagen med en systemkamera. Det viktigaste är att den ska utgöra en tilltalande helhet ihop med texten.
För det mesta har jag inläggsidén färdig i huvudet när jag börjar. Ändå vet jag nästan aldrig vart inlägget tar mig. Ibland blundar jag och låter fingrarna följa tankarna. Oftast blir det småstökigt, snubbligt, lite längre än vad jag hade tänkt mig från början och så är plötsligt inlägget klart och jag känner en liten tomhet. Som efter ett minirace. Eller efter en kärleksakt
äsch
