Bästa kära medförälder! Nu måste jag tala ut om något som händer mig nästan varje morgon och kväll på vägen till och från förisen och jobbet. Något som skrämmer mig och gör ont i hjärtat. Jag talar om alla de osynliga barnen med sina ofta lika osynliga föräldrar som jag överraskas av i mörkret. Små sköra oskyddade gestalter som inte dyker upp förrän man är nära, nära med sin cykel eller gud förbjude, med sin bil eller annat motorfordon. Jag är inte typen som trycker in i ansiktet på människor att jag tycker att de beter sig oklokt. Men just …
