CYKELKATTEN

airpods pro

Katja kör landsvägKatja om cykel

Nationaldagsturen genom landskap och län.

av Katja 2 år ago
skrivet av Katja

Bild från i lördags, tänk va mysig cykelaffären som legat där i Gamla Stan måste varit.

Glad måndag cykelvänner!

Igår vaknade Sverige till sin nationaldag och jag till min (och mina föräldrars som hade världens mod att lämna allt och bara dra) tjugoettårsdag som svensk invandrare, eller invandrarsvensk, hur man nu säger.

Kände både glädje och vemod. Kände många känslor, tänkte många tankar, det blev överväldigande, jag måste cykla för att hjärnahjärta inte exploderade.

Bestämde mig för att slå tre flugor i en smäll:

🦟 hedra vårt fina cykelsverige med en längre tur genom ett gäng landskap

🦟 återse min goa pojke tidigare än sent på kvällen (vi byter på söndagar även om det är inte skrivet i sten, ses ju varannan dag allihop i alla fall).

🦟 ge hjärnahjärtat ett andrum och en sorteringsmöjlighet. Ni vet ju cyklingen, den bästa medicinen.

Och så blev det! Västerås – Hedesunda, bildbomben here we come:

Hade en ganska light rigg: två vattenflaskor och så lilla raphiduran med ombyte i

och min ständiga sekreterare sedan 2012 punkasockan uppepå sadelväskan.

Var dagen till ära lycrad i mestadels svenskdesignat, både bibsen och tröjan från Sigr som varit gulliga nog att skicka mig lite kläder på provcykling (obs ej betalt reklamsamarbete, hade förstås märkt ut annars).

Började turen naturligt i Västmanland, Västmanlands län, Svealand. Lätt bris österifrån, helt okej faktiskt, nästan så det kändes fräscht ett tag där.

Blev förstås genomsvettig ganska så omedelbums ändå, det berodde nog på pms också. Pms är i mitt fall starka ben, varmare kropp och känsligare själ.

Bejakade i alla fall den där känsliga själen genom att lyssna på god musik som fick strömma ur mobilen i bakfickan. Har jag berättat om bakfickemusiktricket? Kolla: ju grymmare musik, desto fortare man vill trampa, eller hur? Men ju fortare man trampar desto mindre musik hörs pga. vindbruset etc. Brukar sparra mig själv genom att trampa så hårt så musiken försvinner helt eller tvärtom, tvinga mig själv till stabilt trampande genom att söka hålla musikvolymen på samma nivå. Men visst, hade jag inte blivit av med mina AirPods Pro så hade jag skitit i bakfickemusiktricket och hellre njutit av enkom musiken. Men men

Rekommenderar alla att cykla till klassisk musik då och då, filmkänslan förstärks och även naturförundran.

Bytte både län och landskap efter Bredsdal. Så lummiga och tjusiga är upplandsgårdarna!

Passerade loppisar, husfolks som klippte häck, aktiva som nedlagda lanthandlar.

Så vilsamt med äldre bevarade hus med organiska former och kulörer, inget sterilt stilrent svartvitt fyrkantigt där inte.

Tog lunchstopp efter cirka sex mil. Ica Heby är en stor favorit även om min bästa alkisbänk var upptagen (och då inte av några alkisar utan av glassätande pensionärer, skandal). Nåväl, man kan inte få allt

men man kan få en buffelmozzarella, en ostfralla och en chokladdryck. Syrligt, mättande och sockrigt. Mums! Hade gärna lagt mozzarellan i cykelblöjan kan erkänna, så sval och skön och mjuk den var, men hur skulle det se ut

…och kännas

…glöm idén.

Så fortsatte jag genom Uppland, passade på att njuta av allt blomster och tänka på min lilleplutt som jämt ber mig att plocka någon blomma som han kan sitta och viska till och pilla på i vagnen.

Körde en bra bit på gamla 56:an. Den var tung, tog inte ens något kort. Tänk er själva – mil efter mil i stekande sol, torr tallskog på ena sidan, torr tallskog på andra sidan, knappt någon skugga och lätt, lätt uppför. Kunde inte låta bli att dra paralleller till livet, skeden man bara måste ta sig igenom, tillfällen som inte är så hemska men som inte är så roliga heller, tramp tramp.

(brukar normalt undvika cykla hela gamla 56:an mellan Heby och Tärnsjö men ville fram lite fortare den här gången)

Next stop Tärnsjö, Sveriges myggtätaste ort. Grattis Tärnsjö era stackare!

Och grattis myggan som lyckades grabba åt sig lite cyklistblod från cyklistens ehm… mozzarella under pinkpausen.

I Tärnsjö gjorde jag resans andra gottmastopp. Det blev en frostig (mm) renklämma, en citronmuffins och en iskall havrelatte.

Satt, åt, spanade in localsen som kom i bilar och köpte enorma mängder kolsyrat vatten. Har inte sodastream nått Tärnsjö än? Äsch jag har ingen sådan heller hemma i och för sig. Men i år så!

Läste lite på affischtavlan – varför känns det som att det alltid händer mer på småorter än i storstäderna, är det för att allting är samlat just på en och samma affischtavla så det blir sådär plottrigt och glatt?

Gick förstås inte med på betelbetet utan cyklade vidare.

Det finns så många grus- och gräsvägar som lockar i trakterna kring Dalälven – men nu hade jag bestämt mig att undvika avvikande beteende och hålla mig till landsvägen.

Med ett par små undantag herregud det går ju inte att låta bli ibland (Kerstinbo byaväg är en liten asfalts- och gruspärla som löper parallellt med 56).

Så lummigt! Så tjusigt! Och ingen punka pust.

Rätt som det är slog svalkan emot mig. Efter bron över Nedre Dalälven, med sina forsar och glada fiskegubbs, så cyklade jag så äntligen in i Gävleborgs län, Gästrikland, (Södra) Norrland.

Norrland! Mina axlar sjunker alltid ner så fort jag är i Norrland. Norrland, Sveriges medicin.

Började vid det här laget känna mig ganska mosig. Tål ju inte värmen så bra som ni vet. Värst var stjärten, tror inte riktigt hon och Shimano Turnix-sadeln är sådär jätteöverens ändå.

På köpet gjorde sig himlen beredd för att åska av sig lite. Komsi komsi snälla bad jag men nä. En blixt såg jag, och fick två sketna droppar ljumna som svett, på min redan blöta panna.

Men det blev i alla fall grått och för blicken vilsamt. Alltid något.

Nu vill jag skriva vips så var jag framme.

Men alltså, den sista milen var dryg. Riktigt dryg. Värmen muckade gräl med mig. Mensvärken tilltog. Inkråmet “där nere” hade behövt sig en extra dos chamoiskräm, något stupid jag förstås hade glömt att ta med mig. Cyklade mest stående. Hade för länge sedan slutat nynna på glada melodier. Fick dock lite slutpepp av en kolonn långtradare som körde om mig så snyggt att jag blev nästan tårögd. Förutom riktigt få undantag är långtradarchaffisar och MC-folk bäst mot oss cyklister.

Hur som!

Efter hundratretton kilometer genom tre län, tre landskap och två landsdelar kom jag så äntligen i mål i Hedesunda och gänget som inte hade anat något fick sig en rejäl överraskning. Och ett stycke gnyende svettmonster att pyssla om en timma innan det blev dags för hemfärd till Västerås.

– Hej Plutten! Mamma har saknat dig! Kom så pussas vi!

– Mää inte pussa på mig mamma, ge mig napp och glass!

Ungar.

Här är rutten:

Värt att nämna är att det går att cykla mellan Västerås och Hedesunda (eller de närliggande orterna) på en massa olika sätt både på landsväg och på grus. Man kan köra via Dalarna (mellan 15 och 17 mil), man kan utforma rutten så man får åka färja, man kan slippa asfalten så gott som helt (ca 14 mil kortast) etc. Har en tanke om att sammanställa ett inlägg med de finaste sätten, tror Jonas har de flesta rutterna i sin Strava om inte jag har dem.

Hoppas ni hade en underbar nationaldag med massa cykling och annat mys. Puss!

 

2 år ago 0 kommentar
20 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravelCykel

Dekadens första mil boom boom!

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

(med betoningen på a förstås hihi)

Hej snubblisar! Vadå snubblisar undrar ni nu, men det finns egentligen ingen annan anledning till det än att ni förmodligen snubblat över min lilla blogg. Har man inte bloggat på en månad så förväntar man sig inte någon trohet direkt heh

Igår skrev jag ett fett och inte lite blödande inlägg om tvåtusennitton. Eller snarare, om varför jag inte ville vara taskig mot tvåtusennitton. Precis som det ofta blir med texter där man vill få med mycket utan att säga för mycket så blev det snårigt och allmänt tungläst. Därför sket jag i att trycka ut inlägget. Gillade dock kontentan så den får ni

Inlägget om 2019. Kontentan

Jadu 2019. Jag skulle kunna välja att skriva ner dig rätt hårt. Om jag hade velat. Men jag vill inte.

För precis som 2017 och 2018 har 2019 varit ett år med vår älskade Ivar.

Så, nu vänder vi 2019 rumpan – lite suddigt sådär, min Canon är mer på dekis än mina neoprenskoskydd anno 2011 – och är glada åt 2020 istället.

För idag vaknade jag crisp, kittade upp mig i den varmaste färgen cykelnoir och gav mig ut på årets första runda!

Ute var det ruskigt vårligt. Klart, ljummut och inte särskilt kallt heller. På åkrarna hängde drösvis med bambisar som mumsade i sig något som bisarrt nog såg ut som färskt gräs.

Min rigg för dagen: boonen med lerdäck fram och randodäck bak. Ett fullständigt onödigt kombo på de torra landsvägarna men allt lite extra motstånd för träningens skull.

Målet: grannstan Enköping och saffransbröd i vilken form som helst. Och att känna på formen, efter att ha varit brutalt förkyld (nästan) hela lovet hittills.

Sällis: Bowie, Modern Talking, James och Prince i julklappen AirPods Pro (Jonas alltså <3). Även om ett av mina nyårslöften till mig själv är att cykla mer med (mänskligt) sällskap så pallade jag inte skaffa mig mänskligt sällskap just idag flåt

Cykelmojon: fantastisk! Jag kände mig glädjefylld och nytankad med hopp. Sjöng med i låtarna, tänkte på dittan och dattan men utan att grubbla för mycket och tillät mig att vara sådär simpelt nystartish. Herregu det måste man väl få vara ibland eller hur?

Här passerar en simpel nyårscyklist zoom zoom

Efter en obligatorisk felcykling som pajade mitt hastighetsmål ;'( anlände jag så till Enköping och fick mig mitt saffransbröd och en mugg cykelnoir dryck.

Cykelåret 2020 blev därmed invigt på ett klassiskt och tjusigt manér. Mötte dock inte en enda sportcyklist på vägarna. Var höll ni hus? Här höll jag iaf hus

Så nu kör vi 2020. Året då jag är tydligen 34, råkade fylla år igår också (tack för alla grattis i div kanaler folks)

I år tar Cykelkatten åter plats och det med en plan. Tiden är inne. Och tiden är cyklistens bästa vän, det är sedan gammalt. Det kommer att blir ett tufft och roligt tränings-, tävlings- och bloggår.

Och ni mina cykelhjältar kommer att översållas med det jag kan bäst – nakna och fängslande stories sprungna ur min passion för världens vackraste sport och så de om livet mellan rundorna.

xoxo

3 år ago 7 kommentarer
7 FacebookTwitterLinkedinEmail
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN