• Cykelcross,  Katja kör landsväg,  Träna med barn

    Söndagens kalasäventyr på väg, ås och fik

    Hej måndag.

    Eller nä hejdå måndag. Skitmåndag! Gillar ju egentligen måndagar. De är som hösten. Nystartarnas tid liksom. Men inte dagens måndag. Och så sömnlösheten och en åter (åter, åter, f-f-f-föris alltså) feberprickig Plutt på det.

    Känns med andra ord mer rimligt att mest flyta med i nuet, massera sittbenen och tänka tillbaka på gårdagen istället.

    Igår fyllde ju våran Ivar hela arton månader aka 1,5 år. Hipp hipp! Vi hade en chill morgon. Sedan packade jag ner han i kärran och cyklade till Västerås vandrarstolthet Ängsö. Inte nå jättegrönt ännu men fint ändå. Skänkte Angeliqa en tanke🖤

    Vi stannade till på Ängsö Golfkrog. Det blev en bensträckare och mellis för Plutten och en snabb kaffe plus mazarin för Katja. Fast okej, Plutten åt halva mazarinen då.

    Upp till Ängsö hade det gått tungt, tungt. Benen hade inte riktigt återhämtat sig sedan fredagens runda (vilar oftast längre mellan stålis-med-kärra-turerna) och så var det motvind hela vägen dit.

    Desto skönare var det på vägen tillbaka! Vi mötte upp Jonas som hade måste byta styrlinda på grund av fågelbajs (!) och så fick han snällt koppa på kärran på sin awol.

    Efter ett snabbt övervägande bestämde vi oss för att strunta i att ta snabbaste vägen hem. Nä. Solen sken, äventyrslustan fanns där så vi körde ett gäng (varav för mig vissa nya wii) festligt stökiga grusvägar ner till Mälaren och Gäddeholms Café.

    Trots att cafét var proppfullt med sådana där barnfamiljer (det hade tydligen getts Trollflöjten för barn uppe i ladan, tänk så tråkigt att jag hade missat det!) och det var rätt urplockat i gottehyllorna så blev pausen en hit.

    Vi satt ute i solen, hur länge som helst. Det åts räkmacka och våffla och Plutten lekte med mina nycklar. Lä ftw.

    Livet kändes helreko.

    Sedan for vi hem på grus och ås (hah jag börjar åter bli bitig i grusbackar). Strava här för vägkoll. Tony gled över med Östgötaloppet-recapen pizza och så gick gamle attaqueren Philippe Gilbert och vann hela Paris-Roubaix. Vilket lopp! Så taktiskt, så snyggt, så elegant.

    Och sedan kom natten och pluttfebern.

    Hade ni en bra cykelhelg? Jag är nöjd med mina timmar i sadeln. I veckan blir fokus på punch och distans. Puss.

  • Katja kör landsväg,  Mellan rundorna,  Träna med barn

    Kom ta mitt guld, sa hösten och vi rulla ut och tog det

    Hej Plutten. Imorgon är det söndag. Imorgon är en särskild dag. Den mest särskilda av de alla ända sedan för ett år sedan. Imorgon fyller du ett år.

    Jag trär på dig din höstlövgula vindfleece och dina mjuka tossor. In med nappen, på med hjälmen. Den här ljumna oktobermorgonen är för vacker för att inte upplevas från sadeln.

    Håll i dig grabben, nu ska jag visa dig hösten.

    Det är tidigt och en lätt dimma vilar över åkrarna med de svartvita kossorna som påminner om suddiga schackfigurer någon har placerat ut lite här och var.

    Det måste ha regnat inatt. Här och var skiner vägarna upp av blöta fläckar. I dem simmar löven. Tyst rullar däcken på landsvägarna.

    Det enda som hörs är mina andetag, sadelns och cykelkärrans knarr.

    Puff puff, ouch ouch. Jag har bra ben men riggen stålhoj + kärra + barn + packning är en tung rigg. Det blir lätta växlar uppför.

    Du är min allsmäktiga commander-in-chief och ger ifrån dig korta missnöjessignaler varje gång jag saktar ner lite väl mycket eller ännu värre, stannar till eller annat uttråkande.

    Så jag gör mitt bästa för att trampa lagom jämnt, lagom gungigt. Snart sover du.

    Men så här är det min unge vän – fincyklar man landsväg så måste man stanna till och fika, det hör till reglerna lika mycket som att din hjälmmössa inte ska åka ner över ögonen *rättar till*.

    Vi parkerar elegant mot Frösåker Golf & Contry Club.

    Jag drar en PP och bälgar i mig en slät kaffe, du förstärker depåerna med en grötis. Gemytligt och chill är det inne på golfklubben. En flott buffé står uppdukad och jag önskar att jag vore mera hungrig men det är jag inte så vi får nog allt äta hemma idag.

    Dags för avfärd, jump in my car! Menar trailer förstås. Ser faktiskt lite fram emot den dagen du är så pass stor att du kan själv hoppa in i kärran (fast då väger du ännu mer, aj aj Katjas ben)

    And here we go again. Löven virvlar runt mina fossingar, strimlas mellan ekrarna, så glatt det är och jag lever så!

    Vi cyklar i guld

    vi badar i guld

    cykeldatorn guppar i musetten, kilometrarna tickar på.

    Du har stora ögon, jag ger dig hösten

    Imorgon blir det släkt och stoj och hålligång men idag är det bara guldet och du och jag.

    Västerås, lördag 13/10

  • Between the rides,  Livsstil,  Träna med barn

    Min tid är nu.

    Hej, vet du vem jag är?

    Jag är hon med benen som börjar åter bli stål för jag har fått tillbaka mina lungor

    hon med humöret som går att leva med för svalkan har torkat mina tårar

    Jag är hon som inte kan få nog av att göra allt med dig, som vi inte förmått göra i sommar då vi mest överlevde, och tack gode g för dig som stod för lyckan

    Jag är hon som rullar snubblar springer knappt hinner hämta andan

    för jag lever ikapp sommaren

    jag är hon som äntligen ler

    ler äkta, ler brett

    paniken har s

    l

    ä

    p

    p

    t

    🌬

    fan kom inte på nåt poetiskt här
    men du är ju för söt här i gräset vid Sågdammen
    socker socker socker, och så två vinteräpplen till kinder

    Jag är hon som är äntligen fri som fåglarna som skitit ner fågeltornet där vi hängde idag, och vinden ven, och vi var varma – varma på ett bra sätt! – ihop

    sommaren är över. Länge leve sommaren och tidighösten. Dessa smärtsamt korta veckor innan löven är väck och flyttfåglarna likaså. Min sommar är här.

    Beklagar ni som värmen sörjer –

    fast sörjy not sörjy.

    Min tid är nu.

  • Allmänt om träning,  Cykel,  Katja om cykel,  Träna med barn

    Nio månader efter magen

    Glad lördag folksis.

    Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.

    Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3

    Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.

    Men först

    Känslor och kärlek

    Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.

    Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?

    The evil heat

    Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.

    Sketasur?

    Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).

    Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –

    – den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.

    Alla de korta passen

    Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.

    (O)viktigt

    Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.

    Stål och bål

    Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)

    Kondisbiten

    Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.

    Så mycket bättre

    I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.

    Fan också

    Bara jag inte glömmer att göra en sak.

    Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.

    Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!

    Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.

    Förutom när jag måste stretcha.

    Puss.

    Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3

  • Träna med barn

    Första familjeturen med mina endorfinisar

    Persikofejs i skultunavägens evinnerliga motvind

    Morgon måndag!

    Vet ni vet ni vad vi gjorde igår kväll?

    Tack chef’n A. för byssorna

    Något jag längtat efter ungefär lika länge som jag varit mamma –

    till den här solskensmojängen

    #foreverbuttfathers

    Kvällen till ära iklädd sin nya gröna Abus Smiley och placerad i sin smaragdgröna Thule Lite

    Jajjemen – vår alldeles första familjeutflykt på två… sex hjul!

    Eftersom jag inte är klar med mitt brukscykelbygge *visslar* ännu så fick Jonas (den i motvinden något tveksamma) äran att dra aerovagnen. Bakom/framför/bredvid cyklade er undertecknade hönsmamma på MTB. Den lilla baktanken hade väl varit att göra några avstickare i skogen men då jag utan överdrifter varit väldigt sjuk och dränerad på livet så kändes det ändå okej och kanske till och med klokt att mest ligga och trampa fint. Okej, någon pyttisstig hann jag med kanske.

    Turen gick klassiskt till närbruket Skultuna där vi körde en mellanlandning och bebisjympa. Hur uppspelt är inte Tuss? (fick sota för det under nattningen sedan…)

    Ajaj sockorna på sniskan

    Jag passade på att kvällssola de nyrakade och njöt av livet litegrann, glad åt att bebisen vår trivdes så under färden. Och drömde om alla cykeläventyren som väntar bakom hörnet och längre, längre bort.

    På vägen hem hade vi tack och lov lite mer kantvind än motvind. Cyklade mest bredvid kärran, lyssnade på pluttens glada åh crii åh ghee üüüh och beundrade hans stora ögon lyckliga av att se Vägen med nya ögon.

    Strax under tre mil vart det, cirkus enochenhalv timme. Helt lagom för första gången. Strava här förstås.

    Nu tänker jag bli frisk och stark(are) inför semesterns fjäll- och bergslagscykling. Puss.

    English: Yesterday evening, me and my boys did our first ever ride together. It was pure magic. I’m so looking forward to explore the world together this way.