• #lidamedstil,  Äventyra med barn

    Cykelsiar i Kupé och cykelsmiter från tungveckan.

    Hej lördag kära folks!

    Veckan har varit tung både på ett positivt och på ett negativt sätt. Jobbet, privat, yada yada och till råga på allt en mycket plågad och gnällig Plutt som har dragits med tandsprickningen hela veckan. Synd om Plutt, synd om mina nerver hehe. Nåväl. Det är så fint med de kritvita riskornen det. Fast jag kommer att sakna det raraste tandlösa leendet i världen…

    Hur som fick den tunga veckan ändå ett fint slut.

    Tungonsdagen avslutades med att jag överraskades av att skåda mina egna ord i tidningen Kupé (fatta! Hela tåg-Sverige läser den! Shit nypiarmen etc.) på sentåget hem från Stockholm. Tack för det omnämnandet Kupé! Det värmer mitt skrivhjärta.

    Citatet kommer förresten från mitt siarinlägg om cykeltrender 2019. Läs gärna om och kolla om vad jag haft rätt och fel i nu när vi är snart halvvägs genom 2019.

    Och tungtorsdagen följdes så åt av min och Pluttens egentid-fredag då vi åt jättemycket, sov jättelänge (på dan), gjorde rent halva lyans fönster (underbart!) och cyklade ett par timmar i vårens hittills vackraste kvällsljus. Skrev lite om mina feelings under turen på Insta (kors i taket!)

    Med märkligt lätta ben, eller var det mest känslan? Äsch. Vi säger att det var benen :))

    Och inte utan en flott allé förstås. Gäddeholm för er icke-västmanlänningar.

    Oki! Nu blir det lördag.

    Puss.

  • #lidamedstil

    Hur jag mår, vad jag gör och vad som händer nu.

    Hey yo babies.

    Jag är uttorkad.

    Jag är tunn.

    Okej, tunnare *choklad mums mums*

    Jag har varit sjuk så mycket att jag har ordinerats linsvila och salvor för mina hornhinnor som har nötts ut. Har förstås inga fräscha brillor. Går således runt med fel styrkor på glasögonen och ticsar mig galen i väntan på nya glas.

    Mitt en gång röda hår kräver ökad Mättnad vid fotoredigering. Det är jag och de stripiga pälsömsande rävarna ute i skogen.

    Jag är urlakad.

    Uttömd på energi och go som något hav uttömt på koraller och mineraler.

    Och urbota less på att vara det.

    En cykelbloggares bloggcykel är ganska utstakad oavsett stil och ambition.

    Man tränar, blir sjuk/skadar sig/livet händer, sedan återhämtar man sig, peppar för något säg race eller träningsresa, genomför sedan detta, är glad/besviken, reser sig igen och så håller det på. Förutom att det med sjuka/skada händer brukar vara undantag.

    Utom i fallet Katja våren 2018-våren 2019. Här har det varit tvärtom. Jag har slutat räkna alla kräksjukor, flussar och influensor. Speciellt efter att dessa hade fått sällis av det vad som ibland känns oändliga vabbandet efter förskolestarten i mitten av februari. Fast jag har inte vabbat så mycket själv. Jonas har vabbat. Jag har oftast varit för sjuk för att heltidsvabba utan medvabbat. Eller jobbat ikapp det jag har missat på grund av sjukdagarna.

    Jag har gjort alla tester. Mina värden är perfa, till och med ”otroligt” bra. Jag är ”stark som en björn” (samtliga citat är vårdpersonalens) och mitt immunförsvar är – skojar ni? – fint. Enligt vården.

    Jag har fan testat allt för att hålla mig frisk. Både kemiskt och naturmedicinskt. Jag har gått på helkroppsmassage och jag häller i mig litevis med äckelfära och gurgelmeja. Jag har uttömt oändliga flarror antiflunsaspray…

    VET NI HUR JÄVLA LESS JAG ÄR PÅ ATT SKRIVA INLÄGG OM MINA SJUKOR?

    En av anledningarna till varför jag drog i blogghandbromsen och bestämde mig för århundradets brejk (ordlek!) var för att hade tröttnat på att utsätta er och mig själv för rapporter om min sjuklighet.

    För ärligt talat så är det banne mig inte särskilt kul att krysta fram cykelinlägg när man är pigg nog att cykla max två gånger varannan vecka.

    Jag har aldrig haft problem att blogga om vad fan som helst och när som helst. Det vet ni. Idag kör typ alla så, men hela grejen med Cykelkatten var att redan där i början, för sju år sedan, kunna skriva vad som helst så länge det inte tävlade med Cykel. För den röda tråden i min cykelblogg är ändå cykel. I förening med livet och kärleken förvisso, med hur kär är man i livet när cyklingen inte funkar?

    No bikes no likes som det så fint heter.

    Kanske gäller det inte bara antal hjärtetryck på Insta.

    Så istället för att som sagt, skriva om precis allt annat än cykel och vara deprimerad över att cykel var en så liten del av mitt liv ty sjuk, sjuk, sjuk så slog jag ihjäl min darling.

    Slutade cykelblogga och cykelsocialisera mig öht alltså. Online. Dissade förstås inte mina IRL-cykelvänner. Eller okej lite. Alla småbarnspäron gör det. Ett tag.

    Hur som!

    Feck så jobbigt. Så kliigt i fingrarna! Så ovanligt. Låta bli att fota. Skita i att skriva ner idéer. Låta bli att kommentera cykelhändelser. Tacka nej till cykelevents och förfrågningar.

    Nöja sig med att slöposta lite #bikefullness-poster om hur jag cyklar i svala kulörer (är i och för sig läcker i svala kulörer men men)

    Men det blev så mycket lättare att andas. Jag frigjorde hur mycket tid och energi som helst. Tid och energi som hade gått åt att sköta den här saken.

    Men vad fan det är bara en blogg. Hur mycket känslor kan det egentligen vara förknippade med en sådan?

    Mycket. I alla fall om bloggen heter Cykelkatten och hon som har skrivit den har brytt sig om den som ett bonusbarn eller något liknande kärt.

    Men hur som. Så jag levde ett cykelmediefritt liv. Ingen blogg. Ingen podd. Inget cykligt engagemang öht.

    Ett mycket stressfriare liv. Så klart – jag hade avlastat både hjärnan och hjärtat. Men det var med en kluven känsla. För samtidigt som jag visste att ekvationen småbarnsmamma + jobba för att försörja + hinna äta, sova, umgås, träna +annat är en ekvation skör nog även utan bloggande så förstod jag att det inte var Cykelkattens fel.

    Utan tajmningens. Cykelkatten var ju bara ett av momenten jag skalade bort för att minska på belastningsnivån. Måste det bli just det momentet? Det som hade gett mig så mycket glädje, njutning och möjligheter genom åren?

    Men en gång utbränd alltid känslig, och man räddar vad man rädda kan. För Katja kan inte räcka till allt även om hon en gång trodde det.

    Men det är inte så jag vill ha det. Inte i längden.

    Att vara ifrån mitt lilla cykelverk har även gett mig tid att reflektera över hur jag vill fortsätta driva det.

    Jag har inte all bloggtid i världen numer. Jag är en småbarnsmamma som faktiskt vill finnas där både fysiskt och mentalt – kan inte njuta nog av min bäbbä (Ivars namn på sig själv, uttalas i en utandning). Jag är en engagerad uppdragsledare som driver och deltar i mångmiljonprojekt på flera orter – ett jobb jag älskar och som råkar kräva a bit more than det jag gjorde förr (eller? Det är roligare och mer $$$ nu i alla fall). Förvisso hade jag kunnat ta det lugnt karriärmässigt så här i småbarnstider. Men nu dök möjligheten upp och jag kör på. Även om jag har kvar planerna på att testa på något annat, lite mer soul-ish i framtiden. Och även om jag har blivit tusen gånger bättre på att känna av stressvågorna i tidigt skede och kontra med mentala skalskydd.

    Jag är på en rätt plats i livet nu i alla fall. Bara jag håller mig frisk så.

    Men, från och med nu kommer bloggen att åter ta mer och mer plats. I den takten det känns bra för mig.

    Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag blir mer aktiv på Instagram. Podden blir vilande ett tag till men det finns planer på något ännu roligare än podd – och namnet är spikat. Och så har jag (med hjälp av coach Tony) designat en kul grej jag tänker låta er ta del av! Jag kommer inte återgå till lagcykling i år heller men jag kommer att börja tävla på ett mer seriöst sätt igen. I landsväg och i cross.

    Och ni, ni kommer att åter vara med och #lidamedstil ihop med mig. Jag har helt enkelt för roligt med Cykelkatten för att inte ge henne den platsen i mitt liv hon förtjänar.

    Vi har äventyr som liknar inget annat framför oss. För säg vad man vill om alla sjukor jag och familjen genomlidit – men de har inneburit en sjujäkla kreativ vila! (har till och med tittat på Dynasty-rebooten, hehe). Vilket gör att jag är tillbaka där jag startade en gång – i livs- och cykelglädjen som kännetecknar Cykelkatten.

    Så, ett långt inlägg. Nu ska jag gå och smörja in (!) ögonen igen. Borde kanske massera pannan också, hjälmranden håller sig kvar längre och längre för varje år… *gammal :O*

    Tack för att ni läser. Puss.

  • #lidamedstil,  Mellan rundorna

    Just nu mår jag bara bra – en livsupdate från er blogueur terrible

    Hej här kommer en klassiskt bloggig livsuppdatering. Januari har som sagt tidigare varit en rätt körig månad och jag har med flit struntat i att lägga tid på bloggen öht för bloggen får aldrig bli ett måste precis som cyklingen för skriva och cykla = passion och det måste en vårda som inte gör det på beställning utan av kärlek <3

    Yada, nu kör vi:

    Jag har…

    – haft cirkus fyra bokade plus ett gäng obokade fysiska och onlinemöten varje dag. Och så allt jobb däremellan. Pust! Men nu börjar jag komma in i min nya roll och saker och ting are rolling forward som min kollega från USA brukar säga.

    – börjat hjärntvätta min Plutt inför förisstarten. Och mig själv. Att min lilla fina pojksis ska börja i kommunal barnomsorg va? Tas hand om främmande va? Hänga med massa nya kids va? Mycket spännande och skrämmande i ett.

    – …så jag har varit en störtklängig elefantmamma (Jonas kallar mig och Ivar elefantmamma och elefantbebis när vi kryper runt på alla fyra där hemma, jag iklädd min gråa morgonrock och Ivar i sina bebismässiga pastellfärger) och hemma, hemma, hemma så mycket som möjligt. Trygghetsknarkar trygghetstankar.

    – lagt in ett automatiskt meddelande om att “hej jag är föräldraledig varje fredag våren ut” i Outlook <3

    Hörde jag fikadistans med Plutten-i-Thule?

    Att du gjorde! :D

    – dansat skiten ur mig på en _hemlig location_ technofest. Lever fortfarande lite på den natten. Samma helg vart jag vinterkräksjuk och har inte riktigt fått upp min levnadsmojo sedan dess men det kommer väl.

    – värkat i mammahjärtat över Pluttens matvägran den senaste veckan. Lillen hade förstått fått en släng av min magsjuka. Inte tillräckligt för att vara sängliggande men nog så illa att ingenting har smakat gott – förutom vällingen i sömnen (!) och lite vatten dagtid fram till idag.

    – slötittat på Andra Åket men bara för bög-Tommys skull

    – haft en skrivprioriteringsångest (!). Det kommer att bli ett eget inlägg på det men alltså, det handlar om att jag i år verkligen vill ta och förverkliga min surdeg till skrividé och bloggen kommer emellan tidsmässigt. Jag har begränsat med skrivtid och måste välja. Eller måste jag? Ahhh!

    Jag har inte…

    – kunnat hitta mina (icke-vintriga) cykelskor så har tränat i jympadojs (!) inomhus. Alltså det har känts som att gå tillbaka till 2007 typ. Hur klarade man av att cykla inomhus utan cykelskor på den tiden? Hur dog man inte kraftlöshetsdöden? Har nu hittat skorna. De stod och vädrades ute på balkongen. Joråsåatt.

    – gillat dina instagram- eller facebookinlägg. Sorry. Är allmänt analog av mig just nu. Är lite som en bananaphonen Nokia 8110. Men din cykelpose/katt/lägga är förstås superfin som vanligt 😚

    – bestämt mig för om jag (som i vi) vill bo i stan eller mer på landet. Blotta tanken på att öka bilberoendet och det tidsmässiga avståndet till det roliga (läs: vännerna, Stockholms kulturutbud osv.) ger mig smärre panik men jag är inte tillräckligt tät för att skaffa oss ett vettigt hus mitt i stan så då måste det bli utanför. Eller?

    – bestämt mig för om jag ska bli med racer eller inte. Som redan i vår alltså. En alu-stighoj kan jag väl leva med, men ska jag bli med racer så måste det vara feta race ready grejer annars får det vara.

    – kunnat tänka på annan nyhet än Julen i brunnen :'( Fixar fan inte den nyheten. Fixar inte tanken på hur han måste ha mått… mår. För Julen måste leva. Han bara måste leva. Snälla.

    – kört andra intervaller än ettor. Har dille på just ettor just nu. Det är egentligen o-bra för det är lååånga seeega intervaller mina ben skriker efter. Men självdisciplinen och tiden är som den är och

    JUST NU VILL JAG BA VA MAMMA CYKLA TJÄNA CASH OCH MÅ BRA. det sistnämnda är min nya hobby jag inte tänker släppa.

    resten kan fa och flyga.

    Hörs snart puss.

  • #lidamedstil,  Between the rides

    So what we gotta lose? What we gotta move? I move mountains.

    God morgon folksis! Eller förmiddag? Vet inte vad man säger numer när en annan är uppe sen ottan varje morgon.

    Har inte sovit många timmar inatt. Tankarna går som myrorna i benen (och inatt även armarna, jäkla WED/RLS-elände). Den här januarin har bjudit på en livskompott så intensiv, o-ego och solfattig att jag ibland undrar hur jag – vi – har orkat utan att bryta ihop och börja tjuvsupa boxvin och spela nätpoker för smslånade $ typ.

    🤔

    😌 nädå.

    Om februari kommer att bli lugnare? Skulle inte tro det va. Då ska vi ju skola in Plutten på föris också. Och så har det ju självklart blivit något strul med platstjosan så inskolningen som skulle börja i början på månaden börjar inte förrän i mitten. Det ska bli mycket intressant att försöka få ihop kalaset med tanke på hur min jobb- och livsagenda ser ut. Men vadå, jag har fått ihop kalaset ett gäng gånger förr. Och Jonas – Jonas är en född klippa. Däremot hade det förstås varit skönt med lite lugn och ro. Även klippor behöver vindstilla perioder för att inte söndras ner av havsvågorna.

    Men det är väl det som är ödet, och priset man får betala för att inte ha lärt sig att välja den lätta vägen i livet.

    Well well. Jag har det hur bra som helst. Jag är välsignat med ett barn så självklart, vackert och gott inifrån och ut. Jag har skitkul i livet och är omringad av kärlek och folks som gör allt för att få mig att må bra, även om jag min vana trogen gör allt för att slå det ifrån mig i stunden. Och jag har lärt mig att finna ro i stormarna genom att vägra slå knut på mig själv för onödigheter.

    Det är väl det där med cyklingen. Är det för lite av den varan så är mitt liv inte riktigt komplett ändå. Kan leva utan tur. Kan leva utan choklad. Kan leva utan sol. Och utan berg. Men utan berg och cyklingen, svårt alltså.

    Jag körde ett fint kort inomhuspass i fredags. Postkräksjuka ben, usch, men sjungande själ. Må slutet av januari och resten av den kalla årstiden bjuda på många fina cykelpass, oavsett form och innehåll.

    Slut på självterapin. Om en timme är det dags att slå på lite extra rött Chanel på läpparna, packa ner gåvorna jag njutshoppade i Stockholm igår och bege mig ner mot Mälarens strand för lite förbubbel och brudhäng.

    Som Anna ba: ”Ingela får en sjuhelvetes vackert och sprudlande vinterdag!”

    Bröllop och dop för en kär cykel+ kompis och hennes fina lillfamilj.

    Nu kör vi. Ut i solen. Puss!

  • #lidamedstil,  Mellan rundorna

    Cykelabstinensanalysen (min empiriska studie)

    Först

    – drabbas av lätt panik, såhär ett par dagar in i eländet

    – googla träningsabstinens men bli idiotförklarad av alla hurtiga tipsare som tror att “lär dig knyppling” kan bota avsaknaden av sysslan med stort C

    (förlåt alla knypplare, ni känner säkert samma under de perioderna

    ni inte får knyppla)

    – känna dig misslyckad som artist. Oavsett hur bra och fint och nice allting annat i livet är för tillfället.

    – möta missförstånd från de som ser träning som något som är kul men som man kan klara sig utan liksom

    – känna dig ensam. Mycket ensam.

    – självömka lite… och så lite till. Såja.

    moll.

    – nätfönstershoppa cykelkit och prylar (och kanske råka klicka hem något ändå)

    – skrapa bort rost från cykeldatorn

    – gå dina närmaste på nerver

    – ha lite lätt huvudvärk utan bestämt ursprung. Koncentrationssvårigheter. Minnesförluster.

    – känna dig lite småful. Småslapp. Småglåmig.

    – plåga dina närmaste lite till

    – nicka när andra säger att det inte är någon fara, att du är strax tillbaka på banan igen men tänka innerst inne att nä, det är kört. Jag kommer aldrig att få cykla igen. Jag. Är. Körd.

    – äventyra relationen med dina närmaste

    – bita dig i naglarna. Peta dig i näsan. Studera snoret.

    – bli religiös för om inga sablars ingefära- och nosspraykurer funkar, borde inte någon av gudarna kunna göra det då?

    – pausa Strava Premium 😭

    – avfölja 80% av cykelkonton de lyllosostarna ska inte ha mig som följare! CYKLAPÅNIGÖRDET UTAN MIG HAH! 

    *bröl*

    – byta efternamn till Fomo

    – söka patent på hashtaggen #nobikesnolikes

    för ingen, ingen lider av cykelbrist lika mycket som jag,

    hörde ni det?

    – och förnamn till Pita. Som i Pain In The Ass alltså.

    – få plötsligt gott om egentid då dina närmaste åker på spontansemester utan att meddela dig för de pallar inte ditt gnäll längre

    – sedan plötsligt äntligen må bättre

    – träna

    TRÄNA

    TRÄ Ä Ä NA

    la la la

    – känna hur djup kärleken är för allt levande, ner till den minsta lilla snigeln, har ni sett färgerna? Åh shit så fiiint allting är

    all smiles :)))

    – gömma undan inlägg som detta för att ta fram först när abstinensen är framme nästa gång

    (→ kategorin Guider och tips folks)

    We’re all unique folks. Förutom när det kommer till träningsabstinensen.

    Idag ska jag äntligen cykla – om än lugnt om än försiktigt bla bla – efter en ganska så ruffig magsjukeperiod. Skoj för mig! Puss och må väl.