• #lidamedstil,  Äventyra med barn

    Cykelsiar i Kupé och cykelsmiter från tungveckan.

    Hej lördag kära folks!

    Veckan har varit tung både på ett positivt och på ett negativt sätt. Jobbet, privat, yada yada och till råga på allt en mycket plågad och gnällig Plutt som har dragits med tandsprickningen hela veckan. Synd om Plutt, synd om mina nerver hehe. Nåväl. Det är så fint med de kritvita riskornen det. Fast jag kommer att sakna det raraste tandlösa leendet i världen…

    Hur som fick den tunga veckan ändå ett fint slut.

    Tungonsdagen avslutades med att jag överraskades av att skåda mina egna ord i tidningen Kupé (fatta! Hela tåg-Sverige läser den! Shit nypiarmen etc.) på sentåget hem från Stockholm. Tack för det omnämnandet Kupé! Det värmer mitt skrivhjärta.

    Citatet kommer förresten från mitt siarinlägg om cykeltrender 2019. Läs gärna om och kolla om vad jag haft rätt och fel i nu när vi är snart halvvägs genom 2019.

    Och tungtorsdagen följdes så åt av min och Pluttens egentid-fredag då vi åt jättemycket, sov jättelänge (på dan), gjorde rent halva lyans fönster (underbart!) och cyklade ett par timmar i vårens hittills vackraste kvällsljus. Skrev lite om mina feelings under turen på Insta (kors i taket!)

    Med märkligt lätta ben, eller var det mest känslan? Äsch. Vi säger att det var benen :))

    Och inte utan en flott allé förstås. Gäddeholm för er icke-västmanlänningar.

    Oki! Nu blir det lördag.

    Puss.

  • Äventyra med barn,  Katja kör landsväg

    Fredagsblåsningen med min lilla wheelsucker

    God lördagsmorgon! Ute har det fallit snö. Häpp. Tur jag har ordinerat mina ben vila idag. Kommer inte ihåg sist jag uppsåtligt vilade en frisk lördag (!)

    men hade ni hängt med igår så hade ni hajat. För igår körde jag årets hittills banne mig tyngsta fyra mil!

    Fredagar är ju som bekant mina och Ivars egentiddagar. Då är det bara vi två och världen på en skön distans.

    Och så skön cykeldistans förstås.

    Igår hade vädergudarna bestämt sig för att jävlas till’t lite extra. Som vore det inte tungt nog att dra ett XX-antal kilon (bara barnet väger runt 14…) på en stålcykel med skärmar! (kommer snart att börja dra kärran med kolfibercrossen btw)

    Det blåste hårt, åt alla håll och hela tiden. Det blåste västmanländskt deluxe.

    Nästan så man blev glad när bussarna och långtradarna svepte förbi. YEY LÄ i 0,134 minuter!

    Den lilla wheelsuckern sov så klart som en stock. Eller jollrade glatt.

    NJUT PÅ DU

    snart är det du som drar din stackars mor 😁

    Att cykla ekipaget kan jämföras med att köra styrkeintervaller i timme efter timme. Eller med att cykla uppför Sa Ca. Också timme efter timme.

    Det ger ingen jättefartkänsla men det ger grymt bra styrketräning inbillar jag mig.

    Fast inslaget med att mitt fikamål Frösåkers GK-klubben hade inte öppnat för säsongen än var inte riktigt nödvändigt.

    Men åh så vackert, även i det aprilgrå.

    Nåväl, en kan inte få fika fint hela tiden. Ibland är det skönt att cykla sig heltom också. Men jäklar som det tog på knäna, tungt tungt trots kolibrikadensen uppför.

    För hemma väntade spenatlasagne och hur mycket gokaffe som helst. Och så soffhäng med det här miraklet i underställ förstås.

    Så – idag skonar jag knäna faktiskt de känsliga små. Imorgon blir det crossdistans och jag vill ha pigga ben.

    Har ni pigga ben i helgen? Hejar både på er som cyklar här hemma och er som kör Flandern-sportiven (Anna, Kristina, Thomas t ex) i Belgien! Puss.

  • Äventyra med barn

    Så blir du en päronförebild i störtkruka

    Plocka upp hojen på eller vid jobbet. På med förebildshatten aka ”hjälmen”.

    Voilà! Nu är du plötsligt en förebild. Nice va?

    Cykla till förskolan/skolan. Glöm inte att ta av dig sponspjuxen och hänga upp dem för att visa vems päron äger 😁

    (nä, för att de inte ska va ivägen förstås)

    Visa barnet var hjälmremmen ska va om man kör med glasögon. En vill ju inte göra bort sig inför sitt eget barn. Obs bilden är tagen före jag gjorde rätt.

    Plocka med dig rätt barn och stoppa in han i vagnen. Säkra flyktvägen med spänne, Grötis och kyss. Och så Bontrager Junior på fluffskallen.

    Häng någon minut utanför föris mest för det är coolt. Obs inte för länge blir lätt suspekt annars.

    Och så extra snyggt i motljus innan avfärden.

    Lätta växlar i det skira vårljuset. Vill vi hem? Nä. Måste vi? Jo. Men så härligt det är för båda. Fart och fläkt!

    Hur många utsläpp? Noll många utsläpp. Hur mycket hälsa? Fett mycket med hälsa.

    Och så tungan ut till de som körde för nära ekipaget. En kan ju inte vara en förebild för länge. Någon måtta får det vara!

    Puss mina cykelhjältar. Det är vi & planeten 💚🌍

  • Äventyra med barn,  Ivar min Ivar

    Ivar postäventyrsdeppar

    Här sitter han. Stora blå ögon, kalla tassar, sårad uppsyn. Tårarna har precis torkat. Kinderna glöder röda av den friska luften och känslan av oförrätt. Morsan suger. Farsan är en svikare. Det var ju så kul ute måste vi in? En söt grötis och några klunkar ljummet te senare känns det bättre men ändå. Ivar är postäventyrsdeppig och det kommer att ta ett tag, ett gäng många minuter innan han startar om inomhus.

    Iv, I feel you. Du må har ärvt din pappas ögonform och hans kärlek till duplobyggande men äventyren, de genomlever vi lika du och jag. Väl inne i äventyret glöder vi. Väl efteråt säckar vi ihop helt en stund :’(

    Puss påre, det blir nog mer pulka redan i eftermiddag.

  • Äventyra med barn,  Katja om kärlek

    Söndagsrundan med familjen.

    För er nyfikna:
    Jonas drar Ivar med sin vardags-AWOL
    jag drar honom med min vardags-stål-GB från Vitus
    Kärran är Thule Chariot Lite

    Efter lite “slöande” (läs: svaga försök att vila upp sig efter ottan med våran morgonpigga son) hemma så kittade vi äntligen upp oss för söndagsutflykt à la familjen FW. Jag drog på mig min ledigaste yllejersey, familjens överhuvud sportade som vanligt kritvita converse och sonen körde den klassiska looken med randigt och en kermitgrön Abus-hjälm.

    Ute var det just sådär soligt och friskt som det hade varit den senaste tiden, sedan den hemska hettan släppt taget om den sårade naturen och våra slitna själar.

    Och som vi njöt.

    Jag var nog till och med lite bäng, sådär som jag blir när det är tidig höst och det blåser förändringens vindar och löven börjar virvla och falläpplen studsar runt på vägarna ojoj vad det är fint. Yr blir jag, och mycket lätt förälskad.

    Dagens (ny)förälskelse stavades bockstyre.

    Fy fasiken vad jag hade saknat att sitta på en bockstyrig slick individ. Hur fri och samtidigt komplett kände jag mig inte? Det var ju som att komma hem. Till en bästis som lagat mitt favvokäk (gårdagens pasta, knaperstekt i enorma mängder olja, och så riven ost på vid serveringen). Alltså missförstå mig rätt – jag gillar, till och med älskar mtb. Det är sjukt kul och helt klart något jag kommer att fortsätta med och utvecklas inom. Men alltså mtb måste cyklas på teknisk stig. Allt lättare än teknisk stig är skönast och vackrast med bockstyre. Tycker jag. Håll med mig eller inte, upp till er.

    Hur som – där satt jag på min tunga gravelstålis med bockis och hade det fint.

    Bakom

    eller framför!

    (på de större/mer trafikerade vägarna gör vi så att den för tillfället kärrfria kusken ligger bakom kärran och driftar och täcker upp)

    Det var så otroligt rogivande, det där lätta fram-å-tebaxgunget, kärrans resonans. Sonen sov, solen sken, medvinden gav en illusion av att jag var stark, jag kände mig

    just så, som du är min starkaste lilla sol –

    lycklig!

    Vår fricyklistvana trogna mellanlandade vi för lite snacks & shake på bensinmacken (idag på den i Irsta)

    Kombinera som du vill ja tack

    styrde kosan mot västeråspärlan Gäddeholms herrgård

    där vi ställde till med ett våffelkalas för hela slanten. Ni måste besöka Gäddeholms café. Gott, supertrevligt, fint och kulturellt med musikkvällar och sånt.

    Men vi behövde ingen finkultur. Vi hade det fint ändå. Vi satt i gräset. Gräset var tjockt och grönt. Ivar hade också placerats i gräset. Det fläktade, allting var så skönt. Ivar vinkade med med den knubbiga handen till några damer som satt längre bort. Jag satt och log, jag kände lycka, en glädje över oss, nästan på distans såg jag oss, som i ett filmintro då musiken spelas, jag kunde inte riktigt beskriva den i ord för mig själv, inget av mina språk räckte till.

    Det var just ett av dessa ögonblick som bygger upp ens liv.

    Ens lilla liv man försöker göra till något så stort som möjligt, för att man tror att det är så det blir bäst, att man åstadkommer någonting.

    Där i gräset kände jag precis ingen som helst lust att åstadkomma någonting mer. Annat än bara få vara. Jag var nöjd och jag älskade och jag hade ont för jag var rädd om känslan. Jag ville skrika stanna, stanna tiden, det är nu jag njuter, ta inte det ifrån mig, släng inte in mig i ett hav av måsten känslor och tankar som tar bort fokusen från nuet

    snälla, låt mig få känna denna största lycka lite till

    konservera känslan

    äsch, det blir bra ska ni se. Strava här, vi körde en del mysiga asfalts- och grusvägar.

    Puss.