För er nyfikna:
Jonas drar Ivar med sin vardags-AWOL
jag drar honom med min vardags-stål-GB från Vitus
Kärran är Thule Chariot Lite

Efter lite “slöande” (läs: svaga försök att vila upp sig efter ottan med våran morgonpigga son) hemma så kittade vi äntligen upp oss för söndagsutflykt à la familjen FW. Jag drog på mig min ledigaste yllejersey, familjens överhuvud sportade som vanligt kritvita converse och sonen körde den klassiska looken med randigt och en kermitgrön Abus-hjälm.

Ute var det just sådär soligt och friskt som det hade varit den senaste tiden, sedan den hemska hettan släppt taget om den sårade naturen och våra slitna själar.

Och som vi njöt.

Jag var nog till och med lite bäng, sådär som jag blir när det är tidig höst och det blåser förändringens vindar och löven börjar virvla och falläpplen studsar runt på vägarna ojoj vad det är fint. Yr blir jag, och mycket lätt förälskad.

Dagens (ny)förälskelse stavades bockstyre.

Fy fasiken vad jag hade saknat att sitta på en bockstyrig slick individ. Hur fri och samtidigt komplett kände jag mig inte? Det var ju som att komma hem. Till en bästis som lagat mitt favvokäk (gårdagens pasta, knaperstekt i enorma mängder olja, och så riven ost på vid serveringen). Alltså missförstå mig rätt – jag gillar, till och med älskar mtb. Det är sjukt kul och helt klart något jag kommer att fortsätta med och utvecklas inom. Men alltså mtb måste cyklas på teknisk stig. Allt lättare än teknisk stig är skönast och vackrast med bockstyre. Tycker jag. Håll med mig eller inte, upp till er.

Hur som – där satt jag på min tunga gravelstålis med bockis och hade det fint.

Bakom

eller framför!

(på de större/mer trafikerade vägarna gör vi så att den för tillfället kärrfria kusken ligger bakom kärran och driftar och täcker upp)

Det var så otroligt rogivande, det där lätta fram-å-tebaxgunget, kärrans resonans. Sonen sov, solen sken, medvinden gav en illusion av att jag var stark, jag kände mig

just så, som du är min starkaste lilla sol –

lycklig!

Vår fricyklistvana trogna mellanlandade vi för lite snacks & shake på bensinmacken (idag på den i Irsta)

Kombinera som du vill ja tack

styrde kosan mot västeråspärlan Gäddeholms herrgård

där vi ställde till med ett våffelkalas för hela slanten. Ni måste besöka Gäddeholms café. Gott, supertrevligt, fint och kulturellt med musikkvällar och sånt.

Men vi behövde ingen finkultur. Vi hade det fint ändå. Vi satt i gräset. Gräset var tjockt och grönt. Ivar hade också placerats i gräset. Det fläktade, allting var så skönt. Ivar vinkade med med den knubbiga handen till några damer som satt längre bort. Jag satt och log, jag kände lycka, en glädje över oss, nästan på distans såg jag oss, som i ett filmintro då musiken spelas, jag kunde inte riktigt beskriva den i ord för mig själv, inget av mina språk räckte till.

Det var just ett av dessa ögonblick som bygger upp ens liv.

Ens lilla liv man försöker göra till något så stort som möjligt, för att man tror att det är så det blir bäst, att man åstadkommer någonting.

Där i gräset kände jag precis ingen som helst lust att åstadkomma någonting mer. Annat än bara få vara. Jag var nöjd och jag älskade och jag hade ont för jag var rädd om känslan. Jag ville skrika stanna, stanna tiden, det är nu jag njuter, ta inte det ifrån mig, släng inte in mig i ett hav av måsten känslor och tankar som tar bort fokusen från nuet

snälla, låt mig få känna denna största lycka lite till

konservera känslan

äsch, det blir bra ska ni se. Strava här, vi körde en del mysiga asfalts- och grusvägar.