Morgon cykelvänner.
Jag har inte varit så värst social den senaste tiden. Varken här eller någon annanstans online.
Jag har varit och är lite världstrött.
Mitt mående följer en cykel. Om hösten – och hösten börjar redan i augusti så klart, det är då jag brukar få de första lyckokänningarna i takt med de alltmer oberäkneliga vindarna! – är jag piggast och full av energi. På vintern är själsläget stabilt och det håller i sig oftast ända in i mars. Våren är en brokig tid då jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sommartid är jag trött.
I år är det extra tydligt.
Kanske beror det på återgången till mitt fantastiska, smarta, ansvarsfulla, sociala men – och – mycket krävande arbete som inte låtit mina grå vila många minuter en vardag sedan första arbetsdagen någon gång i september 2018. Kanske beror det på att jag har tagit fina men – och – återigen krävande kliv i min professionella roll. Kanske är det alla resorna, kanske är det alla de hundratals möten, kanske är det alltihop.
Kanske beror det också för att jag otvungen glömmer av mobilen när jag är med Ivar. Kanske beror det på att jag har känt ett omåttligt behov av rå, odokumenterad #pluttfullness – no offence bebisbubblan men koltåldersbubblan är hundra gånger roligare (hörde jag dialog, lekpark, böcker, utforska världen till fots tillsammans?)
Kanske beror det på att det har fallit sig mer vilsamt att konsumera kultur än att producera kultur. På att det har varit lättare att bara cykla istället för att cykla och fota och redigera. På att det har räckt gott med att tänka och tycka för mig själv, eller dela med sig av till vänner, och sedan däcka –
– bästa sysslan i världen! –
istället för att blogga gramma osv. om det. På att det varit så oändligt mindre omständigt att styra saaben till närmaste vettiga cykelhandlaren och köpa sig den och den cykeln eller prylen istället för att åta sig annonssamarbeten (förlåt! Men det blir bättring på den fronten), gå in i någon sponsrad konstellation eller ens leta efter begagnat på happyride.
Kanske beror det på att det var länge sedan jag cyklade i berg. Eller på att medelhavet har känts för långt borta. Eller på att den tuffaste delen av resan mot min inre libertà råkade sammanfalla med början på föräldraskapet, något som bidragit till både oerhörd känsla av ensamhet och samtidigt en ren lycka av sorten jag aldrig vågat känna förut.
Min lycka.
Det är förmodligen inget onormalt, det att jag är trött. Faktum är att det vore mycket märkligt annars. En person orkar en viss mängd, sedan måste hon vila.
Jag har valt att vila i umgänget med min lilla son, mina vänner, hemma i soffan, i solitära turer på öde landsvägar och i en vetskap, kanske den frasen jag kommer att tacka Ivars farsa mest för:
Lugnt. Du hinner.
<333
SÅ JÄVLA BRA SAGT FATTAR NI
så läkande.
På lördag tar jag semester från mitt dagsjobb. Fem långa korta veckor jag tänker fylla med kortare och längre cykel- och äventyrsresor med mina nära och kära. Med böckerna och musiken. Och med energin kommer så även skapandet. Och ni kommer att få hänga med
– när jag orkar slå på mobilen dvs :DD
L Ö F T E S F R I
Puss.
