Månadsarkiv

juni 2018

The power of punka

av Katja 5 år ago

skrivet av Katja

Hej. Igår kväll fick Jonas punka och fick gå en bra bit på vägen hem från jobbet. Det gjorde att vi fick släppa tanken på dumplings på favvorestaurangen. Istället åkte vi ut och hade en underbar picknick ute vid Anundshög och såg Kvällen från dess vackraste sida. Och allting på grund av… tack vare en cykelpunka.

Vad är egentligen en cykelpunka?

En jävla pest och förbannelse när man vill komma fram i tid –

– eller vinna en placering?

Ett välbehövligt (men självklart outtalat) tillfälle att pusta ut och dra en extra pinkpaus i skogen?

En liten teknikuppvisningsarena?

En möjlighet till gentlemannaskap för vissa

sportslighet för andra

och frigörelse för de tredje?

Den avhängdes möjlighet för återerövring av platsen i klungan?

En besvikelse över att pitstopburken tar slut så fort?

En “dålig ursäkt” i en racerapport?

Ett ögonblick då man plötsligt får ögonkontakt med den som håller i hjulet?

Ett fototillfälle?

Början på en vänskap?

En diskussion kring miljövänligheten med kolsyrepatroner?

En pumpstorleksmätning?

En Aha! Kan man fixa däckrevan med en sedel?-lärdom?

Ett orosmoment för den som vankar av och an hemma och maten börjar kallna?

Den vanligaste cykelmekfrågan på nätet?

En högljudd lagsport

– eller en soloryttares lilla meditation?

The power of punka. Bör ej underskattas. Bör respekteras.

Har ni några punkaberättelser ni vill dela med er av?

Puss.

5 år ago 1 kommentar

Första familjesemestern – cykel, äventyr och kärlek på schemat

av Katja 5 år ago

skrivet av Katja

OMG idag är det sista dagen som Jonas jobbar. Sedan har vi äntligen vår efterlängtade semester ihop. Vår första långperiod ihop som en familj alltså. Hela juli plus ett par veckor till. Vilken grej va. Kommer att ta ett tag att landa i det känner jag.

Alla tre har längtat så efter att få vara tillsammans ordentligt. Igår fick jag trösta Plutten som hade borrat in ansiktet i Jonas kudde och gnällde papapapa när Jonas hade gått till jobbet. Plutten lilla då.

På tal om Plutten, vet ni vad jag längtar till? När sonen är så pass stor att jag kan storstadstrippa med honom. Tanken på hur mycket kultur, historia och peoplespotting det finns att utforska tillsammans ger mig sådana lyckokickar. Fast storstäder är inte för sommartider de.

Nä, sommartid gäller förstås naturen. Och så även i år.

Vi har inte gjort någon fast tidsplan. Båda har varit sjuka (jag börjar äntligen se ljuset efter tre+ veckor) och har haft fullt upp med annat – lägenhetsförsäljningen, släktbesöken, jobbet och päronlivet.

Men vi har i alla fall definierat vad vi är sugna på och det är

Njuta

Ivars första sommar utanför min mage. Vår första sommar som tre. Nya mirakel sker varje dag. Vi har en liten babyson att uppfostra och njuta av i sommar. Bästa sommarplanen hittills.

Cykla

Så klart. Det blir mountainbike och planen är att försöka hinna med cykling både här hemma och Bergslagen och en sväng uppe i de närliggande fjällen. Hela mitt väsen längtar efter att helhjärtat ägna mig åt det jag älskar och det med en frisk kropp.

Men sedan tänker vi också äntligen “skola in” Ivar i cykelkärran – något jag hade tänkt göra för ett tag sedan men som tyvärr inte blivit av än. Jag ser extra fram emot den biten eftersom det är då vi får cykla tillsammans. Igår var vi och tittade på lite barnhjälmar men hittade ingen fitting och snygg nog där vi var.

Turista hajka och sånt

Se saker, hajka, hälsa på vänner, bada. Var exakt vet vi inte. Sin vana trogen är Jonas sugen på norr – som i Norrland och Norge. Jag är sugen på både och. En sak vet jag i alla fall och det är att jag måste få i mig minst ett par-tre dagar hav. Riktigt hav. Saltigt hav. Kanske västkustenhav? Känner jag oss rätt så hinner vi med både och.

Vila och egentida

Om det är någonting båda vi vuxna behöver som mest så är det vila. På vårt sätt förstås. Varvandes aktiviteter med lata dagar i solen. Nu har jag i och för sig haft lite för många lata dagar i solen i och med den förbaskade sjukan så jag är inte speciellt pepp på att fortsätta “lata mig” fysiskt men jag behöver vila ut huvudet. Få göra lite o-mammiga saker. Få äta en måltid ifred. Få cykla utan mammastressen som rubbar fokusen. Det är sådan vila jag behöver, har behövt länge. Därför har vi bestämt att jag ska få minst ett par dagars solosemester och min plan är enkel – packa apiduran, distansa iväg till något ställe där det finns mjuka sängar och hotellfrukost, övernatta och sedan cykla hem först när jag känner för det. Det kommer att kännas märkligt och underbart i ett tror jag.

Låter det som att vi ändå har ett gäng planer? Visst har vi det. Vad som sedan blir av och hur är en annan femma. Känner jag oss tre rätt vilket jag tror att jag börjar göra vid det här laget så kommer det att bli en skön semester full av wow, lol och en dos av självförvållat #htfu.

Har ni några roliga sommarsemesterplaner? Tell me. Puss.

English: Our first summer vacation as a family starts tonight. I’m looking forward to spend time with out baby son, to ride, to sleep, to get some me time and to enjoy life.

5 år ago 2 kommentarer

Katja om cykel

Om cykellyckan får bestämma

av Katja 5 år ago

skrivet av Katja

Jag har alltid varit lite avis på de som är duktiga på att varva ner. Personer som bara somnar på tåget (aldrig hänt mig ever ever) eller finner sig i att bara ligga ner eller sitta och trycka på toan i en timme utan att ha en tidning till hands.

Jag är värdelös på att varva ner.

Som mest påtagligt är det efter ett träningspass. Lika trött och oinspirerad som jag kan känna mig före träningen, lika hög och kreativ jag är efteråt (och särskilt numer då varje pass känns som en liten fest). Energi föder energi. Energi göder inspiration. Energi smittar av sig.

Jag vet att jag borde sitta ner och bara äta och slacka efter träningen. Jag vet att allt det andra, det kan vänta tills jag har vilat färdigt. Jag tjatar gärna på mina cykelvänner (hej hej Anna) på att de inte ska gå och dansa eller springa eller vad det nu är kvällen efter ett tufft pass och morgonen före nästa tuffa pass.

Men cyklingen fungerar ju som ett slags petite mort. En wow-katalysator. Jag blir pigg. Hjärnan går på högvarv. Vill dansa till underbar musik. Vill vara kär. Vill umgås med mina vänner. Blogga om mina upplevelser. Hänga på shoppingrundan och pröva något fint för jag känner mig så fin efteråt. Svänga ihop drömmiddagen. Dansa järnet på golvet med Ivar. Kanske tacka ja till den där festen? Skål!

Så småningom är endorfincomedownen ett faktum och jag blir åter “normal” (eller snarare onormal? Vill ogärna tycka att lyckotillståndet är motsatsen till normaltillståndet). En kort intervall nöjt liv – och så slår längtan efter nästa cykelkick till.

Och så håller det på. Kanske är det därför som det är aldrig tråkigt att cykelblogga (och för att cyklingen är så mycket mer än själva trampandet ofc)? I cykler går det. Runt runt, om om.

Tillbaka till nedvarvningen. Jag försöker ärligt tänka på att ta det lugnt så mycket som möjligt. Det var lättare förr – när jag kunde cykla nästan hur ofta som helst. Jag visste att det var alltid nära till nästa pass. Jag visste också att vilan och återhämtningen var nödvändiga för att

– ha bra eller helst bättre ben under nästa pass

– minimera risken att bli sjuk (särskilt viktigt under den kalla säsongen)

– inte träna ner huvudet (även om jag egentligen inte haft något emot att tänka cykel 24/7, sådan är jag när det kommer till mina intressen).

Ingen rocket science med andra ord. Och lika aktuellt är det idag förstås när jag är cyklist och mamma. Kanske ännu mer aktuellt ur friskhetsaspekten. Jag är bombis på att min förkylning inte hade gjort ett lika brutalt återfall om jag vilade ordentligt efter den där femmilaskogsrundan för två veckor sedan.

Men det är så svårt för cykellyckan är en drog. Livet är inte alltid lätt, det är inte alltid kul. Vilket leverne man än för, vilket slags människa man än är så finns vardagen där med sina vedermödor.

Och då tycker jag att man ibland – i alla fall ibland – kan tumma på de där reglerna kring vila, mat, sömn etc om man får hänge sig åt lyckan. Att gå på den där festen. Att dansa till småtimmarna även om benen viker sig av syra. Att sjunga för full (prologhostig) hals när man lagar den där läckra middagen man hade fantiserat fram under passet.

Att ta vara på cykellyckan medan den varar. Att få vara hög och lycklig ifred. Att lossa på reglerna. Kanske inget att rekommendera när man ligger högt i träningsmängden inför ett viktigt race eller så, men nog annars med jämna mellanrum.

För den själsliga hälsans skull. Om man nu behöver en anledning till att låta lyckan styra kroppen ibland.

Puss.

5 år ago 2 kommentarer

Katja om cykel

My kind of tittut

av Katja 5 år ago

skrivet av Katja

Hej. Plutten min, han gillar att leka bebis-tittut han. Jag är mer för att leka tittut med stora platta kartonger:

För vem* är det som tittar ut här?

En ny tävlingscross?

En skivbromsad racer nu när UCI-herrarna äntligen tillåter skivisar på landsvägen?

En sportgrusis?

En hybrid för att göra pendlingen lite tyngre och litte jobbigare?

Eller en touringkompis?

Som ni vet så har min cykelflotta varit rätt tunn på grund av att jag gjort av mig med ett gäng excyklar under graviditeten. Men nu börjar det åter hända saker.

Den fina blygisen på kortet är först ut och hon är min present till mig själv. Kan ni gissa vilken hoj det är?

Snälla sluta aldrig vara skeptisk min änglis <3

*cyklar är också människor.

5 år ago 2 kommentarer

Between the rides Cykel Livsstil

Höstflugans midsommarupdate

av Katja 5 år ago

skrivet av Katja

Jag är så trött på att o-cykelblogga att jag knappt vill blogga men bloggar nu lite ändå 🙄

Womancoldens ansikte, torrast läppar i stan

Hej här kommer en uppdatering illustrerad med mobilshots. En rätt tråkig sådan för jag är fortfarande sjuk. Tre veckor senare verkar världens ihärdigaste virusfan fortfarande ge sig. Jag är förvisso inte lika energilös och ontig i halsen och lungorna som i början men skillnaden är marginell. Kanske hade det gett sig fortare om jag enbart hade mig själv att rå om, kanske inte. Så rent fysiskt känner jag mig som en höstfluga. Lever inte riktigt utan för ett slags existens. Så ledsen över att inte kunna cykla :'(

The apple of my eye <3

Men nog har veckan varit fin ändå. Lillebrorsans veckolånga visit har fört med sig så mycket glädje och kärlek. Vår släkt är liten och brokig så det gäller att ta vara på de av oss som faktiskt finns. Tyvärr blev Johnny också sjuk, om än i något som kändes som en mer “vanlig” förkylning. Så det var bara att glömma alla de episka friluftsäventyren jag hade planerat för oss och roa oss hemma så gott det gick. Vi hade inte tråkigt. Vi degade med en varsin kioskvältare till bok (historisk thriller till Katja, James Bond-action till lillebror). Turades om att leka med Plutten. Unnade oss litervis med te med choklad till. Och såg ett och annat knasigt på teve. Ute var det rått och ruskigt vilket inte störde oss alls.

Mormors 90-talsfrisyr!

Efter ett par dagar hemma i Västerås åkte vi upp till Hedesunda och fortsatte sjuk- och mysstugan hemma hos Jonas föräldrar. På dagarna åkte vi in till Gävle, gick på museum, spelade bangolf i Boulognerskogen och gömde oss från regnet på Silvanum-caféet.

Ute var det fantastiskt. Det var svalt och blött och blåsigt så för första gången på många, många månader sov jag tre hela nätter utan varken stödsockor, magnesiumöverdos, massagepauser och smärtstillande.

Så trots att Plutten som vanligt gick upp vid sex-snåret så gjorde det liksom inget. Jag var utsövd. Vilken märklig, ovanlig känsla i kroppen. Tänk om jag hade varit frisk också. Jäklar vilka mirakel jag hade åstadkommit på cykeln då.

På torsdag kom äntligen Jonas upp, som hade jobbat… och blivit sjuk han också. Under midsommarhelgen rådde alltså total (wo)mancoldstämning i huset. Ett rent under att de andra klarade sig från eländet.

Mammas favvosillar!

Nåväl. Vi hade kul och gott ändå. Med plutten gick det liksom inte att inte le mest hela tiden. Och när han sov sina stunder så turades jag och Jonas om att ligga nära, nära och andas in honungsdoften. På midsommarafton tog vi oss samman och åkte ut till det urvackra Walls kalkbrott i Torsåker. På kvällen blev det förstås matkalas. På lördag blev det mest att dega och pyssla hemma. På söndag åkte vi ner till Lidingö för att lämna av Johnny hos våra föräldrar. Plutten erhöll ett par av Johnnys gamla leksaker och hade det allmänt mysigt medan vi pärisarna pustade ut. Sedan åkte vi hem och så var den helgen slut.

Ett gäng saker var så annorlunda:

~ att fira en lugn midsommar utan disco disco, ståhej och suddig midnattsdans ute på någon skogsfest (typ dansbanan i Gästrike-Hammarby). Ja annorlunda – men inte det minsta konstigt. Sådant är vårt livets skede nu. Ett underbart och glatt skede.

~ och att inte cykla alls trots ledigheten. Så himla trist. Det var ju tur att jag hade så många braiga folks runt om mig så jag inte deppade ner mig helt på grund av cykelabstinensen.

Så här är jag nu. Klen, trött, cykelabstinent (inte minst av att ha följt det grymma cykel-SM som gick i helgen, omg så många starka prestationer från alla håll och kanter*), lugn av gröten i skallen och lite FOMO:ad över att inte hinna träna så pass mycket som jag önskar nu när det är så ljust och skönt på kvällarna. Men nog är även denna sjuka en prutt i det stora helas hav. Om en vecka börjar Jonas semester och då är vi alla tre tillsammans och förhoppningsvis redan friska.

Om vi kommer att äventyra och cykla ikapp då? Ojoj.

Puss och hoppas ni hade ett glatt midsommarfirande.

*mitt “gamla” lag CK Valhall Damelit roffade åt sig både lagtempoguld och bra höga placeringar i tempo och linje och cykelvännerna i VCK och Norbergs CK tog en massa guld-, silver- och bronsmedaljer i masters-SM. Fy fan va ni är bra.

5 år ago 0 kommentar