februari 2018

Stora tankar förtjänar ett storslaget ackompanjemang

Afton riders!

När beslutet att i år satsa på enbart mountainbike och cross* hade landat i mig så blev jag för en sväng smått orolig.

Socialt feg av naturen åkte jag direkt på att fråga mig själv:

Men hur ska jag, som inbiten bockstyrecyklist som knappt kan namnen på alla skogsvänliga komponentgrupper, överleva i mtb-världen?

och

Kommer bergslagsvargen och tar mig för att jag vägrar baggy shorts och vätskerygga?

Nädå skojar. Jag är ju faktiskt inte helt n00by som mountainbiker. Körde en del fiiin cykling på några av Sveriges härligaste stigar på min gamla Canyon you can call me-Al och gjorde som bekant tracksen osäkra som den dumdristigaste gravida skogscyklisten någonsin (om man frågar mina vänner i alla fall). Men det var ju liksom ändå bara på skoj och som komplementträning snarare än som hundraprocentig satsning. Men i år är det allvar.

Jag gillar när det är allvar!

Nog för att jag är ihop med en mycket snäll mountainbiker som påstår att jag är både teknisk och stark om jag vill (mycket snäll är han förstås men jag får väl suga åt mig) och nog för att typ hälften av mina cykelvänner också är och testar rakstyresidan – men jag har ju inte kört ett enda MTB-lopp ännu. Fatta

helgrön på att tävla/motionsloppa i MTB!

Fräsch,

bäbis,

virgin!

Har i och för sig kommenterat MTB-race och det med beröm (förutom den där stackars långhåriga pojkens pappas Kallar du min son för flicka?-orden men men) och tävlar i CX vars race liknar MTB-race så inte helt n00by där heller men ändå…

att kommentera andras lopp är ju inte samma som att köra själv.

Hur kommer jag att känna mig när jag står där på startlinjen i mina snortighta plagg med tydliga märken från road rashes?

Kommer jag att ha fantomsmärtor i min icke-existerande bock?

Kommer jag att ångra min vägran att ha vätskerygga? 

Så många frågor. Både läskigt och spännande.

Grejen med mig är också att jag förutom att vara socialt feg av naturen är lagd åt det där kunskapstörstande I want it all-hållet. Det innebär att jag inte tycker om att vara halvbra på någonting jag gör och kunna lite halvmycket om det. Och då är ju att hoppa in i en ny gren så himla tacksamt! Tänk så mycket roligt att lära sig? Alla tekniska detaljerna? Alla små och stora nörderierna?

Och tänk att kunna dela med mig av all den kunskapen till er

– obs obs inte genom att söndertipsa er förstås

utan genom att ni får hänga med mig på detta nya kapitel i mitt cyklistliv och vi lär oss tillsammans?

Det kommer att bli så skoj och grymt. Det vet jag. Vi som kör myckrt cross brukar vara rätt duktiga på att avgöra om en crossie kommer från landsvägsvärlden eller MTB-världen. Det märks på körsättet, stilen, till och med attityden (även om man kan missta sig förstås). Tanken på att kombinera det bästa av de tre världarnas träningstekniker och mindset för att skapa en stark och nöjd cyklist 2018 gör mig full av glad förväntan. Och förtjänar ett eget inlägg *antecknar*

Och lagom till bergslagsvargen kommer ikapp mig och den cykelrosa™ Treken som blir min skogshingst i år så är det dags för crosscupen som i år kommer att köras med liiite nya muskler.

Nåväl va tror ni –

kommer jag att överleva i mountainbikevärlden?

Puss.

* no roadievänner no cry ok? Det blir förstås en del lvg också. Fast inte som huvudthing i år. Men fan ta min svengelska i detta inlägg!