Hej från polarexpeditörn!
Carpa (som i ”carpe diem”, precis som på svanktatueringar jajemen) är btw ett hemskt nyord eller hur? När jag hör carpa så ser jag framför mig en fet firre i en damm som gottar sig i solen med magen full av flugor han fångat på morgonen. Just därför kul att ha med det i rubriken en gång för alla. Hihi.
För en gångs skull längtar jag lite till våren. Våren är ju som bekant min deppigaste årstid då jag helst flyr undan det tomma ljuset genom att antingen jobba så långa dagar som möjligt eller att cykla och träna mig så trött som möjligt hemma och utomlands (och fy fan vad cyklingen har gjort vårdepressionerna uthärdligare! Evigt tacksam). Men i år går det förstås inte att stuva undan våren. I år får jag skärpa mig ordentligt. För i år ska vår nya människa uppleva den, sin första vår, sin första glada bebisvår! Kommer Ivar att komma ihåg denna våren? Knappast som ett konkret bildminne. Men nog i sin lilla kropp, i sina celler. Då anser jag honom dessutom så pass trygg att han får börja åka (och sova? Om han förblir sin vana trogen) framåtvänd i en joggingvagn, hörandes på sin mammas flås och glada sånger under löpturen. Som jag ser fram emot dessa turer, och även alla andra äventyr som den drägligare temperaturen och all grönskan för med sig!
Men förstås längtar även cyklisten Katja till våren. Och där spelar ljuset just en viktig roll. Under detta första år som mamma har jag som bekant bestämt mig för att ge fan i träningsmåsten vilket har inneburit att jag skitit i att träna ute när det har varit för mörkt eller för djävligt (även om jag har kört några pass i rejäla minusgrader men det har varit på helg- och dagtid). Den varan har jag normalt inga problem med men har man en liten bebis hemma så vill man hålla sig någorlunda pigg, frisk, med fungerande matbröst och – no shit – utsövd. Enda cykelmålet i år är dessutom passa på när tillfällen ges och njut Katja. Och handen på hjärtat har jag den här första bebistiden knappt orkat göra annat kvällstid än i bästa fall hinna dricka mitt te och sedan däcka ihop med Hoppis, även om det blir lättare och lättare att stanna uppe till ”sent” på kvällen eftersom han sover längre pass nattetid.
Och just därför längtar jag till våren och dess kvällsljus. För då är det inte mörkt och jävligt sju på kvällen. Då är det ljust och då är jag lite mindre slut som artist och vill och kan med gott samvete komma ut och få mig ett par timmars utecykling även till vardags. Ojoj så härligt det kommer att bli.
På tal om så är det ju helg redan imorgon. Och självklart blir det till att cykla! Ute är det förresten ruggigt vårligt med alla plusgraderna och de skumt varma vindarna. Men vi ska inte låta oss luras än.
Nu ska jag smörja in lite Voltaren strax ovanför knäna (är av min husläkare diagnostiserad med överansträngda ben på grund av alltför långa promenader med tung vagn och i ny position typ ”du fattar väl att du inte kan gå enochenhalvmil varje dag med så mycket tyngd att dra”), packa ner Hoppis i den lilltraktorn och gå en – kort, jag lovar! – promenad ner på stan för att handla en speciell sångbok och äta lunch med ett par vänner. Fast innan det ska jag göra typ hundra ryggövningar. Varför tjatas det i medierna så mycket om den där förbenade synliga mammamagen när den är den sista som gör ont i en småbarnsmammas kropp? Märkligt eller hur.
Nåväl – längta till våren men ta vara på denna januarufredagen. Det ska vi göra nu jag och min babyplutt. Puss på er.