Påpälsad under gårdagens Groopencross – satans ruggigt och satans skoj!
Hej från morgonbloggaren amningsbloggaren mobilbloggaren. Har precis tryckt i mig ännu en av nattens mellisar – som ammande är man typ konstant hungrig och måste äta för att kunna ge mat förstås – och tänker rimligt på min vikt eller snarare min övervikt.
Det vore från min sida en hyckleri att påstå att vikten inte spelar någon roll fast jag är cyklist.
Som jag berättat tidigare så hänger varken min estetiska självbild eller mitt psykiska mående på hur mycket jag väger off-bike. Men som cyklist och dessutom som tävlande cyklist så vill jag vara så lätt (och så stark) som möjligt. Förutom de självklara anledningarna som har med farten att göra så är det helt enkelt roligare att inte vara för tung, ens när man ”enbart” nöjescyklar. Jag vet det för jag har vägt både (för min kropp) mycket och lite och mittemellan och presterat/trivts i sadeln därefter.
Just nu efter graviditeten väger jag cirka femton kilo över min okej vintercykelvikt. Huruvida siffran är ”normal” eller inte har jag inte den blekaste aning om men den är min i alla fall. Ingen värdering i den – bara torra fakta.
Att gå ner femton kilo är inget en icke-panikbantande person gör på en månad eller två. Och speciellt inte om motionensmängden inte riktigt är upp till en själv på ett tag. Prioriteringen är den fjuniga pöjschen – för stunden inlindad i mjuk grå filtis – slaggandes i min famn.
Tack och lov har jag inte så där superbråttom. Att banta är som sagt uteslutet, dumt mot barnet och rentav tråkigt så nedgången får ske med hjälp av amningen och den gång-/styrke-/cykelmotionen jag mäktar med. Fast okej. Att dra ner på läsk och pastellfiskar är kanske också en god idé…
Det ska bli så skönt att känna sig lätt, stark, teknisk och snabb den dagen jag står (ruskigt bakseedad men inte ledsnare för det) på startlinjen igen.
Nu blir det en kopp kaffe och en chokladbit till. Är ju morgon liksom. Måste firas!
Puss.