CYKELKATTEN
Månadsarkiv

november 2017

CykelI väntan på kattungen

Kudos till graviditeten och till mig.

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ’em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

5 år ago 6 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Ivar min Ivar

Pölarn O. Pyret

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Korten är ett gäng veckor gamla – från vår första barnvagnspromenad ute i regnet. Då var jag glad som kunde gå ett par kilometer utan att få för mycket ont. Sakta gick det – därav sådan påpälsning. Men kul hade vi bland pölarna i alla fall. 

Ute pinkregnar det för andra dagen i rad. Idag nästan mer än igår. Lydigt stämmer jag in i klagokören. Artigt håller jag med de som uppriktigt plågas av detta vädret.

Sedan ler jag i smyg, drar jag på mig mina tåligaste plagg, drar på regnskyddet på barnvagnen och sticker ut på äventyr. Och pölarna är stora och luften så rå och frisk och åh så skönt det är att traska omkring och hitta nya gator och vägar och njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot hur jag – och så småningom vi! – ska erövra lerhålen och pölarna på våra mönstrade cykeldäck. Att njuta av nuet samtidigt som man ser fram emot morgondagen är verkligen en ynnest eller hur?

Jag är ständigt småtrött, går på konstant sömnunderskott, min rygg är småpaj, jag drömmer om en dag med en hellugn bebismage och färre timmar med smärtsamma gallskrik som krossar mammahjärtat men allt är lika fort glömt och mitt hjärta helt igen när vi är ute och det glada regnet smattrar på mina kläder och vagnsufletten. Då och då stoppar jag in handen och känner på den svala lillnosen, får ett par sömniga puff puff puff tillbaka och drar igång att småsjunga någon låt som passar in i gångrytmen.

Puss och puff puff från pölarn och pyret.

5 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesCykelIvar min IvarLivsstil

Veckan som gått & lite annat snack

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

5 år ago 0 kommentar
2 FacebookTwitterLinkedinEmail
Ivar min IvarKatja om kärlek

Shit träningsgalna föräldrar say

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.

Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi  host host – egentligen menar:

🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”

🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.

🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…

🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen

🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.

Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.

Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?

Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.

Puss alla kämpar därute!

#empati

5 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Ivar min Ivar

Grattis Emma och så gör vi om dagarna.

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Hej.

Vill börja med att säga – grattis Emma Johansson och hennes Martin till halvvägs in i graviditeten! Hur roligt är det inte med en proffscykelbebis på gång? In och gratta Emma på hennes Insta, ni som inte gjort det ännu 😀

På tal om barn (otippat, jag vet) – vad härliga promenaderna är denna veckan då det äntligen snöat till sig ordentligt här i Västerås. Ljust och tyst är det, och rullar lätt. Inne i vagnen ligger min bebis inlindad i sina filtar, puffar lätt med näsan, smackar på sin napp och skänker mig glädje.

Så har vi vår dagsrutin med morgonamning, pussanfall och frulle till Katja innan vi tar oss ut i det fria. Ibland träffar vi någon kompis eller någon mamma (jag har kommit igång ordentligt med dejtandet haha), ibland är det bara vi två. Med mig har jag lite vatten, någon idé om vart vi ska och plånboken förstås för kaffets skull.

Ofta går vi i ett svep – men fikas det på staden så hinns det kanske med en amningsstund med ett tillhörande blöjbyte. Så kan vi gå ännu längre efteråt! Ofta går vi en stund för oss själva efter att vi har sagt hejdå till dagens sällskap. Ensamheten hjälper balansen på traven. Väl hemma är det så skönt att landa i soffan – två nyrastade rosiga ena! Amma läsa skriva titta äta göra några ryggövningar blunda och plötsligt är det kväll och plötsligt är jag trött.

Mot slutet av dagen börjar jag längta till Jonas kommer hem. Allt är det gladare och lättare att vara två föräldrar. Ibland blir det en extra promenad på de knastriga vintergatorna i närheten. Ibland blir det ett gäng timmar tröstande och vyssjande och knappt några ord hinns sägas mellan bebisläten. Men rätt som det är så är det dags för kvällsfikat för te, det är heligt det. Vilken tur att det alltid är någon av de ”vuxna” som har köpt med sig något gott hem till teet.

Och så håller vi på. Jag gillar’t.

Puss!

5 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN