Igår, när vi hade åkt ner till Groopencross-Gropen för att hjälpa en tubpunkad kompis i nöd så blev det så att vi fick köra ett antal vägar som brukade tråka ut mig innan jag blev gravid och övergick till att cykla stig och grus. Nä inte denna väg igen, man har ju cyklat den så många gånger! brukade jag tänka.
Men igår tänkte jag istället att wow, vilka fina vägar vi har här! för jag hade fått vila ifrån dem.
Och det slog mig ännu en gång hur finurligt funtat livet är –
som nyckfullt rycker upp oss från det slentriana och det vanliga och sliter vår blick från det vi är vana vid, så att vi kan komma tillbaka dagen efter, månaden efter, åren efter… och åter bli nykära. Så som skaparen som har fått vila ifrån tavlan hon håller med återupptäcker färgens styrka och justerar strecken med ny energi, så återkommer cyklisten till sina gamla vägar hon har fått vila ifrån och återupptäcker deras nyanser, och hittar nya detaljer att vila ögonen på under turen.
Rå magi. Känner ni igen den känslan?
