Och så har det hänt igen, något som hände då och då även förr men händer oftare nu när jag väntar bäbis – att orken runnit av mig knappt jag hunnit hem från jobbet. Och trots att jag till synes inte gjort särskilt mycket fysiskt idag – gått upp, klätt på mig, gått mina tjugo minuter till jobbet, gått min lilla lilla lunchpromenad, gått mina tjugo minuter hem – så är ögonlocken tunga, så tunga, och de sista metrarna hem fick jag nästan prata högt med mig själv för att inte somna mitt på trottoaren. Väl hemma ramlar jag ner i köksstolen och den annars rätt hårda pinnmöbeln känns som den mjukaste sammetsfåtöljen. Vart har energin tagit vägen? Och jag som skulle cykla idag! Ohörbart tickar klockan och snart har en timme gått, och jag är fortfarande kvar tung i stolen, slöbläddrar i någon damtidning som på ena sidan låter avklädda kvinnor med höga bmi posa i underkläder och svara på frågor om hur det är att vara en fet stark kvinna i samhället och på de nästföljande tjugo sidorna så kommer de olika hälsoprofilerna med tips om hur man hittar den bästa förbränningen för den snabbaste viktgången och sidan därefter handlar om mellanmål och då nickar jag till för jag är hungrig… men damtidningens tips handlar om mellanmål som ökar förbränningen och innehåller varken socker eller mjöl och i mitt kylskåp finns det ingen sådan mat inser jag. Jag borde ha handlat, men jag var för trött. Jag häller upp den sista skvätten havremjölk och skrapar ihop några nävar majsflingor och en näve rostade solrosfrön och det får bli mellisen.
Jag nästan gråter en sväng. Åh så lätt det är att känna sig svag när kroppen inte följer ens tankeplaner! Den kanske är sann, klyschan om att gravida kvinnor är svagare versioner av sitt normala jag – något slags ideal man enligt vissa bör krampaktigt hålla sig vid och prompt komma tillbaka till så fort som möjligt, helst några timmar efter förlossningen, om den moderna vårdpolitiken får bestämma alltså?
Tänk där cyklar de, mina kompisar. Och här ligger jag (bytt från köksstolen till sängen under inläggets gång, har en chokladbit här också om man nu ska lida med stil). Ett stycke okammat icke-gammalt jag. Med fyrtioett i svullna fötter och bleka, fluffiga ben insmorda svindyr men hemskt illaluktande natursalva som påstås öka cirkulationen.
Och innerst inne vet jag att jag inte är svag. Jag är helt enkelt gravid. Och trött. Trött för att jag har jobbat, för att jag har känt, för att jag har mått, för att jag har tränat. Och för att jag är gravid. Har en bäbis som glatt härjar i magen utan att ta något som helst hänsyn till träningsplaner hit och ambitioner dit. Och tur det. Lär arbetshästen Katja att stanna upp och ta det lugnt. Jag och bäbis i magen, vilket team vi redan är! Värsta hälsogurus, bra mycket klokare än alla hälsotidningsgurusar ihop.
Så det så och puss!
