Hej, omtumlande ny tid, mycket i och med det nya jobbet, all omställningen. Bare with me. Idag är det söndag och lugnare; mina fingrar är småstela efter den isande men vackra promenaden i det ostadiga senhöstvädret – ömsom sol ömsom lä omsöm snökaos ömsom grådassigt, än är vinterns grepp ostadigt! Under gårdagens distansfärd hamnade vi verkligen i gränslandet mellan höst och vinter. Gränsen suddades ut någonstans vid Gesala, från plusgrader till minusgrader cyklade vi på enochenhalvtimme, och sedan blev det aldrig riktigt varmt, och så fortsatte vi på de nya stigarna och där ungefär blev jag hungrig och därav lågsockrad och följaktligen blasé inför allt det natursköna men så istället för blaskplums
– som man hade kunnat förvänta sig när det mitt ute ingenstans uppenbarade sig ett kompakt dock ändå flott vattenfyllt dagbrott
KRÄCK CK CK k k
så hörde man det skarpa kraxiga ljudet av en stenhård gren som ramlade ner mellan de mänskligt regelbundet brutna klippväggarna,
ingen vikt att tala om för att bryta igenom istäcket, tjockare än vad som syntes uppifrån stigen vi kom på
hundratusentals små darrningar inne i isen, hela dagbrottet i gungning.
Så ställde vi in de lerskitiga, tjälanfallna cyklarna i vattnet* och de stod där av sin egen vikt och vi roade oss med att kasta vassa stenar ner mot isen och väldigt få gick igenom.
Och då blev mina annars så varma händer blöta och kalla, men jag hade glömt bort min hunger och mina små bonkningskänningar. För så är det alltid – att vara trött och mata är en monoton uppgift. Att bryta monotonin är ett sätt att resa sig en sväng innan det sista rycket hem till Västerås, den lilla pausen på Statoil för årets första och godaste saffranskatt och en kopp slätt kaffe.
Och någonstans där mellan klunkarna och de gula tuggorna övergick hösten till december.
För de ruttnyfikna finns Strava här. Puss och nu dör mitt datorbatteri så vi hörs sen!
* nej, inga nav, lager eller annat skadades under fotograferingen.