30 000 gångna steg enligt appen Hälsa.
Jag kan inte riktigt bestämt mig för om jag vill bo eller inte. I London alltså. Det är en sån grej jag har, som en tvångstanke – om jag besöker ett nytt ställe så poppar den oundvikligen upp – kan jag tänka mig att bo här?
Jag vet inte.
London är skitigt, som i skräpigt och smått vanskött så fort man hamnar utanför paradgatorna, och duvigt. Det sistnämnda är egentligen det som avskräcker mig mest – min fågelfobi är ett elakt handikapp som utestänger mig från många av världens platser (ah men tänk Venedig till exempel) och nöjen (uteserveringar, parkhäng osv).
Men jag känner igen London. Det är som jag tänkt mig, som jag läst i alla de hundratals engelska böckerna jag och min anglofila mor slukat i oss hittills (och more to come). Jag känner igen London från The Clash, från TV-sändningarna, från klädbutikerna, britterna har verkligen lyckats med marknadsföringen och jag köper det okritiskt för att jag vill det.
London är en stor värld, det hinns inte med allt på enochenhalvdag. Vi fick släppa på vi måste se-kraven, om vi ens hade några (Grannen den floydianen ville så klart se Battersea Power Station och äta fish & chips medan rojalisten jag var mer inne på Buckingham Palace och lobster rolls, ungefär). Vi hann aldrig till Rapha. Under längs med Themsen-promenaden gled vi i och för sig in på Evans (som vilket Cykloteket som helst) och nån hipstershop med fåfälgade hjulen upphängda på väggarna och ägaren lagom ledigt rökandes utanför (det fann jag i och för sig befriande, tog lätt bort hurtighetsstämpeln från affären).
Åt musslor, kyckling och drack belgiska trappistöl på Belgo i SOHOs gaykvarter igår kväll, det är rätt cykligt väl i och för sig.
Shoppade gjorde jag ingenting förutom lite klassiska prylar som te och shortbreadkakor till dem jag tycker om. En annan gång, då jag är rik och kan köpa mig en snygg rock och kanske ett par Mayfair-värdiga skor också.
Min hemska posttandoperationsvärk tillät mig inte att njuta av alla ljud- och visuella intryck fullt ut (sorry Gilmour, sorry nattfesterna som fick klara sig utan mig) men jag är ändå nöjd med besöket.
Som kändes som en förrätt. Jag tänker mig London nån vårig vecka, med massor av konstmusee- och cykelfikatid och ett par tre diffusa ravenätter på det.
Snart landar vi hemma i Västerås, då kommer jag att som vanligt slås av tystnaden och stillsamheten och panikera lite men sedan köper jag en ny flygbiljett nånstans och då är allt bra igen och jag kommer på mig själv med att uppskatta min skräp- och duvfria vardag väldigt mycket, fast med en släng av reslängtan bort till loud places förstås.