det är att massdränka myror / det är att gång på gång tacka nej till aw med kollegorna och gå hem tidigt från festen eftersom träningstiden är satt till klockan nio om helgerna / det är att få hjärtklappning varje gång någon bekant beklagar sig om hur jobbigt det är att ha förkylda barn hemma efter att han skakat hand med en / det är att få kvävningskänslor när man inte hinner komma ut före mörkrets anfall och kanske måste träna inne / det är att höra en låt och veta precis under vilket moment i nästa träningsrundan den kommer att sitta perfekt / det är att ta sig till jobbet med livet som insats för att bilen är normen och alltet och guden i den fysiska planeringen / det är att lämna och bli lämnad för att du helt enkelt inte pallar kraften som driver ut en dag efter dag efter dag medan du vill äta middagar och inreda / det är att ha ständigt torr narig hud av all vind allt nötande allt duschande / det är att ha lite hjärtevärk varje gång du är ute och tävlar och jag vet att kullerstenen är hala / det är att ställa upp för varandra / det är att nonchalant hänga på ramen fast man är attans nervös / det är att ha lärt sig samtliga argument för varför vi landsvägscyklister cyklar två och två på landsvägen / det är att lyssna / det är att slänga sig med ömsom franska ömsom holländska uttryck / det är att falla och sen komma igen och sen falla igen och sen falla lite till och så lite downhill och humor på det så är man tillbaks på banan fast man är ute i blåsten igen / det är att bli av med små saker hela tiden för att man flyttar dem mellan väskorna, hela tiden / det är att släppa ut en massa koldioxid under de ständiga resorna till tävlingarna och loppen / det är att vara ett proffs på att hantera besvikelser men också framgångar / det är att glömma tiden men komma ihåg vindstyrkanbyarnariktningensolnedgångstiden / det är att gång på gång medvetengöras om att man är ett undantag, nej menar kvinna, fast man egentligen helt enkelt vill cykla / det är att inte ha råd med vinterjackan för att kunna ha råd att göra det man älskar mest / det är att lobba för att ens förstfödda ska heta Fausto i mellannamn / det är att vänta in varandra i ur och skur / det är att överkonsumera bananer / det är att jobba sena kvällar för att kunna kompa ut för att hinna tävla i ett litet lokalt race där man är enda kvinnan / det är att inte kunna stå på knäna för att man har slagit sönder dem så många gånger det är att ljuga när man säger att man inte alls är träningssugen idag utan gärna är hemma och umgås istället / det är att ha kissat på de flesta vägrenarna i den här delen av landet, i de andra delarna för den delen med / det är att vara en jävel på att prioritera… bort så att man hinner ut / det är att säga att man inte bryr sig fast man ändå sneglar lite på ditt kit och vi båda vet att det är en del i spelet / det är att ständigt leva med wow vad mycket du äter!-kommentarerna / det är att vara bredd på att bo lite varsomhelst och vara glad om det finns frukostgröt på stället / det är att kunna milavstånden mellan regionens samtliga fik / det är att ibland, lite i smyg, önska att man hade börjat med sporten när man var sjutton istället för tjugosju / det är att veta lite om varje… proffscyklist / det är att ha viktångest fram till man är mitt inne i intervallen och blir omtryckt av en som väger dubbelt så mycket och ba shitjäklarhonärgrymrespect! / det är att blunda och se bergen fast man befinner sig i ett torrt rum med fyra väggar, ett tak, ett golv, ett fönster, en dörr / det är att känna lätt huvudvärk om man inte fått sin kaffe eftersom man har blivit en junkie / det är att längta efter att ha ont, sådär perfekt ont som blir till kraften som ger rörelse och lycka / det är att förstå att alla inte kommer att förstå men ändå inte låta bli att undra hur de kan fixa ett liv utan / det är att vara cyklist ♥
september 2015
Äsch fan alltså, dagens Tre Berg blev en sån simpel, trist besvikelse att jag knappt pallar blogga om det. Och ändå hade jag de bästa förutsättningarna.
Jag älskar längre distanser.
Jag trivs i ruskvädret så som regn, slask, vind och hala löv. Idag bjöds det på samtliga.
Jag är en mästarinna på att igla fast mig bakom dem som egentligigen är fem gånger snabbare och få gratisskjuts till någorlunda placeringar.
Jag cyklar bra i kuperad terräng. Jag borde inte vara en bergsget men själva tanken på att slippa slätor gör mig snabbare uppför.
Idag sket sig allt.
Jag hade peppat för Tre Berg. Jag var en av de första att anmäla mig. Jag hade på känn att få västeråsare skulle köra loppet men jag brydde mig inte. Jag älskar velofondokonceptet.
Igår cyklade jag lite lätt med ett lugnt klubbgäng och pepp-fikade på Drott. Unnade mig en kongressbakelse till och med.
Sedan körde jag bil i massor med timmar känns det som. Eftersom det regnade syndafloder och E20 var spårig och sjukt läskig. Var till och med tvungen att stanna i Laxå och andas djupt för att fixa köra i ovädret. Hade Tame Impala som pepp (eller mer tröst kanske?).
Hann knappt med att hämta nummerlappet. Kolsvart var det ute i Skara och allting nytt för mig. Tog ett tag att hitta och jag skakade av hunger. Men blotta nummerlappssynen gjorde mig uppspelt.
Rummet jag inkvarterades i var otroligt fint och mysigt. Precis som hela hotellet. Lagom luggslitet, renligt och retro, fast på riktigt alltså, inte sådär modernt dyrt wannaberetro. Och superb personlig service. Stadskällaren, här ska ni bo tycker jag.
Jag la upp mina nya vita sockisar som jag hade beställt speciellt för Tre Berg (fatta hur jag längtat efter det alltså?) och de andra två sista racertävlingarna för i år. Sockorna sken och såg nästan sockerstärkta ut. Fint tänkte jag.
Och så drack jag en kopp kvällste och en naturbar till och kramade Jean-Michel godnatt.
Frukosten var god (jag smakade mitt livs första chiapudding!) och starten kall och blåsig.
Mina ben gav upp efter de hundra första metrarna. Alltså, när klungan inte ens fått upp farten och jag låg inne i den.
Jag fick ont.
Alltså, det händer då och då. Benen finns inte. Eller snarare, de verkligen finns och känns. För att beskriva känslan, tänk typ att det känns som om musklerna var söndertöjda och inte riktigt ihopläkta. Som enorm träningsvärk i benen, fast jag hade vilat ju? Sist det hände var under tempot på SM i Sunne. Innan det tror jag att det hände under nåt random träningspass i våras. Väldigt märkligt. Och otroligt frustrerande.
Jag gav förstås inte upp på en gång. De kanske kommer igång? tänkte jag men klunga efter klunga passerade och jag lyckades inte ens få upp pulsen ordentligt. Helt enkelt för att benen inte gav ut någon kraft. Tror jag hade högre snitt igår med lugna gruppen. Så jag matade på och matade på och frös samtidigt. Trots ett lager för mycket egentligen (onödigt med underställslinne idag).
Eftersom jag ville tävla idag kände jag inte riktigt för att “genomföra” distansen. Arton mil är ingen jätte-big deal för mig (inte för att skryta eller så, jag och mina kompisar cyklar helt enkelt ofta långt så jag är van). Jag åkte till Skara för att ta en placering (om än i botten), i andra hand göra en fin tid. Uppför Mösseberg – dagens för övrigt enda roliga grej, upplivande backe! – lossnade min sko och jag höll på att gå i backen. Blev om än surare.
Och sedan bröt jag och nästan kröp tillbaks till Skara. Benen värkte något enormt och jag stannade till då och då för att vila dem. Det var två mil till Skara. Snittade tjugofem kanske. Om jag har tur.
Resten är varm dusch, torr bilfärd hem, tröstlatte och tennisdokumentär på radion.
Och ett stilla löfte till mig själv att torka snoret, köpa nya klossar samt gå till botten med vad det är som då och då orsakar sådan korkad smärta i de nyvilade benen som borde vara lika krispiga som ett par nyköpta sockersockor på en vit hotellrumskudde.
Känner mig värdelös just nu. Därför får ni inga cykelbilder på mig; är inte värd dem idag. Ska baka västerbottenpaj och komma igen.
Körde nån av er? Hur gick det? Puss.
Minns ni serien My name is Earl? Jag venne hur det är med er, men jag gillade den skarpt! Serien var lagom lättsmält för att funka som perfekt nävadåmåstejagpluggatilltentandetärjuenhelveckakvar-förströelse under tiden jag pluggade på högskolan. För er som inte vet så går serien ut på att en mustaschprydd trailer park-dude Earl har gjort en masse mer eller mindre dumma saker men börjar efter en fet lotterivinst tänka på det där med karma och försöker göra gott för att hamna i himmelen, eller hur det nu var. Eftersom Earl och hans polers inte riktigt är av den förnuftigaste sorten så går det ju förstås som det går.
Lite så kände jag för tjugo minuter sedan, nämligen klockan 08.58. Imorrn är det ju Tre Berg och Tre Berg startar i Skara. Jag hade en vild tanke på att även köra Skara GP ikväll men slog bort den eftersom jag vet precis vad som kommer att hända med mina ben efter tre ofrivilligt cykellösa dagar och ett GP på det. Så jag tänkte rulla lite soft (med klubbens lugna grupp) för att liva upp benen nu på morgonen och för att sedan med gott sittbenssamvete ratta tysken till Skara. Så i alla fall – här skyndar man sig och är för en gångs skull i tid till vår samlingspunkt Berget.
Alltså, jag är en tidspotimist utan dess like när jag bor nära saker. Jag är aldrig sen till ett möte i Stockholm eller i säg, Göteborg men att komma i tid till cykelsamlingen? Nä, uppenbarligen för jobbigt för hjärnan. Och ändå tar det tre cykelminuter. Tre. Min tidsoptimism resulterar allt som oftast i hjärtat ner i gropen/pulsen upp i taket/syran upp i hjärnan-känningar. Eller så får jag ta en annan grupp för den gruppen jag skulle åkt med har redan dragit.
O Karma, Where Art Thou?
Hursom! Imorse är jag dock i tid och är märkbart stolt. Klockan står på 08.58 – det är hela två minuter för avgång – men inte en käft är på Berget trots att solen skiner och fåglarna kvittrar. Häpp tänker jag men slår ändå upp gruppen i mobilen och ser att samlingstiden är tydligen framflyttad till klockan tio nu i hösttider.
Karma is a sweet thing.
Men inget ont som inte för med sig nåt gott – jag hann med en kopp gudomlig capuccino och ni fick en morgonblogg. Strax är den ordinarie samlingen och benen är redo. Det är ju bara en minut mellan mitt jobb (där jag sitter och bloggar nu) och Berget…
Karma. You gotta love it!
Så typiskt arrogant lillbloggare, bara skita i’t och dra på konferens. Men ute regnar det ändå och trombar järnet och min kropp behöver återhämta sig och vila upp sig inför helgens fjuttiga arton mil i Tre Berg-racets tävlingsklass. Så jag masserar benen efter gårdagens backintervaller – veckans sista tuffa pass, återstår bara rull på fredag och på lördag förmiddag – trycker i mig konferenskaka efter konferenskaka och mår mig.
Hörs imorgon. Hoppas ni gör nåt fint utav brittvädret ändå. Puss.