Månadsarkiv

augusti 2015

Katja om kärlek

Ingen hemma.

av Katja
skrivet av Katja

I’ve got a little black box with my rides in

Got a pouch with a CO2 pump and a tubes in
When I’m a good doll they sometimes help me to win

I got carbon cleats keepin my shoes on.
Got those swollen calf blues.
Got thirty nine chainrings of alloy on the cassette to choose from.
I’ve got electric gears
And I’ve lost all my fears.
I have amazing powers of persecution
And that is how I know
When I try to get through
On the telephone to you
There’ll be nobody home.

I’ve got wild staring eyes.
And I’ve got a strong urge to ride
But I got nowhere to ride to

ride to

ride to

ride to

Ooooh, babe when I pick up the phone

There is still nobody home.

0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja kör landsväg

Tvåhundrafyrtiofyra kilometer.

av Katja
skrivet av Katja

Alltså, det är typ inte ens en stockholmsdistans det, men satan så jobbigare dessa kilometer blev – även som fördelade på två pass, eller kanske just därför?

Lördag.

I lördags hängde jag på mx-teamet Jürgmeister Racing till Mockfjärd eftersom jag ville känna på lite dalarnaasfalt under mina hjul. Medan Jürgmeister Racing raceade på som fanns det ingen morgondag kämpade jag på mot

motvindsdemonerna – helvete vilka byar det skulle till just denna soliga lördagen

och slakmotedemonerna – typiskt att jag hade blitt grundblåst på rejäla yppiga kullar utan drogs istället med neverending slakmotor av den förhatliga 3,4 % i 2 km-sorten. Så himla onödigt, sånt finns liksom här hemma med.

Men – alltså ett STORT MEN – det var ju ändock underskönt. Trots att vägen mestadels var bred och inte alls sådär dala-pittoresk som en annan målat upp så gick den förbi ett gäng helmysiga loppis-och-gårdsfika-byar med namn som Dala-Floda, Dala-Järna, Nås och så vidare.

Festade alltså till med en cykelfrulle vid ICA i Dala-Floda. Sådär finfint:

IMG_0271

Sedan fortsatte kampen till Vansbro. Här blir inga QOM tagna, tänkte jag bistert men njöt ändå av att kämpa sån glad cykelidiot som jag är.

IMG_0274

I Vansbro gled jag världsvant in på en cykelochsportbutik men då de mest sålde fiskegrejer kände jag inte för nåt ödesdigert impulsköp utan tackade för mig.

IMG_0275

Utan rullade in i ICA Vansbro och festade till på en tub distansklassiker nr ett – risgrynsgröt! ICAs egna fanns förstås men jag ville sponsra den lokala tillverkaren samt matcha mina fräna kurbitsbraxx!

Efter den korta vilan på parkeringen begav jag mig “hem” till Mockfjärd. Det började bra, med medvind. Sedan vände vägen och vände igen och vinden var riktigt schizo och kunde inte bestämma sig så jag kastades mellan tempofarter och fikacyklingfarter hela vägen in i målet. Uppnådde mina realistiska 30 km/h på tolv mil och gudarna ska veta att det inte var gratis.

Söndag.

Dagen efter skulle jag egentligen softa och paddla kajak men det blev ingen kajakpaddling. Så jag hoppade på Annas kaxiga backdistansrepan istället. Kaxiga för att alla var pigga utom jag som var smått mör efter dalaköret men jag kämpade ändå på och gnällde bara lite.

Distansrepan gick på klassiska vägar genom Skultuna, Ramnäs, Virsbo, Ängelsberg med fikapausen i Norberg. Trots att cykelfiket nr ett Elsa Anderssons konditori inte längre finns kvar så får man inte lämna lilla Norberg i sticket. Så vi handlade på Norbergs Konsum och fikade på Coffeshop på torget. Namnet till trots hade de inga vettiga grässorter men dock en hel del kaffe- och tesorter. Kanoners fik, jättegott kaffe.

IMG_0285

Här sitter en klungdel och glassar i finstassar! AK, Anna och Henrik.

IMG_0289

Efter fikat bestämde vi oss för att strunta i den lätta slätanvägen hem utan drämma till med ett gäng backar till istället. Helst av allt ville jag drämma till med ett gäng sömntimmar istället men det var väl bara att bita ihop och göra mitt bästa. Så jag ömsom segade ömsom ryckte mig uppför och försökte göra mitt klungjobb när jag låg framme. Kan ni gissa var vi (eller de, jag tog kortet) är och cyklar på bilden ovan? I Färnebo beslutade jag mig för att tolv mil och tusenfemtio höjdmeter fick räcka för dagen och vinkade hejdå till gänget. Är jag mentalt och fysiskt sliten så är jag inte till nån cykelglädje, varken för mig själv eller för de närmast klungsörjande.

På kvällen var lägenheten mörk sval och skön. Jag sörjde timmarna på sjön men cykelspirorna myste av alla de tvåhundrafyrtiofyra kilometrarna den sista sommarhelgen tvåtusenfemton.

Fick ni också er lite distans i helgen?

Puss.

8 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
CX och gravel

Klipp ut och spar: Crossparlören, del 1 och 2

av Katja
skrivet av Katja

Hej. Ute viner sensommarvinden, regnet slår mot fönsterrutan, luften kallnar men vi är inte ledsna – nej nej. Vi vet ju vad det innebär – att crossen är på väg hem till oss. Mitt flöde fylls med flera som tjuvtränar cross och jag har också börjat tänka lite mer gräs, grus och lera än asfalt. Förutom att äntligen få crossa själva ser vi fram emot att helg efter helg bänka oss framför den roligaste teveunderhållningen – alla de crossloppen som går på hösten och på vintern. Och precis som franskan (ni får ursäkta mig italo- och hispanofiler) är det officiella landsvägsspråket så det nederländskan det officiella cyclocrosspråket. Inte minst med tanke på alla cupar som går i Holland och Belgien, samt alla duktiga åkare därifrån. De flesta crossies har sedan länge insett att man får ut så mycket som möjligt av loppen om man förstår lite av språket – och redan förra året så gjorde jag och Tony en liten crossparlör med de oumbärligaste orden på cxiska. Även om det smugit in ett par typos i parlören så blev den ändå en liten succé. Jag såg den till och med fastlimmad på i nån tävlingsdepå förra året (nån som minns tävlingen? Glömde ta kort tyvärr). I år kommer jag med en lite fylligare version uppdelad i hela fyra delar.

Idag bjuder jag på Del 1: Heja heja! som går ut på att lära sig att vara en duktig cheerleader

deletthejaheja

och Del 2: Banan och racet som hjälper en att förstå de viktigaste termerna kring banan och tävlingen

deltvabananracet

Vad Del 3 och Del 4 handlar om kommer i ett senare inlägg. Tills dess får vi läxan att ha lärt oss de ovanstående glosorna. Hoppas ni gillar’t.

(och glöm inte att vid behov rätta mig samt gärna komma med erna vaffouutryck på cxiska)

Puss.

10 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesLivsstil

Bajsben och livstid i Högbyn.

av Katja
skrivet av Katja

IMG_0263

Fräknig och torr – och med mina extraplastiga
autobahnbilsolbrillor på näsan! Är man glömsk så
får man ta vad man har. Mer luftmotstånd är
lika med bättre träning, eller hur?

Eftersom Västerås är platt och jag både saknar och behöver mig lite backar så rattade jag i ett klassiskt backintervallinfall audin till Högbyn i Fagersta igår. För er som inte känner till Högbyn så är det en bitvis rätt så brant 1,1 km-lång backe som leder upp till den numera (tyvärr) nerlagda skidanläggningen Högbyn. Fagersta – här får du livstid stod det på kommunala välkommenskyltar här och där, det var grått, blåsigt och småruggigt. Som upplagt för ett tufft pass.

Och tufft blev det, trots den korta träningstiden på bara en timme. Benen var tröga och motisen gjorde inte det hela lättare. Värmde upp på vägen runt golfbanan, strax under en mil, och tog mig sedan an backen. Så segt. Sist jag tränade där var med Eva och det var också jobbigt, men vi gjorde sex stycken intervaller och jag kände att jag nog kunde göra nån till om än trött sådan. Igår gjorde jag tre och varje av dem gjorde ont, och så ont. Även mentalt. Förbannade mig som hade glömt hörlurarna i bilen – har man bajsben är Geschwindigkeit Ohne Doping-dunka det enda sättet att ta sig upp med hedern i behåll. Igår hade jag dock enbart vindbruset samt mina egna andetag att digga till och tja, det hjälpte föga. Min plan var att putsa på de 53 sekunderna det skiljer mellan tvåan mig och QOM Cissi på Högby-segmentet men de planerna fick jag lägga på is insåg jag rätt så fort. Jag körde bra saktare igår än sist. Trots det är jag nöjd med passet. För ibland är det inte lätt, ibland är man trött och det tar emot och gör lite extra ont men då vet man att man gjort sitt bästa trots det motiga. Ett entimmes smärtsamt träningspass kan vara värt minst lika mycket som ett femtimmars lattjopass, det vet jag av erfarenhet.

1 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Between the ridesLivsstil

Fem saker jag gillar en onsdag.

av Katja
skrivet av Katja

ett. Att U23 (under 23)-crossdamer har äntligen tilldelats en egen tävlingsklass av UCI. Klassen har funnits sedan 2014 men enbart i kontinentaltävlingar. Från och med i år kommer klassen att finnas även i världscuptävlingar.  Utan att gå in på långdragna förklaringar till varför startfältet inte varit lika fett tidigare som nu så kan vi helt enkelt konstatera att det är både skitkul och skitbra. Speciellt med tanken på att prispenningen kommer att vara samma för U23-damerna som för U23-herrarna. För vår del hoppas jag att det innebär ännu mera damtid på tv samt att ännu fler tjejer nås av och inspireras till utövningen av världens roligaste cykeldisciplin.

två. How to pronounce italian cycling brand names. För gulligt. Hoppas det utkommer en video om franska, tyska, ryska, spanska och svenska sådana. Jag har till exempel fortfarande inte lärt mig uttala Crescent ordentligt. Cressent? Creesent? Creschent? Cretchent? Äsch.

tre. Att filmvågen om Nina Simone just i detta nuet lär (de ännu ofrälsta delarna av) musiklyssnarvärlden om denna fantastiska artist som skänkt tröst och gåshud till så många människor. Mitt förhållande till Nina Simone började för många år sedan efter jag trollbands av hennes röst i Felix da Housecats electrocover av Sinnerman. Idag lyssnar jag ibland till Sinnerman – originalversionen – när jag ska klättra berg för texten är ju som gjord för episka kickassklättringar. Men är man fortfarande villrådig trots att berget skänkt en både tröst och mjölksyreglömska så finns det alltid den här att lyssna på, tack Nina:

fyra. Chamois Butt’r Her’. Stilig och humoristisk förpackning, underredesbalanstänk, jag som är en riktig chamoiscrémesuperuser (wow, You better call SAOL!) applåderar varje gång det kommer nåt nytt på denna fronten. Herrvarianten finns också, kolla här.

butt_her_cream_1

fem. Att min tävlingslustan sakta men säkert börjar komma tillbaka. Nånting hände där efter masters-SM. Jag blev raceavtänd. Inte för att jag hade tråkigt under tävlingarna – snarare tvärtom, hade kuligast på länge! – utan för att… ah vettefan, var en sväng less på organiserad klungträning. Det var ju då jag plockade fram min mtb och levde no-garmin-no-rules-livet ett tag. Ett bra tag. Var sugen på minst två GP här men bangade båda i sista sekund. Nåt tog emot. Nåt jäkla mentalt spöke. Jag har dock fortsatt träna på så att formen är helt ok om inte perfekt. Tanken är att göra ett fint Tre Berg (i tävlingsklassen förstås) om enochenhalv vecka, sedan Anundsloppet och fortsätta sedan träna järnet inför crossäsongen. De tävlingarna ser jag ruggigt fram emot, det är en helt annan känsla i kroppen. Pepp och säker. Det kommer att bli en ny tävlingshoj förresten, hintat om det förut. Har fortfarande inte tryckt på köp-knappen men är ruggigt nära. Fortsättning följer.

Ikväll blir det backintervaller i den fina, branta högbybacken i Fagersta. Minst åtta ska jag göra, helst tio. Troligtvis till denna låten:

Puss.

2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail