Idag hade jag planerat att cykla till Örebro för lite olika ärenden med återresa på söndag. Jag hade tagit ledigt från jobbet, packat och diskat och donat, pysslat om cykeln (tack AK) och var sjukt redo för en ljuvlig randonné på sadeln. Vid 16 drog jag iväg.
Knallgula rapsfält mot blå himmel och grönskande vägrenar. Nästan så att jag inte kände igen mitt gamla vurpställe strax utanför Berg. Det kanske inte fanns längre?
Det var soligt! Sommarvärmen var här, solvarm i ansiktet, korta ben och korta armar, solen sken som en galning, begynnande cyklistbränna.
Men solen var inte ensam denna kväll.
Den hade sällskap av ett annat element. Motvinden.
Motvind är det som sakta nöter ner ditt psyke och arbetar rakt mot dig. Motvinden gör så att grässtråna lägger sig åt fel håll och hela tiden påminner dig om hur svag och utlämnad du är. Ibland kommer den med en kastvind, för att visa ytterligare överläge. Motvinden har en enorm makt för vi kan inte skydda oss mot den, annat än att formera oss ekonomiskt i klungan, och dra dåliga skämt med cyklisten bredvid för att hålla stämningen uppe.
Men jag cyklade ju själv. Och faktum är att de där skämten brukar sitta väldigt långt inne för mig. I regn däremot kan jag, i plötslig eufori, börja skratta och känna mig jättepigg.
Motvinden ven oupphörligt i mina öron. Jag blev inte kvitt detta vinande hur jag än vände och vred på hals och huvud. Lite som när man vill sova och grannen spelar dålig musik på hög volym. Så högt att man inte hör sina egna tankar, ligger och vrider sig i sin trötthet och irritation. Man sätter på öronproppar, eller hörlurar, men det man inte vill höra, hörs igenom. Det finns ingenting man kan göra, inget sätt att komma undan.
Motvinden ger dig ingenting gratis. Den tränger sig in och bryter sakta ned psyket, filar sakta ner pannbenet tills hjälmen blir för stor och hamnar på sned.
Och det är ju inte så snyggt.
Men lösningen är enkel!
Jag stannade i en kurva 12 km innan Köping. Jag satte mig i diket och åt tre cykelkakor. Först en, och sen två till. Sen drack jag en halv flaska sportdryck och fattade dagens bästa beslut.
Jag vände.
Det fick bli tåg till Örebro. Och så flög jag hem i medvinden, cykeln blev glad och knäppte inte lika mycket i baknavet och vinden tystnade.
Jag nådde inte ens nådde Köping, men jag hade jag världens skönaste hemfärd. Och eftersom det sista av en tur är det man minns, så hade jag en fantastiskt solig jättehärlig cykelkväll.
Jag blev inte klok på vad motvinden ville säga mig, eller om jag ens hade förtjänat min medvind. Men jag unnade mig att njuta av den, lät den göra mig snabb igen, för att den fanns där för mig.
Det finns inget riktigt bra slut på det här inlägget, förutom det gamla mantrat: hellre medvind och sol, än motvind.