Igår lös solen varmt för första himla gången
i den här bortglömda delen av världen.
Jag och Valle körde cross ute på Gäddeholm.
Jag firade med att överklä mig men var smart nog
att dra av legginsarna och även klippa bilden
så ni slapp se vinterskorna till barbent.
Innan jag började cykla skydde jag vädersnacket. Vädersnacket var så gäsp och till för dem som var tvungna att tala med varandra men hade inget gemensamt annat än det allmängiltiga vädersnacket. Vädersnacket var kallpratets grundbult. Och dessutom kunde jag inte bry mig mindre om vädret. Vem brydde sig om det var sol eller regn eller svag sydvästlig vind eller sex m/s östliga byar ute? Det var väl bara att ta på sig/ta av sig/ta med sig när man hoppade på damtrallan eller rusade till bussen för den korta turen dit man skulle. Och vad fanns det att diskutera? Att diskutera vädret kändes mer som att konstatera och upprepa nåt alla närmast sörjande redan visste. Blött det var ute idag! (sa nån kallpratade person) Jaså är det det, och jag som precis varit ute, tänka sig att jag missat det. (tänkte antikallpratande jag) Ungefär. Så totalt ospännande.
När jag började cykla för ett gäng år sedan var jag fortfarande något misstänksam mot vädersnacket runt mig. Värst va dessa cyklister snackade vädret. Är de gjorda av socker eller vadå? Jämt skulle det kollas upp grader, vindstyrka, vindriktning och molnighet. Det var väl bara att bylsa på sig, tänkte jag och körde med mina flossade trekvartsbrallor, extralager under den obligatoriska vindjackan, hjälmmössa i alla väder och så scarf på det. Visst kunde det bli lite väl svettigt under de flossade trekvartsbrallorna och den obligatoriska vindjackan men då slapp ju jag bry mig om det onödiga plocket som arm- och knävärmare, underställslinnen, vindvästar och annat som folks picklade med.
Nu för väl Cykelvärldens Oorganiserade Stilpolis ingen officiell statistik men hade de gjort det så skulle nog mitt ovanstående sätt att hantera (o)väder toppnoterats som “Vanligaste klädmissen cykelnybörjarna gör”. Dvs. tar på sig för mycket kläder för att slippa frysa vilket gör att de (vi) svettas järnet under alla våra vindfång till vindjackor och flossade lågbrallorna vilket ändå slutar med att de (vi) till slut ändå fryser och förkyls. Ta det säkra före det osäkra, tänker nybörjaren och tänker förstås fel för det hör ju nybörjarskapet till – inget fel med det.
Idag vet jag förstås inte bäst – man kan aldrig sätta sig över naturen, se bara på Babels torn, kantarellodling och liknande försök – men jag vet bättre än att som naturomfamnande cyklist trotsa fysiologin med att bylsa på mig som fanns det ingen morgondag. Jag lär mig med varje ny tur och jag räds inte längre “småplocket” med ärmvärmarna, olika tjockleken på skoskydden och så vidare. Och jag är ytterst intresserad av väderleken. Jag vill veta:
∗ temperaturen – är väl rätt så grundläggare – blir det mössa eller keps eller barskalle? Blir det floss eller climber jersey?
∗ nederbörden – glass, assaver eller snöbollskrig? Landsväg eller cross?
∗ vindriktningen – hur ska jag fördela mina krafter (speciellt om det rör sig om ett lopp/en tävling)? Hur ska jag lägga mig i klungan? Hur är smartast att förlägga rutten (som träningsledare)?
∗ vindstyrkan – hör ihop med vindriktningen. Bra för att planera vägval, positionering och kraftfördelning
∗ solnedgångstiden – så att man liksom hinner hem till RuPaul’s Drag Race och kvällsteet.
Tänk så många parametrar. Men så finns det förstås en till parameter – kanske den viktigaste. Det är ju förstås inställningen. Ämnar man att ha kul och köra oavsett väderleken så är hälften vunnet, eller hur?
Fanken va blåsigt ute idag förresten. Har ni märkt det?
Hur pass vädernördiga är ni?
P.S. För er som är solskenscyklister kommer det ett specialinlägg med tips, trixxx och massa pepp. Stay tuned! Puss.
