27 januari, 2015

Ärligt talat känns den väldigt avlägsen just nu – formen med stort F. Så sjuk som jag har varit nu. Samtidigt så vet jag att vinterträningen har hittills ändå gett väldigt bra resultat. Det man får tänka, om det känns smått tröstlöst med allt sjukdomande hit och dit, är att det är långt kvar till tävlingssäsongen. Med rätt inställning och förstås rätt träning går det att dels hitta tillbaka till formen och dels bättra på den. Jag borde ändå vara rätt nöjd. I slutet av CX-säsongen körde jag om 4 brudar på CX SM. Låter inte mycket för utomstående kanske men det är få men jäkligt starka (sverigebästa) brudar som överhuvudtaget var med – och så jämför jag med tävlingarna i början av säsongen då jag körde om ytterst få brudar, sverigebästa or not. Om ens några alls på vissa races! För två helger sen pallade jag en femtimmars+ dubbdistans med en muffins och en chokladbar som enda proviant. Jag klarar av att ta i så hemskt mycket mer under vissa trainer/spinnerintervaller – jämfört med förra året. Etc. Sakta men säkert går det alltså framåt, utvecklingen under denna årets mörka period. Det är sånt jag får ha i åtanke när jag deppar ihop och känner mig så slapp och trött som bara en äkta träningsnarkoman, interrupted kan känna efter ett gäng visserligen osammanhängande, men träningslösa veckor.

Inställningen alltså, grundbulten i träningslivet.

Som när jag och Valhall-Tony diskuterade Tre Berg-fondot som går över bland annat Kinnekulle. För Tony som är något av en backspecialist är det att cykla snabbt och rycka uppför backarna som gäller. För mig som visserligen gillar backar mentalt men som kommer aldrig bli någon backspecialist* gäller det något motsatta – att cykla snabbt men energisparande backarna emellan. Tur jag är en sådan wheelsucker… Not. Jag bara måste jobba på den dära biten att låta bli och dra och rycka som en glad idiot hela tiden. Återigen handlar det om inställning.

Så, nu gäller:

bygga upp
bygga på
bygga vidare på.

Pust, känns lite lättare nu med en gnutta självhjälp. På tal om självhjälp så kan jag rekommendera detta inlägg om träningstid på Toppfysik-bloggen. Klokt om tidsbesparande träning!

Hur känner ni kring formen just nu? Känns det hoppingivande eller känns sommarformen avlägsen just nu?

* uppför riktigt branta backar typ Klevaliden.
“Slakmotor” och korta CX-backisar
funkar galant skumt nog. Skumma fibrer...

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

(dikt av en tysk präst)

Hej. Jag slår vad om att det finns läsare som nu kommer att sucka och tänka ah men fan det här är ju en cykelblogg, inte en plats för obehagliga påminnelser som alla medier är redan fulla med. Orka tjata mer om Förintelsen, ska vi inte bejaka livet och ha kul medan vi kan, istället?

Även bland oss vars familjer har berörts av Förintelsen eller andra världskriget på ett eller annat sätt är åsikterna skilda. Vissa vill bara förtränga alltihop. Vi har matats med sorgliga minnen, filmer, böcker, kort, sånger och (mar)drömmar från när vi var riktigt små. Och för det mesta gör man det. Varken min mormor eller min farmor spenderar dagarna med att tänka på när tysken & Co. gjorde dem hem-, familje- och människovärdelösa. Oftast gör de det de tycker om istället – lagar mat, går på konserter, promenerar och dricker konjak. Pratar om det som hänt och om alla som har dödats eller dött (läs: dödats indirekt), gör de inte heller alltför gärna. Farfar, nu död, pratade inte heller om sin tid i lägret. Morfar, uppvuxen i efterkrigets barnhem är också död. De är uppfostrade så. De pratar inte om det jobbiga. De bejakar livet och har trevligt istället. För vår, barnens skull. Mardrömmarna, dem tar man hand om när man är ensam. Och det är man ju ändå ofta, som äldre person.

Jag kan erkänna att jag också tenderar att försöka förtränga det jobbiga. Och jag kan trösta er alla som kan känna er lite konflikträdda och till och med fega ibland – det är högst normalt. Vi människor är byggda så. Vår konflikträdsla är en skyddsmekanism. Men faktum är att Förintelsen hade inte varit möjlig utan omgivningens konflikträdsla – blandad med en rejäl dos klassisk antisemitism, antiziganism, kvinnohat och homofobi. Det är ett historiskt bevisat faktum att tysknazisterna genomförde enbart en del av folkmordet. Den största delen sköttes av de ivriga lokalbefolkningsgrupperna ledda av byalagen och grupptrycket.

Samma typer av mekanismer som finns än idag. Som inte går så långt, lagstiftningen till tack men som möjliggör företeelser som mobbing på arbetsplatser. Hån mot och utfrysning av dem med från den trendstyrda normen avvikande idéer om hälsa, politik, religion. Israelhat bland ungdomar som knappt läst en bok om mellanösternhistoria. SD-röstande bland dem som knappt träffat en invandrare. SD-acceptans hos kollegorna. Situationen i Malmö. Höga tittarsiffror för program som Biggest loser som går ut på att skratta åt dem vars kroppshydda inte motsvarar idén om den perfekta, arbetsföra kroppen att avla barn på. Märkesväskor eller ensam på lunchen på ett gymnasium på Östermalm. Fikaskämt om moskébränder. Obligatorisk träning eller sämre lön på nån arbetsplats i Kalmar. Etc.

Ni behöver inte hålla med mig om att ovanstående företeelser är av ondo. Ska man tro gott om människor så uppstår massföreteelser ur nån glad, pepp idé. Vi vill ju alla skydda underdoggen, bli friskare, känna oss attraktiva och göra saker ihop utan att tänka alltför mycket på de suck så tråkiga konsekvenserna och detaljerna, eller hur?

Men det ville ju de med. De miljonerna som dödades för runt sjuttiofem år sedan. De som trodde gott om människor som levde med och betalade skatter ihop med.

Fick de det då?

…

Och varför inte?

…

Så, till poängen. Om det är nåt Förintelsen har lärt oss så är det att den tar aldrig riktigt slut. Där kriget tar slut, tar det kalla kriget över. Där de sista överlevarna dör, tar våra, barnbarnens minnen över. Idag lever vi mitt i den nya historian. Vi har ett val – antingen så står vi passiva och hjälper Förintelsen på traven eller så lyfter vi på våra arseln och markerar nästa gång någon jävel är elak, rasistisk och/eller uteslutande. Även om det känns obekvämt. För obekvämare blir det, för oss alla, om de mörka krafterna tar över. Det vill vi fan inte, eller hur?