Shit alltså. Inte för att trampa nån nyhouselover på tårna men igår var jag med om det psykigaste spinningpasset någonsin. Jag hade i sista sekund lyckats knipa åt mig en cykelplats på 85 min Distans Puls lyckligt ovetande om att man minsann skulle på sig ett finurligt litet band med en nuffra på, som skulle sända signaler till en skärm som presenterade motionärernas respektive pulsläge, typ puls-skoj. Men hursom, brillorna åkte som vanligt av efter uppvärmningen och då såg jag ingenting på skärmen ändå. Kör ändå mitt race i sann cykelkufisk anda, tänkte jag i min enfald. Tji fick jag! Igår var det supersvårt att köra eget race i sann cykelkufisk anda. Ledaren hade nämligen bestämt sig för att driva ut deltagarnas hjärnor – genom att köra en neverending mix av pepp! UPPÅT! DUNK DUNK BZZZ TRRATATATA TRRRAATATA DÄN DÄN oooOOOO DUNGZ DUU H H H BOOM-electro houselåtar hela jäkla distanspasset igenom. Det var väl kul – i början – hellre enkel bas och stureplantechno än Eagles och liknande senilrock att mosa till, men efter tjugo likadana hits började jag se efter närmaste nödutgången. Jag märkte även att passet tyvärr inte gick fortare av att jag trampade fortare. Tvärtom, konstigt eller hur?
Träningsmässigt var det ett bra pass även om jag på grund av den hetsiga stämningen körde lite för hårt än vad jag ämnat från början, med tanke på den fortfarande spökande halsflussen. Är dock på gång och pressar fint igen, mina ben kommer att vara i läckert fin form till vårens utmaningar känner jag!
Idag njuter jag av att ha hörlurar på. Fast utan musik förstås, mest som avskärmning.
