Hej. Morgondagens inlägg av en klubbkompis på Facebook gav mig en rolig idé!
2013
Hej.
Igår hade jag svullna lymfisar (=förkylningsbörjan för min kropp) och var småfebrig så det blev till att bigslacka hemma! Det är alltid med skräckblandad förtjusning som jag bigslackar. Min kropp blir smått förbännad samtidigt som den liksom förstår att stopp, här måste det vilas. Värre är det med lill-skallen. Det var dock inga som helst problem att bigslacka just igår, chokladen smakade precis så som jag ville ha den och teet var magnifikt.
Ja, förutom den lilla incidenten med den paja (och tunga) köksluckan som föll av och nästan kapade av mina utsökta fyrtioettor till geisha-size så blev det en utomordentligt fin kväll.
Idag känner jag fortfarande av lite skit i kroppen men ska trotsa och träna någonting light, typ rörlighet eller core eller yoga eller nåt annat soft.
Hej.
Har ni överlevt helgen? Det har jag med råge. Den har spenderats på det klassiskt härliga sättet – lata morgnar, träning (tyvärr inomhus, men det regnade blöta saker hela lördagen), fest och stoj med Periferigruppen™, lite mysjobb (ja, jag tycker det är mysig att helgjobba ibland) samt lite speciellt cykelrelaterat pyssel jag inte riktigt kan avslöja än vad det är! Thihi.
Jag har kommit på mig själv med att verkligen prioritera pyssel nuförtiden. Förut klämde jag in sånt “när tiden fanns” men idag så resonerar jag att kreativt skapande liknar träning – man kan inte bara sitta och vänta in inspirationen. Istället slår jag mig ner med mina verktyg – det kan vara ritpennor, musikskaparprogram eller CSS-mall – och kör igång. Självklart med en kopp te och en bit choklad till! Förr eller senare sugs jag in och inspirationen kommer på köpet.
Ibland funderar jag på hur mycket vi moderna människor, skulle hinna med om vi bara förmådde skrota all den tiden vi lägger på meningslöst scrollande och alla uppdateringar. Ibland kan jag komma på mig själv med att okynnesuppdatera mitt twitterflöde när jag sitter på toaletten. Toaletten! Den absolut bästa platsen för att komma på braiga idéer (jepp, precis så romantiskt är det, men kan tänka mig att många kreativa personer skulle hålla med mig där, vet med mig att i alla fall Dalí körde samma metod (ni bara måste läsa hans dagbok!). Bad funkar förresten ännu bättre men jag saknar badkar i min nuvarande kvart. Idén till Cykelkatten skapades i badkaret). Varför gör jag det istället för att ha anteckningsblocket redo? Skallen kokar ju periodvis av all inkommande information.
Jag tillhör absolut inte den skaran människor som predikar för “nerkopplat” liv. Jag älskar information och sociala medier. Dessa ger min nyfikna hjärna näring och upphov till nya idéer. Det matar mitt cykelintresse med nyheter, information och annat livsviktigt. Och hur många superba människor har inte jag lärt känna via sociala medier!
Däremot gäller det att vara pragmatisk och se till syfte. På samma sätt som jag ytterst sällan slökollar på tv utan slår på den enbart när jag vet att ett visst intressant program ska sändas så försöker jag nuförtiden låta bli okynnessurfning förutom när jag just känner för okynnessurfning i avkopplande syften, förstås. Det ska inte vara ett tvångsmoment, som något slags tics, att var och varannan halvtimme gå in på Facebook, Twitter, Instagram eller vilken kanal det nu kan vara.
Egentligen mår jag inte dåligt av att vara ständigt uppkopplad. Det är färgglatt och levande och spännande. Men – den för just mig negativa effekten är att jag ibland har svårt att koncentrera mig på icke-omedelbar-respons-saker, som till exempel långsam läsning av lite svårare bok, eller slöpyssel hemma. Så – åter till början – det gäller att prioritera “slösysslor”. Och såvitt det inte dimper ner sms som jag verkligen sett fram emot så får Killkalas* gärna ligga nere och mobilen vila någonstans djupt nere i röran i min Deuter-rygga.
* Killkalas är namnet på mitt helbombade trådlösa nätverk.
Fasiken, jag är nöjd med den gångna veckans träning! (Mina twitterföljare har säkert för länge sedan lessnat på zoolanderstilen på mina post-intervall-miner men är man en stolt träningsnarkoman så vill man dela med sig av glädjen, eller hur?)
Nä men skämt åsido.
Veckans träning bestod av:
– måndag: intervaller med VCK
– tisdag: skivstångpass på Friskis
– onsdag: fet promenad / vila
– torsdag: trappintervaller på Friskis
– fredag: brutal vila
– lördag (igår): distansspinning med VCK
(förra veckan såg ut på ungefär samma sätt)
Det jag är nöjd med är inte mängden träning – det hade egentligen inte skadat med minst ett renodlat styrkepass till – utan det faktum att kroppen äntligen börjar ta emot de större belastningarna på ett tacksamt, utvecklande sätt. Jag känner att jag tar i mer, att jag jobbar mer och mer med kroppen än med pannbenet och att jag helt enkelt blir bättre. En härlig känsla!
Jag har ju halvt om halvt lovat mig själv att försöka “nöjesträna” fram till nyår. Med detta menar jag inte att jag inte tar i och utvecklas och så, utan att jag testar lite olika “annorlunda” pass, kanske lite dans, lite IW, lite skojsiga gymupplägg och sånt. Med två mål. Dels att låta psyket vila lite ifrån renodlad cykling för att inte föräta mig på benmos och dels att stärka kroppens andra muskler som ju i slutändan också krävs för att klara av att ta i mer och mer. Jag är inte ensam om att göra så. Vissa väljer dock att avstå cykling/spinning helt men det klarar jag inte av. Men jag är nöjd med att jag lyckas slita mig ifrån trampandet ett-två gånger i veckan i alla fall.
Jag erkänner – jag älskar inte precis mig själv. Jag må ha gott självförtroende (som jag skrivit om tidigare), jag må vara stolt över mitt arbete, vad jag åstadkommer då och då etc. men jag känner mig själv för mycket för att älska mig själv. Inne i det omystiska, lättsamma skalet bor en ständigt ifrågasättande, blyg prestationsjunkie som mest vill ligga ihopkurrad med min sedan länge döda finska spets (fast levande förstås, i mina fantasier) och läsa böcker om modiga upptäcktsfärdsmän som tar sig an okända farvatten (vet inte vad farvatten är men låter okänt och farligt). Tugga på ett äpple eller två, samt erhålla nån puss ibland från nån som tycker om mig trots min uppenbara otillräcklighet. Och sedan, sätta mig på min nyputsade cykel och bränna av ett par pil eller tjugo på de skuggiga, svala skogsvägarna där ingen hör mig ställa de frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Och allt detta, det säger jag inte för att verka märkvärdig. För märkvärdig, det är det sista jag vill vara! God och jordnära är kanske det finaste man kan säga om en människa, enligt mig. Och tanken på att jag kanske inte uppfattas som särskilt jordnära gör mig ensam. Och ledsen. Och får mig att känna som en annan Liberace-typ, med vackert utmejslat yttre, helt i harmoni med publiken, men sällan i harmoni med sig själv.