Jag älskar vissa människor. Sådana som inger hopp. Sådana som påminner mig om varför jag helt ärligt hoppas på att dö pank, eftersom varenda en av mina sparade kronor gått åt att resa till platser för att söka sådana människor. Sådana som borde få finnas överallt – men som är få, så få eftersom världen formar oss så. Hatten av för goda, öppna, varma smarta människor utan en uns av hjärtekrossande dryghet. Ni är mitt hjärtas diskotek.
Fastän jag driver en blogg som för den i cykelsporten oinvigde kan te sig som smått konsumtionsinriktad (ni vet, Rapha hit samt lyxcykelläger dit) så är jag som person rätt så anti klassisk ströglida runt i affärer-shopping (förutom när jag är på Söder i Stockholm eller utomlands och strövar runt i mysiga kvarter med unika butiker, då går jag så gärna in och kikar, utan att för den delen handla speciellt mycket). Jag mår så dåligt av stora kvava ytor som erbjuder så mycket att jag får panik som den dära klassiska höstacksåsnan. Och jag tänker på alla människor som slitit och arbetat och skapat de grejerna som folks bara hiver ner i sina korgar samtidigt som de säger något i stil med lika bra att ta fem, kommer ändå slänga hälften. Jag föredrar att veta vad jag vill ha och handla det sedan lagom till tillfället jag behöver det. Eftersom min pryjakt är investeringsinriktad samt gränsöverskridande så handlar jag dessvärre mycket online. Och helst cykel- och friluftsprylar förstås – de märkena och modellerna börjar jag ha rätt så bra koll på, om jag får säga det själv.
Men eftersom min rehabtid kräver så mycket inomhusträning står jag plötsligt här och känner mig heldum. Jag kan ju så lite om inomhusskor och sånt, och vilka märken tillverkar de snyggaste tightsen? Idag tränar jag i riktigt gamla trasor (på riktigt, nästan så att lukten inte längre går att tvätta bort i sextiogradig tvättvärme, behån erbjuder knappt något stöd och sömmarna har gått) och jag får ont i fötterna eftersom mina träningsskor (Reebok, kostade runt trehundralappen år tvåtusensex) har tappat formen om och om igen. Lite lustigt det där – cyklar gör jag i S-Works men inomhustränar gör jag i sådant som inte bara är gammelmodigt stilmässigt, men även rentav opraktiskt.
Så idag efter jobbet ska jag bita ihop, sätta mig på damtrallan och bege mig till Västerås “shoppingmecka” Erikslund (ni vet, enorm bilvänlig betongansamling vid stadens ände). Sist jag och Tony var där var vi till nya gigoaffären XXL och trots Tonys koll så var det ändå lite för stort för att greppa. Men idag möter jag shoppingdemonerna själv.
Hej.
(brorsan fotar)
Åh. Jag är så pepp!
“Väcktes” av en god nyhet imorse. I maj kommer ett första Gran Fondo att köras i Stockholm! Annars är ju Gran Fondo New York det mest kända av alla granfondisar. Det kommer att bli ett klassiskt loppupplägg, tolv mil för eliten/motionärerna samt sex mil för motionärerna only. Alldeles lagom distanser för ett vårlopp tycker jag. Loppet arrangeras av Fredrikshof CK och sponsras av Bianchi.
Loppet kan te sig som rätt dyrt* (ca 1200 kr för långdistans, 700 kr för kortdistans) men jag personligen tycker att det är fett värt det. Dels så älskar jag Stockholm, vi ska vara stolta över vår supervackra huvudstad. Och att cykla inne i Stockholm är ju en speciell och mäktig känsla, eller hur Anna och ni som var med och körde årets Tour de Chat? Och dels så slipper vi, som bor nära Stockholm, dyra bränsle- och boendekostnader som annars uppstår i samband med lopp som Vätternrundan då man ska ta sig till tjotahejti. (Så kan vi lägga undan pengs så vi har råd med alla underbara cykelläger som faktiskt genomförs i tjotahejti-paradis som Jönköping, Rättvik och liknande orter).
Här är länken till hemsidan och här kan man se bansträckningen.
Ett perfekt lopp att kicka igång sommarträningen med, ser redan fram emot det och skapat en kalenderhänselse inne på Funbeat.
* Jag vet inte riktigt vad det höga priset motiveras med från arrangörens sida men hoppas det handlar om att infrastrukturen i Stockholm är så pass komplex att ett större lopp som Gran Fondo kräver stora insatser i form av avspärrningar, omdirigeringar, funktionärer vid himla massa korsningar, ekonomisk risk de tar iom ett nytt stort cykelarrangemang, tillstånd för depåer och service och sånt hit och dit samt riktigt god afterbike-mat förstås. För övrigt så får arrangörerna gärna komma med en närmare prisspecifikation – det är alltid trevligare med öppna kort. Har ställt frågan på Gran Fondos twitter – och hoppas på svar :)
Uppdatering Fått twittersvar. Tack!
