Hej.
Ibland skiter sig saker ändå, fast en jobbat hårt för att de inte ska skita sig på ett tag i alla fall (notera bisterheten, beska bismaken och kärva tonfallet).
Vi börjar med att en stund betrakta Figur 1: Mitt högra knä.
 |
| Figur 1: Mitt högra knä. Smärtcentrum verkar vara inne i själva knäet, sedan sprider sig smärtan neråt i vaden så att hela underbenet strålar och skriker |
Betraktat klart? Nå? Slutsatser?
Jag börjar misstänka att jag är i stort behov av fackmässig bikefit. Eller kan det vara att jag helt enkelt är obevekligen vek? Senaste tillskottet i Krämpor CK-stallet är nämligen plötslig knäsmärta som har lamslagit mig sedan slutet av Tour de Chat (som förresten inte kommit ut som episkt inlägg än, shame on me, åtgärdar snart).
Låt mig dra storyn så får ni dra egna slutsatser – och förstås komma med välmenande råd och förslag!
Min förra sadel var av en mjukare typ. Helt ok, men tyvärr lite för smal och lite för mjuk för min rumpas smak. Efter att ha dragits en vecka med otäck feeling lite väl liknande begynnande tryckskada på ett visst känsligt parti, bestämde jag mig för en ny sadel. Sagt och gjort. En vacker onsdag för ett par veckor sedan monterade jag och Anna på en ny sadel på rosen och jag mådde kalas – och mina känsliga partier likaså. Den nya sadeln hann uppleva ett par vanliga pass, ett Tunby GP samt – nitton av Tour de Chats tjugofyra mil. Varför enbart nitton?
Jo, på vägen tillbaka från Stockholm började en liten smärtkänning visa sig i knät. Sådan där känning som när man, ni vet, har satt klossarna för långt fram eller bak. Klickande strålande smärta som de första milen “trampades bort” men som återuppstod varje gång jag klickade i på nytt. Till slut vägrade den försvinna helt bestämde den sig för att stanna kvar i knäet och det var ju tur att vi hade följebil med oss och ja, resten är historia.
Hursom!
Den stora misstanken blev förstås att sadeln vart felinställd och det var ju sant – den nya sadeln är ju mycket plattare än den förra och alltså satt jag ett par cm för lågt under hela distansrundan! Förmodligen var det just där som knäet mitt bestämde sig för att balla ur.
Väl hemma justerade jag sadeln men skadan var redan skedd. Inte blev det bättre av dumasfaltslöpningen (sorry löparfans, men jag ogillar verkligen känslan av asfalt mot mina fötter. Asfalt = cykling, skog = löpning, är ni med?) under Bellmanstafetten.
Så iförrgår uppstod tragikomik ute på skultuna då jag, efter att ha gjort ett finfint försök till att lugnt (så klok är jag ändå) cykla i grupp, var tvungen att adjöka dem, försöka cykla hem på egen hand, svimma nästan av på grund av smärtan och behöva ringa Valle <333 som kom med lilla Kian och plockade upp mig och hojen. Då gör det fan ont, att en inte kan ta sig hem på egen maskin alltså!
Så nu sitter jag här, deppig, med smått (eller stort?) inflammerat knä, och funderar på hur jag ska rehabbas så att jag kan börja träna normalt så fort som möjligt. Ska meka med sadeln igen. Och köra F&S-pass under tiden, om jag överhuvudtaget kan hoppa nu.
Har ni några idéer? Är det så enkelt som att sadeln är felinställd? Sist jag hade ont i knäet var när jag började köra med klossar, våren 2012…
//er ledsna huskatt
