CYKELKATTEN
Månadsarkiv

juni 2013

Cykel

Touren 2013 – i Cykelkattens hjulspår

av Katja 10 år ago
skrivet av Katja

Hej.

Få av oss har missat att årets upplaga av allas vår favvotävling går av stapeln imorgon. Spännande! Roligt! Förväntansfullt!
Lite extra för min del. Det är ju nämligen så att grabbarna kommer att cykla på ett antal ställen där jag själv var och nötte asfalt förra året, på min trippelklingade Specialized.
Tänkte att vi kunde kika på vilka etapper det är och vad jag har för cykelminnen från dessa.
Etapp 4 – Nice
Inne i Nice var jag mest förbannad, på trafiken alltså. Så jäkla folk- och biltätt på sommaren! Minns jag transittade Nice på vägen till Monaco (en för övrigt brutalt backig och svettig och sjukt vacker trip). Normalt cyklade jag längs med havet / uppe i bergen men inne i Nice var man tvungen att åka genom småbåtshamnområdet och alltså facea alla festliga turister samt moppeförare. Varmt, svettigt, smått klaustrofobiskt och öronbedövande vackert. Dit återvänder jag nån dag, men lämnar racern utanför stadsgränsen! 
På väg hem från Monaco – Nice har ni till höger om mig
Etapp 5 – Cagnes-sur-Mer
En fantastisk liten håla vid havet där jag dels badade (åh svalka! svalka!) efter den förjävligt backiga vägen från La Colle-sur-Loup (stan utanför vi vilken vi bodde) och dels såg etappen där Kessiakoff förlorade KOM-tröjan till den gröna franska snubben. Kommer aldrig glömma jordgubbsbakelsen inne på stället vi kollade på etappen, kanske godaste jordgubbsbakelsen i hela mitt liv? Ett annat tyvärr mindre trevligt minne är den läskiga rika mannen som sköt heroin i en miljonärscab precis utanför där vi hade parkerat våra cyklar. Brrr.
Alltså känslan.
Etapp 15 – Givors – Mont Ventoux

Mont Ventoux är mest känt för mitt hittils brutalaste krasch – pinsamt nog på vägen uppför det satans berget. Jag minns min beslutsamhet och jag minns min dunkla insikt om att det nog skulle ta en sjujäkla tid för mig att komma uppför berget, men att jag prompt skulle göra det. Så jag nötte på, mil efter mil. Det gick sakta – Provence är förbaskat hett och asfalten på vägen uppför är väl sisådär och jag hade inte cyklat mer än typ, tre månader innan bestigningen – men det flöt på rätt bra. Småsnackade med de seniga gubbsen på vägen upp, fingrade på mina bidons, ja – njöt av livet helt enkelt. Men sen så kom en skogsglänta och med den kisstvångstanken – bäst jag kissar nu innan det berömda månlandskapet kommer där det inte går att gömma sig! – tänkte smartass jag. Det var ett ödesdigert beslut. Lutningen var brant, jag var oteknisk, äsch, hursom så fick jag inte upp farten på hojen vilket slutade i att både jag och hojen rullade nerför asfalten medan gruset åt sig in i mina knän, armbågar o d kroppsdelar. Blod överallt! Min första tanke var fuck it, jag tvättar av lite och fortsätter sedan. Men när t o m gubbsen på väg neråt stannade för att fråga hur jag mådde och jag lämnade smala blodbäckar efter mig på vägen så tog jag beslutet att vända och cykla tillbaks till campingen strax utanför Bédouin några mil utanför berget. Eftermiddagen spenderades inne i campingens duschkabin, plockandes ut gruskornen ur kroppen och hällandes örtsprit på såren i hopp om att slippa infektion.
En av de festiva skråmorna som berget bjöd på min oerfarna nybörjarkropp.
Notera hojens läge – aluminium, håller för allt liksom!
Dagen efter tröstcyklade vi åtta backiga mil Avignon tur och retur och såg på teaterfestivalen. Men ba så att ni vet förresten, jag och Ventoux är inte kvitt än. Nästa gång jag återvänder så är det blodsmak i munnen jag ska känna, inte blodsmak från knäna.
Vandrande teatertrupp inne i Avignon.
Etapp 17 – Embrun – Chorges
Embrun var stället som bjöd på mitt livs hittils högsta och brantaste stigning. Jag kommer aldrig glömma yrseln i skallen då jag efter att jag hade trott att jag äntligen var uppe såg en festlig “vägg” framför mig, hoppade av hojen av ren feghet, men sedan bemästrade demonerna och slutförde stigningen – upp till Chorges. Inne på Chorges blev det tårar ändå, ty jag var ashungrig och enda stället som serverade vettigt käk bjöd på vaktelspett som gav mig creeps (har fågelfobi etc.) vilket slutade med att jag fick nöja mig med pommes (tillbehör till vakteln dårå). Men fasiken, jäkligt nice, vägen ner sedan. Fort det gick. Älskar fort.
Mot Chorges!
För övrigt har Embrun en arbetarstadskaraktär med fula industrier och läskiga kvällstyper och allt, men jäklar vilka goda drinkar de serverar! Inne i Embrun såg jag mitt livs kanske finaste fyrverkeri också. Vi råkade ju hamna mitt i stadsfestivalen. P.S. Blev nästan uppäten av en arg vakthund under en annan stigning. P.P.S. Såg skumma djur under samma stigning, visade sig vara resande cirkus.
Jag i mitt post-race-esse inne i Embrun.
Etapp 20 – Annecy – Annecy/Semnoz

Åh, jag kan skriva hur mycket som helst om Annecy. Men faktum är att det redan finns ett superbt inlägg om ett av mina äventyr vid sjön (sjön heter samma som byn) – och det kan ni läsa här. Jag minns att det var i Annecy som den skumma knäsmärtan äntligen hade släppt efter många veckors plåga. Jag minns båten Julie i Annecy. Jag minns tonerna av ska som vårt tält spred på campingen. Jag minns de seniga evighetsgubbsen vars hjul jag la mig på för att kunna ta mig uppför de branta backarna på sjöns ena sida. Och jag minns de snälla flickorna som lät mig dricka vatten, massvis med vatten, på ett ställe där jag inte trodde det fanns vatten. Om det är en etapp ni inte får missa i år så är det nog Annecy. Vackrare än så blir sällan en tempoetapp.
***
Åh, jag skulle kunna babbla på om Touren i all evighet. För mig kommer Touren 2012 alltid vara den tillställningen som en gång för alla gett mig insikten om att jag är ämnad för cykling och cykling är ämnad för mig. För med Touren kommer inte bara poäng och placeringar. Men Touren kommer sommaren, skönheten, de ljumna vindarna, de höga bergen, de blodiga knäna, smaken av sommarvin. Touren är demokratisk och låter åskådarna uppleva så mycket mer än bara ren sport utan även allt runtomkring. Pga. det ekonomiska läget just nu är jag inte på plats när Touren körs – men jag cyklar med Touren i tankarna, och jag kommer att se till att inte missa alltför många Tourar under de åren jag cyklar kvar på denna jord. 
(dramatiskt lagt, jag vet, men sån är jag)
Succéutstyrsel jag körde på

Freddans stjärt!

Bradley gjorde sitt bästa, men det var Freddan vi brydde oss om just då.
10 år ago 3 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

The naked truth.

av Katja 10 år ago
skrivet av Katja
Nu håller jag mest tummarna.

10 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Ett långt men väldigt viktigt inlägg om att hitta tillbaks till cykeln.

av Katja 10 år ago
skrivet av Katja
Prolog.

Hej.

Jag blev inspirerad till att skriva detta inlägg efter att nu ha tagit del av många berättelser, bland annat i Cyklande Tjejer-forumet på Facebook, men också på bloggar och irl. Berättelser som alla låter ungefär som denna fiktiva nedan:

Jag är mentalt och fysiskt ledbruten efter [infoga valfri långkörning t ex Vättern, “etappcykling” under semestern o d]. Jag vet inte om jag kan eller vill cykla igen. Jag som började cykla i våras, jag tyckte ju att det var så kul, men nu drömmer jag mardrömmar om cykel. Hur ska jag fortsätta? Kommer jag att orka igen, eller är det bäst att ge upp och hitta en ny hobby?

Nu är jag ingen elitåkare – jag är inte någon cykelveteran heller. Men jag är en rockstar på att ömsa skinn och överleva, både fysiskt och mentalt så nåt har jag lärt mig efter alla år jag kan dela med mig av till er.

Låt oss börja med att identifiera de “sjukdomarna” som orsakar symtomet tappad motivation. Genom att sätta finger på vad det är som gör att det känns förjävligt kommer det att bli enklare att få bot på dessa.

I grund och botten handlar det alltså dels om fysiska besvär – trötthet, smärta, energibrist och dels om psykiska besvär, eller snarare ouppfyllda förväntningar – både på kroppens agerande och på yttre makter så som väder.

Här måste jag vara brutalt ärlig även om sanningen svider – du är ingen snabb och smidig cyklist förrän du har cyklat många, många mil. Hundratals och helst tusentals. Cykelsportens uppenbara fördel – att den är så pass skonsam mot kroppens leder – gör den också till en sport som premierar långsam, tidskrävande utveckling men också till en sport som gärna straffar den ivrige som går emot rörelselärans grunder. Cykelsporten på motionsnivå har fått en väldig uppsving här i Sverige under de senaste åren. Vilken glädje att se så många glada, fräscha motionärer av alla dess kön och färgskalor, nötandes våra kärva landsvägar! Men det gör också att vi är en mängd nybörjare, vilket vi så gärna glömmer eftersom vi dels exponeras för samma prylar och tips som proffsen (inte minst tack vare mediell närhet genom tidningar, Twitter o d), och dels oftast dras in i hobbyn av våra mycket mer vältränade vänner/partners/släktingar.

Min story.

Min egen story är ju precis sådär klassisk. Jag hade bytt jobb och hamnade på ett fantastiskt kontor befolkad av kollegor som av andra kontor skämtsamt kallades för “spordårar”. Den dåvarande sammanställningen av folks tränade som galningar. Det genomfördes klassiker, åktes stafettvasor och vättern, simmades vansbro, fyra pers hade racer, tre MTB, det åktes på skidläger varannan månad, och vi var med i diverse lopp och andra sportsliga påhitt. Min sporthistoria var följande – simmerska fram till fjortonårsåldern, sedan fest och uteliv under gymnasiet, sedan jympagalning/festprinsessa under högskoletiden, sen softande och sen lite jympa till på det. Ständig friluftsälskare, men ingen som överansträngde mig precis. Men så kom våren och jag insåg att jag inte bara behövde sukta efter män i bibs utan kunde själv bli en sådan bibsperson, och så satt jag på min första racer, en Specialized med Sora på, och…

…och här borde jag säga att ja, it was made in heaven, dans på rosor etc. Men nej för faen, ni anar inte hur jag led. Varför led jag? Jo, jag led för att jag försökte cykla lika fort och lika mycket som de som hade cyklat i flera år – inte minst ville jag knappast vara sämre än min Peter – som 2012 redan cyklat i ett antal år samt satt på den ultimata cyklistkroppen samt var man. Men nog var det inte lika jobbigt i början! Det var ju så lätt, så lätt att cykla snabbt och långt på en racer jämfört med min tröga tontunga damtralla. Sedan kom ryggsmärtan – ja, ni har ju alla läst mitt första inlägg på den här bloggen. Sedan kom Mallis. Jag tror inte jag nånsin gråtit så mycket (på riktigt, alltså) som jag grät under mina rundor på Mallis. Dränerad på energi, med ständigt värkande ben, kämpade jag mot de neverending backarna och den kvava värmen som ju aldrig tog slut. Jag mardrömde om alla de SPD-vurporna jag hade genomlidit och mina knän blödde och många var de ögonblicken då jag förbannade både mig, sporten, cykeln, mina sjuttiofem kilo, min kurviga kropp, ja allt.

Sedan kom jag hem och kände mig stark. Jag kunde hänga med medelgruppen – så gott det fanns en medelgrupp – även om jag fortfarande inte nådde upp till SUB10-11-nivån rent uthållighetmässigt.

Sedan kom en månads cykling utomlands – och med den kom Alperna, dvs. Mallis-backarna XXL. Tja, ni kan ju tänka er min mentala kamp när jag dels cyklade varje dag i trettiofemgradit värme, dels tog mellan femhundra och tvåochenhalvtusen höjdmeter per “etapp”. Och så kom jag hem och det var augusti och jag var pepp på klubbcykling men tji fick jag – de enda som dök upp på klubbträningarna var Jimmy, Putte, Solguden m fl dvs. snabbgänget med tävlingsambitioner och jag var själv igen. Fan också. Men jag slutade aldrig cykla. 

Våren 2013 sålde jag min Specialized, la till ett par-tio tusen till och köpte mig en kolfiberhoj med grymma komponenter. Jag hade slutat med en förbaskad ovana och började cykla ofta, mer varsamt men också mer rätt. Fler träningspass med klubben, större vikt på bålstyrka. Ryggen krånglade igen men den här gången viftade jag inte bort problemet utan besökte sjukgymnast, följde ett träningsprogram osv. Men den största och viktigaste förändringen skedde ändå inne i min skalle – jag insåg tidens makt.

Insåg att jag

skulle bli bättre i år
men ändå sämre än kommande år
för att sedan under kommande år
bli bättre än i år.

Och så skulle det fortsätta –
– tiden skulle generera förbättring, förutsatt att jag lärde mig att träna för min kropp, min grundstyrka och -kondition, min inställning till sporten.

I år har jag inte lika ont i de hastigheterna / lutningarna / förhållanden som genererade så mycket ont förra året. Jag kör Halvvättern på strax över fem timmar, varav tio mil på egen hand. Men jag har ännu mer ont eftersom jag i år vill bli ännu bättre. I år är jag dock klokare och tränar för att bygga upp kroppen – utan att riva ner psyket. Jag strävar efter balans.

Tillbaks till sadeln.

Som ni kan läsa ut från min story så hade jag egentligen två rejäla dippar som genererade cykelavsky – Mallisbackarna och sedan Alperna (även om jag idag inte kan gå en dag utan att längta tillbaks dit och Mallis var en självklarhet även denna vår). Förra året körde jag alltså inga motionslopp men dock cyklade mycket, ofta och under för en nybörjare extrema förhållanden. Mina dippar berodde alltså på att jag:

körde för mycket för min grundkondition vilket slet ut kroppen och psyket

hade för dålig teknik för att utnyttja cykelregeln nr ett, ni vet den om att spara krafterna

jämförde mig med dem som var mycket mer erfarna och starka vilket tärde på självförtroendet

snålade in på utrustning

ville mer än jag orkade.

Lätt att känna igen sig, eller hur?

Kroppen är ju så finurligt konstruerad att den alltid, alltid (så vitt man inte lever livet ständigt hög som ett hus) säger ifrån. Och vi människor är ju extrabegåvade med ett så kallat psyke – ett naturens påhitt som gör att vi inte bara känner av de fysiska obehagen som är resultat av överansträngning, utan även de mentala, via hjärnimpulser eller gud vet vad, är ingen läkare precis.

Alltså.

Sätt dig tillbaks på cykeln. Inse att du är bättre idag än vad du var samma dag för tre månader sedan. Åk ut till skogs där ingen ser dig. Vråla ut – jag har klarat Vättern! – kör några mil och sedan tryck i dig massa god mat. Belöna dig själv.

Dagen efter – sätt dig på cykeln igen, kanske utrustad med lite skönare cykelbrallor, bättre sadel, kanske tillsammans med några andra på din nivå, i din klubb. Om du är tjej indragen i sporten av din gubbe – sluta jämför dig med honom. Gäller alla andra med för den delen – sluta mäta er förrän ni börjar tävla.

Du har säkert egna motivationshöjande knep. Det viktigaste jag vill förmedla är att du måste inse att förändringar tar tid och att du inte får låta psyket lura dig till passivitet.

Många talar om mål som vägen till motivationen. Jag påstår att med cykling så är själva cyklingen ett mål i sig. Först när man börjar uppskatta själva processen – att cykla, just här och just nu – som det börjar bli värt att träna mot mål som motionslopp eller tävlingar. Livslång kärlek till cykeln – och medföljande härdande och förbättring – nås sällan av att se cyklingen som ett projekt à la projekt på jobbet – från kick-off till deadline och sen, bye bye.

Genom att ställa in dig på att älska cyklingen för vad det är – nötigt, fikavänligt, milakrävande och alldeles, alldeles underbart – och träna för glädjens och nöjens skull så minimerar du risken för otäcka past-deadline-dippar. Se alltså Vättern o d lopp som förberedelse för kommande utmaningar snarare än det där ouppnåeliga målet du uppnått.

Cykeln är ju ändå en maskin som låter oss uppnå höjder, gång på gång. Och de tar aldrig slut, precis som vägarna på denna planet. Och det är just därför vi cyklar.

Tack Graeme Fife för tänkvärda citat. 
Här finns hela den klassiska novellen – skriv gärna ut den 
och ha nära till hans precis där du brukar ställa cykeln efter rundan…
10 år ago 5 kommentarer
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Spricka i växelhjärtat

av Katja 10 år ago
skrivet av Katja

Jag är förbännad.

tysk-italjenarn har ju som ni vet varit inne på service för reglagekrångel. Under ett klubbpass gick det plötsligt inte längre att lägga in lillklingan.

Häromdagen ringde de från Cykloteket och förklarade vad felet hade berott på. Deprimerande.

Felet är nämligen att det är spricka i plasten i rosens framväxelreglare. En spricka som gör att jag får cykla men som kan orsaka mer krångel i längden.

Spricka – i mitt Campa (!)-reglare, wtf wtf wtf. Kissbajsprutt.

Och framför allt, väldigt omständigt. Jag tänker förstås fotografera sprickan och sedan skicka bilden på den och på mitt förvridna ansikte till ROSE så får de göra bäst de vill. Har jag tur och skapar skandalstämning så hoppas jag på att de skickar ett nytt reglage hem till mig. Har jag otur och misslyckas med skandalstämning (vilket är mest troligt, är sådär superartig och lite mesig när det gäller gigoföretag) så får jag dels köpa nytt reglage själv och dels montera på det själv. Kan i och för sig göra en kul grej av det, på med det blåa mekarstället malegaze-style och filma eller nåt, men ba så att ni vet så får ni hjälpa till i så fall, kanske lämpligen via Twitter (funkar alltid bra för insamling av mektips) eller varför inte genom att ge mig tips på Cykelkattens Facebook-sida? och självklart kan jag be någon av de mekkunniga jag känner att byta, men blir kanske inte lika creddigt. skitsamma, det viktigaste är att det måste åtgärdas.

lite förbännad är jag allt. Jag menar, har ju inte precis tävlat på hojen än. Och inte har jag vurpat eller tappat cykeln en gång. Inte ska det behöva bildas en spricka efter en halvcykelsäsong!

Har någon av er erfarenhet av liknande problem?

10 år ago 7 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Midsommarnattsdröm eller den nattliga cykelflykten

av Katja 10 år ago
skrivet av Katja

Vissa dagar är lite gråare än andra, med möten, stress och sånt. Och vad är då bättre än att tänka tillbaks på något alldeles, alldeles sparkling för ett par dagar sedan? För vissa nätter kan precis vad som helst hända. Natten till midsommardagen var precis en sådan natt.

Det hela började ju med sillunch hemma hos mina vänner på deras gård utanför Sandviken och sen lite fest och stånk på det och sedan så hamnade vi plötsligt uppe i Dalfors där logdansen hölls i regi av några andra. Och grejen med logdansen är ju att det dricks och dansas mycket – vilket i och för sig är jättekul – men tidsramarna är väldigt, väldigt flytande så man vet aldrig riktigt när man kommer hem och det kan ju skapa lite panik hos en som är van att lämna festen i topp, samt nattas i lagom tid (cykliståkomma eller nåt i den stilen) samt har ju liiite svårt för dansbandsmusik hela natten lång.

Så jag och Tony bestämde oss för att fly.

Men hurdå?

Logdansgården log ju nämligen ett par-fem mil från mina vänners hemgård.

Till fots?

Nja. Lite läskigt, lite osäkert, och framför allt, lite långt sådär mitt i natten lullig på blåbärssnaps.

Lifta?

Jo tjena, fanns inte en nykter jävel inom en hundramilsradie.

Den mastiga tandemcykeln som stod lutad mot logväggen? Kanske… Men efter lite undersökningar visade den tillhöra nåt stackars par från närliggande ort och det kändes ju lite fel att stjäla från det underbara vänliga folket.

Återstod bara ett val – tigga vanliga hederliga cyklar och försöka hitta hem.

Spännande!

Den snälla damen som hade huset utrustade oss med varsin damtralla med tillhörande korg (min hade dessutom barnsits som extrabonus!) och dynamoljus och varsin reflexväst och så var det zoom zoom bye bye till logen.

Så här mörkt var det ute:

Vilket bra fotografiförsök, eller hur? Man ser i alla fall vägmarkeringar och den lilla, lilla blixten är väl glimten från Tonys reflexväst.

Hur som helst!

Hur fantastiskt är det inte att cykla på natten, förstärkt av en irish eller två, hembakta daimkakor, glädjerusig för det är sommar, midsommar, frihet, skimmer och alla små katter som med glimmande ögon tar sig över vägen bara nåt ögonblick före cykeln? Och så lite nattliga tunes på det. Så att det pulserar lite extra.

Helt fantastiskt.

och att trallan sedan går trögare än din farfars osmorda gräsklippare från femtiotalet, ja det gör väl inget? Inte när benen är pigga och lynnet glatt.

Trettiofem kilometer senare var vi hemma, trötta och svettiga men alldeles nöjda. Här skulle det sovas. Här är Garmin-turen. 24 knyck i snitt på en damtralla, med backar och allt, det är inte illa det!

ett minne att bära med sig länge.

Har ni haft en bra midsommar?

10 år ago 1 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN