Och vi begav oss ut i eftermiddagssolen för att vinka hejdå till Jonas och jag orkar inte hejdå så jag fokuserade på att tänka ut nån bra runda istället. Bestämde mig för gamla goda Rytternevägen (en klassisk VCK-runda)
Jag började med att leda rosen ner till elbakajen och placerade oss båda på en solvarm träbänk. Tog demonstrativt fram dojorna och skoöverdragen och beklädde mina vita rena fossingar. Lite religiöst nästan (ja jag vet jag vet att jag är lite störd).
Satte mig på cykeln och började cykla.
Och plötsligt infann det sig något som de bättre vetande skulle kalla endorfinkick men som jag i min enfald kallar en släng av lycka.
känslan.
farten.
utväxlingen. Campa <3
frihjulsljudet.
stabiliteten.
Åh rosen levererade på en gång och då är jag ändå en vinterkrum halvmesyr till cyklist i dagsläget. En ny cykel då och då borde vara en mänsklig rättighet jämte bra musik och citronte.
Dock ett antal otäcka partier, främst i de skugga backarna. Ja ni ser ju. I varje sån backe låg det en mosad bil, otäckt. Fick leka cx och pulsa i snön med hojen på axeln.
Höll 29 km/h fram till Kolbäck, sen kom den festliga motvinden fram till Hallstahammar. Här kan ni se detaljerna för rundan. Klockan blev rätt sent på kvällen så jag nöjde mig med en kortare bananochcappuccino-paus på bensinmacken.
Stod och log för mig själv, stort stort stort.
Och plötsligt blev det lite mer enkelt och mycket mer solklart. Och meningen med livet var återfunnen för dagen.