åka hemliga tåg med namn som Röda Blixten och stå ute där man inte får stå alltså, bara för att se spåren serpentinerna vita hotell i kolonialstil och allt det vackra runtomkring och längta lite till något man har svårt att sätta fingret på
dricka vitvinssangria och skratta så man kiknar åt skämt så interna att inte ens man själv kommer ihåg dem morgonen därpå
Tony sken lite extra – det vankades ju liksom backar. Så här sken Tony:
Jag bet ihop och lyckades ta mig i lunchmålet tillsammans med de andra. Väl framme sken solen någorlunda och jag tröstade mig med en sjyrrans omelett och en kopp hett kaffe. Helt ok sex mil dit alltså.
***
Hemvägen var doomed. Grejen med min ryggsmärta är att den inte bara gör ont så att jag blev tvungen att stanna till och kräkas vid ett tillfälle, utan att den på nåt sätt nästan förlamar min vänstra sida så att benet inte riktigt får någon styrka. Vilket innebär att hur stark och pigg och cool jag än känner mig så kan jag inte köra längre än någon mil i taget innan jag måste stanna, bita ihop, massera den ömmande ryggen och höften innan jag kan fortsätta. Och så håller det på.
Från att ha varit tuff och pigg duktig medelmotionär på Mallissemester gick jag till att vara en svag typ på två hjul som folk säkert trodde aldrig suttit på en racer förut. Inte så konstigt, som jag satt och rörde mig för att minimera smärtan.
Jag avskydde mig själv, jag avskydde min jävla hoj som var för stor och tänjde på min rygg, jag skämdes som inåt helvete för att Hasse och Grannen var snälla nog att dra mig i motvind. Till slut sa jag hejdå till huvudgänget som hade slagit ner sig för en extra fikastund (var ju distanspass detta) och så var det jag ensam med min smärta de trettio milen in i mål.
Ledsen och förbannad.
Men så pep det plötsligt i mobilen och så fick jag upp bilden på den här underbara gullisen:
Det var Grannen som tillsammans med en kompis hade räddat en liten hjälplös dunboll från säker död ute på vägen genom att ha lyft och flyttat undan den :)
Hej.
Tänkte börja denna bloggtisdag med att tipsa om en ny fin cykelblogg.
Bloggen som visserligen är ett sidoprojekt startat av en rutinerad och uppskattad bloggare men har ett tydligt koncept som i alla fall jag inte kan få nog av – skönhet på två hjul. Jonas Lundberg har (förutom de mest gyllene cykelhänderna) den vassaste blicken gällande vad som egentligen är snyggt på och i en cykel. Sidoprojektet EN CYKELPOJKES DRÖMLIV avhandlar alltså viktiga frågor som världsmästarrändernas vara eller icke-vara på icke-världsmästarprylar, huruvida gafflar bör vara avrundade med flera. Personligen väntar jag på ett specialinlägg om överrör…
Har ni några tips på nystartade cykelbloggar? Tycker det varit lite stiltje med nytillskott på sista tiden, men kanske jag som missat bara?
Jag bestämde mig för att köra öns norra sida tur och retur. Så här:
Med mig hade jag min iPhone fullproppad med grym cykelmusik – dunka dunka för slätan och känsliga svenska män för segdragna backar – samt lite proviant i form av sockriga fruktbitar.
Eftersom jag är den jag är och har den självdisciplinen jag har gick de sockriga fruktbitarna åt rätt så fort, nämligen redan uppe i backarna mellan Ljucmajor och Porreres. Nåväl tänkte jag, nu finns inga ursäkter för onödiga fikastopp! och nötte på rätt bra. Min målsättning var aldrig under 19 km/h uppför, aldrig under 30 km/h nedför.
Så småningom kom jag fram till resans enda obligatoriska fikastopp – nämligen det i älskade cyklistmekkat Petra.
Jag hängde upp min hoj sådär lite nonchalant och satte mig vid ett av de lediga borden som tillhörde mitt “stammisställe” som tillhör den trevliga glasögontanten, ni vet. Och tänka sig, glasögontanten kände igen mig! Oh, I remember you from last year, you were here with your boyfriend, right? Och då värkte det lite mer än vanligt, men jag var glad att se henne, och sen så smällde jag i mig den gudomliga tonfiskpizzan och sa bye bye till det trevliga ultramaratonlöparparet jag hade polat ihop mig med under lunchen och så var det dags att vinka hejdå till Petra för den här gången.
Man bör aldrig, aldrig klättra i berg efter en tonfiskpizza i Petra. Vilken tur att jag skulle få cykla min absoluta favorit bland höghastighetsvägar på Mallis – vägen mellan Petra och vägen C-712 (den som går mellan Artà och Can Picafort). Visserligen börjar sträckan med en lite drygare stigning men den är psykiskt försumbar med tanke på hur underbart utför det går under de stora delarna av den resterande sträckan. Jag drog igång den bästa dunka dunkan och åkte av! Härligt. Mötte klubbens snabbgäng som var på väg åt motsatt håll. Hej hej.
Stannade till vid en en korsning, pustade ut och drog igång de känsliga svenska männen. (Har ni förresten hört Du kan gå din egen väg med Håkan? Helt sanslöst fin) Här skulle det upp en hel del på vägen till Inca. Pust och kink och stånk! Det var jobbigt, fast mest på grund av ryggen, benen lydde mig utmärkt. Här blev jag tyvärr tvungen att bryta aldrig under 19 km/h uppför eftersom ryggen inte tillät speciellt låg kadens. Men lyckades ändå hålla bra snitt uppför, till slut. Väl framme i Inca insåg jag att jag var tvungen att fylla på med lite energi och sträcka ryggen.
Vilken tur att det hade börjat regna lite så jag inte behövde skämmas för min pausursäkt heller! Gled in på nåt random stammishak i utkanten av staden. Helt i min smak! Bara massa halvalkoholiserade locals, lokal musik ur högtalarna och otroligt gott kaffe. Där satt jag och trivdes ett tag och sen slutade det regna och jag gjorde ett antal rygglyft på toalettens inte så fräscha golv – yes, så nasty är jag i nödfall men cykellivet är inte alltid så fräscht som en välregisserad cykelblogg – och sen drog jag igång ännu mera dunka dunka och drog på riktigt tunga, härliga växlar hela vägen ner till Palma. Eller nästan hela vägen, stannade till en gång och hjälpte en proffskittad zipphjulad distanssnubbe med att byta slang och pumpa däck. Man tycker ju att proffskittade zipphjulade distanssnubbar borde ha med sig nån typ av pump men nej, inte denna.
Nere i Palma var havsutsikten oändlig. Jag stannade till vid en brygga och bara andades, och andades.
Och sedan så begick jag misstaget att ta den röriga platja-cykelbanan hela vägen till S’Arenal – typ världens längsta mil då en fick väja hela tiden..? Men äsch, vad gjorde då när luften var gudomlig och en god middag väntade framme på hotellet.
Ett gäng minnesvärda hundrasextio backiga km.
Det är ljuvligt tyst i huset. De flesta sover nog ännu så det enda som hörs är det svaga bruset från den närliggande motorvägen. Men bara om jag verkligen anstränger mig för att lyssna.
Jag har kört hårt veckan som varit. Utmanat min kropp och mitt psyke. Lett åt min styrka som tillåtit mig att köra långt och snabbt och fint men också gråtit, mentalt åt min kropps svaghet som inte släpper denna dumma ryggsmärta, ännu, fast jag lagt så mycket krafter på att bli kvitt den.
Jag har bryggt mig en kopp svart te med citron i och en chokladbit till – nästan för att symboliskt markera att nu är jag här hemma i Sverige, nu måste jag landa och släppa Medelhavet och de oändliga vallmofälten och min hyrcykels knastriga frihjulsljudet. Jag sitter och känner efter, låter mig själv ta tid, tvingar mig själv till ro.
Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet också att det kommer att ta tid. Att jag fortfarande är för svag och att jag måste träna klokare, kanske mer intensivt men på något “lättare växlar”, att jag inte får glömma att cykling är en sport som det tar flera långa hårda år att bli bra inom. Jag har tiden på min sida.
Så jag tar mig tid. Och en liten chokladbit till. Otroligt fint med mjölkchoklad mot min cykelbränna. Som gärna får sitta kvar och definieras ytterligare. Men det ska vi jobba på imorgon.
Idag tar jag mig tid.
