Igår vågade jag ut min fot på en kortare (ca 10 km) cykeltur ute i skogen. Med den oväxlade damtrallan, förstås. My kind of MTB. Ville känna på lite så jag vet om jag är redo för landsväg ihelgen.
Det är dagar som igår som gör det värt att leva, känns det som. Så jädrans underbart ute – grönt, grönt, grönt. Och friskt. Allt lever.
Nyponblommor som omringar cykelbanan.
Väl framme vid Badelundaåsen fick jag en up yours av damtrallans kedja som bestämt sig för att hoppa av. Blev kletig om händerna… Igen.
Men äsch, kedjans fixades på nolltid och jag kunde på allvar börja njuta av den sagolika skogen. Andas.
Från att varit småledsen och hängig till att le stort igen!
Log åt fårskallarna som drönade järnet.
Drömde mig bort lite vid ett av mina favvohus i Västerås. Lyllos de som bor där! Nåväl, om ett antal år så bor jag också i en flott herrgård, så det så!
Förstå, de har en allé in till gården. Jag är en alléjunkie. Jag förstår inte varför alla vägar inte är alléer!
På vägen hem kunde jag inte låta somrigheten försvinna. Så jag blev tvungen att införskaffa mig ett par snygga sommarklänningar.
Ibland krävs det inte mycket för en lyckad cykelkväll.
Välkommen sommar!
