Världens onödigaste skada

Så förbaskat, förbaskat ledsen och besviken.

Kanske borde döpa om Cykelkatten till Skadekatten eller något liknande muntert.

Från att inte kunnat cykla ordentligt pga. ryggskott till att knappt kunna gå pga. icke-diagnostiserad (än) men likväl extrem smärta i fotankeln (inne i knölen, typ och sprider sig upp och till sidor). Smärtan uppstod i torsdags och vill inte släppa. Jag försöker vila foten så mycket som möjligt och har tejpat om den. La idag nästan 200 kronor på nån smidigare variant av bandage. Jag kan inte gå i trappor utan att nästan skrika av smärta. Jag kan absolut inte ha tyngden på foten, vänsta foten.

Och

jag kan absolut inte trampa på cykelpedal med foten. Den treminuterslånga cykelfärden på damtralla från jobbet till stationen igår kändes som ett tretimmarshelvete smärtmässigt. Tur jag fick vila foten en timme på tåget efteråt.

Jag vet inte hur smärtan uppstod. Förmodligen blev fotleden överansträngd och inflammerad. Nu återstår det vanliga, jobbiga – få läkartid, få foten undersökt, förhoppningsvis röntgad. Sedan – försiktighet och vila?

Mju :(

Visst, jag kan trösta mig med coola citat från hjältarna.

I know that when you have an injury you need time – it’s not as if you just suddenly lose your talent (Tom Boonen)

Men tid.

Det funkar förstås för Boonen som har tränat järnet och varit på topp under mesta delen av sitt liv. Det funkar att vila ett tag, sedan är styrkan tillbaka rätt snabbt i och med att det mesta sitter kvar i kroppen.

Men för mig.

Som efter en lång, och dryg väg kantad av smärta, besvikelse och uteblivna mil ska vila – igen – för att hinna träna – när då?

Jag vill inte vila. Jag vill träna. Det är sommar. Det är vackert. Jag har nya cykelskor och en kropp som bara längtar efter att ta sig ut på vägen.