Tagg: veteran sm sunne

PicMonkey Collage

Foto: Cecilia Hansen

Fan, just nu känner jag mig verkligen som en sån där oldschool-webbloggare som ba skriver om vad jag gjort hit och dit i dagboksform, med klockslag och allt. Men den här semestern är banne mig den mest wifi- och 3G-lösa semestern nånsin, jag svär asså. Det är i och för sig ruggigt skönt, jag läser knappt några nyheter och befinner mig alltså i arrogant glatt tillstånd mest hela tiden. Men så kommer jag hit till Stockholm och tänker att aha, här ska det glatt redigeras bloggbilder (redigerar dem i ett bäst program som man måste vara online för) och läggas upp maffiga bildinlägg men så har farsan lösenordat wifin och stuckit utomlands och jag orkar inte ringa och fråga. Så, dras med krönikebloggen ett tag till ni. Jag har förresten sjysst träningsvärk i ovansida låren. Körde fyror iförrgår, det var länge sen! Hittade nån riktigt trist raka mellan Hallsberg och Kumla, så tandvärkstrist att fyrorna var enda alternativet. Men idag ska jag berätta om mitt SM-linjelopp – den bästa och roligaste tävlingen jag gjort i år!

Mitt SM-linjelopp i Sunne

Först, recap: Två dagar innan körde jag ju Veteran-SM-tempot, mitt livs kanske jobbigaste tävling nånsin helt ärligt (okej, bortsett från ett par crosstävlingar som jag körde förkyld då kanske). Seriöst mådde jag dåligt under tempot. Dels hade det precis blitt sjukt varmt och min kropp hade inte acklimatiserats än och dels så var jag ouppvärmd, hade glömt att dra av ett par distanser, äsch det gick trögt helt enkelt. Kom sist, erhöll min bronsmedalj och är förstås ändå glad över att jag genomförde loppet – och så dåligt var det ju ändå inte, höll ändå rätt skaplig fart – men ändå. Var inte riktigt nöjd men lärd. Nåväl! Dagen efter körde jag en själarunda Sunne – Kil och den var både underskön (Värmland alltså!) och välbehövlig.

Dagen efter dvs. på söndag var mina ben i finfin form. Jag bara kände det. De kändes inte ens nervösa under den timslånga startvakan (damstarten som var sist blev försenad hur länge som helst pga. ett par klungkrascher i herrklungan tidigare). Jag stod där i skuggan, lyssnade på hur de pratgladare (kanske nervösare?) damerna babblade på om dittan och dattan och tänkte på att loppet blir hett, bara att göra sitt bästa under solens strålar.

Starten gick. Så klassiskt linjelopp – käka styrlinda och samtidigt behålla nån vettig position… Jag levde loppan. Ville inte dra ett smack. Gick fram en gång och sänkte farten som fan, tills tålamodet hos dem till höger om mig löpte ut och de gick om. Annars myste jag mest bakom dem med bredast rygg och gjorde allt för att jobba så lite som möjligt. Överlevnad. Nån skrek att jag skulle hålla min linje men jag valde att låta bli ta åt mig. Inget vätternförberedande lopp detta hell yeah!

Loppet var överlag böljande kuperat men innehöll ett gäng större, tuffare backar. I vissa av dem fladdrade en och en annan cyklist av men inte jag inte (även om det var nära i en backjävel där luften stod riktigt stilla). Faktum är att banprofilen passade mig rätt så bra – jag hann återhämtas mellan backrycken och eftersom majoriteten av motståndarna var tempo- och klungtränade så var det slätan snarare än backarna som en fick akta sig för, rent ansträngningsmässigt.

Överlag njöt av att en nyvunnen närhet mellan mig och min cykel. Dels så levererade mina då lånade (idag köpta!) AK-byggda hjul en blandning av lättsamhet och styvhet. Det var kul att köra på dem. Dels så hade jag ju sänkt styret med en till distans – och ryggen klagade inte!

Min målsättning i början var som sagt att inte bli avhängd. Med bara ett par mil kvar och skönt varma ben insåg jag att jag kanske inte behövde oroa mig för just denna biten. Vad skulle jag ha för en ny målsättning? Jag tävlade ju i klassen D30. Vi var fyra stycken. En D30 hade försvunnit i en av backarna. En annan D30, nämligen Cissi (vem annars!) hade stuckit ifrån i en annan backe. Guldet var rökt, femte platsen eliminerad. Alltså kunde jag ju alltid försöka mig på en brons här med. Lättare sagt än gjort – de två resterande D30 såg nyponrosfräscha ut då de malde på bredvid och framför mig. Dessvärre drog en D30 rätt så mycket vilket hade inneburit idioti om hon vore jag men denna D30 är känd för att vara en stark en så jag tror inte hon hade dragit så mycket om hon inte visste om hon skulle räcka till i slutet.

Nåväl! Bara nån kilometer kvar till målet. Jag ligger rätt så långt fram bakom en ruggigt spurtlooking D30, hon sitter som gjuten på sin hoj, bredvid kör Eva och säger åt mig att ge fan i att dra i tröjan (mitt tydligen klassiska nervösa ryck) utan cykla istället. Och jo, nog började jag bli smått nervös. Ordet positionering, runt runt i min skalle.

Kurvan innan målrakan. Jag är smått inlåst, kommer lite dumt ut ur kurvan, växeln är tung, D30-brudarna börjar dra på, jag känner mig inlåst, hinner inte riktigt accelerera som jag önskar, boom så är ögonblicket över, spurten är torsk och jag blir fyra.

En väldigt glad fyra!

Självklart är det förargligt att bomma en spurt. Jag skulle ha lagt mig lite mer åt vänster (just i detta fallet) och jag skulle kanske haft en annan växel. Men ärligt talat så är det ändå inte helt hundra om de sakerna hjälpt mig att spurta om dels Emma, som är tydligen känd för att vara en riktig spurtmaskin (nån sa det till mig efter loppet, damen kör dessutom i skodateamet) och Maria (som är en sjujäkla triathlet och kör Ironmans och grejer). Jag är typ mer hedrad av att blivit omspurtad av dem. Spurta om, gör det, jag har uppfyllt mitt mål:

inte blivit avhängd

levt loppan under loppet

haft kul i backarna

och OKEJ DÅ, varit jäkligt nära i spurten där ändå.

(kan jag i alla fall drömma om, man ser inte millisekundsanningen på resultatlistan).

Kul va! Att träning ändå ger resultat. Självklart för vissa – alltid lika förvånande för mig. Bonus är förresten att Eva gick och tog guld i D50 och det skålar vi för.

Skål!

och puss.

Katja happens to race

19315508105_ed3c38d2a0_o

19127915498_1f131070c9_o

19315505955_0215a825fc_o

Haters gonna hate, men fan va snygg en postorderhoj kan se ut efter lite master edit av självaste AK! Jag kommer nog att vara den enda tjejen utan vare sig tempohoj eller tempohjälm (eller ens vedertagen tempoställning) på vetz-SM i helgen, men jag är nog nöjd eftersom min cykel ändå inte ser sådär hemskt modern ut fast den är modern… Äsch ni förstår tror jag. De här hjulen är byggda för hand, eker för eker, limmade och finfina. Dessutom har jag en ny fräsch kassett (Shimano, så tråkigt, jag vet men vad gör en inte) och en ny kritvit styris. Ikväll ska jag provköra hjulen Frösåker turretur (ska tydligen låta som en diskmaskin just dessa hjul, får se om de kan klå min diskmaskin) och sen blir det ingen mer cykling förrän på fredag då det är SM-deltävling nr ett – enkatjatempo!

Puss.

Cykel

Vissa fyllersmsar sina ex och ber om att få hångla en sista gång. För mig krävdes det knappt två kalla och ett par silkeslena O.P. innan jag klurade ut hur man anmäler sig till det där Master-SM i Sunne (heter veteran-SM också, men jag tänker enbart WW2 och Vietnam då, fett opeppt cykelklassnamn).

Skärmavbild 2015-06-21 kl. 17.45.33

Det där SM:et som Eva nämnt ett par gånger och där jag kan ställa upp och härja i den eminenta D30-klassen (jag är 29 men får ställa upp som D30 tydligen). Master-SM låter som en sån där perfekt pocgrej, jag menar hur svårt kan det egentligen vara?
Skärmavbild 2015-06-21 kl. 17.46.31 Visserligen ingår det två tempomoment. Tydligen så förväntas jag dels tävla i enkatjatempo, och dels tävla i partempo. Jag undrar egentligen om Eva var vid sina sinnes fulla bruk (kanske trött efter jobbet?) när hon föreslog att köra partempo med mig. Mig?

Skärmavbild 2015-06-21 kl. 17.47.15

Jag har kört ett tempolopp. Jag blev arg på utskjutningsgubbarna (slår vad om att de ba väntade på att få välta mig den kaxiga jäkeln), misslyckades med att klicka i, missade massa sekunder på det, sen på att byta låt (palla trycka allt man kan till Lionel Richie), sen trodde jag att jag kom bra ändå men hade fel, sen åt jag säkert minst fem chokladbitar för mycket i ett ilskans anfall på kvällen.

Skyll dig själv Eva.

Visserligen handlar partempo om att samarbeta. Ge och ta, om man nu ska vara klyschig. Historiskt sett har jag dock alltid varit bättre på att ta…

(i cykelsammanhang alltså)

i alla fall när jag väl dumdristigt gett allt jag har att ge på de första intervallerna. Och så blir mina ben sådär smått förlamade när jag blir nervös, är ni med?

Men äsch. Det löser sig. Det ska ju bara köras enkatjatempo dan innan, inga stela ben där inte, nänä. Söndagen avslutas med den enda disciplinen jag hittills ställt upp i – och det också en gång nu när jag tänker efter – linje.

Fan nu när jag tänker efter så har jag enbart kört GP och crosstävlingar, ett löst linjelopp samt ett granfondo (min bästa tävling ever) hittills.

Men linje, det känns hemtrevligt. Efter att kört ett tvådagars-tempo kommer linje kännas som en dans på nyponrosor (de vanliga har törnar). Nu vet jag i och för sig att bland annat Cissi kommer att tävla i D30 och Cissi… ja, låt oss säga så, Cissi pratar inte svenska, hon pratar watt. Är de andra tävlande ens i närheten av Cissis wattsomeness så är jag rökt som en makrill.

Skärmavbild 2015-06-21 kl. 17.47.03

För ett tag sen så småväggade ju jag cykelmässigt och körde en enveckas paus – en paus med inslag av matintag av edwardblomska proportioner (när man ändå är ledig, varför inte passa på?) och en hel del helkul bilkörning. Nu får jag sota både för den veckan och för Midsommaraftonen (främst Midsommaraftonen).

Skärmavbild 2015-06-21 kl. 17.47.09

Jag är dock en listig jäkel och tänker hitta nåt slags form lagom till SM. Kolla: Dels så ska jag låna AK:s sjukt snabba hjul. Bara där har vi en klar fördel. Sedan ska jag leva på en diet av fiskhaltig mager mat så jag tappar de där onödiga kilona. En ny på riktigt vit styrlinda gör också susen – ingen krutig D40 kommer att kunna psyka mig genom att se ner på mitt styre. Jag ska köra så många intervallpass jag bara mäktar med och jag ska be nån att träna upp min förmåga att skjutas ut tempostyle utan att välta och orsaka nåt smådjurs död. Och så ska jag hinna med att bli ruskigt utvilad när det väl gäller.

SM, jag är redo. Sunne, here I come. Heja nu! Puss.

Skärmavbild 2015-06-21 kl. 17.46.58

Katja happens to race