Hej!

Idag vill jag tipsa om en något annorlunda cykelblogg – Bikeyface – som drivs av en otroligt kreativ cyklisttjej.

Vardagliga (cykelrelaterade) betraktelser illustreras med hjälp av egenhitade bilder som innehåller en massa humor. Så om ni då och då tröttnar på den mer seriösa cykelsportsrapporteringen så tycker jag ni lätt ska svänga in på Bikeyface. Smileyface är garanterat! :)

Här nere ser ni ett urval av bloggens comics.

På temat cykelbyxor…

På temat cykellooks…

På temat rött ljus (spana även mitt inlägg på temat)

På temat ”övriga trafikslag” ;)

Alla bilder är skamlöst snodda från Bikeyface.

Cykel

Ibland är de enklaste metoderna effektivast. Voltaren gel plus (tråkig) vila så kanske jag kan cykla på egen hand ihelgen och kunna köra med klubben på tisdag nästa vecka. Peppar peppar!

Cykel

Ibland är de enklaste metoderna effektivast. Voltaren gel plus (tråkig) vila så kanske jag kan cykla på egen hand ihelgen och kunna köra med klubben på tisdag nästa vecka. Peppar peppar!

Cykel

Hej.

Idag vill jag skriva om ett jobbigt ämne för alla oss som inte bara cyklar i sportsyften utan även i transportsyften. Idag vill jag prata om cykelhat i tätorter (cykelhat i sportsammanhang à la kommentarerna under denna artikel är ett ämne i sig).

Nu är det ju lite så att cykelhat (precis som blogghat och mammahat) är ett ord som tillkommit i mediala sammanhang – just för att dagens informationsmättade samhälle måste ha ord som hat, sex, naket, [skriv in valfritt könsord] o d för att haja till. Låt gå. Jag är med. Jag är med på att ingen få egentligen hatar cyklister men att agg mot cyklister är ett etablerat, allmänt och tja, ganska så vanligt förekommande fenomen.

Men. Det finns en sak som jag inte riktigt är med på.

Och det är att det har blivit så pass legitimt att hata störa sig på cyklister att en annan till och med känner att hallå, ska jag skämmas lite? utan att ha något att skämmas för.

Ni vet, det där skämtsamma uttrycket Allt är cyklisternas fel! Artiklar som denna och denna kryddar bara lite extra på den gamla fördomen. Istället för att se infrastrukturen som en helhet till för samtliga medborgare pekas enskilda grupper ut som bovar i dramat. Sanningen är att våra moderna stadssystem är byggda av och för dem som besitter köpkraft stor nog för att bära upp dagens ekonomiska system (läs: bilister alternativt shoppande (!) fotgängare). Fine. Det gäller att tänka tillväxtmässigt. Men – det håller inte i längden och det har cyklister, om några, insett.

Hur ofta ser vi artiklar om att bilister väcker hat men att de får skylla sig själva? Varför måste artikelförfattarna poängtera att cyklister klär sig i lycra? Varför är det så provocerande med cyklister? Jag har några teorier. Ni får antingen hålla med mig eller förkasta dessa.

  • En gammal (alltså icke-min) teori kring varför människor beter sig annorlunda när de sitter i en bil än när de vistas i offentliga sociala sammanhang handlar kortfattat om att människor som sitter i en bil känner sig skyddade. Bilen förlänger deras revir från att bara vara hemma till att transportera dem. Det må vara en tunn plåtvägg som skiljer dem från den resterande mänskligheten – men revirkänslan finns kvar. Min bil – mitt slott. Men, vad har det med cyklisthat att göra? Jo. Rent traditionsmässigt sett tillhör bilen den klassiska manliga normen – även om det idag i Sverige är nästan lika många kvinnor som män som kör bil. På samma sätt som jobbkostymen förvandlar en normativt feminin kvinna till ett mer könslöst karriärssubjekt, förvandlar bilen ägaren till en något mer macho, tuffare variant av ägarens vanliga jag. Cyklister – och speciellt män i tights och lycra och tätt åtsittande plagg (dessa provocerar ju mer än tjejer) – utmanar (mer eller mindre medvetet) normen om hur en man förväntas bete sig och uppträda. Istället för att tufft blänga skyddad av en mur av plåt väljer de att obekymrat ta sig fram på en smal, mekanisk maskin. Cyklister sviker machonormen. Machonormen väljer det tunga, otympliga, stora, funktionsmättade. Cyklistnormen väljer det lätta, enkla, slimmade. Undermedveten irritation från machobilisternas sida är ett faktum. 
En cyklisttyp få stör sig på. Källa
  • Cykelbanorna tar plats ifrån gångbanor och bilvägar. Det faller sig naturligt eftersom städerna i grunden är dimensionerade för (kronologiskt sett) 1) häst & vagn 2) fotgängare 3) bilister. Cykelbanorna fanns alltså inte med i beräkningen när städerna byggdes. Och människor är, som vi alla vet, bra mycket mer konservativa än vad man kan tro. Va, ska jag bara ha tre meter att bre ut min suv på när jag hade 4,5 innan? Skandal! Medveten irritation är ett faktum.
  • Cyklister, liksom mopedförare, är ena jävlar på att köra mot rött. Jag har själv syndat ett antal gånger även om jag försöker undvika det plötsliga suget som gör en till Örjan Lax (Men det tar ju sån tiiid innan det blir grönt!) Det finns ett antal förklaringar till varför cyklister kör mot rött – här har ni en suverän sammanställning. Här finns det tyvärr inget annat att göra än att skärpa sig – från cyklisternas sida – och börja tuta argt och irriterat – från (de stående förstås) bilisternas sida. Som min körskollärare sa – det tutas för lite i Sverige! Skyll-dig-själv-cyklistskrälle!-känsla är ett faktum.
  • Av någon anledning brukar många obehagliga individer av typen seriemördare, serieskyttar, serievåldtäktsmän, random skumma alkisar och dylika använda sig av cyklar för att fly brottscenen alternativt landet (om de bor nära norge-/finlandgränsen, dvs.). Det är helt enkelt så att män med mörka avsikter föredrar cyklar. En bestående obehagskänsla är ett faktum.
  • Cyklister är pigga, ser glada ut och motionerar järnet på morgonen när den vanliga medelpellen hatar världen, sitt liv, sitt jobb och sin dotters hamster för att han måste upp halv sex för att knega på nåt otacksamt jobb. Sånt irriterar fett. (Medelpellen är faktiskt liiite förlåten.)
En cyklisttyp många verkar ha problem med. Källa
Tja, jag skulle kunna fylla på med massa fler teorier (det får ni gärna göra :)). Den viktigaste frågan är dock inte att peka ut boven (och skapa ännu mer hat agg) utan att komma fram till ett antal vettiga lösningar som faktiskt håller och spar liv – och landstingsgips. 
Men dessa tar jag upp i nästa inlägg på temat.

Cykel

Hej.

Idag vill jag skriva om ett jobbigt ämne för alla oss som inte bara cyklar i sportsyften utan även i transportsyften. Idag vill jag prata om cykelhat i tätorter (cykelhat i sportsammanhang à la kommentarerna under denna artikel är ett ämne i sig).

Nu är det ju lite så att cykelhat (precis som blogghat och mammahat) är ett ord som tillkommit i mediala sammanhang – just för att dagens informationsmättade samhälle måste ha ord som hat, sex, naket, [skriv in valfritt könsord] o d för att haja till. Låt gå. Jag är med. Jag är med på att ingen få egentligen hatar cyklister men att agg mot cyklister är ett etablerat, allmänt och tja, ganska så vanligt förekommande fenomen.

Men. Det finns en sak som jag inte riktigt är med på.

Och det är att det har blivit så pass legitimt att hata störa sig på cyklister att en annan till och med känner att hallå, ska jag skämmas lite? utan att ha något att skämmas för.

Ni vet, det där skämtsamma uttrycket Allt är cyklisternas fel! Artiklar som denna och denna kryddar bara lite extra på den gamla fördomen. Istället för att se infrastrukturen som en helhet till för samtliga medborgare pekas enskilda grupper ut som bovar i dramat. Sanningen är att våra moderna stadssystem är byggda av och för dem som besitter köpkraft stor nog för att bära upp dagens ekonomiska system (läs: bilister alternativt shoppande (!) fotgängare). Fine. Det gäller att tänka tillväxtmässigt. Men – det håller inte i längden och det har cyklister, om några, insett.

Hur ofta ser vi artiklar om att bilister väcker hat men att de får skylla sig själva? Varför måste artikelförfattarna poängtera att cyklister klär sig i lycra? Varför är det så provocerande med cyklister? Jag har några teorier. Ni får antingen hålla med mig eller förkasta dessa.

  • En gammal (alltså icke-min) teori kring varför människor beter sig annorlunda när de sitter i en bil än när de vistas i offentliga sociala sammanhang handlar kortfattat om att människor som sitter i en bil känner sig skyddade. Bilen förlänger deras revir från att bara vara hemma till att transportera dem. Det må vara en tunn plåtvägg som skiljer dem från den resterande mänskligheten – men revirkänslan finns kvar. Min bil – mitt slott. Men, vad har det med cyklisthat att göra? Jo. Rent traditionsmässigt sett tillhör bilen den klassiska manliga normen – även om det idag i Sverige är nästan lika många kvinnor som män som kör bil. På samma sätt som jobbkostymen förvandlar en normativt feminin kvinna till ett mer könslöst karriärssubjekt, förvandlar bilen ägaren till en något mer macho, tuffare variant av ägarens vanliga jag. Cyklister – och speciellt män i tights och lycra och tätt åtsittande plagg (dessa provocerar ju mer än tjejer) – utmanar (mer eller mindre medvetet) normen om hur en man förväntas bete sig och uppträda. Istället för att tufft blänga skyddad av en mur av plåt väljer de att obekymrat ta sig fram på en smal, mekanisk maskin. Cyklister sviker machonormen. Machonormen väljer det tunga, otympliga, stora, funktionsmättade. Cyklistnormen väljer det lätta, enkla, slimmade. Undermedveten irritation från machobilisternas sida är ett faktum. 
En cyklisttyp få stör sig på. Källa
  • Cykelbanorna tar plats ifrån gångbanor och bilvägar. Det faller sig naturligt eftersom städerna i grunden är dimensionerade för (kronologiskt sett) 1) häst & vagn 2) fotgängare 3) bilister. Cykelbanorna fanns alltså inte med i beräkningen när städerna byggdes. Och människor är, som vi alla vet, bra mycket mer konservativa än vad man kan tro. Va, ska jag bara ha tre meter att bre ut min suv på när jag hade 4,5 innan? Skandal! Medveten irritation är ett faktum.
  • Cyklister, liksom mopedförare, är ena jävlar på att köra mot rött. Jag har själv syndat ett antal gånger även om jag försöker undvika det plötsliga suget som gör en till Örjan Lax (Men det tar ju sån tiiid innan det blir grönt!) Det finns ett antal förklaringar till varför cyklister kör mot rött – här har ni en suverän sammanställning. Här finns det tyvärr inget annat att göra än att skärpa sig – från cyklisternas sida – och börja tuta argt och irriterat – från (de stående förstås) bilisternas sida. Som min körskollärare sa – det tutas för lite i Sverige! Skyll-dig-själv-cyklistskrälle!-känsla är ett faktum.
  • Av någon anledning brukar många obehagliga individer av typen seriemördare, serieskyttar, serievåldtäktsmän, random skumma alkisar och dylika använda sig av cyklar för att fly brottscenen alternativt landet (om de bor nära norge-/finlandgränsen, dvs.). Det är helt enkelt så att män med mörka avsikter föredrar cyklar. En bestående obehagskänsla är ett faktum.
  • Cyklister är pigga, ser glada ut och motionerar järnet på morgonen när den vanliga medelpellen hatar världen, sitt liv, sitt jobb och sin dotters hamster för att han måste upp halv sex för att knega på nåt otacksamt jobb. Sånt irriterar fett. (Medelpellen är faktiskt liiite förlåten.)
En cyklisttyp många verkar ha problem med. Källa
Tja, jag skulle kunna fylla på med massa fler teorier (det får ni gärna göra :)). Den viktigaste frågan är dock inte att peka ut boven (och skapa ännu mer hat agg) utan att komma fram till ett antal vettiga lösningar som faktiskt håller och spar liv – och landstingsgips. 
Men dessa tar jag upp i nästa inlägg på temat.

Cykel