Cykelkatten Posts

”Du ser lite prickig ut Tony!”

Hej. Vad är det bästa med hösten? Jo – cykelcrossäsongen förstås. Med CX-säsongen kommer alla crosslopp. För säg vad man man vill så är CX roligast just på tävling – med syran bubblandes i låren, munnen sådär fotogeniskt öppen och målet i sikte, varv efter varv. Trots att jag är höggravid och cykelinvalid så följer jag ändå tävlandet med spänning och smider mina egna små raceplaner för att komma så nära mitt bästa det bara går.

Under tiden jag vilar mig i form fortsätter Cykelsveriges intresse för cross att växa. Så roligt med alla nybörjare på landets officiella och inofficiella crossbanor! För att hylla och peppa er har jag bett bästisen Tony Carlsson som också råkar vara en crossåkare i den absoluta sverigetoppen, att svara på de vanligaste frågorna nybörjarna brukar ställa kring detta med att tävla i CX. Här är de, varsågoda:

Alla blir nervösa ibland.
Ta god tid att förbereda dig så slipper du stressen.

✍ Jag har just anmält mig till min första crosstävling någonsin. Och jag är mycket nervös vilket hämmar mig. Hur blir jag bäst av med nervositeten?

👌 För det första är nervositet paradoxalt nog bra för att bli taggad och få upp fokusen. Bli därför inte rädd för nervositeten utan acceptera den. Men blir nervositeten ett problem som hämmar dig så kan du prova att inte ha för mycket tid att bli nervös på. Ett enkelt trick är att exempelvis vänta med att klä på sig tävlingsdressen! Samtidigt bör du se till att hålla den destruktiva stressnivån nere – så var klar med alla förberedelserna i god tid så du hinner provcykla banan och få in stämningen i din takt.

Allt kan hända i ett crosslopp – inte bara i starten.
Bered dig på fokus under hela loppets gång
och att kunna resa dig gång på gång.

✍ Jag har hört att en bra start är avgörande i en crosstävling. Stämmer det? Hur får jag till en bra start, och går det att rädda en dålig start?

👌 Det som gör störst skillnad, träna starter! Helst tränas starterna i tävlingsliknande form så att det blir ”som på riktigt”. Få in en start inför varje intervall på träning eller träna rent specifikt starter om och om igen – solo eller tillsammans med andra. Tänk igenom metodiskt vilken växel du vill ha och hur du får ett frånskjut i första tramptaget,  innan du klickar i. Ha koll på första delen på banan, titta långt fram och tänk igenom hur du vill köra eller behöver vara uppmärksam på.

Blir inte starten som du tänkt, behåll lugnet så att inte onödiga missar kommer. Arbeta dig metodiskt upp. Alla kan få en dålig start då och då. Racet är inte över för det – allting kan hända på banan så ge inte upp utan jobba på!

Gott med käk före loppet – extra gott efteråt.

✍ Matfrågan. Vad ska jag äta före ett CX-race, och hur nära inpå? Jag tycker eftermiddagsstarterna är jobbigast för då vet jag inte riktigt hur jag ska äta under dagen.

👌 Generellt är det bra att inte ha för mycket mat i magen strax innan starten. Se dock till att ha en bra energinivå. Klurigast är när man har en eftermiddagsstart. Ät då en riktigt stabil frukost och inta sedan ett lättare mellanmål närmare inpå starten. Drick sportdryck redan vid uppvärmning och strax inför starten för att ha rätt vätskebalans. Undvik mat som kan skapa problem i magen, minska till exempel på fibrerna. Jag tycker om att nära start få i mig koffein för att piggna till, tycker det hjälper mig med fokusen under loppet.

Även f d löpare som Johan tränar på ”löp med cykel”.

✍ Löphindren, exempelvis genom ett sandparti är ett stående inslag i så gott som varje crosstävling. Hur tränar jag på de momenten utan att för den delen bli en bättre löpare än cyklist och ”paja cykelbenen”?

👌 Lägg in löpning på banan eller som korta avsnitt när du tränar. Ren löpträning är annars ett bra komplement att slänga in i veckan. Jag brukar utnyttja lunchen till lite backträning. Då får man lite tidseffektiv uteträning i veckan i dagsljus vilket är bra mycket roligare. Tänk kort men ganska ofta.

Träna på att se potential i terrängen.
Groopencross-arenan var inte heller given från början.

✍ Jag bor långt ifrån en riktig, iordninggjord crossbana. Hur får jag bäst in cykelcrossträningen ändå?

👌 Skanna av terrängen i närheten av där du bor. Du kan säkert hitta någon yta med gräs eller annan terräng där greppet utmanas lite? Träna till exempel på olika skarpa svängar och vändningar. Utnyttja fasta föremål på platsen – till exempel stenar eller stubbar – eller köp ett gäng plastkoner och ha med i ryggan till varje träning. På mjukt gräs kan man med fördel testa hur länge man har grepp vid skarpa svängar. Lär dig hitta känslan i att träna upprepade moment varv efter varv. Tänk på att ”banan” behöver inte vara lång – det viktigaste är att du betar av de momenten som ingår i ett CX-lopp.

Tilde sportar lite fetare däck under Malmöcrossen –
det får man i hennes åldersklass.

✍ Vilket är det bästa nybörjartipset du kan ge till en som vill prova på att tävla i cykelcross?

👌 För att ha roligt på hemmaplan – kolla om det finns något gäng lokalt som tränar. Ofta kan man få bra tips via den lokala cykelklubben. Träna med fördel med ortens mtb-gäng! Och känn dig inte ensam även om din träning inte håller den nivån du önskar så här i början. Cykelcross kan man köra på alla nivåer. De nationella tävlingarna har motionsklasser och på många stället anordnas träningstävlingar som man kan testa på. Genom att åka på många lopp lär du känna andra crossälskare, hittar folk att träna ihop med och har roligt på vägen. En varning utfärdas dock – du kommer att fastna för livet.

Tack Tony för dina matiga tips, tack Jonas för dina wow-shots och tack alla ni som genom att tävla, publika och funka på landets träningar och tävlingar gör cykelsporten till en landsomfattande fest. Puss och lova nu att anmäla er till minst ett crosslopp i höst 😊

Cross is boss Cykel Power to the readers

…och här är årets Groopencross-header.
Designern kan ni nog gissa vem det är,
men känner ni igen åkarna och fotografen?

Hej. Jag har sovit prick noll timmar inatt så är rätt intetsägande som person just nu. Lärde mig dock en del om Indien inatt, alltid något (roar mig som jag tror jag nämnt tidigare med att självbilda mig de nätterna jag inte kan sova för att slippa bli galen).

Idag hade jag tänkt att dra igång en cykelvecka här på bloggen. Japp, precis som på Lidl hehe. Känner det var på tiden att vi har lite mer cykel på cykelbloggen. Har därför tänkt ut en masse roliga inlägg. Främst med cyclocrossfokus så klart eftersom cross inte längre is coming utan är här liksom. Är väldigt stolt över mina medcrossies Tony, Johan, Markus & Co. som har gjort grymt fint ifrån sig under premiärdubbeln i Falun i helgen. Coach Tony får ni förresten läsa mer av i veckan, har bett honom att knåpa ihop lite matnyttiga tips till alla er tävlingsnybörjare out there.

Ikväll hålls ett planeringsmöte för årets upplaga Groopencross – CX-Pokalens sandigaste deltävling – hemma hos Johan. Jag ser fram emot tävlingen – då har det förhoppningsvis gått en månad sedan vi fått vår bebbe vilket gör att vi kanske, kanske kan bege oss till Hökåsen-Gropen för mycket action och en hamburgare eller två… Ja det är ju ett litet tag dit i alla fall, nu ska vi jobba för att racet ska bli så lyckat och säkert som möjligt. Gilla vår facebooksida och hör av er med alla slags förslag och funderingar oki?

Tillbaks till Katja. Idag är jag som sagt oerhört trött så kommer inte att röra många knop annat än att bege mig till dagens besök hos barnmorskan och sedan hem då. Kommer nog att däcka, även om det hade varit bra att sätta sig ner med millimeterpapper och penna och planera vardagsrummet lite bättre. Som det är idag så tar cyklarna och Monarken lite väl mycket plats på ett och samma ställe. Kanske kan vi möblera om lite grand inför bäbisens arrivé? Men sömnen före planeringen.

Okay, lite cykel fick jag i alla fall in. Vill ni läsa mer cykel precis just nu så tycker jag att ni läser denna artikel om fantastiska mtb-/crossåkaren Åsa och grattar de grymma paracyklisterna Anna Beck och Henrik Marvig till VM-guld. Puss!

Cykel

Vissa inlägg får en att må dåligt under skrivandet.
Jag grät när jag skrev detta inlägg. Jag vet inte om det är en terapeutisk effekt. Jag hade så gärna önskat att första delen inte behövde skrivas. Men den behövde tydligen det.
Låt gå i så fall.

Under vissa nätter, när jag inte kan sova utan vankar av och an i köket så att benen och armarna syrsätts och jag kan komma till ro i sängen, då kommer de mörka tankarna.

Den stora oron sköljer över mig och den handlar uteslutande om mitt babybarns säkerhet, livsglädje, möjligheter. Tänk om? tankarna snurrar runt. Jag är rädd för de fallande möblerna, för de trimmade mopederna på cykelbanorna, för mobilerna i bilisternas händer.

Jag tänker på hur jag ska få mitt barn att alltid välja sin egen väg utan att ha för mycket ont på vägen. Att säga ifrån, även om tusen andra inte skulle hålla med. Att inte jämföra sig med andra, trots att det är så lätt att trilla dit nu med internet.

Jag tänker på de vännerna som har valt att omvandla sin en gång så sprudlande vänskap till något välmenande men totalt egalt. Jag tänker på hur många ord de använder för att förklara varför de inte har tid. Jag försöker istället att tänka på alla de som alltid hittar tiden att bry sig trots allt de själva går igenom, och om alla de nya människorna som jag lär känna trots – och tack vare – att jag är med barn.

Jag tänker på ljudet från apnélarmet, ljudet ingen i min familj någonsin glömmer och jag ber att varelsen i min mage kommer ut först när det är dags och inte en dag för tidigt.

Jag tänker på hur mycket jantelag och avundsjuka det tyvärr råder i graviditetsdiskussionerna, hur raskt kvinnorna som öppet vågar glädjas och väljer att visa det sköna, glada, fina, självsäkra, trots alla smärtor och all oron de går igenom, hur raskt de tas ner på jorden av de som minsann vet hur det är ”på riktigt” och bara måste få tala ut om det för en. Hur raskt jag tagits ner på jorden ett antal gånger. Hur försiktig jag har blivit med vad jag säger, skriver.

Jag tänker på hon med mage lika stor som min och jätteont i ryggen och hur hon tog över hela diskussionen med att prata om sin oro för postförlossningsdepression. Jag tänker på hur jag tyckte synd om henne, hennes ont. Log mot henne. Jag tänker på hur hon efter mötet, i hissen ner spydigt påpekade att jag förstås måste ha cyklat till mötet. Jag tänker på att jag plötsligt skämdes. Varför skämdes jag?

Jag tänker på att jag saknar min farmor och min mormor, som jag saknar så och som jag träffar för sällan.

Under de flesta dagarna, då jag fått i mig kaffe, lite mer sömn och lite mer klarhet i skallen, pussat på Jonas och bättrat på läppstiftet, då kommer de ljusa tankarna.

Jag tänker på att vi är en liten familj. Vi är i vecka 35.

Idag ska vi köpa en mycket viktig möbel.

Vårt babybarn väger nu som ett par bättre (men inte för dyra) 29” MTB-hjul, inklusive kassett.

Vår tvåa är liten men så mysig, så full av kärlek och böcker.

Jag blir bara snyggare för varje dag. Det må bero på att synen åter blivit sämre så jag ser färre och färre rynkor – men om det påverkar spegelbilden positivt så bring it on hehe.

Jag har ett roligt jobb som gör att jag kan gå runt och tänka på differentialsättningar de gångerna det hugger till av bäckensmärta i kroppens nedre delar.

Jag har underbara vänner som vi kommer att hitta på så roligt med, med eller utan ungar.

Min lillebror håller på och blir ett programmeringsgeni *stolt stolt*

Jonas-bäbisfar är snyggast och godast bäbisfar i världen. En betryggande insikt.

Jag är glad som både på nätet och irl hamnat i så många sammanhang med kloka, förstående och empatiska kvinnor. Ni äger. Vi äger.

Jag tänker på hur sjukt mycket spännande det finns i världen som bara väntar på att upptäckas av mitt barn, av oss tillsammans. Från bärselen, från barnvagnen, läshörnan, från cykeln, hästryggen, från bilen, från tåget, från skeppet, från fossingarna!

Det är (plusminus två) fem veckor kvar tills vi får träffa den bästa lillmänniskan i världen. Det kommer att göra satans ont och jag kommer att vara helt förstörd efteråt men nog lyckligast i världen. Och barnet – hon kommer att vara lyckligast hon med, om inte annat så för att det lär dröja ett gäng år innan hon inser vilken galning till morsa hon har välsignats med.

Det är inte så himla långt kvar tills jag kan börja intervalla järnet på inne-Monarken och ute-crossen igen.

Jag tänker nöjt att jag har nästan övertalat Jonas att så småningom skaffa en katt. En riktig cykelkatt.

Och jag tänker på att det är vetenskapligt funtat så, att all skit kommer om nätterna, så att man kan bearbeta det under vargatimmen för att lägga dagarna på det och dem som förtjänar ens tid och glädje och energi istället.

Puss på er.

© Katja.

I väntan på kattungen

Idag reste jag mig och tog mig till Rocklunda. Rocklunda är Västerås mtb-ställe nummer ett. Det är brötigt, rotigt, uppkört, stenigt och halt och den vanligaste beskrivningen av Rocklundas mtb-spår brukar vara något i stil med att man oftast går mer än att man cyklar. Idag gick jag hela hundra procent av banan. Eller två hundra kanske? Eftersom jag gick två varv. Fem komma fem gånger två kilometer. Eller gick och gick – småjoggade nedför droppen (ah men ni vet SM-dropet, Ahlbäcks drop och de där) och småklättrade i uppförsbackarna. Och småsatt på stenarna.

Varför gjorde jag det kan en vettig person undra? Jo, för att det var ju King/Queen of Rocklunda idag! Så många varv man orkar cykla eller gå på tio timmar. Till förmån för Barncancerfonden. Sjyrre grejer! Läs mer här.

Samtidigt som jag motionerade templet och varelsen i magen passade på att sova ut så snackade jag lite skit med de övriga deltagarna, käkade lite lingon och pussade på hetast bäbisfar på planeten. När jag väl lyckades få stopp på honom, alltså. Eftersom jag efter ett halvår fortfarande inte blivit kompis med min kamera (ingen Canon på ett tag, att jag inte lär mig alltså!) som dessutom verkar fått objektivsvett, fick jag ett smärre nervsammanbrott hemma när jag insåg att bilderna sög, ungefär varenda en av dem.

Imorgon går vi in i vecka trettio fem – ändå ett jubileum med väntans tiders mått mätt aight? Men det är imorgon det. Eftersom jag min vana trogen kanske tog i lite väl mycket på varv ett så ballade fogarna ut på varv två. Nu är både ryggen och ljumskarna (ett ytterst smärtsamt område kan jag lova er) småsura, men gissa vem som är glad ändå? Glad för att hon lever, andas, glad för att få må bra en sväng.

Årets ytterst självutnämnda Pregnant Queen of Rocklunda, ladies & gents.

Gonatt.

Cykel Gravidträning

Folksis, ni vet att jag är värdelös på att låtsas. Jag önskar jag vore en stabil bloggare med väl valda och igenkännande termer för varje livets företeelse men jag är ju tyvärr inte det. Just nu mår jag så ruggigt dåligt i själen att hela kroppen är bokstavligen förlamad. Har inte riktigt kunnat gå på tre dagar. Men i mig slår i alla fall ett hjärta med fulla slag och det är mitt barns. Så jag lägger den lilla energin som finns kvar på att äta och göra annat för att hon ska ha det så bra det går. Vi hörs när energin räcker till annat.

Kärlek