Hej folksis, er nr. 1 hjälmskalle här, bilden är från i söndags då jag var överpepp på att få cykla lite.

Jag vet att bloggen har varit rätt dagbok-ish och inte så bombastisk den sista tiden. Men jag har alltid låtit Cykelkatten vara min ärligaste bloggvän och återspegla mitt mående och just nu räcker inte energin till större skriverier än dessa enkla läget med mig-inlägg. Och då får det vara så ett tag.

Läget med mig då? Jodå! Jag har sedan igår tagit två viktiga steg mot en braig förändring. Ringt ett samtal som förhoppningsvis leder till något jäkligt spännande och roligt, och så konsulterat min läkare angående mina stressrelaterade panikångestattacker som sätter käppar i mina hjul sedan ett tag tillbaka. Fler samtal kommer att ringas, och fler sakkunniga individer kommer att konsulteras, och allting löser sig bara jag är metodisk och inte ger upp.

Gårdagen – ett enda stressigt, sömnlöst och logistiskt helvete – hörde till den typen dagarna som är bäst att glömma så vi gör det här på bloggen i alla fall. Eftersom den riktiga måndagen plågades och sedan sovs bort så känns idag som en måndag. Det är dock en tisdag – en solig och än så länge sval sådan. En underbar ut och lek med dig Katja-tisdag! Tyvärr finns det ingen lektid inlagd i schemat men jag tänker använda lunchen till en rejäl promenad i mina nya skor för vilka jag just nu känner en djup materiell förälskelse. Det kommer nog att bli en promenad till ikväll, men först ska jag och bäbisfar beta av en handledarkurs på tre stillasittande timmar (håller tummarna för minst en fikarast) på körskolan.

Imorgon är det onsdag och jag tänker gymma och kanske cykla (men styrketräningen som prio ett ändå, ryggen ni vet).

torsdag blir det prompt cykling – antingen solo eller med käraste klubben. Beror på hur social jag känner mig. På tal om klubben, kul att även blårange fick ett praktiskt besök och en föreläsning med cykelsuperstar Emma Johansson igår!  Extra glädjande att Emmas föreläsning faktiskt riktade sig in på tävlingsförberedande träning för vuxna amatörtävlande. Något som verkligen behövs idag då glappet mellan motion och tävling är onödigt stort.

fredag räknar jag stenhårt med bengym alternativt stavgång i kuperad terräng.

Helgen orkar jag inte planera än men känner jag mig själv rätt så kommer det bli lika delar hjulmeditation som chill men det tar vi då.

Gravidträning Livsstil

(gravidvecka alltså, inte sån där byråkratisk vecka)

…att cykla förstås!

Cykelturen blev ett skönt, klassiskt västmanländskt rullpass som hade gärna fått vara längre men vi skulle på en viktig visning. Jag hade cirka en och en halv timme på mig. Körde ut till snälla medvindar, behagligt dis och ljumna grader, hejade på alla till och med de hjälmlösa sådana och stannade till och umgicks (verbalt) en sväng med den på ålderns höst något luggslitna men fortfarande gulliga Tillberga-Kaninen. Sedan kom regnet och motvinden och kissnödigheten och sen kissnödigheten igen och sedan den jobbiga steksolen men då jag hade så kort tid på mig så njöt jag för fulla muggar ändå. Och ännu mer njöt jag av att landa och bre ut väl hemma. Att cykla i vecka nitton är skönt – att vila i vecka nitton är inte fy det heller!

…att gå på visning

Visningen hölls i en elegant, högt belägen sekelskiftslya med utsikt över Mälaren. Trygg, rymlig och tjockväggad, inga öppna planlösningar och flytande gränser mellan ute och inne här inte. Vi blev båda förtjusta i den – men förblir ändå osäkra ty vi vet fortfarande inte om det finns cykel-/och barnvagnsförråd (det sistnämnda nästan viktigast) i marknivå. Imorgon får vi veta det och då slår vi till – om ekonomigudarna vet. Men det vet vi också först imorgon när vi varit till banken, palla kolla upp tråkmomentet ekonomin innan det är skarpt köpläge liksom.

…att fika morotskaka!

För det finns ju bara en nackdel med bakverket morotskaka – att det inte är många tuggor tills det tar slut.

…att ge en efterlängtad present till sina en gång outtröttliga men numer ofta trötta fossingar

nämligen ett par riktigt sköna, nästan som formgjutna fritidsskor. Vilka det blev ska jag visa sedan när jag vant mig vid att jag plötsligt äger ett par skor som är i färg.

Jag har varit glad hela dagen. Glad när jag vaknade ur ännu en mardrömsnatt (har alltid varit en mardrömmare, nu när jag är gravid kommer de oftare, säkert något slags bearbetning, men lika tröttsamt för det eftersom jag ju självklart minns varenda liten detalj) och insåg att mardrömmen varit en dröm. Sedan glad åt cyklingen, glad åt bäbis, glad åt Jonas, glad åt några timmars ledighet.

Nu har jag en grav, tärande söndagsångest och det är förstås inte bra. Och jag ska ta tag i det också, och nu är det några timmar kvar av denna underbara dag och jag ska laga lasagne, pussa på min man och tänka, tänka, tänka att allting löser sig för vi är unga, kära, handlingskraftiga och måste se till att vårt barn har det bra och det kräver att även föräldrarna mår bra. Nu, inte sedan.

Puss!

Bonus: Baby animals & their moms (because it’s Mother’s Day)

Cykel I väntan på kattungen Kärlek

 *** OBS varning för bilder innehållandes annat än cykel ***

Idag gjorde ett gäng cyklister nåt som händer jättesällan –

nämligen göra stan utan cykel! (stadshojar räknas ej)

Eller okej, alla var inte cyklister (än). Bara fyra av fem.

Först mötte jag upp de här två för en bit matinélunch på Bianchi – Anna och Valle

och förstås den här unge herrn som skulle ha cyklat en brevet idag men är fortfarande krasslig och fortfarande vägrar hamna i fokus

Och här jag, med matsuget i blicken.

Det käkades käk

och sedan mötte vi upp vår käre Tony

för att gå en stadsvandring med det härliga namnet Västerås fula hus!

(passar bra med okammat hår då eller hur?)

Västerås fula hus leddes av den karismatiska historikern Niklas Ulfvebrand och handlade självklart inte om att glida runt, peka på hus icke-estetiska i allmänhetens ögon och skratta rått. Utan om varför Västerås hus som byggdes i samband med industri- och befolkningsboomen på 50- och 60-talet faktiskt blev som de blev.

Okej, det blev en del skratt ändå. Fast snarare åt vissa arkitektherrarnas orubbliga egon snarare än åt deras tyvärr förr eller senare rubbliga skapelser.

Tyvärr fastnade inga ”fula hus” på bild men googla Västerås centrum så ser ni själva.

Då solen sken stark och promenadbenen tröttnade till flydde vi stadens jippomyller till förmån för mälarkajens svalka. Mat, glass, fika och kaffe blev det förstås och bara en liten diskussion. Om huruvida tandemcyklarna hjulen sinsemellan hade fastnav eller inte.

Imorgon blir det att cykla, nu blir det att laga pasta. Puss!

 

Livsstil

Hej. Tyvärr känns det som att gårdagens orkeslöshet inte enbart berodde på graviditetens nycker. Har varit helslö och märklig och med noll aptit hela morgonen vilket oftast betyder influensa eller liknande blä på gång :'( Och jag som har med mig cykeln till jobbet, och vädret som äntligen ser ut att börja likna något man vill ha i maj!

Äsch, vi får helt enkelt se. Något slags cykling hem får det bli, om än så bara en mil i knapp styrfart. Sedan blir det vila järnet och hoppas på det bästa. För jag har en rolig helg att se fram emot.

Imorgon ska jag sova ut – sova ut alltså! något som inte hänt på kanske två-tre veckor? åh nej just ja Jonas ska ju upp sex för att hans brevet börjar 8 så blir ändå ingen sovmorgon – och möta sedan upp några vänner för matinélunch och en knasig promenad jag ser fram emot nämligen Västerås fula hus. Västerås är en tvättäkta snyggful (eller fulsnygg?) stad som har utsatts för diverse rivnings- och arkitektanfall vilket märks särskilt inne i centrum. Jag gillar stadshistoria så det blir spännande. Om hälsan tillåter så blir det bil eller tåg till Cykelcafé Le Mond för gulliga Enas födelsedagsfest och cyklisthäng.

På söndag blir det att sova ut – sova ut alltså! något som inte hänt på kanske två-tre veckor? – och cykla. Lugnt och långt och med sockerfika är planen.

Ja ni ser – en härlig helg ligger framför mig. Bara jag är frisk. Snälla snälla.

Puss!

Cykel Livsstil

Och så har det hänt igen, något som hände då och då även förr men händer oftare nu när jag väntar bäbis – att orken runnit av mig knappt jag hunnit hem från jobbet. Och trots att jag till synes inte gjort särskilt mycket fysiskt idag – gått upp, klätt på mig, gått mina tjugo minuter till jobbet, gått min lilla lilla lunchpromenad, gått mina tjugo minuter hem – så är ögonlocken tunga, så tunga, och de sista metrarna hem fick jag nästan prata högt med mig själv för att inte somna mitt på trottoaren. Väl hemma ramlar jag ner i köksstolen och den annars rätt hårda pinnmöbeln känns som den mjukaste sammetsfåtöljen. Vart har energin tagit vägen? Och jag som skulle cykla idag! Ohörbart tickar klockan och snart har en timme gått, och jag är fortfarande kvar tung i stolen, slöbläddrar i någon damtidning som på ena sidan låter avklädda kvinnor med höga bmi posa i underkläder och svara på frågor om hur det är att vara en fet stark kvinna i samhället och på de nästföljande tjugo sidorna så kommer de olika hälsoprofilerna med tips om hur man hittar den bästa förbränningen för den snabbaste viktgången och sidan därefter handlar om mellanmål och då nickar jag till för jag är hungrig… men damtidningens tips handlar om mellanmål som ökar förbränningen och innehåller varken socker eller mjöl och i mitt kylskåp finns det ingen sådan mat inser jag. Jag borde ha handlat, men jag var för trött. Jag häller upp den sista skvätten havremjölk och skrapar ihop några nävar majsflingor och en näve rostade solrosfrön och det får bli mellisen.

Jag nästan gråter en sväng. Åh så lätt det är att känna sig svag när kroppen inte följer ens tankeplaner! Den kanske är sann, klyschan om att gravida kvinnor är svagare versioner av sitt normala jag – något slags ideal man enligt vissa bör krampaktigt hålla sig vid och prompt komma tillbaka till så fort som möjligt, helst några timmar efter förlossningen, om den moderna vårdpolitiken får bestämma alltså?

Tänk där cyklar de, mina kompisar. Och här ligger jag (bytt från köksstolen till sängen under inläggets gång, har en chokladbit här också om man nu ska lida med stil). Ett stycke okammat icke-gammalt jag. Med fyrtioett i svullna fötter och bleka, fluffiga ben insmorda svindyr men hemskt illaluktande natursalva som påstås öka cirkulationen.

Och innerst inne vet jag att jag inte är svag. Jag är helt enkelt gravid. Och trött. Trött för att jag har jobbat, för att jag har känt, för att jag har mått, för att jag har tränat. Och för att jag är gravid. Har en bäbis som glatt härjar i magen utan att ta något som helst hänsyn till träningsplaner hit och ambitioner dit. Och tur det. Lär arbetshästen Katja att stanna upp och ta det lugnt. Jag och bäbis i magen, vilket team vi redan är! Värsta hälsogurus, bra mycket klokare än alla hälsotidningsgurusar ihop.

Så det så och puss!

I väntan på kattungen