Cykelkatten Posts

Cykelflaskan, kaffepengen, Watch på GPS-läge, extra blöjor. Redo!

Hej!

Länge sedan vi pratade träning så vi gör det nu.

Min träningsrutin just nu knappa tre veckor efter förlossningen är lika simpel som under graviditetens sista skede – jag går mig glad och  i form.

För så här är det ju:

Ivar är ett spädbarn, en fruktansvärt liten varelse i behov av hundraprocentig uppmärksamhet och ständig beredskap. Eftersom han sover relativt gott om nätterna (med ett par-tre avbrott för amning, lite umgänge och blöjbyten förstås) så är han ganska pigg om dagarna och mycket pigg kvällstid. De korta viloperioderna dagtid ägnar jag åt att antingen vila själv med armen om bebiskroppen (mysigast så), försöka kasta i mig lite mat, duscha eller sköta någon hushållssyssla som inte kan vänta tills Jonas kommer hem typ dammsuga upp wienerbullefnas från mattan.

Det finns dock en syssla som gör att Ivar och jag får ut lika mycket motion under längre tid och det är våra barnvagnspromenader. Under tiden vi går sover han gott och andas frisk luft medan jag tränar upp kroppen på ett skonsamt sätt. Dessutom tillfredsställer jag min rastlösa själs behov av framåtrörelse, ser nya platser och en del fint (och fult, beroende på var vi traskar) och hinner till och med fika eller ibland till och med äta lite under tiden… Som cyklist är jag ju van att kunna äta när som helst och i vilken position som helst och utnyttja alla möjliga och omöjliga fikaställen (mackar, golfklubbar, kyrkor osv.) för att få i mig den energi som kroppen behöver.

För att göra promenixandet lite mer träningsmässigt så har jag ett litet mål, eller kanske snarare en fingervisning kring hur långt jag vill gå. I snitt vill jag ligga på 7-10 km/dag. Det betyder inte att jag går en mil varje dag. Det blir snarare så att jag kanske går 15 km ena dagen för att sedan gå 5 km andra dagen. Jag vill verkligen inte hetsa kroppen men just nu i detta vädret har det helt enkelt känts bra att gå långt. Tempot varierar efter dagsformen, destinationerna efter humöret. Under promenaderna passar jag på att göra de där trista knipövningarna man måste igenom som fött barn, eller stretchar benen och ryggen när jag går i backar till exempel.

Jag längtar till Hoppis är lite äldre och lite mindre infektionskänslig så vi kan åka buss och tåg till spännande grannstäder och byar och utforska ihop.

Trots att jag gillar att gå – den efter cyklingen bästa grejen i hela rörelsevärlden liksom! – så är inte min tanke att spendera vintern med att distansvandra varje dag. Tvärtom tänker jag få ner distanserna till förmån för mer inomhusträning så som styrkeövningar (rygg, core, lite armar), monarkpassen och kanske *håller tummarna* en och en annan cykelsväng utomhus helgtid. De förstnämnda har jag börjat med lite smått de dagarna jag får några pigga minuter över men cyklingen får vänta tills läget där nere har blivit okejat av barnmorskan.

Även om cornichonen för det mesta sover när vi är ute och går så får han sin beskärda del av Titta Ivar!-snack och får höra en del låttolkningar. Jag tror stenhårt på att prata med och sjunga för barn redan när de är väldigt små – och Ivar verkar uppskatta det också.

Så – träningsläget är äventyrliga promenader ute och lite övningar på hemmaplan.

Igår blev det en backig mil i den regntunga svettoluften, pust. Idag blir det lugnt – en kortispromenix och så massa ryggstretch på schemat. Och sova sig i form förstås – inatt vart det inte nådigt, om än mycket gosigt… stundtals.

Puss och hoppas ni inte är för deppiga över att den mörka novembern är här. Snart kommer snön och lyser upp världen eller hur?

Puss.

Hoppetuss Träning

God kväll från mobilbloggande morsan här. Fortfarande har jag inte lyckats med ett endaste datorinlägg… men vad gör väl det? Lite svårare att korrläsa och länka bara men men.

Inatt hade vi sovit hela 3 x 3 timmar (3 timmar sömn – 30 min amning & blöjbyte & nattning – 3 timmar sömn – etc.) vilket får räknas som godkänt. Därför blev det åter en långpromenad för mig och Ivar. Japp, blir en del promenadier här på bloggen i dessa tider men det för att jag inte får cykla ens på Monarken ännu. No bikes no likes jag vet, men stå ut oki.

Hösten, hjärtskärande fiiin.

Så även min Ivar som dagen till ära sportade sina nya vantar i varianten blårandigt (vi har ett par i ceriserandigt också men blårandigt är finare till höstfärgerna).

Jag var helt okay jag med om jag får säga det själv (och då bryr vi oss inte om de rödsprängda ögonen). Säg vad man vill om att vara gravid – men jäklars vilken tjock och fin kalufs man får! Synd man kommer att tappa typ hälften av den under amningen om man ska tro de som vet.

(och jag hoppas att ni fattar att jag egentligen promenixar med håret i svans och tjockmössa på, hade väl blåst av vägen som en annan maskros annars… men vad gör man inte för ett foto)

Den vindtäta ”gundan” på!

Och flarren med kolsyrat vatten med. Jag skäms nästan att berätta det men under graviditeten aka den alkoholfria tiden så har jag blivit som tokig i smaksatt kolsyrat vatten. Kanske för att det är någorlunda roligare att dricka det till maten än typ vanligt tråkkranvatten. Med det sagt betyder det inte att jag förköper mig på flaskvatten – men ibland så måste jag bara. Som idag. Så. Gott.

Vi började med att klämma i oss en kaffe och en gobit på shellmacken i närheten av där vi bor och fortsatte sedan på motionsspåren i Rocklunda upp till Villa Utsikten. Det blåste satan, blev alldeles svettig och genomblåst i ett.

Sedan blev vi… ok jag då, smått uttråkade av att gå på de snälla raka spåren och härjade till det något genom att gå och köra upp och ner på lite tuffare stigar och spår! Ångrar inte ett dugg att vi satsade på en liten offroadtraktor till barnvagn.

Det ökända SM-dropet ju! Fast okay, vi tog the cowards way ner faktiskt.

Sedan gick vi till kyrkogården och jag la fem rosor på Peters grav. Idag är det fem år sedan han togs ifrån mig och de andra. Jag är sällan dit, till kyrkogården. Det är svårt att förklara liksom men… Jag förknippar inte det stället med Peter. Känner inte att det är där han är, för vi möts på andra platser jag inte kan förutse i förväg, det bara sker, hans ande är lika fri och egensinnig nu som när han levde, den har alltid tid för ett snack, väcker ofta minnen som får det att knipa till djupt inne i bröstet, men det sker inte på kyrkogården.

Men idag kände jag för att gå dit, lägga de rosorna på den där stenen och stå och glo lite.

Kanske för att oktober inte längre är lika med svärta.

Kanske för att oktober idag är lika med den största kärleksnåd av dem alla.

Tuff-tuff-tuff… Whäää! lät det ut vagnen så det var bäst att lämna minnenas stiltje.

Ute hade det blåst upp till en rejäl nästan-storm! Vi passade på att åter smyga in i skogen, gick (något avsiktligt) smått vilse men hittade sedan hem igen. Pust!

Te till mor och mjölk till son. En rask och varierande mil vart det, är nöjd med dagens insats. 

Puss och hoppas ni har en bra måndag.

Hoppetuss Kärlek

Egentligen vart vi ju en familj långt innan Hoppetuss behagade göra entré. Hade vi inte undermedvetet känt att vi, Katja och Jonas, hängde ihop som en konstellation så hade det inte blivit till någon liten bebis liksom. Men det blev ju lite mer tydligt när jag blev gravid – och mycket mycket mer tydligt efter förlossningen då vi inte bara titulerar oss en familj utan måste ta och fungera som en mer eller mindre funktionell (vilket är lätt när man är utsövd och mindre lätt efter en tuff natt) sådan. Jag kommer ihåg tanken från tiden då lillebror (20 år yngre än mig) var liten – man satt där hålögd, helt slutkörd och ba att en sådan liten sak kan få tre vuxna personer och en katt helt utslagna.

Igår lördag var vi dock högst funktionella om än utan katt. Ivar hade bjussat på en kanoners natt (sömn 23.30-ish till 5, sen amning någon halvtimma, sen sömn till 9.30) så vi var sådär märkligt utvilade.

och herre min –

vår älskade hoppetuss Ivar och med det hela vi fyllde två veckor! ♥️

Ute sken den låga höstsolen, än fanns det färgglada löv att glädja sig åt så vi klädde oss friluftigt och drog ut på en lång promenad till, genom och förbi Rönnby (ett bostadsområde man från vårt håll når genom fina motionsspår och mountainbikestigar).

Åh så härligt det var att gå tillsammans, och gå långt och känna att det funkade – även om jag förstås blev amningshungrig (tänk sådär bonka-hungrig som på cykel när man missat frullen och gått på för hårt den första timmen) mitt i skogen så vi fick leta efter första bästa mathaket och hetsäta falafel för att inte bekymra vår son som minst sagt ogillar stå still i vagnen. Men efter det så blev det perfa stämning. Det var lagom svalt, lagom soligt, lagom lerigt och det hela avslutades med ett inköp av fikabröd och annat gott på Ica Grytan.

Snacka om att jag ramlade ihop i amningsfåtöljen – plötsligt gjorde det inget att ha en mästersnuttare fastklistrad vid brösten precis hela kvällen. Fanken som jag älskar den där sköna fysiska tröttnadskänslan. Jag tror Ivar uppskattade sin glada trötta mor han också – han fortsatte nämligen bo vid sin mammas barm även under mesta av den kommande natten, med ett gäng blöjbyten som förströelse mellan varven… moahaha. Vet ni sjuk grej? Jag må tro att nä, nu brister ryggen och tårkanalerna när han är som härjigast – men det är också då han är som mest bäbis, söt, arg, skör och så sjukt älskad i ett.

Men igår – nästan 1,5 mil i blandad terräng med min pojkvän och vår gulliga Hoppetuss. Inte illa pinkat om jag får säga det själv som knappt kunde gå någon kilometer i början av förra veckan.

Idag blir det eh… vila och sova och gå lite kortare tror jag. Nu har mästersnuttaren behagat däcka igen så bäst jag hoppar in i sängen och snor åt mig lite sömn jag också.

Puss och glad söndag på er!

Hoppetuss

Hej lördag.

Igår gjorde jag min första föräldralediga dag som solo mammaartist ihop med min lilla Hoppetuss!

Gissa om jag varit något nervös innan. Jag och Jonas hade ju hjälpts åt dag och natt under hans inledande pappadagar. Fått in något slags rutin om man nu kan ens tillämpa det ordet efter knappa två veckor.

Men inte behövde jag bekymra mig. Igår bestämde sig Ivar nämligen för att vara pigg och på hugget – bildligt och bokstavligt – under så gott som hela dagen. Vilket innebar att jag helt enkelt inte hade någon tid över till att sitta och reflektera över nästa tutt- eller blöjdrag. Ba köra!

Dagen blev ändå produktiv. Först låg vi och mös i sängen (en egen aktivitet man gör med bäbis). Sedan åt vi varsin frulle i soffan framför den danska dokumentären Att vinna till varje pris (se och förundras/förfasas). Sedan mös vi igen, och sedan kom vi äntligen ut!

Påklädningsmomentet alltså. Päron till sommarbäbisar slipper nog den…

Ute var det skönt, första milda dagen på ett tag. Det skulle gås rätt långt men inte för långt. Jag hade tyvärr överklätt mig något för mitt eget tempo (Katja – kan inte gå sakta när hon går själv) så det blev ett par strippningar mitt ute på ljusa dagen. Alltid lika roligt att inför publik ta av ”gundan” – min vindtäta kalsong jag har ovanpå strumpbyxorna under klänningen för att slippa kyla ner de vitala nedre regionerna under de kalla årstiderna (klänningtjejtipset nummer ett alltså!).

Promenaden tog oss ner mot Mälarstranden. Den hungriga modern lyckades till och med trycka i sig en burgare plus några klunkar Ramlösa inne på det timmen till ära folktomma Max innan det började protesteras hejvilt inne i emmaljungan.

Till slut blev det nästan en mil och rejält med frisk luft för mig och Hoppis. Väl hemma tänkte jag se Redbull Rampage men råkade däcka ihop med Ivar efter blöjbytet. Så kan det gå!

Idag är Jonas hemma och vi är på väg ut på en rejälare utflykt. Lycka till alla som tävlar i Malmöcrossen idag förresten. När jag blundar så är jag inne och matar på i ”kanelbullarna”. Visualiserar. Nästa gång så.

Puss.

Hoppetuss

Hej.

Strax innan Hoppis föddes och när Garderoben (lägenhetens första och största riktiga förvaringsmöbel) äntligen blivit färdigbyggd gick jag igenom cykelklädbeståndet. Sorterade ut och slängde det gamla utslitna inte-Myrorna-dugliga, hängde upp de finare tröjorna och stuvade in ifall-att-kläderna i garderobens ”cykelklädfack”. Det slog mig hur lite cykelkläder jag äger och hur få av de plaggen jag äger som jag faktiskt cyklar i…

För att vara känd för att vara en _något_ stilbesatt cykelbloggare så har jag en ganska så statisk cykelklädstil om jag får säga det själv. Hur mycket jag än älskar att följa och gilla en massa cykelstilkonton på Instagram (ska vi göra ett inlägg om de snart? Länge sedan jag kom med ett länktipsinlägg men jag har inte bloggat från annat än mobilen en endaste gång ända sedan Ivar föddes) så klär jag mig själv i samma trasor om och om igen. Tills de blir så gamla att jag blir så illa tvungen att köpa nya som ser likadan ut… och på tävlingsdressidan – tills jag byter klubb/lag att tävla för eller att klubben byter sponsorer och en blir så illa tvungen att sluta visa upp de gamla sponsorerna på loppen.

Här skulle jag kunna vara lite PK och dra till något om att det beror på att jag tänker på miljön men tyvärr, i grund och botten handlar det mest om att jag är lat, bekväm och avskyr att gå i affärer. Och är väl inte så förändringsbenägen av mig heller? En konservativ typ helt enkelt. Kompenserar med att byta hårfärg och humör rätt ofta i och för sig så helt stiff är jag då inte.

Det intressanta är att min klädstil på cykel följer min stil i övrigt – ett slags stel men ändå feminin elegans som visserligen bejakar innovationen, bekvämligheten och friluftstänket men utan att riktigt bekänna sig till det hurtigt sportiga (herregud vad bajsnödigt det låter när jag läser det själv, men det är ju typ så det är). Det är tennis-igt, ridsportigt, punk-brittiskt med en liten stänk av rivieran-franskt, syntigt och retro utan att vara för mycket second hand från 70-talet. Dessutom är jag hemskt känslig för när ”alla” börjar med någonting som jag kört med ett tag (som säg cykelskor med snörning, eller rakrörade helsvarta och gärna tyska kolfibercyklar). Då om något uppdaterar jag stilen för att inte vara ”som alla andra”. Som när jag vägrade Depeche Mode för ”alla” inom Stockholms alternativa kretsar fullkomligen dyrkade dem, eller som när jag vägrade glo på Titanic för ”alla” mina tjejkompisar var besatta av rullen och på den tiden sliskige loverboyen Leo.

Så. Omoget.

Men sådan är jag då och man är väl vuxen nog att acceptera även sina barnsligare sidor eller hur?

Hur som trivs jag bra i min stil. Tighta figurnära tröjor i mörka kulörer – blekfisen jag gör mig bäst i mörkt – alltid svarta bibs och gärna med avskavd (icke-synlig) logga, supervita (på landsväg) eller helsvarta (på cross eller MTB, fast helst kör jag vita då också) strumpor, ett par svartlinsade holbrooks på näsan, någon silkesscarf för att mjuka upp det hela, tjocka bakfickor eftersom ingen sadelväska kommer på tal på icke-övernattningsdistanser och så någon mindre rundformad hjälm som pricken över det krokiga (en vill ju sitta så droppat det går) i:et.

När jag ska tävla är det alltid en liten stilkamp som utspelar sig inom mig. Kommer jag att klara av att känna mig lika elegant som ”på fritiden” i tävlingsdressen? Ibland går det bra – ibland inte. Ett år för inte så länge sedan led jag något jävulskt av att det årets klubbtröjas passform inte alls var gjord för min kroppsform. Det kändes hemskt att bli fotad och jag ville inte ligga i utkanten av klungan för att slippa synas. Jag vet att det låter stört men sådan är jag. Tack och lov lät jag inte tröjans dåliga passform förstöra min säsong utan gjorde i alla fall några bra race trots att jag dog stillöshetsdöden varje gång jag stod på startlinjen.

Skratta den som skratta vill. Men min stil är min borg – min fästning – min ritual – min uniform – precis som själva påklädningsprocessen. Snabb, snygg och och fri från vardagskatjaryggsäcken vill jag känna mig när jag ska hoja. Bort med bekymren! Bort med de dumma tankarna. Bort med spöken. Låt ekrarna sjunga.

Tack och lov är jag inte ensam om att bry mig _något_ om hur jag ser ut. Vi är ju ”några” stycken inom sporten och i min kompositets som gärna lider med stil och tar våra cykellooks på största allvar även om vi själva gärna driver med denna vår inställning.

Igår fick jag förresten hem min lilla pushpresent (en cheesy amerikansk grej, kvinnan får av mannen en present för att hon varit så duktig och krystat ut bebisen) till mig själv. En midnattsblå Classic Jersey II. Mitt livs tredje långärmade cykeltröja. De två första har helt enkelt hål på ett gäng ställen av all slitage :’( Tack coach Tony som levererade den – du ser kanoners ut i din old gold-variant.

Här ska det lappas, lagas och återställas. Gamla cykeltröjor och mammakroppen. Så som det känts ”där nere” och så länge sedan som jag satt på cykel kommer jag att få lida för att få upp en någorlunda form… Tur det går att lida med stil i alla fall. Så viktigt att känna sig fin när kroppen är som överkörd av en ångvält efter denna förlossningen.

Fin på foto i alla fall.

Och när man sorterat bort alla ”munnen vidöppen saliven rinner ner och en bit av energikakan har fastnat i ögat”-korten.

Puss

från amningsfåtöljen, med blicken över min nya fina tröja som förorsakat detta utlägg

 

Cykel Lida med stil