Hej.

I hela mitt liv har jag varit usel på att vänta. Född otålig, av två lika otåliga föräldrar, syster till en otålig bror… kan faktiskt inte komma på någon i min familj som gillar att vänta. Otåligheten har varit både till en tillgång och till en förbannelse. Den har fått mig att gå flera busstationer och se nya gator för orka stå och vänta på bussen. Den har fått mig att rita, att skriva, att läsa, att städa, att fråga chans, att våga satsa och så vidare handlingskraftigt.

På det djupare planet har min otålighet alltid hängt ihop med rädslan att det som känns bra nu kan ta slut precis när som helst. Jag misstänker att det förmodligen är ett slags uttryck för psykologisk otrygghet. En uppväxtgrej. Dessutom har det visat sig att det faktiskt stämmer. Fast åt båda hållen. Faktiskt så kan det som känns dåligt också ta slut när som helst. Vilket gör det hela ännu mer rörigt… och stärker otåligheten.

Min otålighet har sabbat en del förstås också. Dels så har jag alltid utgjort en värdelös gängmedlem (gäng som i tjejgäng alltså, inte MC-gäng, det sistnämnda är nog mer min grej) eftersom jag aldrig klarat av att vänta på folks när de ska

sminka sig
gå på toa
shoppa kläder och prydnadssaker
välja mat i plockbuffén
bre mackor ordentligt
osv. saker som tar tiiid

(kommer ihåg jag under pluttiden ibland ljög för mina kompisar och sa att jag måste plugga och joinar dem först vid fikat efter shoppingturen bara för att slippa utsättas för själva shoppingplågan)

Och dels så jag väl lidit en hel del själv av att inte fixa väntan så bra. Jag vissnar typ när jag väntar. Allting känns grått och trist, maten smakar blä och jag kan inte riktigt koncentrera mig innan jag vet beskedet. Mardrömmen är kanske-beskeden, eller återkommer någon gång efter ett visst klockslag-beskeden. Att dejta för att ”få se hur det känns” funkar inte för mig – sicken slöseri med känslorna!

Ja ni kan ju ana hur plågsam graviditetstestperioden var. Varje gång jag misstänkte att jag var gravid – vilket jag alltid gjorde sisådär tio dagar innan beskedet skulle vara rättvist – så köpte jag ett gäng svindyra (ännu en kvinnogrej det går att tjäna feta pengar på) kisstickor och kissade och plågades av negativa besked trots att jag visste att det aldrig skulle gå att få ett positivt svar! Men hellre kissa och bli dissad än att gå runt och vänta eller hur?

Och självklart blev svaret positivt första dagen jag faktiskt gav upp för denna omgången.

Livet är världsbäst på att jäklas med en ibland – och jag har märkt att ingenting ger sig på första försöket för mig heller (för tro mig, livet händer mellan blogginläggen också, ni får den ärliga men ändock inte hela bilden och det är för ert eget bästa det lovar jag er) – men jag är världsbäst på att jävlas tillbaka.

Så efter att jag har blivit gravid så har jag upptäckt att jag har blivit en jäkel på att vänta. Något hände liksom!

Fast okay, det är inte riktigt helt och hållet enbart min viljekrafts förtjänst. Denna graviditeten i sig är en fantastisk plats i livet och kanske det bästa som har hänt mig på jättelänge, kanske till och med någonsin. Samtidigt som jag längtar till att få träffa vårt barn så känner jag att varje dag av denna uppbyggnad, denna lärdom, denna förberedelse som dessa nio månader är behövs.

Helt seriöst är det lika spännande varje dag! Bara den grejen att jag kan må fett fint ena dagen och sedan vara helt däckad andra dagen. Intressant. Eller hur musik-, konst- och litteraturupplevelsen förändras vartefter. Luktsinne besitter jag då inget sedan födseln men färgerna, så extra vackra de är. Balanssinnets förändringar (händer alla gravida, har med relaxin att göra) gör att jag har blivit ett ess på att hitta nya cykelsitt- och ståställningar och paradoxalt nog utvecklar min cykelteknik mer än jag stjälper den. Och den dagen jag inte kan cykla? Då blir det pianokurs och kanske börjar jag tävla i scrabble igen. Dessutom handlar väl graviditeten lika mycket om att bilda skallen som vårda den sönderomtalade kroppen? Borde kanske fräscha upp min tyska, och kan jag gå en busshållsplats dit så är jag glad för det också. Och simma, det funkar väl för alla?

När jag försöker att hitta fysiska anledningar som teoretiskt borde dra ner graviditetsupplevelsen av att det som sker så fallerar jag. Även när det uppstår stunder – som när jag bokstavligen sovit max två-fyra timmar per natt en vecka i sträck på grund av WED/RLS och alla mardrömmar som förföljer mig om nätterna, eller som när förstoppningen inte släpper på flera dagar, eller som i lördags då jag och en kompis irrade omkring i det stora slukande möbelvaruhuset (varför näthandlar jag inte allt?) när det kändes som att ländryggen skulle gå itu – stunder då jag för några ögonblick känner smärta eller mycket oro, så klarar jag inte av att ta de på så stort allvar. Att ge dem alltför mycket plats. Kanske i stunden. Men inte i längden.

Jag sitter helt ärligt inte inne på varför just jag känner så och tänker inte luska i det heller eftersom det är i princip omöjligt och framför allt, rätt destruktivt att jämföra sitt eget mående med hur andra mår, eller med hur normen (hemskt, hemskt ord) är för hur man förväntas må. Men de som tror att det beror på att man inte vet vad fysiskt och psykiskt ont är kan gärna fortsätta tro det. Jag bjuder på den.

Idag är jag tacksam för att få vänta på det allra finaste och jag är inte särskilt noga med att smörja in magen med den dära gravidoljan heller. Jag hoppas innerligt att det blir kvar en bristningsrand eller två, för att den dagen jag är otålig över småsakerna i livet påminna mig att även väntan är en del av livet –

så bäst att göra något roligt av denna väntan medan tillfället ges.

Puss!

(och självklart kan bilden ändras om ett tag – kanske sitter och grinar och är urless på det hela om ett gäng veckor. Men en sak är säker – naturen får ha sin gång och jag är ödmjuk för och känslomässigt och vetenskapligt nyfiken på vad den hittar på)

I väntan på kattungen Kärlek

Hej. Jag vill starta denna dagen med något riktigt positivt och grymt. Jag vill starta denna dagen med Ruby Isaak.

Ruby Isaak är en helnördig nioårig cyklist och cykelfan. Ruby bor i Storbritannien och lever och andas cykel.

 

Hon har bland annat en egen youtubekanal där hon till exempel

visar hur man hoppar på och av cykelrullar

är en superwoman på sin hoj

eller lär ut barnen (och vissa oss vuxna host host) hur man justerar växlar!

Är man duktig och ivrig så kan man komma långt. Cykeljätten Specialized är en av dem som har fått upp ögonen för den unga cykel- och mediatalangen Ruby. Idag är  Ruby dels sponsrad av Specialized och får kanske till och med intervjua stjärnorna –

som karismatiske Peter Sagan i denna videon!

Och på tal om Peter Sagan så hände en rolig grej mellan Ruby och Sagan (det långt innan Ruby fick intervjua stjärnan för Specialized räkning). En kväll twittrade Ruby att hon hade tagit del av Peter Sagans snackstips och åt det efter en tuff cykeltur.  Som en av de få på jorden (Sagan är känd för att följa enbart 66 personer på Twitter och Ruby är sedermera en av ”elite 66”) fick Ruby ett svar från Peter där det stod: ”One day you could even become world  champion in a few years” <3

Härligt eller hur?

Jag finner Ruby fantastisk. Kanhända står ett par cykelgalningar till föräldrar bakom barnets första tramptag. Kanhända kan hennes starka intresse och självkänsla som cyklist bero på att hon bor i ett cykelfrälst land där både små och stora cykeltävlingar avlöser varandra både på nationell och på lokal nivå. Oavsett hur det startade så är det ändå nyfikenheten, glädjen och ivern som finns hos Ruby som person som har lönat sig och kommer förhoppningsvis att fortsätta löna sig. Ruby är den nya generationens cyklistförebild – ett bevis på den positiva utvecklingen och hur bra det är internet finns som låter alla komma till tals och synas på bra mycket mer jämlika villkor än ute i verkligheten.

Vi behöver fler Ruby. Och fler Peter Sagan som stöttar våra rubies.

Följ Rubys cykeltwitter och säg åt era eventuella kids att göra detsamma! Puss och sluta aldrig drömma.

Cykel En riktig cyklist

Inlägget innehåller ett samarbete med Cykelkraft

Hallå hej! Igår firade vi bäbisväntans vecka tjugotre med att göra det festligaste vi vet – nämligen härja till det på två hjul. Mtb med sin asjyssta sittställning och en möjlighet till att vara teknisk utan att behöva vara alltför snabb har ju blivit min cykelmelodi här under graviditeten. Det har otvunget blivit en grej att utforska nya stigar och banor så man har lite koll inför framtiden då det är dags att växla upp igen (även om landsvägaren Katja fortfarande har svårt för det där vispandet som hör mtbandet till, får lätt bättre flow på tyngre växlar). Nog snackat, nu till cyklingen!

Igår föll valet på en tävlingsbana nämligen Björnlunken-loppets – den tallbeklädda, rullstensåsiga 1,8-milabanan mellan Alberga och Kungsör (här kan ni nyfikna studera banan i detalj). Björnlunken är ett vårigt lopp där man kan välja mellan att cykla eller att springa eller göra både och. Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om tävlingen – men det hade Jonas gjort och jag nappade på idén.

Och tur det för det visade sig vara så otroligt fint och härligt klorofyllfullt att cykla där!

Med undantag för tacksamt korta grusiga transportsträckor så var underlaget precis som man förväntar sig av något som löper längs med och på en rullstensås.

Det var med andra ord gott om partier täckta med just rullande stenar! För det mesta gick det kanoners att studsa över dem med rumpan i vädret men ibland så kärvade det till, som i denna branta backe då jag fick ge mig mitt i. På tal om tekniska backar så är det faktiskt inge dumt att träna dem när man är gravid och inte bör ställa sig upp och mata på alltför mycket (min teknik på CX/landsväg). Nu tränar jag på att sitta ner och trampa fort, fort… och det går faktiskt bättre och bättre för varje gång, även om gravidgravitationen gör sitt förstås.

Förutom rullstenarna och upp-och-ner-terrängen bjöds det på riktigt med annat bröt. Som rötter, små klipphällar, fallna trädstammar att kaninhoppa över…

eller bära över, så elegant det gick med en rätt tung cykel och en bäbiskula i vädret (och just då även liiite i vägen hehe).

Men överlag så flöt det finfint. Banan var med några undantag perfekt för att cykla och inte stanna för många gånger (ogillar stanna, man tappar ju flowet då eller hur?). Och så härligt med singeltrack åttio procent av tiden – det gjorde att jag ”var tvungen” att behålla fokusen hela tiden och kunde alltså tömma orosskallen min på molnen riktigt ordentligt.

På vägen hem var det snällare studsmässigt men inte rumpmässigt. Jag hade lovat mig själv att byta från lånehojens standardsadel till min egen sadel eller en ny skön en men det hade förstås inte hunnits bli av precis som med så mycket annat när man jobbar som en galning och mest vill slipp allt vad mek och ansvar och shopping heter under fritiden.

Så då blev det nog fler stopp på vägen från Kungsör (banans mål) tillbaka till Alberga (banans start) eftersom vi då körde främst grus och jag tvingades sitta ner ordentligt och trampa hårdare så sittbenen ba grät :'( Peppface på ändå så klart ty helt cykelsalig efter den fantastiska stigcyklingen!

Framme vid bilen var det dags att vila sittbenen och montera cyklarna upp på biltaket igen. Jag hade nu fått hem mitt nya cykelhållare från Cykelkraft – nämligen Thule Outride 561 som jag hade sett andra använda men aldrig testat själv. Tidigare hade jag enbart ägt cykelhållare där man sätter upp hela cykeln. Jag slapp ta av framhjulet men upplevde att cykeln aldrig satt riktigt ordentligt. Och satt den ordentligt så lät det ändå en del från framhjulet. Med Thule Outride 561 satt cykeln som berget hela vägen hem och lät inget mer än när vinden ven i ramen och ekrarna! Helt klart en tryggare känsla. Jag hade också varit orolig för att hållaren inte skulle passa mtb-framgaffeln men det var inga som helst problem att fästa den i hållaren. Överlag var cykelhållaren lätt att montera i bilräcket och det kändes rätt tryggt att det fanns ett rejält inbyggt lås att låsa fast cykeln med i hållaren. Helt klart nöjd, kommer nog inte byta tillbaka till min gamla hållare igen.

Ibland kan det vara skönt att inte ha cyklarna på taket – eller så funkar inte bilens räcken nå bra för takmontering. Inne på Cykelkraft finns det gott om olika slags cykelhållare – in och kika med er vetja.

(och visst syns det på cykeln att det inte fegas runt på den?)

alla kort Jonas Wiking

Tack älskade Jonas för idén, tack gänget bakom Björnlunken för en grym (och riktigt bra utmärkt) bana att träna på, tack kroppen min som är snäll mot mig och tack min älskade unge i magen som gör sin mamma så lycklig och full av energi och en vi fixar allt bara vi får i oss lite kaffe och en bit choklad på det-känsla.

Puss och här är Strava för ni måste ju förstås cykla den också för så härlig (trots fullkomlig avsaknad av nallar längs med banan) 🐾

Gravidträning MTB Samarbeten

Exakt så här fint var det där vi cyklade idag!

Hej söndagsfolkis.

Började dagen med att tidigt på morgonen tillåta mig bli ledsen, skrev på ett gravidfilosofiskt inlägg i samband med bäbisväntans vecka 23 men blev ännu mer ledsen (ty ledsen innan skrivandet föder ledsna tankar under skrivandet) trots att inlägget skulle handla om lycka… äsch, struntade i det inlägget, städade hemma istället, och åkte sedan och hämtade Jonas för dagens mountainbikeäventyr i kungariket Kungsörs trakter.

Helhärligt var det, att köra mountainbike idag! Snacka om svettig hjulmeditation. Men happpapap, det är ett eget inlägg förstås så ni får vänta till imorgon.

Idag har jag ätit hamburgare. Och tänkt på tiden. Hela dagen har jag tänkt på tiden.

Men fyra mil skogcykling, bilkörningen och annat har slagit ut mig här så blir inga fler ord från mig. Ni får fem fina låtar som handlar om tiden istället, gott så. Puss.

P.S. Vad gillar ni min nya header förresten? Inte den flashigaste cykeln kanske men den käraste för mig just nu. Snacka om att Valles låne-mtb har räddat min graviditetscykling <333

Snack

Hej. Idag har jag:

√ lyckats utelåsa mig själv från både källaren och lägenheten… fråga inte hur men säger då, tur jag har världens snällaste granne <3

√ röjt hemma (det röjs mycket nu i och med min och Jonas hopflytt)

√ gått en i mitt tycke lite väl svettig men vad göra åt före-åskan-hettan som råder nu, stavgångspromenix på den syremättade Björnön. Med Tonys hardcorestavar som har vandrat Pyrenéerna och sådant, det ni! Min ländrygg krånglar men fem backiga gruskilometer fixar den fortfarande. Bäst att passa på medan man kan, ser inte fram emot tiden utan min favvovardagssyssla nummer ett :'(

√ kört iväg sisådär hundra titlar till Myrorna Västerås. Är för det mesta pocketlektyr av den lättsammare sorten (jag har mina perioder) och jag hoppas att böckerna kommer att glädja många semesterfirare i år.

√ tagit mig till jobbet…

…och här är jag nu och ska i lugn och ro knega ett gäng timmar innan det är dags för senlunch med en kompis och resten av dagen. Imorgon blir det mtb på ett nytt spännande ställe och jag lovar att det blir bilder den här gången.

Puss och ha en underbar lördag!

Mellan rundorna