Cykelkatten Posts

Obs inlägget är ett samarbete med hösten
och o
m någon undrar så jo, betalningen skedde i natura.

Glad tisdag alla höstmysisar hemmaslappisar! Nä flåt. Det är jag som är hemmaslappisen just nu. Ni är ju hur grymma som helst och kör på med träningen, det märker jag ju i alla kanaler.

Men nog noterar jag en och en annan åh nej, ute är det kallt och ute är det blött så jag stannar hemma och trampar till sitcoms-tendens hos vissa (och då menar jag förstås inte er som måste köra inomhus av diverse tids- och hälsoskäl)?

Detta inlägg är till er – här får ni ett gäng anledningar till varför det kan vara värt att avvakta med inomhusträningen och passa på och cykla ute ett tag till. Här kommer de:

Anledning 1: Det är lugnare därute

Motsägelsefullt – aight? Vi vill ju få ut folks… Men seriöst, alla som hojar ute i naturen vet hur drygt det är med överfulla och sönderkörda stigar. Vill man vara ifred, njuta av tystnaden och vara så att säga ett med naturen så är det nu (och på vintern förstås) som man ska vistas i skogen och på grusvägarna.

Anledning 2: Var inte rädd för mörkret, ty farten vilar där

Man är aldrig så snabb som när man kör i mörkret. Även om det går i fjorton km/h så känns det som att omgivningen bara flyger förbi en! Det är ju visst något speciellt med mörkercykling (ska banne mig instifta en sådan kategori här på bloggen) – bara man ser till att kitta upp sig med ordentligt med lampor och sjyssta batterier (bra guide hos Helena) som inte lämnar en ensam och vilsen med skogens alla oknytt.

Anledning 3: Det är för jäkla vackert 

Jovisst – detta är nog den mest uttjatade men också den mest sanna anledningen. Även den vidrigaste, kallaste blötaste dagen så bjuder hösten på en visuell upplevelse utöver det vanliga. Stanna till, andas in luften, ta av hjälmen och låt vinden härja runt huvudet. Klicka i och off you go, endorfines rising!

Anledning 4: Fotogenique solnedgångar

Sommartid är man oftast redan hemma, ombytt och utslagen i soffan när solnedgången inträffar. Nu finns det däremot alla chanser att pricka in de där gyllene timmar just när man är ute och cyklar. Instavänligt deluxe.

Anledning 5: En softare klungstämning

Jag som finner klungspelet det roligaste inom landsvägscyklingen kan ändå tycka att det är för himla skönt att slippa det under höstens distansturer. Det finns ingen riktig dragordning, alla ba ligger och myskör, någon går fram, någon sticker före och kissar, två ligger ännu längre bak och snackar skit… avståndet hålls automatiskt fint, kompislapparna är på, farten blir per automatik jämnare och stämningen softare. Till och med hen som är känd för att skrika ut de jobbigaste klungpekpinnar softar ner och ligger där bak och tuggar tankspritt på sin lilla energikaka – det finns ju ingen Vätternrunda att klungträna inför på ett tag…

Anledning 6: Mums mums varmt varmt

Äntligen har man en anledning att ta med sig lite värmande nyponsoppa, saltig buljong eller (lätt sockrat, tips) te. Och kanske en liten kaka också? Sätta sig ner på en stubbe, eller bara stå bredvid cykeln, ta ett par klunkar och känna den behagliga värmen sprida sig inombords. Livet är allt fint ibland, eller hur? Idag finns det gott om olika slags termosflaskor i handeln, annars finns mitt snabb-DIY här.

Anledning 7: Det är nu man är som starkast

Till skillnad från våren så är man ju faktiskt oftast som starkast så här års. Det är inte så konstigt med tanke på utomhussäsongen i ens bakficka. Mer konstigt vore det att försumma sin styrka? Självklart kan en viss känsla av avslagenhet infinna sig. Man kan känna att man liksom gjort sitt för i år. Men tänk tvärtom – det är nu det kan vara roligt att njuta av sina starka ben och något mer slipad teknik. Kravlöst och desto roligare! Testa köra en del av någon närliggande långloppsbana. Eller passa på och träna på något tuffare tekniskt moment, nu när det inte hänger något prestationsmåste över dig. Jag lovar – det kommer att ”plötsligt” ge sig lättare.

Anledning 8: Varför sluta med det man tycker är roligt?

De flesta av oss som cyklar gör det för det är roligt. Tänk på att det inte finns någon som helst lagstadgad säsongsindelning inom cyklingen. Med hjälp av rätt klädsel och inställningen att det både kan och får kännas olika från årstid till årstid så får man lätt glädje utav sitt intresse oavsett säsongen och klockslaget.

Nå, är ni övertygade? Kom gärna med fler anledningar till fortsatt utecykling (eller försök motbevisa mig om det går). Puss och snart kommer jag spamma er med vintercykling-inlägg hihi.

Cykel Lida med stil

De där kängorna och när jag var gravidast uppe på fjället
(eller nä… gravidast var säkert någon renko)

Hej folksis!

Jag säger då som den gode Johan – sicken måndagsmåndag.

Ute har det spöregnat. Tankarna (läs: drömmarna) går mot vattengång men nej, magdjuret har förskansat sig inne i Katja och kör hellre vattenjympaintervaller än förlöser sin trånande mor. Kör hårt du lille tuss, jag är också en simmerska i grund och botten… *försöker le tålmodigt*

Igår söndag blev det ett något annorlunda firande av gravidvecka 40. Jag hade tyvärr åter bestraffats med en helt sömnlös natt så psyket var inte riktigt på topp men jag kämpade på. Först gled vi runt och frös häcken av oss på stigarna runt Anundshög (min idé, trots feta förvärkar så skulle det ju prompt gås, trots Jonas försiktiga Är du säker på att du inte vill hem?-uppmaningar). Det var dock sådär vemodigt vackert med alla löven som revs av träden, yrde runt oss, blöta, klibbiga, purpurröda och ockriga. Även en och en annan mountainbiker kunde synas till, tappert lagandes punka med stelfrusna handskklädda händerna eller studsandes över de hala rotpartierna.

Sedan åkte vi och köpte ett särskilt multiverktyg på Biltema och fikade muffins på Willys. Resten av kvällen fortsatte Jonas sovrumsrenoveringen medan jag försökte göra allt för att somna men råkade påbörja en ny fantastiskt bra bok… och så övergick kvällen i natten.

Idag vaknade jag fast besluten om att inte låta denna veckan bli som förra – en enda förväntans tid, en enda leda! Lika bra att skärpa sig och göra något produktivt utav väntan. Det blir ändå som det blir.

Så idag företog jag mig ett gäng måndagiga saker.

Jag har tvättat våra (tras)mattor.

Jag har ansökt till ett gäng distans-utan-sammankomster-kurser för att jag inte står ut med tanken att de där små grå under det blonda svallet stagnerar under tiden jag hänger hemma med bäbisen. Vad det blir tänker jag inte avslöja än men tänk åt coaching och pedagogik-hållet. Jag hoppas att det kommer att gå – och gör det inte så har jag i alla fall lärt mig någonting på vägen.

Jag har bestämt mig (men inte hunnit med) för att äntligen tvätta min cross skinande ren med alla de lyxigaste rengöringsmedlen jag har. Så att den blir extra motiverande däruppe på väggen liksom.

Jag har äntligen köpt mig ett par senhöst-/vinterskor. Jag handlar skor ytterst sällan och just nu har jag prick noll varmare skor. Eller jo, ett par vandringskängor har jag men är ju inte riktigt vandringskängor utanför skogen-typen jag. Har dock ändå tänkt till praktiskt och köpt ett par som trots att de inte ser sportigt-hurtiga ut är grovsulade och ska tåla slask och lera. Fy fan på att pröva skor som höggravid… ontigt, svettigt, jobbigt. Idag kom jag på varför jag har dröjt så länge med att göra det.

Och så har jag haft Ingela och hennes lille Adrian på fika här också. Nygräddade bullar, snack och rita med glada färger, det är grejer det.

Jag har egentligen velat snurra lite på Monarken också. Inte med något som helst motstånd eller så utan mest för sakens skull. Vem vet, kanske hjälper det den lilla Kungligheten på traven?

Får se om jag gör det imorgon. Om kroppen sig vill ska jag annars ut på gravidäventyr i den närliggande rocklundaskogen. Och då åker vandringskängorna minsann på.

Om någon snäll hjälper mig att ta på dem och knyta dem det vill säga…

puss och nu blir det till att laga pasta som den cyklist man ändå är innerst inne.

I väntan på kattungen

Ja hej från det lugna hemmamyset på Bomansgatan. Visst är det fint och trivsamt hemma hos oss just nu? Nästan så man vill ringa hit en heminredningstidning för ett lyxigt reportage som garanterat väcker habegär hos läsarna…

japp, hemma i den lilla lya ciclistan råder det ett fullständigt kaos. Värre än när båda har cyklat cross och mtb och kommit hem och är leriga och blöta samtidigt! På något sätt känns det typiskt den glada tidsoptimistfamiljen F/W att dra igång den ”lilla” ombyggnationen och möbelihopskruvningen just nu, när vi gått in i gravidvecka fyrtio och bäbisen kan komma ut precis när som helst. Samtidigt är det väl kanske nu, när vi har fått upp de flesta bäbisnödvändiga grejerna som sängen och börjat bygga ihop dem som vi har insett hur lite nyttig förvaringsyta vi har. Och med tanke på att en av oss jobbar heltid+ och den andra är höggravid och fortfarande slut i huvvet och i kroppen efter att ha jobbat heltid+ i många, många år så har jag inget som helst dåligt samvete för att vi är så ”sena” med att fixa det fint hemma innan vi får barn. Dessutom så kostar allting och vår budget är blygsam.

Men vi är påhittiga, köper ingenting i onödan, fixar saker allt eftersom, lånar om det behövs och trivs båda i den något slitna, romantiskt-funkiga miljön där känslan prioriteras framför trenden. Till slut är båda rörande överens – så länge det finns plats för cyklarna i rummet, för chokladkakorna i kylen och för kärleken i hjärtan så klarar vi oss.

Häng med i förvandlingen:

🛠 spjälsängen har fått plats i sovrummet och kräver att…

🛠 vitrinskåpet som agerat klädskåp får åka ut på marknaden (nu står den i hallen, min högra fot pekar på den) vilket gör att…

🛠 det plötsligt inte längre finns plats för kläder vilket kräver att…

🛠 det måste till en riktig garderob i sovrummet eftersom det inte finns en endaste garderob i denna lägenheten! Garderoben som ska stå mittemot sängen (där man ser Jonas arm nu) kräver dock att…

🛠 den i mina ögon något mindre smakfulla extra tillbyggnaden med spots som har funnits i lyan från början och som förstör den fina takhöjden (260 cm ändå) måste dän – den syns inte på bilderna men det är den Jonas river av just nu. När den är väck så kommer…

🛠 den fina garderoben med skjutsdörrar i pärlspontsutförande byggas in. Det är de kartongerna som ligger lite här och var i lägenheten.

Pust och stånk eller hur? En byrå åker ut – en äldre, fin men otymplig garderob magasineras för framtida bruk – ett vitrinskåp åker ut till salu – en knippe spots åker ut till salu – en fantastisk grå babysäng är uppe… denna helgen är en fixarhelg men så får det bli helt enkelt. Tyvärr är jag inte mycket till fysisk hjälp nu så håller mest ur vägen och brygger på lite kaffe då och då.

Ute regnar det. Det är mysigt. Rävet har däckat i maxicosin, förlossningsväskan bidar sin tid hängandes från monarken och ingen granne har klagat ännu. Nu är det upp till bäbisen att välja att komma mitt i detta något kaotiska helgmys eller avvakta ett gäng dagar till.

Puss och ja, klart ni kommer att få se efter-bilderna sedan också. Om inte annat så för att återupprätta lya ciclistans heder som en liten men någorlunda städad lägenhet…

I väntan på kattungen Lida med stil

Glad fredagsmorgon läsare! Här i Västerås hänger sig sensommaren kvar. Inte mig emot – eftersom bäbisen inte verkar ha särskilt bråttom ut ur magen så tänker jag passa på och vistas ute och må mig hela den ljusa dagen. Till er kommer här fem braiga cykelsaker jag 👌 idag. Voilà:

ett. Det finns cykeläventyr och det finns cykeläventyr med c som i coolt. ŠKODA:s Himalaya-projekt vart just ett sådant coolt äventyr. Om någon har missat så är Himalaya en ruggigt hög bergskedja mellan indiska subkontinenten och Tibetplatån. Världens högsta bergskedja faktiskt. Fatta gåshuden när min f d CK Valhall-lagkompis Eva Lindskog avslöjade att hon skulle cykla uppför Khardung La – ett av världens högsta belagda bergspass – ihop med ett gäng andra. Jag som höll på att dö kvävningsdöden uppför Stelvio med sina blygsamma 2750 höjdmeter kan bara föreställa mig hur det kändes att cykla uppför nästan 5400 diton. Tyvärr för allmänheten skedde den mesta rapporteringen via Evas privata facebooklinje (skärmklippen däruppe är alltså stulna därifrån). Läs om himalayaäventyret här och följ Eva på hennes äventyrs- och QOM-jakt här på hennes insta. Cykelinspo XXL.

två. Nämn ett fel med bilderna ovan. Jepp, har inte hon med den rosa cykelmössan ett par svarta cykelsockor på sig? 😁  Skojar. Anledningen till att jag tycker att dessa bilder är så pass viktiga att jag här gör gratisreklam för damcykelklädmärket Machines For Freedom som har postat dem är för att de föreställer något så sällsynt som kvinnor med vanliga kroppar. Och inte en utseenderelaterad kommentar i sikte! Ja, ni ser rätt. Nä det kan inte stämma… Nog måste det finnas en hållhake? Vi förflyttar oss till MFF:s marknadsföringskanal Instagram. Men inte heller här hittar vi en endaste normbekräftande kommentar som så gott som alltid medföljer bilderna där kvinnan inte ser ut som det där välkända idealet. Inga #jagärfinfastjagärtjock eller #ävenrynkigakancykla-hashtags. Utan kvinns. Som gillar cykling. Och använder kroppen till det. That’s all. Fett befriande. Fett sällsynt, tro mig. Och desto viktigare. Heja MFF och hoppas fler (och särskilt större mainstreammärken som ju faktiskt riktar sig till majoriteten) tar sitt ansvar och följer ert exempel. För den allmänna, och i synnerhet de tränande personernas hälsans skull.

tre. Kommer ni ihåg min guide till ett billigare och roligare cykelliv? Well, det är nog dags att uppdatera den *antecknar* inte minst med tanke på Warm Showers – denna för mig nya ”tjänst” för distansande cyklister och de som har både hjärte- och stjärterum för dessa. Systemet är enkelt och funkar ungefär som couchsurfing. Man reggar sig som cyklist, som värd eller som både och. Sedan tar man som kontakt – bor hos värden som sagt okay – käkar lite mat, snackar lite cykel, tar en varm dusch (för värdens skull om inte annat!) och resten är cykelhistoria. Medmänskligt och elegant. Den dagen vår lägenhet är större än vad vi och vårt nedbantade cykelställ kan få plats med så kommer jag att regga mig som host (fast äsch, folks slaggar här ändå med jämna mellanrum). Under tiden så hoppas jag att så många som möjligt upptäcker glädjen med distanscykling eller det jag brukar kalla fricykling. Tipset har jag förresten Grön Cyklist-Anna att tacka för. In på hennes blogg och läs om hennes Warm Showers upplevelse.

Nu ska jag ut i höstsolen! Puss på er.

 

Cykel

Hej folksis! *ställer in skärpan*

Vi tar en liten paus från den allmänna gravidledighetsdagboken. Det är bara att inse – jag är obra på att vara både med mina mått inaktivt ledig och otålig. Det må se ut som att det enda jag gör är glider runt och mår fint fysiskt men det är mest det att jag inte orkar lägga någon energi på att beskriva alla smärtor som sticker mig än hit än dit under de relativt korta stunderna som jag faktiskt är ute och rör på mig.

Nåväl! Idag företog jag och magdjuret oss en liten fotopromenad genom höstsköna Västerås. Fast först Konserthuset-lunch med Tony och Gustaf och så lite cykelhäng på det.

Tony hade precis fått sin nya Merida fixat av Västerås mest celeste mekaniker Thomas på Bianchi Café & Cycles. Det är faktiskt lustigt hur många av oss i cykelgänget som har börjat komplettera med eller övergått till mtb. Mig inklusive. Vad hände liksom? Äsch. Kul är det i alla fall. Blir fler att träna ihop med när det väl är dags.

Efter lunchen fick jag plötsligt mycket långa modell-/giraffben.

Även om de svullna gravidfötterna inte kändes särskilt modell-ish…

Men nog dög de små fyrtioettorna till att sparka lite löv

– rakt ner från bron mot de konstant övergödda svartåänderna. Jag fattar inte hur mycket plats det finns i magarna på dessa ändå rätt blygsamma fåglar. Att de inte spricker?

Jag gick alltså längs med ån och tog sedan SM-backen upp till Blåsbo. Överallt kryllade det av snart övermogna ploppbär (vad heter de egentligen?). Passa på och ploppa nu gott folk, snart är de för mjuka och då blir inte ljudet detsamma.

Falkenbergska kvarnen där jag en gång studentknegade som något slags telefonundersökare lockade med en lunch till vattenfallets brus men mätt och ljudkänslig som jag var blev det ett nej tack.

Färgkontrasterna bjöd på nästan barnslig variation. Här, värsta gröna klorofyllfesten.

Här däremot var höstlövpartyt i full gång.

Fast uppe på soliga Blåsbo påminde de vissna solrosorna och fallfrukten som såg ut som misslyckade kanelbullar om att sommaren inte riktigt gått och lagt sig än.

Nä sommaren den lurade kvar även under de oavsett årstid skumma och smått hotfulla brofästen.

Till slut blev jag omspurtad av två glada hjälmjäntor i min Eftersvettbacke. Anledningen till det fräscha namnet är för att den ettriga lilljäkeln (som är förstås längre och brantare än vad den ser ut på kortet) ligger på hemvägen från Friskis Rocklunda där jag kör både gym och wattintervaller… Även idag bjöd Eftersvettbacken på lite fotgängarsvett. Tur jag var så gott som hemma!

Väl så gott som så gott som hemma var jag tvungen att kika ner genom rutan i vår lilla saabis. Ett märkligt fäste hade blivit installerat sent igår kväll. Ett fäste till det lilla Maxi-Cosi babyskyddet…

åh herregud det kan ju hända när som helst nu..!

🙊

Höstpuss på er!

I väntan på kattungen Livsstil