Cykelkatten Posts

God lördagsmorgon folks! Ute är det fullt med härlig snö, Kalla har tagit årets första OS-guld och skidlängtan är stor – det får bli till att preppa och valla gammskidisarna i veckan, ångrar nästan att jag inte gjort det till nu i helgen!

Men det bor en ännu större längtan i min hopplösa cyklistkropp. Jag har ”hintat” om det på insta och jo, the rumour has it –

jag har äntligen blivit med en egen och framför allt ny och katjafittad mountainbike!

Katjas tidigare mtb, kort om:

– Beg. vit supersnygg men en storlek för stor Grand Canyon Al 26”. Köpt av en kollega i syfte att tjäna som vintercykel. Blev mer än så. Första CX-tävlingen (Karlstad 2014) kördes på den. Många skoj turer bl a uppe i Järvsö, i Sveg. Bidrog mycket till bättre CX-teknik. Omnämns även i CYKLISTPODDEN #2 som en av Annas vurpcyklar.

– Beg. grå-röd mindre snygg och mycket tung men ganska rätt i storlek Crescent Freke 27,5”. Lånad av Valle under graviditeten – många kanonturnering bl a Björnlunken, Norbergs mtb-bana m fl, friköpt senare, bor nu hemma hos Johan i väntan på bättre tider hos någon annan ägare. 

Jag och Jonas (som trots att han främst randonnéat under de senaste åren är en duktig mtb-åkare i grunden och min goda rådgivare i skogshojfrågor) har länge funderat på vilken maskin som skulle passa bäst för mina behov 2018. Det måste vara en prisvärd (småbarnsföräldraekonomi plus 2018 är ett comeback-år etc.) men läcker och raceduglig cykel som levererar fart men även gör sig bra i brötig terräng.

Årets mål är nu satt och det blir – tadaa! – crosscupen 2018/19. Och i år blir vägen dit något annorlunda än förr. Istället för det tidskrävande landsvägsnötandet (som jag inte tänker låta bli helt, bara hålla nere på av träningstidsnöd- och omväxlingsskäl) så blir det för det mesta mtb och ju längre säsongen lider, grenspecifik teknikträning.

Men självklart blir inte mtbn enbart ett verktyg inför crossäsongen. Jag har ju som ni vet längre nosat på den grenen och i år blir det till att ge den en stor, fin och ordentlig chans! Med ett gäng race och så.

Så i torsdags var vi iväg till bästa Stenströms Cykel där Sören & Co. var vänliga nog att ”bygga” en bana till mig så jag kunde testa de utvalda cyklarna och känna på svängarna och sådant. Och det blev en…

NÅ?

Nä ni. Det berättar jag när den kommer vilket blir någon gång i mars. Men gissa på den som törs 😜

Nu blir det en vintrig utflykt med lilla familjen min. Puss på er.

MTB

När kiddot har somnat…

åker kattmasken på.

nä skojar. Blir ju svettigt under! Gamm-fizikisarna åker på för det är dags att –

lida en sväng förstås! Det är förstås intervalldags.

Monarken är redo som aldrig förr (Monarken är iofs alltid redo, mer än vad man kan säga om mina ben)

och fjärrkontrollen likaså.

Är ju oldschool och har inte börjat med Zwift än. Har i ärlighetens namn ingen större lust med det heller – ännu. Orka passa racetider etc. när man har en spädis. Men nästa år så! Kanske börjar med Snapchat då också (vink vink Frida!)

Tränar oftast ”egna” upplägg som ettor, trettiosekundare eller dylikt eller kör något klassiskt GCN-upplägg som idag. Kort och effektivt blir det på hemmaplan!

Tränar en del enbensstyrka – är ju så ruggigt snefördelad styrkemässigt (höger stark, vänster klenare) så det är ett bra måste. Tips till alla btw, inte bara skeva som en annan. Jobbigt är det men värt.

Och tränar också lite core-på-cykel så att den där lycramagen känns mindre lycra och mer stål if you know what I mean.

Korta pass är verkligen inte allt – men man blir bra slut ändå så här i hettans stund.

Sötebrödis kiddot vaknar upp (oftast när jag är mitt inne i en intervall så klart, men det är lite charmen det också)

Blir överfallen av ett svetto till mor

buskalas!

Ja ungefär så här går det till när jag tränar inomhus nuförtiden. Det gör så gott.

Glad fredag från oss! 💪🐱🐣

Katjas Monark Träning

Wii sen kväll med lite egentid-lyssnartid?

Plötsligt blev torsdagen lite färggladare eller hur.

CYKLISTPODDEN är ju tillbaka med sitt andra avsnitt. Det speciella med det här avsnittet är att det innehåller ett inklipp från den allra första, spontana inspelningen som gjordes för typ över en månad sedan men som tyvärr inte fick komma ut i sin helhet pga. det något taskiga ljudet och perfektionisten till Katja. Så här i efterhand är jag glad att inklippet är med – jag har lika kul när jag lyssnar på det som när vi spelade in det! (och ni lär förstå vilken del det är när ni lyssnar)

I övrigt beskriver vi avsnittet så här:

CYKLISTPODDEN har kommit på att det vore bra med en presentation av oss som gör den. Därför bjuder vi på en rafflande resa in i våra innersta cyklistväsen. Vilka slags cyklister är vi? Hur började våra respektive resor? Hur träffades vi? Varför bär vi inte rosa? Och sist men inte minst – om hur vi träffade marken. Gång på gång på gång. Voilà säger Katja och Anna!

Podden finns nu på iTunes, acast, förstås hemma på SoundCloud eller direkt här. Trevlig lyssning och tänk att vår älskade cykling tar mer och mer plats i media för varje lyssning. Ballt och välbehövligt eller hur?

Glöm inte att prempa på uppdateringarna på CYKLISTPODDENS facebooksida och så gilla oss i alla kanaler förstås. Vi lovar att återgälda med kärlek och ännu fler bra och dåliga cykelskämt.

Puss & gnatt, imorgon ska vi snacka roliga grejer.

Cyklistpodden

Hej folksis! Howyoudoin? Jag är tyvärr lite krasslig vilket är surt ty jag hade velat gymma på lokal idag. Får istället säkra med att hålla mig på (hemma)mattan och undvika några större fysiska utsvävningar. Jag är ändå inte speciellt bitter, är liksom min tredje krasslighet på över ettochetthalvt år så gör följande saker:

☕ leker med min son, herregud vilken succé tittutleken är egentligen. Den som kom på den måste varit ett lekgeni

☕ har spelat in podd med Anna! (och Ivar, tack för ditt tålamod) Alltså alla borde spela in podd. Själva inspelningen är nästan det roligaste. Det är nästan så att de bästa fraserna kommer innan man hunnit trycka på den röda inspelningsknappen. Och så är det noga med kaffe och goda tilltugg till förstås – det är ju minst lika mycket för vår skull som vi gör detta. Anna är förresten fantastisk. Pondus och humor och ödmjukhet i ett. Jag ska förstås försöka mixa ihop kalaset så snart som möjligt och lägga upp. Tittut-leken prioriteras, ni vet

☕ försöker bestämma mig för vilken MTB – för jo, den enda nya cykeln i år blir en mountainbike – jag kan se mig cykla på i sommar. Jag har fastnat för ett par modeller och troligtvis blir det en Trek. Har alltid gillat det märket och deras geometri passar mig fint. Finns en bra deal på en sjysst Trek just nu. Det blir ingen dyr historia eftersom det finns annat att lägga pengar på i år men jag ämnar försöka bli rätt snabb på den oavsett

☕ fortsätta beta av Mad Men, käka choklad och ba må bra. Jag har ärligt talat aldrig mått så bra… och så lugnt som jag gör nu (har ju bara tagit 32 år) Vilket gör det rätt enkelt att som i gårdagens inlägg i allmänna ordalag öppet skratta åt mina diverse tillkortakommanden och fysiska formdippar istället för att ängsligt redovisa det minskade midjemåttet för att bevisa något för mig själv och andra. Att driva med sig själv är överlag en bra metod för att minimera risken för kroppsångest – tips tips. Vi som är lästa av många som tränar har där ett särskilt ansvar tycker jag. Men om ni prompt vill veta midjemåttet – tänk Mad Men-Joan om hon vore cyklist. Och på tal om Joan så är det snart dags att bli rödhårig igen…

…och på tal om tillkortakommanden så kommer ni att älska vårt kommande CYKLISTPODDEN-avsnitt. Och älska er själva och cykling ännu mer efter det.

Nä nu pippar Don Draper med en ny brud igen, måste slita mig från bloggen och fortsätta kolla så jag inte missar något viktigt här.

Krya mig och puss på er.

Cyklistpodden Livsstil

Hej det är så skönt att slippa vara någon himla målgruppsanpassad förebild för här kommer det –

jag känner mig i perioder som världens klenaste cyklist. Och då jämför jag mig förstås inte med andra – vilka det nu skulle vara, som sådan där amatörtävlingscyklist vet jag bättre än att mäta mig med andra än i realtid med de i samma klass på fysiska race – utan enkom med mig själv.
Jag är postgraviditetsöverviktig (och allmänt mycket hungrig) och därmed fortfarande tung. Det märks i backarna kan jag säga! Tur jag inte har någon bergscykelresa inbokad i år så jag slipper backförnedringens offerkoftiga tårar (även om bastuvärmen nog skulle hjälpa kilona ner på traven). Eller kanske otur. Beror på hur man ser på saken.

Mitt flås är under all kritik. Jag låter som en sönderrökt borstbindare var gång jag företagit mig en intervall eller två. Hittills har jag inte kört ett enda pass med pulsbandet på men jag-vill-inte-veta. Eller jo, det vill jag förstås men jag måste nästan ha en whisky redo ståendes bredvid monarken för att lugna nerverna efter att resultatet kommer svartpåvitt i cykeldatorn. Lägst wattage i världen, ungefär.

Corestyrkan är också rätt låg. Jag är annars queen of core (QOC) och har ofta roat mig med att impa på gymfolksen genom att uppvisa värsta coreövningar med tunga vikter. Nu roar jag mest min babyson genom att med förvriden min ramla ihop i en hög på golvet efter att ha genomlidit mina tio reps lamast core i stan.

Benen, de rakas mer sällan än vad som anstår en som en gång myntat #lidamedstil-devisen . Snart kan jag faktiskt binda borst… nä don’t even go there. Turligt nog har jag ljusduniga ben så jag kommer undan med det

Fast shit nu vet ju ni om det. Lovar dock att ha rakat dem när det är dags för oss att cykla ihop :*)

Och så ryggen, främst ländryggen. Ojoj så klen den känns igen. Den som hade tagit tre års nötande att köra in…

Klen, så klen. Vissa (tröttare) dagar undrar jag om jag någonsin blir mitt starkaste jag.

Egentligen kan man ju tycka att jag snackar strunt. Frågar man exempelvis Hoppetuss så kommer han att svara följande:

Min mamma är starkast i världen. Outtröttligen bär hon runt på mig hela dagarna, lyfter upp mig från mitt babygym där jag är king of sprättande (KOS), mitt babyskydd, min babysitter, vagnen, sängen, skötbordet, soffan, myskuddisen, dansar runt med mig, bär runt på min vagn trappa upp och trappa ner, traskar mil efter mil med den tunga vagnen med mig i i de brötiga vinterförhållanden så att knäna värker, lagar mat, tvättar, diskar, städar, handlar, bär ännu mer, kånkar, sjunger sånger, träffar sina vänner och andra mammor så jag får nya bebisvänner, håller koll på mig nattetid och dagtid och alltid. Trött är hon hela tiden men orkar ändå. Och jo mamma cyklar också. Det säger pappa för jag sover varje gång hon är ute så jag har ingen koll själv riktigt. Sval är hon dock varje gång efteråt och smakar lite saltigt när man ska äta efteråt. 

Eller så kommer han att svara oäähaiii-ghee och le sitt stora tandlösa leende istället. Vilket betyder ungefär samma sak som ovan

och då påminner jag mig om att jag visst är mitt starkaste jag. Starkare än någonsin, för jag orkar så många fler sysslor än förr. Cykelstyrkan, den kommer så småningom. Bråttom har jag då inte och jag är bombis på att tiden är min vän, för jag vill inte ha några skador eller känna stress över det som jag utövar enbart för lyckans skull. (Och så har jag förstås researchat metoderna och läst massor om kvinnliga cyklister som fått barn, men det är en annan femma)

Och visst kan jag ibland tillåta mig att sakna formen. Det hade ju tagit så många års hårt arbete att komma dit jag var innan jag bonkade (jobbet) och sedan blev gravid (livet). Då hjälper det att tänka att jobbet inte är gjort i onödan. Styrkan och farten finns där även om jag får gräva djupt. Tids nog är jag där igen –

– en QOM, en QOR och en QOS (som i queen av sprättande alltså).

Puss och ge aldrig upp att försöka vara snälla mot er själva även om det tar emot i början.

Kärlek