Cykelkatten Posts

Hej fredagsfolket!

Hur är läget? Här är det mest horisontellt. Min pöjsch har efter tre dagars misstänksamhet äntligen fattat grejen med babygym. Idag blev det över trettio bebisegentid därinne men sedan måste jag krypa in och pussas, typiskt bekräftelsekrävande beteende från min sida. Ibland känns det som att det är Ivar som leker med mig och Ivar som rastar mig istället för tvärtom. Nåväl, än så länge är han för liten för att be mig att dra åt fanders och lämna honom ifred med sina leksaker så vi kör på.

På tal om rastning så är jag ledsen. Så ledsen så jag knappt orkat blogga. Anledningen är inte otippat benen. Jag vet inte om det är amningshormonernas fel eller något ”kiropraktiskt” men sedan två veckor tillbaka upplever jag rätt svåra bensmärtor. Det känns som tandvärk fast inne i benen, bara molar på. Benen bär inte riktigt. Vissa dagar orkar jag knappt gå till näraffären, och om kvällarna kommer jag ibland inte upp ur soffan. Från början trodde jag att det var träningsvärk men när det blev sämre och sämre trots att jag vilade ordentligt så förstod jag att det måste vara något annat. Frågan är bara vad? Och går det att hjälpa det utan att inskränka på annat, till exempel amningen? Fett tråkigt är det i alla fall. Jag känner mig handikappad. Just nu är det bara att glömma allt vad långpromenad och benövningar heter. Jag äter smärtstillande varje dag, känns också B. Jag hoppas verkligen att det kan fastställas vad det är så problemet kan avhjälpas. Det måste det göra.

Nu sover Hoppetuss sin förmiddagssömn så jag ska försöka hoppa upp på monarken och rulla en stund. Hoppas det går. Fan.

Puss från den lyckliga morsan med de olyckliga benen.

Cykel Hoppetuss

Hej. Skulle egentligen blogga ett litet trist inlägg om mina ben (japp, nya problemz, alltid är det något) men vi skiter i det så länge – för jag har äntligen varit uppe i sadeln och cyklat igen.

När Ivar hade sin vana trogen somnat vid 10-snåret så passade jag på att dra på mig gammbibsen och gammskorna (varav ett med trasigt spänne, måste åtgärdas) och satte mig på monarken.

Inte helt otippat kändes det hårt och stumt mot rumpan och förbaskat härligt i själen.

Som att jag både landade och lättade från marken samtidigt.

Det otränade kroppsskrället hade inga svårigheter med att börja svettas rätt så snart. Ivrig som jag var höll jag mig ändå på mattan och det blev tjugo lugna minuter med ett litet  fartknix på slutet för känslans skull. Eftersom dagens pass var ett testpass så sket jag i att köra efter watten och annat sifferjox.

Passet gick också ut på att observera lillfarbrorns reaktion på mammas beteende. Lillfarbrorn sov dock hela tiden och vaknade först när jag hade slutat trampa. Typiskt mitt barn – det ska väsnas, brumma, åkas och röra sig.

På den tystade teven gick ett mycket märkligt program kallat ”I didn’t know I was pregnant”. Det var som Veckans brott fast med gravida amerikanska tonåringar som trott att de var tjock på pizza men så var det andra puckar, typ. Kändes ändå passande i sammanhanget.

Ivar vaknade och var gullig och hungrig i ett. Gäspade stort gjorde han också.

Med andra ord fanns det inget alternativ än att ge barnet mat trots att jag gärna hade duschat innan.

Barnet uppskattade maten precis som vanligt och visade det tydligt med hela sin lilla kroppsing. Så där satt vi – en halvnäck nycyklad Katja, en dinerande bebis och mina cykelstrumpor.

Strax blir det en kortare barnvagnspromenix och ikväll ska jag skåla för min comeback på cykelklubbens årliga julbord.

Puss och monarkin är återställd ✌️👑

Cykel

Hur snygg är jag inte i min nya classic jersey va, va? 😻 

Måndag läsarfolks! Har ni sovit gott?

Vår sjusovarpojk drog till med 23-08 inatt – med bara en mat- och härjpaus à ca en timme. Alltså ungen brås på sina päron, det är en sak som är säker. Desto mindre bebissömn (och Katjas vilotid) dagtid men alltså, det är helt ok om vi får sova om nätterna.

Åh vilken skönt slö helg vi har haft. Eller vi har haft besök, hängt med folks, familjeflanerat, spanat in bocken, och så, men inte varit i närheten av mina vanliga bautapromenader. Och bra det. Benen behövde eh… återhämta sig. Ja det låter sjukt men man kan tydligen få träningsvärk även av att . Det märkte jag i torsdags då jag tog och Ivar tog tåget till Sala för att träna åka tåg med bebis och mina ben ömmade hela den ganska korta tiden vi hängde i goda silverstaden.

Nåväl – jag längtar så oerhört mycket till att få cykla. Kort, långt, spelar ingen roll, inte i början. Trots de ganska så hippie-ish bostadsförhållanden vi lever i just nu så saknar jag ingenting. Förutom cyklingen, för den är min drog, min religion, min snutte och min lösning på alla problemen i världen ungefär.

Eftersom jag har sytts på ett gäng ställen i paddingområdet – och eftersom vi har lagt all tiden på att få vardagen att fungera (i fredags var till exempel första gången på många veckor vi kunde hålla en sammanhållen konversation på kvällen eftersom Hoppis mage inte krampade och han var soft) så har jag inte stressat fram någon medveten träning. Amningen, promenaderna och allt bebisfixet har varit träning nog.

Men den här veckan smyger jag äntligen in cykel i vardagen. Imorgon bitti ska jag på efterkontroll hos min barnmorska och även om det känns bra därnere så vill jag göra det rätt och få ett medicinskt okay innan jag utsätter underlivet och rumpan för trycket och nötningen på sadeln. Efter det – kanske redan imorgon men annars from onsdag – blir det till att börja med korta pass på min kära monark. Så benen börjar komma ihåg hur man gör, och längtan stillas. I helgen tar jag kanske en första utomhustur?

Jag ser fram emot detta första träningsåret med helt nya förutsättningar! Trots – eller snarare tack vare att jag är en tävlingscyklist – så vet jag vikten av att ha roligt när man cyklar. Inte ett pass förgäves, inget pass ba för att träna, brukar latmasken/livsnjutaren jag tänka. Och så får det vara även framöver ett tag. Lustfyllt och med precis lagom fokus.

Ensamheten hjälper balansen på traven bloggade jag för nån vecka sedan. Idag är jag och Ivar således osociala och ska dra ut på en lååång promenix ut i det fina vädret med ett stort, mäktigt syfte –

köpa en uppsättning dreggellappar på en affär typ en mil bort hemifrån.

Högt och lågt, torrt och blött mina vänner.

Puss och ni håller väl tummarna för Cykelkattens cykelstjärt imorgon?

Cykel Hoppetuss

Morgon och tack hörni. Gårdagens inlägg om de orättvisa maktförhållanden inom cykelsporten slog många statistikrekord, men viktigast av allt blev att så många tog sig tid att kommentera och diskutera kring inlägget i de olika sammanhangen där inlägget delades. Många hundra kommentarer och det fortsätter. Kolla in t ex Vi som älskar landsvägscykling m fl cykelgrupper på FB.

Någon är arg – någon är glad – någon är kränkt – någon tycker att jag snackar skit – någon orkar knappt läsa hela inlägget – någon vill berätta om sin sida av saken – någon ifrågasätter mina tankebanor – någon är lättad. Oavsett reaktionerna så är jag glad att så många bryr sig. Det är precis det som är meningen. Om en enda person får upp ögonen för hur det faktiskt är så har jag lyckats. Hoppas andra starka krafter tar vid där mina tankar slutar – jag tänker i alla fall fortsätta stå upp för det rättvisa inom cykelsporten gällande alla moment, där jämställdheten är ett av dem. Ett specifikt inlägg om hur arbetet med att stävja orättvisorna kommer – fortsätt kommentera på FB eller här eller maila in era förslag!

Idag är jag bara mamma, flickvän och kompis – min äldsta vän Nadja (en icke-sportcyklist som ändå upptäckt glädjen med en cykelvagn nyligen!) är här på besök från Göteborg och vi ba hänger och är glada som har varann.

Puss och ni är bäst.

Cykel

Hej.

När jag fick höra talas om #metoo och dess  systerhashtaggar inom de olika branscherna tänkte jag förstås direkt på cykelbranschen. Och cykelsporten. Yes, tänkte jag, äntligen! Inte skadeglatt utan mer hoppfullt. Cykelsporten och särskilt den ”traditionstyngda” landsvägssidan är ju så uppenbart orättvis och full av sexism och machokultur både i den fysiska verkligheten och på nätet att man måste nog ha aldrig cyklat (annat än solo i skogen) eller gått ut på nätet för att inte ha noterat det. Men tji fick jag – trots ihärdigt googlande både på svenska och på de vanligaste utländska språken.

Inga artiklar. Inga blogginlägg. Nada. 

Vad beror det på? Kan det vara så att det inte existerar någon #metoo-problematik inom cykelsporten och -branschen?

Men hallå, 

alla de podieflickorna och liknande festliga inslag och att det mer ofta än sällan ”råkas” daskas till på stjärten av någon endorfinhög etappvinnare – och alla de som tycker att det är bara larvigt att störa sig på något så ”harmlöst” – ”tjejerna trivs ju och det är deras jobb!”?

alla de otaliga facebookgrupperna och instagramkontona där kvinnliga cyklister objektifieras, sexualiseras och förminskas i sin gärning som idrottare?

alla de hundratals kommentarer om att ”nu slutar jag titta på Touren” den gången TV4 bestämde sig för att ta in en kvinnlig kommentator för den svenskspråkiga sändningen?

alla de loppen och eventen för vuxna kvinnliga cyklister med ”tjej-” i prefixet?

alla de blockeringarna i sociala medierna för att slippa de som inte kan ta ett nej?

alla händerna liiite strax nedanför svanken för att (oftast oombett) ”hjälpa” de kvinnliga cyklisterna uppför backar. Alla ”härlig utsikt” kommentarer?

alla de damkroppsspcifika träningskläderna som inte finns bland de större kläd- och cykeldelmärkenas utbud? Alla herrpassformade ”unisex”-kläder?

alla ”du kan inte cykla och du sitter fel och du är bara sååå jobbig”-kommentarer (av män som ogillar snabba kvinnor, på dagen) följda av ”men du har en snygg röv”-kommentarer (på kvällen, gärna på fyllan)?

alla de gångerna damerna får köra ett varv för få, eller varvas när de inte ska, eller får finna sig i att nästan krocka med herrklungan som inte plockats av banan trots att de har gått i mål med flera exempel på att damklassernas race av vissa arrangörer (eller kommissarier) inte riiiktigt ses lika viktigt och seriöst som herrklassernas dito?

alla de gångerna kvinnor får höra att det är deras eget fel att de inte engagerar sig i det och det cykelrelaterat inom föreningarna – trots att allt engagemang ”högre upp” än ”mjuka värden”-, trivsel- och ekonomifixet ogärna överlåts åt de obekväma fruntimren?

alla de one of the boys-tjejerna som får vara med och leka så länge de gillar snus och stryka gubbsen medhårs?

alla de lama ursäkterna till den orättvisa prispengsfördelningen. All den jobbiga stämningen och gnällvågen varje gång någon cyklist tar den mediala striden för att förändra prispengsbilden?

alla Brian Holm?

alla ”be din kille att fixa det!”-uppmuntranden när någonting går sönder på hojen

alla de ”oavsiktliga” sexistiska reklamen producerad av viktiga, globala cykelmärken?

alla ”hon är en duktig cyklist – främst tack vare träningen med sina äldre brorsor”/”stark nog att tävla mot männen!”-beskrivningarna av de kvinnliga cyklisterna?

alla shitstorms mot de som med ord – inte vapen, inte våld, inte hot! – försöker belysa och göra något åt orättvisorna?

alla de gångerna racekommentatorerna snackar herrloppen under tiden de ska kommentera den pågående damtävlingen trots att det finns ziljoner triviasaker att berätta om damernas sportdel och trots att det aldrig sker åt andra hållet?

alla de länderna där kvinnorna fortfarande inte får – eller kan pga trakasserierna hoten etc. – cykla?

alla de kraftigt lägre – eller icke-existerande lönerna till de kvinnliga åkarna?

alla de icke-existerande – och ifall existerande så kraftigt förkortade, av medierna bortprioriterade och av (inte sällan de kvinnliga) journalisterna bortglömda, damernas stora internationella tävlingarna?

alla de tusentals tjejerna som inte vågar träna (!) med männen av rädsla för att bli avhängda, inte givna en ärlig chans och mansplainade. Alla de tjejerna som också blir det?

allt det som fått Jenny Rissveds att stänga ner bloggen/kommentarerna efter att hon blivit kändis efter OS?

Så, varför verkar det ändå inte existera något #metoo-uppror inom cykelsporten – trots alla de svenska och internationella exemplen ovan?

En av förklaringarna ligger i cykelsportens historiska natur som en kommersiell idrottsgren. Man brukar till och med skoja (med en uns av sanning) att det inte alltid är den snabbaste cyklisten som får bäst kontrakt utan den med flest rätta kontakter som gör det. Kontakter och sponsorer är om inte allt så nästan allt inom proffscyklingen. Och hur lätt är det då för en kvinnlig cyklist vars lön och möjligheter till tävling styrs av de (oftast manligt styrda) sponsorerna att ”tala ut” om dessa alternativt göra sig ”obekväm” och ”svärta ner” sitt varumärke?

Mekanismerna är samma även utanför proffsvärlden är liknande. Den onda cirkeln av dubbel bestraffning och de inte alltid så sunda synergierna mellan cyklisterna/inom cykelbranschen verksamma kvinnor och deras sponsorer, beställare, lagdirektörer med flera makthavare gör att många väljer att hålla käft. Alternativt uttala sig om frågorna i generella, släta termer som gör lika mycket konstruktiv nytta som att skriva att alla ska vara snälla mot varandra, ungefär. Och ibland är det till och med helt enkelt så att man håller tyst för att vi helt enkelt tror att det ska vara så för att det har alltid varit så

Vem vill tappa fans? Vem vill tappa läsare? Vem vill straffas? Vem vill betala priset? Och hur sorgligt är det inte att det är offren och inte förövarna som får tampas med dessa frågorna?

Jag tror starkt på glädjen, kommunikationen och det gemensamma intressets förenande kraft som botemedel mot det mesta tjafset. Men ibland hjälper det inte att vara go och glad och positiv. Att tro att alla önskar sig en förändring vore naivt. Varför göra det obekvämt för sig? Men vi som faktiskt förstår varför förändringen är viktig och önskar oss det kan agera.

Vi har inte alltid modet och möjligheterna att stå upp för oss själva – men vi har alla modet och möjligheterna att med relativt små medel bidra till att det blir bättre för våra medcyklister.

Bara vi inte håller tyst.

Cykel Pro Punk