Kategori: Vintercykling

Hej folksis! Kul att så många verkade gilla gårdagens Basemile Snowdown-story.

Det var en liten utmaning att skriva ihop den – jag cyklade nämligen inte många kilometer ihop med mina cykelvänner.

Lite därför vart den lite mer om they snarare än me och lite mer allmän snarare än anekdotig. Men så blir ibland och jag ville ändå dokumentera den fina händelsen på bloggen.

Vad gjorde jag då?

På fredag agerade jag stöd – mek – chaffis och hängde en del med Hagen och hans pappa Jens. Vi pratade vrickade cykelverktyg som Spurtreu, geologi och jagade dubbdäck åt fadern och sonen. Fick sedan köra den stora mighty folkan som hade precis samma fel som min passat hehe. Väl framme drog jag igång bastun och gjorde upp eld i kaminen. Och spenderade resten av kvällen pepp men på sparlåga – fortfarande sjuk, svag och med lite ont kvar i halsen.

På lördag vaknade jag fortfarande seg men cykellängtan var för stor så jag bestämde mig att få mig i alla fall ett par-tio skogskilometer ihop med gänget.

Efter två kilometer gick växelörat av i en uppförsbacke och jag ogillade livet lite extra just då måste jag erkänna. Ni vet nog känslan – när det har skitit sig så mycket med allt, man försöker göra någonting roligt utav det hela men så gnuggas det in lite extra flingsalt i såren, typ.

Tony hade dock småpajat sitt knä dagen innan så när jag bar crossen hem så kom han vevandes och vi gjorde sällskap under dagen. Vi fixade cykeln – Tony kom på det geniala chimsidén as seen i detta inlägg, jag cyklade min lilla sjukismil på lägsta växeln, tog ett bad ihop med Kaninjägaren och sen glodde vi på roligast cross-VM ever kanske? och Cant vann äntligen! Mojon steg men jag blev trött tidigt på kvällen och somnade ledsen över att åter vara den där sjuka kompisen som får titta på liksom.

På söndag vaknade jag brutalt abstinent och vresig och blev tvungen att hitta på något som skulle lugna ner mina ocyklade nerver utan att det skulle gå ut över ehm… min pojkvän till exempel? Jag kände att jag kunde cykla men väldigt, väldigt piano så det hade varit förödande för pulsen och hjärtat (man vill ju inte dö i någon hjärtmuskelinflammation-skit) att hänga på gänget. Hade ingen lust att ta kortvägen till fikastoppet och sitta där och glo i två timmar i väntan på resten.

Så jag cyklade hem till Västerås. Det blev hundrafem sega, dimmiga kilometer – hälften genom Sörmland, hälften genom Västmanland. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet vad den mår bra av och satan va bra den mådde av att metodiskt och meditativt beta av mil för mil i Have a cigar-tempo. Tungt med dubben mot den bara tjälskadade asfalten, tungt på de få växlarna jag tordes använda för att inte riskera att bakhjulet lossnade. En hel del höjdmeter fram till Sörmlands läns slut, de normalt sett så tråkiga slakmotorna i Västmanland kom för en gångs skull som en mental och fysisk lättnad. Statoilpizza och kaffe i Eskilstuna.

Jag och då få lika sega bilisterna. Jag på min röda cross, med mina röda handskar, enda starka färgerna i landskapet i mjölkhinnan, tankarna i ett segt töcken.

Jag lät benen mata och lät huvudet tömmas. Jag kom hem, duschade länge. Den natten drömde jag att det låg ett land kanske trettio minuters cykling bort åt det södra hållet.

Landet låg på ett högt, koniskt berg. Eftersom det låg så högt upp, och eftersom det rådde ett eget geografiskt system i landet så var bebyggelsen söderhavslåg, och solen sken så pass hett att man inte behövde fönsterglas i husen. Det pågick en stilla fest.

Jag vaknade lycklig och så blev det måndag.

Vintercykling

Basemile Snowdown 2017

On Friday, January 27 a bunch of both weathered and recently initiated adventure cross riders met i Södertälje south of Stockholm.

Basemile Snowdown 2017

Coming from different places and some of them not knowing each other before this gathering, the main thing that they had in common was the rather inexplicable love for riding in htfu conditions while enjoying pretty sceneries.

Basemile Snowdown 2017

True studded love never runs smoothly, and not all the riders would make it bruise free through the weekend.

Basemile Snowdown 2017

But then who gives a damn about some ice and bruises when the pizzas are as huge as the smiles of friends having good time together?

Basemile Snowdown 2017

During the three days of almost non-stop riding, eating and chatting, the riders explored the vast landscapes of Södermanland.

Basemile Snowdown 2017

And also some of the trails less travelled by humans.

Basemile Snowdown 2017

Once more, they learned to cure the great fatigue with lots of great laughter.

Basemile Snowdown 2017

And now and then, they stopped just to exhale the everyday stress and inhale the serenity.

Basemile Snowdown 2017

The grand castle’s wing kept the riders safe inside its masonry walls.

Basemile Snowdown 2017

The empty bellies could be filled with divinely tasting drinks and food.

Basemile Snowdown 2017

And the previously empty rooms were filled with true stories and maybe one and another tall story too.

Basemile Snowdown 2017

And so a couple of bridges were crossed.

Basemile Snowdown 2017

And a few components were worn out.

Basemile Snowdown 2017

A number of secrets were shared.

Basemile Snowdown 2017

And suddenly, the weekend was over and the riders went home and every single one was all smiles and brought a flake of magic back home.

Thanx Hagen for the project
Thanx Rapha and Oatly for the supplies
Thanx Jonas Wiking for the shots
Want more? #basemilesnowdown in social media

Vintercykling

Lite drömmen från förra året
signerat Hagen

Hej. Visst, jag är fortfarande krasslig. Och visst, jag kan inte cykla på ett par dagar. Men jag blir inte hemma i helgen. Det kommer inte att göra mig gott i detta fallet. Hade events som Basemile Snowdown inneburit enbart rå cykelträning med okända individer så hade jag inte tvekat en sekund att stanna hemma. Smärtan i hjärtat över att titta på när andra cyklar när man inte förmår göra det själv hade blivit för mycket att utstå.

Men i detta fallet så handlar det lika mycket om att hänga med likasinnade cykelvänner – både de man träffar lite oftare och de som vi boende ute i periferin tyvärr träffar för sällan – och njuta av den speciella atmosfären som uppstår i ett sällskap där alla både älskar och förstår cykel.

Efter lite surr så blir det nu att jag får befria käre Hagen från hans följebilschaffisduty imorgon så tar vi det därifrån. Cykeln ska förstås med så att jag kan cykla lite på lördag och/eller på söndag om kroppen känner för’t. Och gör den inte det så har jag ett helt gäng crossrace – både spoilade och ospoilade – att glo på. Och bada slottsbadkar och läsa gamla tidningar förstås, bästa lyxen jag vet.

Det känns som en bra lösning. Lite gladare är jag nu allt som ni märker! Peppar med gode Onyeabor och goda Marina som sig bör.

Förresten, tack alla ni som hört av er till mig med era friskvårdstips. Helt seriöst så tänker jag tro på varenda en av er och göra precis som ni säger – gå till läkaren, köpa kuren, bli en ingefära- och gurkmejalover osv. Tack för att ni bryr er om kattskrället! <3

Puss.

Lida med stil Vintercykling

Mors folksis.

Den här veckan är inte vilken vecka som helst – den här veckan är dagarna före och under årets episka vintercykelevent nämligen Basemile Snowdown fredag till söndag!

🏰🏰🏰

Basemile Snowdown som arras av CK Barriärs super explorer Hagen går i korta drag ut på att ett antal likasinnade fricyklister bor på ett sagoslott i Sörmland och cyklar sina tår blå på de ibland härliga, ibland hemska (tänk skridskobana, tänk snö upp till knäna, tänk hjälmlampan som går batteritorsk, tänk vildsvin i vägen) men för det mesta fantastiskt fina vägar och ovägar. Och myser framför kaminen, lagar mat tillsammans och dricker förstås någon god ale eller två för kolhydraternas skull. Så här såg det ut förra året via Instagram.

Ser mysigt ut eller hur?

Faktum är att det är rätt jobbigt också. Trots att det fikas friskt och ingen hängs av så är det inga veklingar som dyker upp på Basemile. Distanserna är långa, dubbarna suger musten ur en och alla backarna och rycken likaså. I år är vi lite fler än första gången vi körde så chansen är stor att vi bli ett par gäng varav ett lite snabbare (typ coach Tony-ish snabba) och ett lite ”lugnare” men oavsett hur det blir så är det ca 352 km på högst varierat underlag som ska cyklas/glidas/gås/tippas mellan fredag och söndag.

Det gäller med andra ord att starta utvilad.

Därför lägger jag upp träningen lite annorlunda denna veckan. Jag känner självklart av något skumt i halsen (åh låt oss hoppas att det är den klassiska ”racehypokondrin” som spökar, jag får inte bli sjuk igen!) så jag kommer att rulla med några ökningar ikväll. Imorgon får bli veckans enda och tuffaste intervallpass, på onsdag ska jag gymma ryggen och rulla igen. Inga cykelpass på lokal, enbart på hemmonarken. På torsdag ska jag vila och packa förstås.

På fredag klockan tio går starten och om jag är pepp? Puss!

P.S. Vill ni läsa mer om förra årets Basemile så finns berättelserna om dag ett och dag två här. Dag tre verkar ha cyklats bort ty hittar ingen story.

Vintercykling

Morgon från tåget, mobilbloggaren här. Btw, inget filter på de här tre korten.

Igår torsdag blev det en rad kväll, fuck da vardag. Jag lycrade upp mig, packade ner crossen och ombytet i gammpassaten och styrde kosan mot Eskilstuna, grannstaden som ändå är helt olik Västerås. Anna jobbar alltså i Eskilstuna och bor just nu där hos en kompis. Nå, bilen tog mig fram i skinande motljussol – hade hellre cyklat dit förstås – men det vi skulle göra var något helt annat än att mysrulla i skenet.

Väl framme i skymningen. Så åkte lamporna på. En på hjälmen och en på styret.

Vi rullade ut. Jag hade egentligen aldrig cyklat i Eskilstuna förr. Bara stannat till och dragit en espresso på nåt närliggande café. Så helt nya vägar för mig.

Först smal, grusig cykelbana ut ur staden, backe upp, pulsen upp. Förbi något villakvarter.

Där stadens gränser upplöstes, öppnades också himlen – granatäpplecerise, blodröd, lila, djupaste blå, lager på lager av färgnyanser. Himlen är samma för alla men för oss var den vackrast just då.

Vi spanade in en sandig ”badgrop” som Anna nyligen upptäckt under en av sina turer. Vi svettades uppför gömda grusbackar, kom ut på en väg som först bjöd på ett vattensjukt tjälelände men som plötsligt där den gick nära  en sjö, stelnade till, blev snötäckt och gnistrade som hade det aldrig blivit några plusgrader.

Hem blåste vi på i motvind och lätta stänk. Var det snö eller småregn? En längre intervall.

I mörkret suddas gränserna ut. Går det fort? Går det sakta? Fartkänslan är helt annorlunda än på dagen. Den logiska perspektivläran sätts ur spel. Magin träder in.

Duschen efteråt var kort med magnifik och maten på stan likaså. Trötta och dana firade vi ändå att Anna ska med på nästa helgs stora äventyr (som jag förstås ska berätta mer om men inte sno uppmärksamheten från denna turen).

Tack Anna och tack Sörmland för denna underbara lilla balansrubbning.

Puss och rutten hittas på Strava så klart!

Annas äventyr Cross is boss Vintercykling