Kategori: Samarbeten

Inlägget är ett annonssamarbete med Watt-LifE.

Äkta cykelglädje mäts inte i antalet tramptag!

Hej vänner, ÄR NI LADDADE?

Som ni kanske har märkt så har den här bloggen gått på sparlåga ett tag. Jag har skyllt på tidsbristen och tröttheten men sanningen är den att jag inte har fått blogga om mina cyklar för min nya samarbetspartner – Watt-LifE som nu gör intåg på den svenska marknaden med min hjälp.

Jag har knappt kunnat bärga mig men idag får jag äntligen berätta den glada nyheten:

Den smala retrodoftande CYKELKATTEN.CC – Cykel, punk och kärlek

blir istället

den moderna breda ELCYKELKATTEN.SE – Cykellyckan är svettfri!

Härmed blir jag den första svenska influencern som helhjärtat satsar på att blogga enbart om motorassisterat cyklande. Just så – en blogg om elcyklar, det trodde ni aldrig om mig va?

Jag ska vara ärlig. I början när elcyklarna precis kom till sportvärlden så var jag skeptisk. Vilken onödig grej, tänkte jag. Ännu en leksak för de som har allt, ännu ett sittande transportmedel i ett land där vi redan sitter för mycket muttrade jag. Okej att de används av de av någon anledning muskelsvagare eller som bruks- och lastcyklar – men vad ska friska idrottande människor med dessa till? Är inte ansträngningen ett av (självända)målen med cyklingen?

Nein så är det inte alls längre! sade Kurt Kalkhoff med bestämd röst när jag ringde upp Watt-LifE och ställde frågan. Elektrofahrräder ändrar helt sättet mann trampar på in skogen, man blir inte trött und man kan träna med scheibenbremsen utan att det droppar svett ner dit und ja, mann kan få en premie om man säger att mann tänker ta elcykeln till jobbet! 

På besök hos Watt-LifE i Neuruppin

En premie för att man cyklar till och från jobbet så länge cykeln delvis drivs av elkraft?

Hur bra är inte den moroten för alla oss som är så innerligt trötta på att trampa oss trötta i ur och skur?

Åh, det brummar i mig av elcykellycka när jag berättar om detta för er! Tänk att jag får vara med och övertyga Cykelsverige om att det är byta upp oss vi behöver för att bidra till både ökad hälsa och ökad ekonomisk tillväxt.

Vad innebär nylanseringen för er kära läsare förutom att ni kommer att omdirigeras till elcykelkatten.se framöver?

Nu är det äntligen slut på inlägg som innehåller svett i ord eller på bild, skitiga kläder och fraser som trött, mör, helt slut… Jag har helt enkelt märkt att jag aldrig mer behöver känna mig trött, svettig eller skitig tack vare min nya samarbetsbästis Watt-LifE som gör att jag i år kommer att köra MTB på deras värsting Watt-LifE X-free 😍

Vill ni veta mer om satsningen och hur jag tänker förändra Cykelsverige tillsammans med Watt-LifE?

Lyssna då på nästa avsnitt av CYKLISTPODDEN som byter namn till somriga AFTERE-BIKE med Katja och Kurt.

Puss och glöm inte att följa @elcykelkatten på Instagram 🔌✌

Om cykel Samarbeten

Inlägget innehåller ett annonssamarbete med Cykelkraft

Hallå hej! Igår firade vi bäbisväntans vecka tjugotre med att göra det festligaste vi vet – nämligen härja till det på två hjul. Mtb med sin asjyssta sittställning och en möjlighet till att vara teknisk utan att behöva vara alltför snabb har ju blivit min cykelmelodi här under graviditeten. Det har otvunget blivit en grej att utforska nya stigar och banor så man har lite koll inför framtiden då det är dags att växla upp igen (även om landsvägaren Katja fortfarande har svårt för det där vispandet som hör mtbandet till, får lätt bättre flow på tyngre växlar). Nog snackat, nu till cyklingen!

Igår föll valet på en tävlingsbana nämligen Björnlunken-loppets – den tallbeklädda, rullstensåsiga 1,8-milabanan mellan Alberga och Kungsör (här kan ni nyfikna studera banan i detalj). Björnlunken är ett vårigt lopp där man kan välja mellan att cykla eller att springa eller göra både och. Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om tävlingen – men det hade Jonas gjort och jag nappade på idén.

Och tur det för det visade sig vara så otroligt fint och härligt klorofyllfullt att cykla där!

Med undantag för tacksamt korta grusiga transportsträckor så var underlaget precis som man förväntar sig av något som löper längs med och på en rullstensås.

Det var med andra ord gott om partier täckta med just rullande stenar! För det mesta gick det kanoners att studsa över dem med rumpan i vädret men ibland så kärvade det till, som i denna branta backe då jag fick ge mig mitt i. På tal om tekniska backar så är det faktiskt inge dumt att träna dem när man är gravid och inte bör ställa sig upp och mata på alltför mycket (min teknik på CX/landsväg). Nu tränar jag på att sitta ner och trampa fort, fort… och det går faktiskt bättre och bättre för varje gång, även om gravidgravitationen gör sitt förstås.

Förutom rullstenarna och upp-och-ner-terrängen bjöds det på riktigt med annat bröt. Som rötter, små klipphällar, fallna trädstammar att kaninhoppa över…

eller bära över, så elegant det gick med en rätt tung cykel och en bäbiskula i vädret (och just då även liiite i vägen hehe).

Men överlag så flöt det finfint. Banan var med några undantag perfekt för att cykla och inte stanna för många gånger (ogillar stanna, man tappar ju flowet då eller hur?). Och så härligt med singeltrack åttio procent av tiden – det gjorde att jag “var tvungen” att behålla fokusen hela tiden och kunde alltså tömma orosskallen min på molnen riktigt ordentligt.

På vägen hem var det snällare studsmässigt men inte rumpmässigt. Jag hade lovat mig själv att byta från lånehojens standardsadel till min egen sadel eller en ny skön en men det hade förstås inte hunnits bli av precis som med så mycket annat när man jobbar som en galning och mest vill slipp allt vad mek och ansvar och shopping heter under fritiden.

Så då blev det nog fler stopp på vägen från Kungsör (banans mål) tillbaka till Alberga (banans start) eftersom vi då körde främst grus och jag tvingades sitta ner ordentligt och trampa hårdare så sittbenen ba grät :'( Peppface på ändå så klart ty helt cykelsalig efter den fantastiska stigcyklingen!

Framme vid bilen var det dags att vila sittbenen och montera cyklarna upp på biltaket igen. Jag hade nu fått hem mitt nya cykelhållare från Cykelkraft – nämligen Thule Outride 561 som jag hade sett andra använda men aldrig testat själv. Tidigare hade jag enbart ägt cykelhållare där man sätter upp hela cykeln. Jag slapp ta av framhjulet men upplevde att cykeln aldrig satt riktigt ordentligt. Och satt den ordentligt så lät det ändå en del från framhjulet. Med Thule Outride 561 satt cykeln som berget hela vägen hem och lät inget mer än när vinden ven i ramen och ekrarna! Helt klart en tryggare känsla. Jag hade också varit orolig för att hållaren inte skulle passa mtb-framgaffeln men det var inga som helst problem att fästa den i hållaren. Överlag var cykelhållaren lätt att montera i bilräcket och det kändes rätt tryggt att det fanns ett rejält inbyggt lås att låsa fast cykeln med i hållaren. Helt klart nöjd, kommer nog inte byta tillbaka till min gamla hållare igen.

Ibland kan det vara skönt att inte ha cyklarna på taket – eller så funkar inte bilens räcken nå bra för takmontering. Inne på Cykelkraft finns det gott om olika slags cykelhållare – in och kika med er vetja.

(och visst syns det på cykeln att det inte fegas runt på den?)

alla kort Jonas Wiking

Tack älskade Jonas för idén, tack gänget bakom Björnlunken för en grym (och riktigt bra utmärkt) bana att träna på, tack kroppen min som är snäll mot mig och tack min älskade unge i magen som gör sin mamma så lycklig och full av energi och en vi fixar allt bara vi får i oss lite kaffe och en bit choklad på det-känsla.

Puss och här är Strava för ni måste ju förstås cykla den också för så härlig (trots fullkomlig avsaknad av nallar längs med banan) 🐾

Min gravidtraning MTB Samarbeten

29919827555_296e877ebb_o

Hej från spanaren dikeshopparen!

För ett tag sedan frågade cykelkraft.se om jag ville testa någon av deras produkter. Okej sa jag och valde ut det jag hade känt ett riktigt behov av – ett par till utseendet enkla och klassiska, lätta cykelglasögon med fotokromatiska linser att köra cross med. De som såg vettigast ut kom från Shimano så då fick det bli ett par shimanosar.

Varför fotokromatiska då? Jo! Det är ju faktiskt höst och man vet liksom aldrig riktigt hur vädret ser ut från timme till timme. Ena sekunden kan det vara soligt, andra sekunden kan det börja regna. Jag som heltidsarbetar börjar dessutom ofta mina pass sent på dagen vilket gör att det mörknar under tiden jag tränar. Och kör man mycket i skogen som en annan så törs man inte riktigt cykla utan glasögon. Onda pinnar och elaka grenar hotar snärta ögona ur en. Jag är säkert sist på bollen men har ändå kommit på att fotokromatiska linser – alltså sådana som blir mörkare ju ljusare det är ute och vice versa – är en rätt så smart grej.

img_5573

Valde därför ut dessa brills – Shimano EQX2-PH (ett PR-tips till Shimano – ni kanske kan börja döpa era produkter till något mer… minnesvänligt?). Nu är jag som sagt ingen Shimano-kännare men jag gillar dem. De är enkla och snygga och tar inte över ansiktet – om man nu inte vill framhäva just glasögonen. Skalmarna är mjuka och är lätta att stoppa in dels i hjälmgluggarna och dels bakom nacken. Förutom de fotokromatiska linserna får man även en uppsättning gula kontrasthöjande linser och ett par klassiska mörkare. Mycket för pengarna alltså. Den enda nackdelen är att glasögonen är något för stora för mitt ansikte. Trots att näsklämman går att justera så sitter hela bågen något för löst. Förmodligen beror det på att glasögonen är en “herrmodell”, brukar ha samma problem med Oakleys sportbrillor. Att bågen sitter lösare är ingen big deal när man kör landsväg men lite småjobbigt på studsigt underlag.

Så min slutsats – Shimano EQX2-PH är ett par grymt prisvärda cykelglasögon för en allsidig användning men för er med lite bredare ansikte än mitt. Ska gå förbi optikern och be dem att böja till skalmarna lite för jag vill verkligen kunna använda glasögonen utan att småirritera mig på passformen.

 ✍ Inlägget är ett samarbete med cykelkraft.se.

Lida med stil Samarbeten

19865817545_0a3134162d_k

Hej. Kompression är en sån sak som jag alltid varit nyfiken på men aldrig vågat fråga om. Jag måste erkänna att jag inte alltid varit positivt inställd till kompressionsplagg. För det första är de oftast rätt så bjärta och grälla och bärs omatchande i helt opassande sammanhang, till exempel som långsockor till annars perfekt korta cykelbyxor. Namnen på kläderna är käcka och annonseras ut av tvättäkta trailer guys. Dessutom finns det kompressionssimmössor. Ja, på riktigt asså. Simmössor! Vad är det man önskar komprimera då? Nog skrattat. Efter att jag både läst på om kompressionens välgörande återhämtningseffekt och blivit påtjatad av min kompis om hur bra det vore för mina onda (åderbråck, nattliga myror i benen, restless legs etc.) ben att kanske testa stödstrumpor bestämde jag mig för att bli seriöst nyfiken på kompression.

Därför passade det som handen i handsken att det fanns en möjlighet att testa ett par kompressionstights av märket Rehband från nätbutiken Sportsmart. Jag brukar jämt banga såna erbjudanden eftersom a) inte värt mödan och b) orka men Rehband-tightsen var

simpla
svarta

och hette inget klämkäckt heller så jag nappade. Tightsen levererades snabbt och jag hoppade in i dem på direkten. Sedan dess har jag mer eller mindre bott i dem före och efter träningspassen. Jag orkar inte grotta ner mig i detaljerna kring mekanismerna men känslan är ruggigt skön, det typ pirrar lite och drar ihop sig (?), lite som när man duschar benen kalla efter träningen eller när man har ett par ruggigt tighta nylonstrumpbyxor på sig. Benen känns faktiskt fräschare dagen efter. Tightsen utsattes för två ruggigt hårda test, dels bilresan och återhämtningen under/efter Dalsland Runt och dels under de två dygnslånga bilkörningspassen Frankrike t/r häromveckan. Mina ben hatar långa bilresor men denna gången behövde jag inte stanna och sträcka på dem lika ofta. Enda stället där det gjorde verkligt ont var sittbenen, men där hjälper ingen kompression… eller? Tightsen har en liten nyckelficka fram och är figursydda. Enda nackdelen är att de är lite för korta uppe i midjan – som bredhöftad tjej önskar jag lite högre skärning så att tightsen inte glider ner lika lätt.

Spana in Sportsmarts utbud av kompressionskläder om ni är intresserade av stilrena, diskreta kompressionsplagg för både dam, herr, överkropp och annat.

Samarbeten

Som jag säkert berättat så landar det en hel del erbjudandemail i cykelkatten@gmail.com-inkorgen. Oftast tycker jag bort dem utan att ens orka läsa igenom allt – palla göra reklam för dejtingssajter och suspekta kosttillskott och sånt. Jag är dock en hängiven stödjare av estetiskt tilltalande design och form som främjar cykling. Cykellysen finns det gott om på marknaden – riktigt snygga är det ont om. Så när Nordic Design Hub frågade mig om jag ville testa de nya cykelljusen av svenska designtrion Bookman så sa jag sure, vi kör. Fick ett perfekt tillfälle att använda de små söta rackarna när jag skulle till Friskis City och förkylningsyoga häromveckan!

Lysen kom hem i en snygg plastpåse som man fick riva av för att få ut lysen. Det fanns ett gäng färger att välja på men jag är ju touren av mig så det blev som vanligt gult.

Lysen som ser inte speciellt mäktiga ut lyser överraskande starkt – även om de ändå är till för stadskörning snarare än distanskörning där du ska se lika mycket som du vill synas. I paketet ingår en vit och en röd lampa och det finns tre lyslägen att välja på: kontinuerligt blinkande, intermittent blinkande och stadigt. I Sverige får vi ju inte blinka hursomhelst men jag diggde intermittent blinkande och körde på det hela vägen hem ändå. För att tända lysen är det den runda knappisen man trycker på. Knappisen är rätt mastig och lätt att trycka ner och det gillar jag som är frussen om händerna och gärna kör med handskar på.

Med hjälp av ett elastiskt band på varje lyse sätter man fast det vart man än behagar på cykeln. Jag gillade idén med elastiskt band – enklare att hantera än tröggummi som typ, hårdnar när det är kallt. Däremot förstod jag inte varför banden var så stora – lysen satt rätt så löst på min trallas ändå rätt stora styre respektive sadelstolpe.

Lysen levereras med batteri som går att byta ut och kostar under tvåhundralappen per par. Det finns en något dyrare variant som går att ladda via USB-kontakt.

Summa summarum gillar jag mina nya kompisar och hoppas att de lyser upp många turer ner på stan med trallan eller crossen!

Lida med stil Samarbeten