Kategori: Racerapport

katja lotto

Hässlö GP i måndags, originalkort Kjell Holm

Hej folks. Jag har GP-kraschat. Ingen jättefara men mörbultad repig halt småskakis och ännu jinxigare än vanligt, man ska inte tävla i en kraschad proffscyklists gamla, om än okraschade tröja. Mest synd om kläderna och cykeln. Och så är jag på en jobbkurs som kräver tusen promille uppmärksamhet. Blir inget GP idag, kroppen måste få läka innan de femtio grusmilen som helgens Dalsland Runt tänker bjuda på. Crossen ska fixas också. Jag är trots omständigheterna orimligt gruspepp och botade min själ från att fegna till genom kortis motvindsträning och grusrull igår kväll. Puss vi hörs snart.

Landsväg Racerapport

velonode wiking

Actually, I planned to ride that brevet too. Unfortunately, my pollen allergy put a stop for that and instead I enjoyed some good gravel riding in northern parts of beautiful Gävle. Wiking indeed rode the whole brevet. Even though taken with his mobile phone, the pictures turned out beautiful and the ride turned out to be as tough and epic as a windy spring long distance ride should be. So I asked Wiking for some words and some pictures, and here’s the feature. Enjoy the ride through this talented lens fellow riders → OUT AT VELONODE NOW.

Livsstil Racerapport

Jamendåså.

Något kort om bra och dåliga val jag gjorde inför detta regnhelvete som blev ganska roligt till slut:

#1 BRA – grooming
Rengjorde klingor, kassett och bytte kedja, allt var exemplariskt rent innan avfärd

#1 – såg ej helheten
…missade inspektera däcken, bägge var katastrofalt torra och bakdäcket blev det som fick akut-bytas vid ankomst till Sollerön dagen innan med mitt enda extradäck

#2 BRA – vilat mig i form
Det funkade ju på Engelbrektsrundan hade jag tänkt…

#2 – vilade för mycket
…och fick för mig att löpning backintervaller var en bra idé på onsdagen, nej det var det inte sa benen och nacken

#3 BRA – regnklädd
Kraftig regnjacka, av PVC då men men, den höll mig varm och torr och den var genomskinlig och fin, bara silvertejpad på ett par ställen

#3 – men bara på överkroppen och i viss mån benen (långa ben, tacka f-n för det valet)
Skidhandskar, visserligen långa, men tog in allt vatten och vid de sista PP-stoppen kunde jag inte ta av dem för då hade händerna följt med, händerna var fastfrusna i själva handsken, tänkte be om hjälp att klä av och på mig för att kunna kissa men ”jag kan själv”-mentaliteten från barndomen tog över och jag manövrerade blöta bibs med handskar på

#3 BRA – skoöverdrag och nya strumpor med ullmix
Alltid något.

#3 – felbedömde ullhalten och skoöverdragens vattenavstötande förmåga
…för lite ullmix och ej flossade skoöverdrag så tappade sakteliga känseln i fossingarna och plågade mina medcyklister med ständiga stopp för att väcka fötterna till liv (ffs frös inte ni också??)

#4 BRA – sportdryck
Hade bästa sockerfria pulvret i tablettform i två goda smaker som kunde portioneras ut i lagom doser under loppet

#4 – urinblåsa som en pissmyra
Gick på toa två gånger innan avfärd från stugan och en gång vid starten och trodde det skulle räcka. Nehe. Var tvungen att släppa sub 10-klungan i första depån för att KISSA. Fuck. Pratade med några trevliga tanter i bajamajakön, vägde upp det hela.

#5 BRA – cykelkeps med skärm
Höll regndropparna borta! Yey!!

# inget dåligt med den!

Och så har vi det mest självklara – medcyklister som stod ut med mina ständiga kisspauser och skaka liv i fötterna-stopp. Som sa ”jag fryser också som f-n om fötterna” för att visa omtanke och medlidande med mig. Som bestämde att vi tog en depå i taget för att rädda psyket från kollaps. Som inte lät mig bryta när jag sa att jag funderade allvarligt på att stanna i nån kaffestuga i Tällberg och vänta ut regnet.

Det här året var kallt, blött och jävligt. Men alla tog sig i mål. Och även om jag fick äta upp mottot ”hellre regn och medvind än sol och motvind”, så var det såklart värt det.

Att få känslen tillbaka i åtminstone EN av fötterna.

Att lyckas uppbåda tillräckligt med kraft för att med frysande fingrar kunna manövrera växlandet och behålla en värdig kadens.

Och att äntligen återfå glädjen, utbrista i (hysteriskt?) asgarv över alltings jävlighet och trampa förbi en massa stenhårda kolfibercyklister in i mål.

Siljan 2016, beware.

2015-06-05 15.47.37Det var nog ändå Katjas läppstift som gav mig erforderliga superkrafter.

Annas äventyr Landsväg Racerapport

I torsdags körde vi, 59 glada lycracyklister, tempo på E18. Det var ingen reclaim the highway-grej utan de renoverar E18 så vi kunde cykla där innan bilarna släpptes på. Sista chansen att få cykla motorväg liksom.

AK bjöd på turkisk peppar. Han hoppades nog att han skulle slippa skämmas för min prestation eftersom han monterat sina asdyra campa-hjul på min cykel.

AK campaRegnjackan i flaskhållaren må störa helhetsintrycket men den gjorde stor nytta under uppvärmningen

Det var ett trevligt lopp. Valle var stark som vanligt. Katja var lite smånervig. Mattias försökte hålla sig undan tempot med nåt MTB-snack om sina revben men dök upp ändå. Jag hade fått mitt styre lindat vitt och kände mig precis så elegant som Katja förutspått. En ormvråk satt på ett staket vid vägen, hej vråken! I övrigt badade kvällen i solljus och ramades in av en stor regnbåge. Vår egen Pride!

AK regnbåge tempo

Foto: A. Karlsson

Innan start fick jag plötsligt en käftsmäll. Cykeln stegrade sig, jag drog i asfalten och sadeln blev sned. Jag kom på fötter och började skratta hysteriskt av chock och förnedring. Såg upp på vägbommen, kisade i motljuset. Bommen tog i nån käkdel av nyllet, kändes lite som en snowboardvurpa, fast värdigare!

Men kroppen var intakt och jag drog iväg och körde lite kapp med nån Merida-cyklist i limegrön lycra. Det var knastrigt underlag och lite smågropigt så jag började fundera på om bilisterna skulle bli nöjda med den nya vägen. Då vevade klubbens ordförande förbi, i luckan mellan mig och Meridan, in på sista rakan in mot mål, h-ete.

Sen var det kväll och man fick kaffe och bulle och alla huttrade och cyklade hem och jag stod en evighet i duschen innan jag kunde krypa till kojs och vakna nästa morgon för att inse att jag försovit mig.

Och att vår kära gäst från Eskilstuna hade slagit mig med två sekunder.

 

(senare fick jag reda på att en av våra mindre cyklister hade blivit påkörd av en av våra större cyklister, min milda käftsmäll i 10 km/h var ingenting mot sönderrivna kläder och blodslamsor, vi måste se upp även när vi kör tempo!!)

Annas äventyr Landsväg Racerapport

Här kommer en temporapport för oss som älskar att älta det förflutna, dvs. det som hände för mer än en vecka sedan.

Förra måndagen var det nämligen dags för första deltävlingen i Mälarcupen. Jag hade pluggat dopingregler och betalat in till cykelförbundet för baslicens så det var dags att få lite valuta för pengarna.

Jag funderade på hur mina ben skulle svara på ett tempo efter lördagens spurtrunda med gubbarna (deras epitet), men det fick helt enkelt visa sig.

Anders Karlsson skulle hinna montera på diskhjulet innan uppvärmningen ut till Anundshög så jag gick lite tidigare från jobbet. Femtio meter från mitt hus stod två ingenjörer och grejade med varsin racer. Den ena såg väldigt dyr ut, så jag stannade till och började prata Mälarcupen. Ingenjörerna berättade på östgötska att de var veckopendlare så just tävling på vardagar passade dem bra. De brukade till och med träna med klubben. Den ena började ställa väldigt detaljerade frågor om kvällens tempo, nästan som att han tänkte dra ut och spontantävla, och jag blev glad över att kunna ge herrarna i klubben lite extra konkurrens från Mälarenergi.

Då kom regnet.

Ingenjörerna lyfte in sina cyklar i bilen och jag sa hejdå och flydde upp i lägenheten.

Diskhjulen monterades på, de vägde ungefär lika mycket som ett A4-papper, jag drog i mig en extra cykelkaka och vi trampade iväg till starten. Den sista kilometern ökade vädergudarna på med lite extra vind och hagel.

En perfekt kväll för tempo.

Från början var könsfördelningen jämn men till slut blev herrklassen ändå tre gånger så många som vi. Mitt utgångsläge var perfekt – Superjenny skulle ju vinna så jag kunde pressa mig lagom mycket och samtidigt se fram emot att rulla in på en trevlig andraplats.

Superjenny! (foto: Anders Karlsson)

Undrar om det var många tävlingscyklister som duckade för hemmapremiär på grund av regn och vind, men alla ni som gjorde det skulle ha fått er belöning!

För någon kvart innan start upphörde plötsligt regn, hagel och vind. Himlen sprack upp och jag kom in i den där pre-tävlingskickande sinnesstämningen som fortplantar sig från det pickande hjärtat till mungiporna och ända ner i vaderna. Mattias fick bära min överdragsjacka och Anders Karlsson tvingade i mig en portion äppelgel. Caj sa något peppande, Eva var förkyld och sa lycka till. Mange höll min cykel, klockan slog och jag var iväg.

Fan vad kul det var. Det vidriga tempot i höstas var värt all smärta eftersom jag slog Mattias med fyra sekunder men det var ändå 24 minuters plåga, detta var ju njutning.

Jag hade fruktat distansen, 28 km tempo, men den var perfekt för min kropp som brukar komma igång lite sent på rundorna. Jag låg på ganska jämnt och hade hög kadens så benen höll sig pigga och överkroppen trivdes med aero-läget. Efter ett par km blev jag omkörd av en herrcyklist. Ganska länge körde jag sedan i en bubbla och tänkte att inga fler skulle få köra om mig, och tanken höll psyket på topp.

På hemvägen vid Tortunaviadukten kom det såklart en veteranherre med tempobågar lallandes förbi. Fail.

Längs vägen stod mina materialare och plåtade, det blev snyggt med cyklisternas framåtlutade siluett mot den lite regnmolnbeströdda aprilhimlen.

foto: Anders Karlsson

Nästa etapp i Mälarcupen får damerna inte konkurrens av mig, för då är jag bortrest. Men tävlingspremiären är avklarad, på 52 min, och även om det inte fanns nån fysisk pall att stå på så kan en ju faktiskt tolka det hela som att mitt nyårslöfte är uppfyllt.

Anna på pallen.

Hah.

 

Cykel Landsväg Racerapport