• Cykelcross,  Katja racerapporterar,  Katja tävlar

    Hell yeah RR! Äntligen racecomeback – äntligen Groopencross!

    ↑ eftersom jag inte orkat leta efter kort på mig själv ännu så får ni hålla till godo med mina snaps och använda er fantasi för att sätta mig in i de olika delarna. Lite som den här chipslösa enhörningen jag smugit in i herrarnas lopp.

    Måndag loners! Läget?

    För det första: sjukt fint att så många såg och uppskattade mina banbyggarstories på Insta. Vi hade skitkul när vi byggde banan. Skittrötta var vi också. Min Watch visade cirkus en och en halv mil gång innan jag gick loss på banan med lövblåset. Sedan hamnade jag i något slags blåsnirvana och förlorade mig i min egen trötthet för resten av kvällen. Hur orkade jag palla mig hem städa och dammsuga lägenheten och så laga käk på det? JAG FATTAR INTE.

    På med stödsockorna, en natts drömlös sömn – vilken lyx!

    Vaknade utan ben. Lagom försovad. Hade ju förstås väckarklockan inställd enbart på vardagar. Duh. Hade prick noll maffigt frukostkäk hemma så körde müsli à la Öijer. Njöt dock kanske inte lika mycket som en öijer (är inte lika galen i müsli, är mer en ägg-och-vitt-bröd-tjej) men blev ändå mätt. Jag hade ju inte riktigt tänkt att racea så det skulle väl gå att proppa i sig en banan eller två för att klara livhanken som allt-i-allo-eldsjäl (herregud så högtravande att kalla sig själv för “eldsjäl”, nästan lika självdistanslöst som “inspiratör”, men nog brinner det i ens hjärta lite extra mycket när det ska roddas med race? Även i år då jag är lite mer trött ty småbarnsmamma).

    Väl uppe på benen – de låg tydligen och skräpade i hallen, pust – så insåg jag att jag min goda tur trogen hade välsignats med både mens och mensvärk från helvetet. Ah men FFS. varför slår det aldrig fel? Varför blir jag antingen förkyld eller kvinnosaksdäckad varje gång jag ska prestera?

    I med diverse värkdoping. Ipren, Alvedon. På med dunjackan. Upp på crossen. Upp till Hökåsen. Ner till Gropen.

    Anna och Ewa!

    VILKET KONSTVERK.

    Folks överallt! Crossigt väder, lite skimrande himlafukt i luften.Eldsjälar hit och dit. Gurra i DJ-båset. Tommy på ljudet. Duktiga David speakar. Wunderkidsen redo för dagens första start. Banan, tillhärjad av den nattliga stormen och åkarna som hade provkört den. Glada blårange nunor i kiosken. Ewa <3

    Blev direkt påhoppad (inte CX-style utan mer kompisstyle) av baby Anna. Anna hade tänkt cykla! Så började hon peppa mig att också ställa upp. Mjäksmöret Katja började direkt mumla saker i stil men inte ska jag väl, så klen som jag är, orka ställa till med förödmjukelse yada yada. För så är det – racesjälvkänslan är liksom inte på topp när man inte har tävlat på nästan tre år (först utmattningen, sedan Hoppetuss). Men sedan så sa jag okay. Jag ställer upp. Det blir som det blir. 

    Så jag ställde upp. I D30 förstås – elitklassen är till för en när man har elitform, punkt slut – men jag hade likt förbannat bra motstånd ändå. Dels i form av Baby Anna och urstarka superveteranen Camilla Mård och dels i form av Banan och min kropp förstås. Ni som har läst min blogg länge vet att jag är en humöråkare. Mitt huvud är min frenemy. Men igår så var skallen heltom på spöken. I alla fall så fort jag hade börjat svettas uppför den för min icke-form icke-fördelaktiga startbacken. Den nuvarande banan innehåller ju ett gäng uppför- och nedförpartier i sanden. Ett par av dem hade jag varit smått nervös innan.

    Det här till exempel

    det här ser ju inte så långt och brant ut men aset är ju det. Börjar med en brant chikansväng (bland träden till vänster på kortet) gör det också. Innan racet visste jag med mig att jag skulle springa nedför för så många gjorde ju det? Väl inne i racet insåg jag att jag visst kunde cykla ner. Klicka ur och halvspringa alldeles i början däruppe – så klicka i och cykla utför efter svängen. Det gick hur fint som helst? Elegant? Not at all. OTB:ade däruppe i chikanen gjorde jag också, på sista varvet. Men vem bryr sig? Jag c y k l a d e varje gång. Så lite stolt över mig själv där. Måste tacka allt mtb:ande. Även om det kändes bra tryggare att forsa nedför på en cross så klart, med bockis och styvis ramis och allt.

    Eller den här biten

    inte så värst farlig så, men lösare än preracemagen inför SM alltså. Där sket jag inte att försöka cykla nedför. Jag ba sprang – precis som många andra (förutom hjältarna på kortet som gjorde ett värdigt försök att cykla så långt som möjligt i sandlådan. Känner ni igen Johan förresten?).

    Sandfållan uppför! (en av dem) Ajaj som benen fick lida under de där sekunderna… minuterna uppför.

    Och löphindren? Tja, de skuttade jag över, för att sedan nästan ramla ner över cykeln – som en hög! – så stela var benen (look at the kiddo däremot, han ba skuttade upp som hade han inte gjort något annat innan).

    Så – hur presterade jag då? Tekniskt – över förväntan, med tanke på en (!) endaste crossspecifik träning i bagaget på snart två år. Jag fegade väldigt lite, gjorde rätt fina kurvtagningar och hade med mig farten rätt ok uppför där det gick. Jag körde nästan mtb-tekniskt om jag får säga det själv. Adrenalinigt. Förutom påhopp-biten då men den får vi fortsätta slås med. Fysiskt – klent men helt ok med tanke på den stora mängden sjukdom och den minimala mängden träning i bagaget. Pendlade mellan att känna mig som ett blysänke (uppför) och som en fågel (nedför).

    Vid målgången var jag nöjd. Allt som hade hänt de senaste åren hade gett mig en ödmjukhet få saker kan rubba. Visst stack det till lite i hjärtat, att slå så pass mycket underifrån – korta backiga lopp är annars faktiskt min grej, det är just pendlingen mellan upp och ner som jag är bra på. Visst hade jag önskat att jag kunde komma mer förberedd, mer tränad, mer… Och visst hade jag önskat att åter befinna mig mitt i elitsmeten. Sparras, om än i de bakre raderna, mot de starkaste brudarna, söka komma först in i kurvorna, bli omsprungen uppför – men cykla ikapp direkt efter backen, ja allt sådant som får inte lär ske på ett tag. Men jag var ändå lycklig där jag stod. Precis där. Glad och tacksam för min starka cykelvän Anna, som hade sporrat mig till att ställa upp och som gjorde ett så föredömligt läckert race (elitlicens 2019?). Glad för Camilla, vars coolhet och rutin hade smittat mig redan på startlinjen. Glad för att vi hade så många unga talanger på damsidan som hade kört så snyggt och som berömde banan. Glad för att mina trasiga ben hade burit mig hela loppet runt utan den minsta tanken på en DNF.

    Och glad för att jag själv hade gjort en värdig, hoppingivande comeback som utan att försköna läget vittnade om följande:

    DITT PANNBEN (och din förmåga att vägra mogna till dig) ÄR ETT JÄVLA KONSTVERK KATJA. Du har grunderna i dig. Du har lugnet i dig. Du må vara ett tungt stycke utvecklingspotential och du kommer att få jobba häcken av dig för att nå dit du vill – för dit vill du, det vet du ju – men du kommer att nå dit. Vad dit är vet du inte själv än. Men du har förmågan att ha jävligt kul på vägen. Beröm nu dig själv och sluta fan dra i tröjan och KÖP NÅ NYA TÄVLINGSKLÄDER HERREGUD

    (ok det där om kläderna kom från Eva och Jenny men ändå, passade bra in i det högtidliga sammanhanget)

    DJ GU.D (fast egentligen mest Gurra) och käre Tony som presterat ett sjujäkla strongt race
    trots jobb med racet 24/7 i två dygn innan

    Ja vad säger man vänner –

    GROOPENCROSS, vi made it again. Så bra jobbat av alla. Initiativtagarna, eldsjälarna, sponsorerna, publiken, åkarna. Utan inbördes ordning. Överallt hördes – vilken bana!

    Ja, vilken bana! Så – vi får väl se om vi återkommer nästa år eller om vi tar och vilar och kör en comeback (kanske som SM? Vem vet? Men sugen blir man) om något år.

    Min cross, svänger som en king, får mig att känna mig som en queen
    (och så Annas läckra Cannondale-häst bredvid)

    Idag vilar jag kroppen. Är åter elegant i klänning och retrokit i dova kulörer. Äter torsk till lunch. Dricker massa kaffe. Jobbar. Är normal mamma till min bebis ikväll. Tänker till och med storhandla faktiskt, ädelost- och chokladstashen är slut i kylskåpet. Längtar redan till nästa träning och race. Och läser förstås RR från racet: Johans, Annas och Magnus (har jag missat din RR? Hojta till så länkar jag genast!)

    P.S. Glöm inte att du kan fortsätta konsumera årets mäktigaste crossrace i gruppen CYKELCROSS. Där finns det också en del kort. Tyvärr inte Jonas i år. Han och Plutten var upp till byn för att ge mor Katja racefixar- och tävlingsro och testa Jonas nya Ripmo i gästriketerräng förstås. 

  • Katja kör landsväg,  Katja racerapporterar

    Crash test roadie

    katja lotto

    Hässlö GP i måndags, originalkort Kjell Holm

    Hej folks. Jag har GP-kraschat. Ingen jättefara men mörbultad repig halt småskakis och ännu jinxigare än vanligt, man ska inte tävla i en kraschad proffscyklists gamla, om än okraschade tröja. Mest synd om kläderna och cykeln. Och så är jag på en jobbkurs som kräver tusen promille uppmärksamhet. Blir inget GP idag, kroppen måste få läka innan de femtio grusmilen som helgens Dalsland Runt tänker bjuda på. Crossen ska fixas också. Jag är trots omständigheterna orimligt gruspepp och botade min själ från att fegna till genom kortis motvindsträning och grusrull igår kväll. Puss vi hörs snart.

  • Between the rides,  Katja racerapporterar,  Livsstil

    Of hills, legs and foxes – Wiking’s epic spring brevet at Velonode

    velonode wiking

    Actually, I planned to ride that brevet too. Unfortunately, my pollen allergy put a stop for that and instead I enjoyed some good gravel riding in northern parts of beautiful Gävle. Wiking indeed rode the whole brevet. Even though taken with his mobile phone, the pictures turned out beautiful and the ride turned out to be as tough and epic as a windy spring long distance ride should be. So I asked Wiking for some words and some pictures, and here’s the feature. Enjoy the ride through this talented lens fellow riders → OUT AT VELONODE NOW.

  • Anna gästbloggar,  Katja kör landsväg,  Katja racerapporterar

    Hur jag överlevde Siljan Runt 2015

    Jamendåså.

    Något kort om bra och dåliga val jag gjorde inför detta regnhelvete som blev ganska roligt till slut:

    #1 BRA – grooming
    Rengjorde klingor, kassett och bytte kedja, allt var exemplariskt rent innan avfärd

    #1 – såg ej helheten
    …missade inspektera däcken, bägge var katastrofalt torra och bakdäcket blev det som fick akut-bytas vid ankomst till Sollerön dagen innan med mitt enda extradäck

    #2 BRA – vilat mig i form
    Det funkade ju på Engelbrektsrundan hade jag tänkt…

    #2 – vilade för mycket
    …och fick för mig att löpning backintervaller var en bra idé på onsdagen, nej det var det inte sa benen och nacken

    #3 BRA – regnklädd
    Kraftig regnjacka, av PVC då men men, den höll mig varm och torr och den var genomskinlig och fin, bara silvertejpad på ett par ställen

    #3 – men bara på överkroppen och i viss mån benen (långa ben, tacka f-n för det valet)
    Skidhandskar, visserligen långa, men tog in allt vatten och vid de sista PP-stoppen kunde jag inte ta av dem för då hade händerna följt med, händerna var fastfrusna i själva handsken, tänkte be om hjälp att klä av och på mig för att kunna kissa men “jag kan själv”-mentaliteten från barndomen tog över och jag manövrerade blöta bibs med handskar på

    #3 BRA – skoöverdrag och nya strumpor med ullmix
    Alltid något.

    #3 – felbedömde ullhalten och skoöverdragens vattenavstötande förmåga
    …för lite ullmix och ej flossade skoöverdrag så tappade sakteliga känseln i fossingarna och plågade mina medcyklister med ständiga stopp för att väcka fötterna till liv (ffs frös inte ni också??)

    #4 BRA – sportdryck
    Hade bästa sockerfria pulvret i tablettform i två goda smaker som kunde portioneras ut i lagom doser under loppet

    #4 – urinblåsa som en pissmyra
    Gick på toa två gånger innan avfärd från stugan och en gång vid starten och trodde det skulle räcka. Nehe. Var tvungen att släppa sub 10-klungan i första depån för att KISSA. Fuck. Pratade med några trevliga tanter i bajamajakön, vägde upp det hela.

    #5 BRA – cykelkeps med skärm
    Höll regndropparna borta! Yey!!

    # inget dåligt med den!

    Och så har vi det mest självklara – medcyklister som stod ut med mina ständiga kisspauser och skaka liv i fötterna-stopp. Som sa “jag fryser också som f-n om fötterna” för att visa omtanke och medlidande med mig. Som bestämde att vi tog en depå i taget för att rädda psyket från kollaps. Som inte lät mig bryta när jag sa att jag funderade allvarligt på att stanna i nån kaffestuga i Tällberg och vänta ut regnet.

    Det här året var kallt, blött och jävligt. Men alla tog sig i mål. Och även om jag fick äta upp mottot “hellre regn och medvind än sol och motvind”, så var det såklart värt det.

    Att få känslen tillbaka i åtminstone EN av fötterna.

    Att lyckas uppbåda tillräckligt med kraft för att med frysande fingrar kunna manövrera växlandet och behålla en värdig kadens.

    Och att äntligen återfå glädjen, utbrista i (hysteriskt?) asgarv över alltings jävlighet och trampa förbi en massa stenhårda kolfibercyklister in i mål.

    Siljan 2016, beware.

    2015-06-05 15.47.37Det var nog ändå Katjas läppstift som gav mig erforderliga superkrafter.

  • Anna gästbloggar,  Katja kör landsväg,  Katja racerapporterar

    E18-tempot 2014: en käftsmäll och två gästfria sekunder

    I torsdags körde vi, 59 glada lycracyklister, tempo på E18. Det var ingen reclaim the highway-grej utan de renoverar E18 så vi kunde cykla där innan bilarna släpptes på. Sista chansen att få cykla motorväg liksom.

    AK bjöd på turkisk peppar. Han hoppades nog att han skulle slippa skämmas för min prestation eftersom han monterat sina asdyra campa-hjul på min cykel.

    AK campaRegnjackan i flaskhållaren må störa helhetsintrycket men den gjorde stor nytta under uppvärmningen

    Det var ett trevligt lopp. Valle var stark som vanligt. Katja var lite smånervig. Mattias försökte hålla sig undan tempot med nåt MTB-snack om sina revben men dök upp ändå. Jag hade fått mitt styre lindat vitt och kände mig precis så elegant som Katja förutspått. En ormvråk satt på ett staket vid vägen, hej vråken! I övrigt badade kvällen i solljus och ramades in av en stor regnbåge. Vår egen Pride!

    AK regnbåge tempo

    Foto: A. Karlsson

    Innan start fick jag plötsligt en käftsmäll. Cykeln stegrade sig, jag drog i asfalten och sadeln blev sned. Jag kom på fötter och började skratta hysteriskt av chock och förnedring. Såg upp på vägbommen, kisade i motljuset. Bommen tog i nån käkdel av nyllet, kändes lite som en snowboardvurpa, fast värdigare!

    Men kroppen var intakt och jag drog iväg och körde lite kapp med nån Merida-cyklist i limegrön lycra. Det var knastrigt underlag och lite smågropigt så jag började fundera på om bilisterna skulle bli nöjda med den nya vägen. Då vevade klubbens ordförande förbi, i luckan mellan mig och Meridan, in på sista rakan in mot mål, h-ete.

    Sen var det kväll och man fick kaffe och bulle och alla huttrade och cyklade hem och jag stod en evighet i duschen innan jag kunde krypa till kojs och vakna nästa morgon för att inse att jag försovit mig.

    Och att vår kära gäst från Eskilstuna hade slagit mig med två sekunder.

     

    (senare fick jag reda på att en av våra mindre cyklister hade blivit påkörd av en av våra större cyklister, min milda käftsmäll i 10 km/h var ingenting mot sönderrivna kläder och blodslamsor, vi måste se upp även när vi kör tempo!!)