Uppdatering Fall ett. Trots att han är noga med att påpeka att han inte orkar engagera sig fullt ut finner han tid att varje gång jag står speaker eller någon liknande funktion undra hur det kommer sig att en som jag står speaker, att jag kan inte veta hur det är eftersom arbetet kräver kunskap om sporten, att han håller ett öga på mig eftersom jag inte kan veta hur man gör m fl osanna otrevligheter som går ut på en enda grej – att sätta mig på plats så att jag inte tror att jag är något.

Uppdatering Fall två. Jag och kommissarien möts antingen i rollerna arrangör/speaker och kommissarie eller tävlingscyklist och kommissarie. När jag är arrangör/speaker är den vanligaste frasen jag hör (exakt citat) men fattar du ingenting, hur jävla svårt kan det vara? trots att jag noggrant och vänligt förklarar skillnaden mellan de olika rollernas arbete och vad jag ska ha koll på och inte ha koll på för att inte missa det jag ska ha koll på. När jag står på startlinjen får jag istället höra att jag (exakt citat) nog är bättre som speaker än som cyklist, eller hur? av samma man. Minuten innan jag ska prestera.

Vill ni att jag fortsätter med fler fall? Jag vet inte om jag själv vill det helt ärligt. Det blir en rätt sorglig historia till inlägg då. De två fallen jag berättar om är dock inga undantag utan en verklighet för mig som är ung, kvinna, kanske icke-svensk till börden också (vill helst inte tro att det sistnämnda spelar någon roll men jag vet inte längre helt ärligt) och engagerad i cykelsporten. Det som gör mig förbryllad är dock att jag till skillnad från en del medsystrar som ängsligt ser till att aldrig någonsin ha ett enda fel om någonting (just för att slippa bli lillagummade/mansplainade) är först med att erkänna när jag inte vet något eller fråga om råd och om kunskap. När jag speakar, är lagledare eller står funkis säger jag inte ett ord om mig själv annat än kanske presentera mig för artighetens skull. Och likt förbannat så anklagas jag jämt för att tro att jag kan något!

Och så står man där mitt i ett dilemma

hårt kramandes micen som man helst hade kört upp i röven på förövaren men som man leende lyfter och säger något glatt i istället

För det jag gör i början av inlägget – ”hänger ut” våra kära respekterade grånade män – är inte det bästa sättet att locka nya till att engagera sig, eller hur? Vem fan vill bli funktionär eller jobba inom sporten om bemötandet blir en grå betongvägg av äldre egon som inte står ut med att inte vara de som hörs och syns mest (även om vi som engagerar oss inte gör det för att synas heller)?

och de vet det. De vet att de kan fortsätta bete sig hur som helst, för de möter aldrig något motstånd.

Fram tills idag.

För saken är den att det är precis det vi behöver göra för att fler ska engagera sig. Vi måste skapa en inkluderande kultur med nolltolerans mot mobbing och trakasserierna inom sporten. Ingen gillar en bråkstake. Och tro mig, den typen grånade män med gubbsjuka egon à la fallen ovan kommer att göra allt i sin makt för att i sitt snack framställa en som en sådan bråkstake – en trist gnällf*tta som äter löskokta män till middag. Så att man till slut faktiskt börjar undra om det inte stämmer. Man kanske är trist och gnällig, som inte finner sig i att beundra them old boys?

Som vägrar acceptera att det stilmässigt ytterst tveksamma, sexistiska och dopingdränkta 80- och 90-talet kanske trots allt inte är ”den gamla goda tiden” annat än för de som var på topp just då?

Folks – jag säger då, framtiden är ändå ljus. Den största anledningen till att jag i bloggen så sällan är neggo är ändå att det finns otroligt gott om goda krafter inom cykel. Både äldre, yngre, manliga och kvinnliga (även om de sistnämnda är i minoritet så länge). I mitt engagemang möter jag en grånad idiot på trettio fantastiska och på riktigt respektabla cykelmän och -kvinnor. Jag ser klubbar som kokar av aktivitet, och jag är glad att det finns många grymma krafter även inom min lokala cykelklubb. Jag ser förebilderna födas, utvecklas och i bästa fall kvarstå.

Det är trösterikt och det gör att jag ändå fortsätter engagera mig i min favvosport, fortsätter le och fortsätter höja dem som behöver höjas och göra reklam för det näst bästa sättet att uppleva cykel (sättet nummer två är förstås från sadeln) – på nära håll som delaktig.

Den bästa tiden är nämligen precis just nu, bara vi tillsammans fångar in den och vänder den negativa trenden. För kärleken till cykel. Puss.

Cykel Punk

Partiet tackar dig för din insats!

Om jag mot förmodan skulle bli politiker och så småningom president (enda rimliga politikermålet, mvh tävlingsåkare) och Styrstam (alltså partiledare) för Det Stora Cyklistpartiet så skulle jag lätt lagstifta om följande:

– företagsbsubvad cykelvård för alla som cykelpendlar till/från jobbet minst 3/5 arbetsdagar

– poängavdrag för mönstrade färgglada sockor på landsvägsrace

– straff i form av tvångspodieflickande under minst fem cykeltävlingar per år i upp till tre år för alla f d dopingsstraffade cyklister

– cykelundervisning i grundskolans program – ”lilla cykelkörkortet” så man lär sig ta hänsyn till andra trafikanter, ge fan i facebook på stans cykelbanor etc

– samma behandling som för de skyldiga till medverkan till/grov misshandel, dråp och mord för de som avsiktligt (prejar av vägen, byter körfält och skrämmer mm) utsätter cyklister för fara ute i trafiken

– ännu fler, riktigt många luftpumpar utplacerade överallt i städer

– krav på bred, separerad infrastruktur för gångare, cyklister och bilister vid varje nybyggnad/ombyggnad av utemiljön

– obligatorisk miljömärkning av alla nya cyklar som får säljas. Inte kan vi glida runt och anse oss så jäkla miljövänliga när produktionen och transporterna av (de flesta av) våra n+1 och prylarna lämnar ett rejält avtryck på miljön. Som materialsportare har vi ett större ansvar än barfotalöpare liksom.

– att ersätta det nuvarande, undermåliga metriska systemet med det nya canyonska. Kalibreringen sker varje år mot de senaste aeroad-ramarna.

– gratis cyklistpaket (1 wienerbröd, 1 dubbelespresso, 1 belgisk stark, 1 våffla, 1 nutellamacka, 1 pestopizza, 1 påse före-race-godis) till alla som röstar fram oss. OBS Max ett paket per hjälmskalle!

Puss,

er framtida Styrstam Katja

 

Punk

Cykelkatterna ser inte rött
utan anledning

(känner ni igen lille Stjärt btw?
Var och hälsa på hos Frida idag)

Egentligen hatar jag att ens behöva skriva ett inlägg som detta. Jag vill inte skita ner den här platsen. Men det är tyvärr dags att lyfta ett ämne som förekommer ofta men som få pratar om för

Läsarskaran (i kör): DET ÄR JU SÅ JÄVLA TREVLIGT BLOGGKOLLEGORNA EMELLAN

och vem vill förstöra stämningen liksom?

Tillåt mig göra det och tro mig, min stubin är lång.

Det här inlägget handlar om plagiering. Eller på krass svenska stöld. Göteborgs universitet definierar plagiering som följande: Plagiering innebär att man använder någon annans verk utan att ange vem som är upphovsman eller varifrån man har hämtat informationen.

Läsarskaran (förvånat): MEN VARFÖR DRA UPP DET FÖRST NU?

Ja vänta, stjäls det bloggarna emellan?

Vi är ju så himla duktiga på att länka till varann. Och vi inspireras ju av varann!

Tyvärr. Det som hänt under de fem åren jag bloggat är varken länkning eller inspiration. Det finns * som utan att skämmas roffat sig åt från mitt (visserligen icke officiellt-skyddade, men ska det ens behövas i en pytteliten nisch som cykelbloggarna i Sverige utgör?) varumärke. Som stulit min slogan och med en pytteändring angett den som sin egen. Som stulit mina inläggsidéer, helt öppet och utan att länka till innan. Stulit mina instagramidéer, till och med mina uttryck, inläggstitlar etc.

Läsarskaran (viskar till varann tillräckligt högt för att jag ska höra): ÄR HON PARANOID?

Nej, jag är inte paranoid. Under mina år som universitetsstuderande, ingenjör, lärare, föreläsare på flera universitet, frilansare, fotograf och ingenjör har jag lärt mig skillnaden på inspiration och plagiat.

Tro mig – jag ballar inte ur i onödan.

Läsarskaran (rullar ögonen): MEN VARFÖR DRA UPP DET FÖRST NU?

Jo. Så länge någon gullig bloggare med en knapp läsarskara snor en idé eller två så blir jag mest smickrad, om än lätt irriterad. Men när personer som driver rakt igenom kommersiella bloggar tjänar pengs på något de helt eller delvis stulit från andra så grinds det i mina gears.

Det urlakar själva idén med inspirationen. 

Det är just det som hållit på och hänt här ett tag.

Dagligen roar jag Sverige och en hel del utomlands genom att lägga min energi, mitt konstnärskap och min tid på att belysa mitt ämne på mitt sätt. Min blogg är mitt kära barn – och det gläder mig att kunna vara opartisk, fri och utvecklas tillsammans med mina läsare och med mina bloggkollegor.

Min blogg är gratis för läsarna – men det gör den inte till ett obegränsat soppkök för den med lust att koka egna grönsaker utan att först be om receptet.

Läsarskaran (vill se lite blod): HÄNG UT! HÄNG UT!

Knappast.

Men 2017 kommer att bli ett år då jag på allvar börjar skydda min blogg. Det innebär att du som stjäl min konst för att sälja det som ditt eget kommer att ställas till svars på ett eller annat sätt. Jag är seriös.

Jag uppmanar er andra som bloggar, fotar, ritar mm att göra samma sak.

Punga ut för att skydda ert varumärke hos PRV. Registrera era namn. Ifrågasätt när någon ”plötsligt” efterapar er och så ett sött ”samarbete” på det. Känns det som att personen har stulit istället för att ha inspirerats alternativt länkat till ert verk – skriv till personen. Vägrar den erkänna – anmäl till Konsumentverket eller Bildombudsmannen (ja, de granskar även textstölderna). I värsta fall – polisanmäl. Det är tråkigt att behöva göra det – men vad göra när det är tjuvarna som sätter klimatagendan? 

Vi må vara en liten nisch – men våra verk är inte mindre viktiga för det. Vi gör mycket gott. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi utger oss för att vara det eller är omedvetna om det så är vi förebilder.

Man ser upp till förebilder. Man man stjäl inte från dem. Låt oss skydda den sportsliga stämningen oss bloggarna emellan. Puss och det går inte att kommentera på detta inlägg.

Kärlek Power to the readers Punk

Comments closed

o

Kropp ett: Som kaka – kvällsgott utan pretentioner! Fast utan fläsk för mig tack. 

#kroppkakepositiv

009

Kropp två: Våra kära himlakroppar. Till och med vargarna och tröjtillverkarna har insett vilka kroppar som är roligast.

#vargtröjepositiv

442063

Kropp tre: En viss grymming Göran som även är en död kropp tyvärr, men dog antagligen lycklig får man hoppas :'(

#GöranKroppPositiv

1-v8o1chlu-_i1lh2sjj0r6q

Här ihop med Bob Dylan

Kropp fyra: Den som är så komplex och ljuvlig och sitter på gitarren

#BobDylanMansPositiv

slott6

Slotssoffan med obetydligt kroppsslitage

Kropp fem: Ett socken i Skåne – känt för sitt Rosendals slott som är känt för sina slottssaker man kan betala för att titta på!

#SlottsPositiv

botanico

Kropp sex: Ett mått på ett vins fyllighet och upplevelsen av frukt. Mina favvoboxisar just nu är Botànico (hur snygg är inte boxen?), Adobe och Ecologica.

#rötjutpositiv4ever

Puss!

Punk

DSCF1428

Varför finns det tio (med svenska mått) feta europriser till elitherrarna men bara ett materialpris (eller ett antal klart billigare materialpriser, framgår inte?) till elitdamerna i Tre Berg-tävlingen?

Varför får ”motionären” (dvs. herrmotionären) en Bianchi-cykel medan ”den snabbaste tjejen” (vilket jag antar är den snabbaste kvinnliga motionären) enbart 300 euro? Vad jag kan åminnas räcker inte 300 euro till ett cykelinköp.

Varför är herrelitens Swe Cup-avslutning förlagd på en lördag och är ett fullskaligt linjelopp –

med (med svenska mått) höga priser

medan damernas är förlagd till en fredag kväll (vilket innebär att de flesta måste ta ledigt/åka tidigare från jobbet med allt mentalt och ekonomiskt bök det innebär) och utgörs av ett GP (OBS inget ont om GP men ni fattar – varför inte samma)?

med jämfört med de för herrarna betydligt lägre priser? (damettan får 200 euro medan herrettan får 2000 euro)?

Hur är det möjligt?

När Emma Johansson precis tagit ännu en OS-silvermedalj i landsvägscykling?

När damklungorna blir större och större, och damlagen blir fler och fler även bland amatörerna? (tro mig, för jag är ute och tävlar)

När Jenny Rissveds – ihop med Ida Jansson – är färska MTB-världsmästare inom sin respektive klass?

När vi i Sverige står värd för den högsta klassens UCI-proffs världscuptävling – i Vårgårda nu på söndag?

Vad är det för bild av Sverige vill vi visa upp för de cyklisterna som kommer hit –

– en bild av ett land där våra mest lovande cyklister får ta ledigt från jobbet och från plugget och där de mest lovande cyklisternas morot blir ungefär så stor att de har råd att… ta ledigt från jobbet den dagen?

Jag förstår ingenting, för det finns inga rimliga förklaringar andra än de mycket föråldrade och ur den onda cirkeln uppstådda.

(för källor, PM mm – bara att
börja rota i indTA, SCF:s tävlingssystem
och läsa de upprörda rösterna
i så gott som samtliga cykelklubbarnas
tävlingsgrupper på FB m fl medier)

Cykel Punk