Kategori: Punk

Enda (hårt instagrammade som sig borde 2012) kortet jag tog under den cykelturen – 

vid grillen i Köping… 

Morgon! Regnmorgon, ruskmorgon. Jag bloggar från sängen i ett svagt försök att vila kroppen efter gårdagens gångmil (råkade på riktigt gå vilse i ett för mig nytt område i Västerås och mobilbatteriet hade dött så jag kunde inte gpsa ut mig) och en sömnfattig natt med idel värk i de rastlösa benen. Men snart kommer bästa Frida hit och då kommer allt kroppsligt elände vara glömt och förlåtet vet jag med mig.

Idag är det ju en sådan där #throwbackthursday och då tänkte jag dra den om Thåström!

(för ni vet väl att Thåström har släppt en ny skiva och turnerar just nu runt om i landet? Vad jag tycker om skivan törs jag inte riktigt raljera om än så länge men det första intrycket är nog ”småtråkig pratig i likhet med förra”. Kommer dock förstås att ge den fler chanser – vem vet, kanske passar den just en mulen höstdag som denna?)

Ett av mina starkaste Thåström-minnen är dock inte riktigt musikalisk. Inte i början i alla fall… Häng med:

I mars 2012 var jag mycket, mycket nybörjare till cyklist. Jag hade nyligen blivit med min första racer (en vit Specialized Dolce Sport med zoraväxlar), jag hade precis insett detta med att man sitter fast i pedalerna och jag hade gjort mina första SPD-vurpor till bostadsområdets skadeglädje. Jag hade också precis startat Cykelkatten – för att dokumentera mitt nyvunna sportcyklingintresse! – och i och med att jag hade konstant ont i den smått skadade (överansträngning, skidor) och smått ovana ländryggen så handlade de flesta turerna om att hålla ut så länge det gick innan ryggen satte stopp och de flesta inläggen om mina olika besök till länets sjukgymnaster. Det var ändå en festlig nybörjartid! Peter, åh Peter – gick det någon dag utan cykling, punk och fest? Hur hållbart hade det varit i längden? Förmodligen inte alls, men det fick vi aldrig leva och se.

På lördag den 24 mars hade Thåström sin spelning på Conventum i Örebro, cirka tio mil cykelväg från Västerås. Tio mil var mycket för mig på de än tiden. Speciellt om det skulle gå fort. Och fort skulle det gå, eftersom vi hade bestämt oss för att cykla till Örebro och konserten. Planen var bombsäker: vi skulle cykla till Köping. I Köping skulle vi ta tåget till Örebro. I Örebro skulle vi cykla till hotellet där våra vänner väntade på oss. Ombyte, förkrök – samlat tåg till arenan och Thåström.

Planen visade sig vara bomb- men inte SJ-säker. Vi hade mycket riktigt cyklat ner till Köping och börjat bärsa och lyssna på musik från mobilen för att liksom fira kvällen redan där… men när det folktomma lördagståget kom och vi började lasta in oss och våra racers så kom en hårpomagerad tågvärd och bad oss att stiga av. Men vad i..? Fick man inte ta med sig cyklarna ombord? De små tunna ömtåliga maskinerna, mindre än de flestas jätteresväskor?

Tågvärden var stenhård och inte ens bönerna om att cykeltransportgrönisarna vi skulle få en! endaste! chans rubbade den glanshåriga tågvärdens uppfattning.

Utkörda, smålulliga och inte så lite stressade fann vi oss kvar på Köpings station. Det började bli tight om tid. Kanske bara två timmar kvar tills den för att vara en gammal punkare punktlige Thåström skulle gå upp på scenen. Vi hade ändå inget val än att fortsätta cykla – cykla till Thåström.

Det gick trögt. Ölen hade retat upp urinblåsorna. Peter var stressad. Min rygg värkte. Ischiassmärtan gick ner i benen. Jag var tvungen att stanna till var femte kilometer för att massera den. Vi började inse att det förmodligen skulle skita sig med spelningen. Fan fan fan.

Någonstans i en lång utdragen backe så hördes glada brummande ljud. Jag som låg efter Peter (som trots att han tog hand om sitt cykelklena sällskap ändå låg bra före, klassiker för alla ojämna par) vände mig om och såg ett mindre tåg av raggare som fraktade fräna amerikanare på släp bakom små pickupbilar.

Plötsligt stannade en av bilarna till. Rätt som det var stannade hela tåget. Utan att vi hade vinkat till dem så erbjöd sig det rara gänget att skjutsa oss stackars cykelidioter dit vi nu skulle. Flickan var ju helt slut, det såg man ju!

Uppraggade och mycket tacksamma fann vi oss i att åka med, med cyklarna tryggt inlastade i pickupbilarna och med varsin gudomligt ljummen raggarpilsner skänkt av våra chaufförer. Hela vägen in till Örebro fick vi skjuts, så gott som ända till hotellet.

Snabbt ombyte. Varmt, skönt, så trött hade jag nog inte varit på länge. Lite mat, lite dricka… lite hotellrumshäng.

Thåström hade hunnit sjunga de flesta låtarna när vi till slut anlände till Conventum. Men vad gjorde det? Vi hann sjunga med i minst tre låtar, och sedan gick vi ut i foajén och där spelade Asta Kask och då vart det dans och röj och sedan minns jag inte så mycket mer av den kvällen.

Dagen efter tog jag tåget hem (Peter cyklade hem men jag var för trött). Så fick jag cykla hem cykeln senare.

Vilken pärs! Och vad har vi lärt oss av detta?

Troligtvis ingenting, jag är lika mycket tidsoptimist idag som då, även om jag kan cykla långt och rätt fort och ryggen är det så gott som pli på (peppar peppar).

Eller jo. SJ – de kan man fortfarande inte räkna med cykelmässigt. Det kan man däremot göra med människorna. Det är i alla fall alltid värt att testa, eller hur?

Skål och låt musiken aldrig sluta spela och hjulen snurra.

Puss!

P.S. Senare den våren var jag till Stockholm. På Centralen hade SJ smackat upp stora affischer med snacket om tågens miljönytta och samåkningens glädje. Och gissa vems fysionomi som präktigt glänste på det förstorade fotot på ena affischen.

Den hårfagre tågvärdens, så klart. 

Kärlek Punk

Originalaffischen är stulen från
en oskyldig brittisk cykelfestival.

Ingen cykelnörd har väl missat häromdagens pikanta cykelnyhet: det belgiska pro continental-stallet Sport Vlaanderen-Baloise har nu förbjudit sina cyklister att ha skägg annat än under vårklassikerna då cyklisterna kan vara lite för trötta för att orka raka sig. Lite stubb är okej. Får man däremot för sig att odla helskägg så får man kicken ur laget. Anledningen är simpel – lagets directeur sportif Walter Planckaert vill försvara det han kallar för the elegance of cycling, vilket han menar på är speciellt viktigt då laget är ett fostringslag för Belgiens mest lovande manliga cyklister med världstoppen i sikte. Vi är cyklister och inga motocrossförare eller rugbyspelare, påpekar Planckaert.

När jag läste nyheten kunde jag inte annat än le för mig själv och fundera hur ett liknande förbud hade tagits emot här hemma, där Fronten mot Stilpolisen (FsP) är Cykelsveriges kanske största missnöjesparti med ett uttalat mål – att krossa Stilpolisernas Snobbiga Stilregler.

Nu har vi tyvärr idag inga herrlag som Sport Vlaanderen-Baloise att exemplifiera med (även om hoppet finns bland de duktiga ungdomarna) men tänk om typ, Tre Bergs (RIP) dirre skulle gå ut med ett totalförbud av mönstrade strumpor. Det officiella utlåtandet skulle vara:

Vi är cyklister och inga bandylirare eller moppeförare. Mönstrade strumpor är ofotogeniskt. Enda gången det är okej är under julledigheten för då är cyklisterna för mätta på julbord för att orka byta sockor. Bryter man mot förbudet så finns det VSK Bandy att söka sig till.

Jäklars vad det skulle brusas upp i kommentarsfälten! Tro inget annat. Myten om Stilpoliserna är en seglivad en.

Det ironiska är att de där Stilpoliserna är rätt få – även inom landsvägscyklingen (mtb, CX och fricykling/touring är egna genre med lite andra stilbruk). De flesta som faktiskt intresserar sig för stil skiter oftast fullständigt i vad de icke-stillösa har på sig och kan på sin höjd pika sina närmaste polare om dessa får för sig att cykla med typ, nedhasade armvärmare. En och en annan kommentator kan gärna dra det om den klassiska socklängden och visst vill även de grönaste tävlingsåkarna att ha nummerlappen snyggt sittandes på bakfickorna istället för på ryggen. De flesta som gillar stil gör just det – gillar stil för sin egen skull.

Kanske för att man känner sig snabbare när tröjan sitter tight, och när sockorna glänser. För att det är roligt att matcha, och för att det tilltalar ens ordningssinne när det ser stramt och enhetligt ut. För att man gillar historia och gillar att återskapa den i sin stil. För att man trivs som en i gänget (inget fel med det!). Eller för att man helt enkelt mår bra av det.

Men inte är de som agerar Poliser.

Det gör däremot Fronten mot Stilpolisen. Trots att FmS saknar ett uttalat partistyrelse (även om det har sina megafoner bland vissa träningsbloggare som gärna trycker åt Stilpoliserna så fort tillfället ges) så har partiet många språkrör. De som ba älskar att sätta dit de där hemska, stela, snobbiga Stilpoliserna så fort någon liten person piper fram en fråga eller ett påstående som har med cykelstilen att göra. De flesta av de opererar inte otippat på nätet (ingen cykelgrupp nämnd ingen sårad).

Ve och fasa den som råkar fråga om benvärmarna sitter lite för tight på låren. Direkt är Fronten där med ett triumferande leende och den förinställda kommentaren

Vem bryr sig om utseendet? Det handlar väl om att cykla! 

så att den stackars personen som redan har blåmärken av att benvärmarna skär i låren känner sig lite extra ytlig och hemsk på köpet.

Exemplet må vara oskyldigt men det är så Fronten opererar, på nätet och vid borden under cykelfikastunder. Trots att jag sällan går in i sådana diskussioner (förutom när jag märker att någon blir ledsen och vill försvara denna) så blir jag ändå lika fundersam varje gång.

Om nu Frontens medlemmar nu inte tycker att det är viktigt med the elegance of cycling – varför lägger de energi på att ivrigt skriva och påpeka hur lite viktigt det är? Om de nu tycker att cykla handlar om att ”ha kul oavsett hur man ser ut” – varför exkluderar de då de som råkar bry sig om hur de själva ser ut? Vad är det som retar Frontens medlemmar?

Och till sist och syvende så heter det inte

Vem bryr sig om utseendet?

det heter

Jag bryr mig inte om utseendet

om man nu överhuvudtaget bryr sig. Något att fundera på i alla fall, eller hur?

Puss från en som gillar cykelelegans och skägg – så pass mycket att min cyklistkille har ett totalrakningsförbud. Tur han slipper tävla för Sport Vlaanderen-Baloise ♥

Punk

God morgon. Efter ännu en sömnlös nattvandrarnatt med lika delar ofrivillig motion som frustration (och ett par hjälpsamma vänta och se hur det blir när du får barn-nätkomments på det) så började min morgon på en neggo not. För att inte offerkofta ner mig totalt så gjorde jag kaffet extra starkt, klädde de eländiga benen i ett par extra snygga gravidstrumpbyxor och mig själv i min rödaste klänning. Jag kan inte påstå att jag blev piggare men humöret svängde i alla fall från ofruktbar uppgivenhet till frisk ilska. Att plinga lite extra ljudligt och glo lite extra ilsket på de så kallade ”medtrafikanterna” i sina plåtkarosser och utan fungerande blinkers (sure) gjorde susen för stämningen. Idag ser jag banne mig rött. Bjuder därför på en riktigt störig lista, kryddad med både purpur cyklistilska och en nypa salt. Så voilà – den arga stadscyklistens röda lista:

Most punchable face: Han den där ynglingen i lyxbilen eller hon den där i ”familjesuvven” (sorry men stereotyperna stämmer för det mesta ute på stans vägar) som inte rör en fena när hen svänger rakt ut framför en utan att ens försökt blinka, stanna till eller få till någon ögonkontakt. Fett läskigt, fett punchable. Men man hinner ju tyvärr inte. Istället står man där med hjärtat i gropen och försöker memorera regnumret fast man kommer att glömma efter några hundra meter.

Får humöret att svänga från glatt till argt: Alla oskyddade trafikanter-fientliga trafiklösningar som man måste passera dagligen. Och när man ändå passerar dem så tänker man – hur kommer det sig att vi som bor i ett av världens rikaste länder inte har råd med att bygga våra städer någorlunda säkra? Hur kan alla skattemiljoner som med jämna mellanrum satsas på ökad cyklism inte användas till konkreta infrastrukturella åtgärder? Varför är inte säkerheten för våra oskyddade trafikanter inte vara ett lagstadgat måste i alla kommunens planer och åtgärdsprogram? Och så fortsätter det att mala i hjärnan.

Jag gör mitt bästa. Både i mitt dagliga arbete som infrastrukturingenjör (även om jag inte jobbar direkt med cyklismen), som bloggare, som offentlig debattör. Men fanken, handlingskraften måste ju komma från fler än oss som är ute och faktiskt cyklar.

Senaste publika utbrottet i trafiken: Jag tror inte på att balla ur i trafiken, oavsett vilket fordon jag framför. Det leder bara till ännu mer elände. Se bara på alla bilisternas utbrott – usch vilka hemska olyckor dessa leder till.

Men få saker retar mig så mycket som en radda ynglingar som går i bredd på den (oftast oseparerade) GC-banan så att ingen, varken cyklister eller fotgängare, kan passera smidigt och säkert. Så helvetiskt oförskämt. Nu är jag gravid och inte så himla smidig av mig så jag får tyvärr hoppa av cykeln och förnedras genom att ropa URSÄKTAAA och vänta på att gänget skingrar sig. Men helst skulle jag vilja cykla rakt in i gänget. Inte så att någon skadas direkt men så att de typ, får hoppa åt sidan och skämmas och så.

Mest ilskeframkallande trafikljud: Bilisterna som helt oprovocerat (eller det blir ju provocerat, eftersom vi cyklister uppenbarligen provocerar dem) tutar på oss som cyklar, och gärna så plötsligt som möjligt. Fy skäms på er, era dräpare.

Stadscyklisttypen som får mig att se rött: Styrsurfarna är ju en trist grupp om man nu ska dra ihop folks över en kam. Här försöker man ligga på rätt sida, ta hänsyn etc. men så kommer någon flummare och facebookchattar samtidigt som hen vinklar runt och skiter fullständigt i att ens försöka bry sig om sina medtrafikanter.

Men hetsmotionärn är väl inte heller någon partypersonlighet. Inte mitt i stan i alla fall. Försöker se värsta raceig ut och skiter i att stanna mot rött eller väja för gamlingar, som vore det raceigt och coolt. Alltså grabben. Tagga ner på att välta omkull mammor och valpar mitt i city så räcker benwatten till när det väl är dags att prestera på riktigt. Vilket kan göras ungefär precis var som helst förutom just mitt i stan där man kanske ska försöka visa lite… hänsyn och fartanpassning?

Cykeldebattören som gör att jag snedtänder: De är ju ett gäng tyvärr. Men säg han som drar ihop cyklisterna till en homogen grupp? Han som använder begreppet ”väg” som något slags exklusiv zon för bilisterna only? Eller hon som prompt ska påtala att det minsann handlar om att ta hänsyn och vara snälla mot varann så löser sig allting i en tråd om någon bevisligen farlig trafiklösning där det går åt en cyklist i månaden cirka. Hörru din självutnämnda Moder Teresa, vad sägs om att vara lite konstruktiv istället för pekpinnig?

Dummaste trafikidén: Den om att dra ihop alla som inte kör bil i en enda stor salig röra, bestämma sig för att vi inte kräver något utrymme och utforma vägarna därefter. Applåder!

Originallistan från Clara

Hehe erkänn, det blev en riktig ilsken lista. Jag hoppas att ingen blev alltför kränkt… och blev någon det så beklagar jag det, fast ändå inte. För tänk om vi levde i ett samhälle med både trygga trafiklagar och sjyssta trafikantattityder? En trafikvärld utan ilska, utan oro, utan osäkerheten. En utopi, eller?

Jag hoppas att ni får en glad onsdag med så få ilskeframkallande trafikstunder som möjligt 👄 Och vill ni skriva av er – varsågoda, kommentarsfältet är ert!

Cykel Infra Punk

Uppdatering Fall ett. Trots att han är noga med att påpeka att han inte orkar engagera sig fullt ut finner han tid att varje gång jag står speaker eller någon liknande funktion undra hur det kommer sig att en som jag står speaker, att jag kan inte veta hur det är eftersom arbetet kräver kunskap om sporten, att han håller ett öga på mig eftersom jag inte kan veta hur man gör m fl osanna otrevligheter som går ut på en enda grej – att sätta mig på plats så att jag inte tror att jag är något.

Uppdatering Fall två. Jag och kommissarien möts antingen i rollerna arrangör/speaker och kommissarie eller tävlingscyklist och kommissarie. När jag är arrangör/speaker är den vanligaste frasen jag hör (exakt citat) men fattar du ingenting, hur jävla svårt kan det vara? trots att jag noggrant och vänligt förklarar skillnaden mellan de olika rollernas arbete och vad jag ska ha koll på och inte ha koll på för att inte missa det jag ska ha koll på. När jag står på startlinjen får jag istället höra att jag (exakt citat) nog är bättre som speaker än som cyklist, eller hur? av samma man. Minuten innan jag ska prestera.

Vill ni att jag fortsätter med fler fall? Jag vet inte om jag själv vill det helt ärligt. Det blir en rätt sorglig historia till inlägg då. De två fallen jag berättar om är dock inga undantag utan en verklighet för mig som är ung, kvinna, kanske icke-svensk till börden också (vill helst inte tro att det sistnämnda spelar någon roll men jag vet inte längre helt ärligt) och engagerad i cykelsporten. Det som gör mig förbryllad är dock att jag till skillnad från en del medsystrar som ängsligt ser till att aldrig någonsin ha ett enda fel om någonting (just för att slippa bli lillagummade/mansplainade) är först med att erkänna när jag inte vet något eller fråga om råd och om kunskap. När jag speakar, är lagledare eller står funkis säger jag inte ett ord om mig själv annat än kanske presentera mig för artighetens skull. Och likt förbannat så anklagas jag jämt för att tro att jag kan något!

Och så står man där mitt i ett dilemma

hårt kramandes micen som man helst hade kört upp i röven på förövaren men som man leende lyfter och säger något glatt i istället

För det jag gör i början av inlägget – ”hänger ut” våra kära respekterade grånade män – är inte det bästa sättet att locka nya till att engagera sig, eller hur? Vem fan vill bli funktionär eller jobba inom sporten om bemötandet blir en grå betongvägg av äldre egon som inte står ut med att inte vara de som hörs och syns mest (även om vi som engagerar oss inte gör det för att synas heller)?

och de vet det. De vet att de kan fortsätta bete sig hur som helst, för de möter aldrig något motstånd.

Fram tills idag.

För saken är den att det är precis det vi behöver göra för att fler ska engagera sig. Vi måste skapa en inkluderande kultur med nolltolerans mot mobbing och trakasserierna inom sporten. Ingen gillar en bråkstake. Och tro mig, den typen grånade män med gubbsjuka egon à la fallen ovan kommer att göra allt i sin makt för att i sitt snack framställa en som en sådan bråkstake – en trist gnällf*tta som äter löskokta män till middag. Så att man till slut faktiskt börjar undra om det inte stämmer. Man kanske är trist och gnällig, som inte finner sig i att beundra them old boys?

Som vägrar acceptera att det stilmässigt ytterst tveksamma, sexistiska och dopingdränkta 80- och 90-talet kanske trots allt inte är ”den gamla goda tiden” annat än för de som var på topp just då?

Folks – jag säger då, framtiden är ändå ljus. Den största anledningen till att jag i bloggen så sällan är neggo är ändå att det finns otroligt gott om goda krafter inom cykel. Både äldre, yngre, manliga och kvinnliga (även om de sistnämnda är i minoritet så länge). I mitt engagemang möter jag en grånad idiot på trettio fantastiska och på riktigt respektabla cykelmän och -kvinnor. Jag ser klubbar som kokar av aktivitet, och jag är glad att det finns många grymma krafter även inom min lokala cykelklubb. Jag ser förebilderna födas, utvecklas och i bästa fall kvarstå.

Det är trösterikt och det gör att jag ändå fortsätter engagera mig i min favvosport, fortsätter le och fortsätter höja dem som behöver höjas och göra reklam för det näst bästa sättet att uppleva cykel (sättet nummer två är förstås från sadeln) – på nära håll som delaktig.

Den bästa tiden är nämligen precis just nu, bara vi tillsammans fångar in den och vänder den negativa trenden. För kärleken till cykel. Puss.

Cykel Punk

Partiet tackar dig för din insats!

Om jag mot förmodan skulle bli politiker och så småningom president (enda rimliga politikermålet, mvh tävlingsåkare) och Styrstam (alltså partiledare) för Det Stora Cyklistpartiet så skulle jag lätt lagstifta om följande:

– företagsbsubvad cykelvård för alla som cykelpendlar till/från jobbet minst 3/5 arbetsdagar

– poängavdrag för mönstrade färgglada sockor på landsvägsrace

– straff i form av tvångspodieflickande under minst fem cykeltävlingar per år i upp till tre år för alla f d dopingsstraffade cyklister

– cykelundervisning i grundskolans program – ”lilla cykelkörkortet” så man lär sig ta hänsyn till andra trafikanter, ge fan i facebook på stans cykelbanor etc

– samma behandling som för de skyldiga till medverkan till/grov misshandel, dråp och mord för de som avsiktligt (prejar av vägen, byter körfält och skrämmer mm) utsätter cyklister för fara ute i trafiken

– ännu fler, riktigt många luftpumpar utplacerade överallt i städer

– krav på bred, separerad infrastruktur för gångare, cyklister och bilister vid varje nybyggnad/ombyggnad av utemiljön

– obligatorisk miljömärkning av alla nya cyklar som får säljas. Inte kan vi glida runt och anse oss så jäkla miljövänliga när produktionen och transporterna av (de flesta av) våra n+1 och prylarna lämnar ett rejält avtryck på miljön. Som materialsportare har vi ett större ansvar än barfotalöpare liksom.

– att ersätta det nuvarande, undermåliga metriska systemet med det nya canyonska. Kalibreringen sker varje år mot de senaste aeroad-ramarna.

– gratis cyklistpaket (1 wienerbröd, 1 dubbelespresso, 1 belgisk stark, 1 våffla, 1 nutellamacka, 1 pestopizza, 1 påse före-race-godis) till alla som röstar fram oss. OBS Max ett paket per hjälmskalle!

Puss,

er framtida Styrstam Katja

 

Punk