Kategori: Power to the readers

Bild från CyclePhotos, sensmoral och redigering: mina egna

Hej. Fick igår en kommentar från tävlingscyklisten Carolin som jag tyckte var viktig att lyfta fram. Så här skrev Carolin:

Nu cyklar jag ju inte cross (än) men jag körde några små lokala landsvägstävlingar och en MTB tävling i år och jag säger det samma även där, bara börja tävla! Så slipper jag vara ensam om att bli utklassad ;)

Dock känner jag att jag hamnat i något av ett dilemma.. Jag kom sist,sist och näst sist på de tre LVG tävlingarna men tydligen blev jag 3a i serien (eftersom de är 3st som delar poäng på 2a platsen) och det ska delas ut priser till de bästa och eftersom jag är just 3a (fast normalt räknat hade jag väl varit typ 5a) så ska jag också få pris. Men det känns liksom på fel. Att bli utklassad till och med av juniorerna och den enda jag en gång lyckades slå utan marginal var en gravid tjej… Ett pris känns inte riktigt rätt ;) vad tycker du att jag ska göra? Tacka och ta emot eller avböja?

Jag säger så här Carolin:

Klart du ska ta emot!

Låt mig förklara varför – förutom det uppenbara att du faktiskt rent och skärt enligt regelverket fått de poängen som räcker till bronsmedaljen.

Cykel är en levande sport. Det jag menar med det att det är många fler faktorer än den enskilda cyklistens muskelstyrka. Det är form, väder och vind. Det är väghinder, banans beskaffenhet. Det är hål i asfalten, det är den lilla fågeln som råkar flyga mitt framför ansiktet på en just när en ska spurta. Det är den starkaste motståndarens ont i magen, det är dåligt diskad matlåda imorse, det är den där låten som inte släpper tvåans skalle och låter henne plötsligt tappa och sluta bakom den tilltänkta sexan.

Allt kan hända i en tävling. Cyklister kan krascha. Cyklister kan få magont. Cyklister kan tappa gnistan och slänga cykeln i diket. Sista gången jag körde en träningstävling sprang en valp ut i banan och skulle gosa med mitt ben! Och förra sommaren råkade en redan klar herrcyklist uppenbara sig på banan just när damernas klubb-GP avgjordes vilket kanske (eller kanske inte? Man kan aldrig veta säkert) ändrade utfallet något eftersom en cyklist fick kraftigt bromsa in strax före spurten. Ja – det finns alltså ett otal anledningar som gör en cykeltävling levande och kan påverka utfallet. Det enda som spelar roll är ordningen i vilken cyklisterna korsar mållinjen.

Det faktum är säkert en av dem som gjort att du fastnat för att tävla i just cykel. Det är ju så himla spännande och precis vad som helst kan hända!

Jag kan förstå din otillräcklighetskänsla men jag tycker inte du behöver ge efter för den. Den enda tacksamheten du ska känna är inför din fantastiska kropp och ditt starka psyke som båda låtit dig fortsätta trots motgångar. Herregud, vi damer är ju för få som tävlar! Det går ju hur många herrar som helst på tävlande damer – inte så konstigt att skillnaderna mellan oss, damerna är mycket större än den stora herrmassan sinsemellan. Alltså kan vi aldrig veta hur många som du skulle kunna klå om startfältet var mycket större.

Eller jo i och för sig vi vet –

du vann över alla dem som inte kom till starten. Du ställde upp, du gjorde allt som stod i din makt och du fick dina poäng.

Så ta emot din fina bronsmedalj och tacka dig själv. Se den som en belöning för ditt mod, din cykelglädje samt en påminnelse om varför det är alltid värt att starta.

Katja happens to race Mina tips Power to the readers

Först och främst – ni anar inte hur rörd jag blir över att så många berörts av mitt inlägg om trafikkärlek! Jag har läst alla era kommentarer, både på bloggen och på Twitter och på Facebook och era mail och spart dem i mitt hjärta <3 Varje röst hörs. Det värsta som kan hända är tystnaden – den leder bara till att det elaka segrar över det goda.

I början hade jag faktiskt skickat in inlägget som artikel till GT men fick tyvärr inget svar ens. Började rota lite och såg att Jimmy Fredriksson, författaren till krönikan som snarare stjälpt än hjälpt, är GT:s fastanställde nyhetskrönikör. Snap tänkte jag, vilken Regina George-move av GT, synd men inte  förvånande om det inte blir vare sig svar eller publikation. Så jag bloggade mina åsikter istället. Hoppas Jimmy har läst inlägget – och era kommentarer – ändå. Ibland kan det vara skönt att inse att man har fel. Jag hade älskat ha fel om GT om de valt att publicera artikeln, fatta självdistans och mediedemokrati?

Och på tal om Göteborg så vill jag verkligen, verkligen crossa i helgen! Eller Göteborg och Göteborg, är i Rödene, Alingsås ju men jag har googlat mig till att det ligger nära Göteborg och nära vatten och nära Vårgårda – kanske tangerat Alingsås under Vårgårda-velofondot, nån som minns?

Men i alla fall. Vaknade med bökande hals imorse, hade känt mig nästan febrig inatt. Halsen är läskig, indikator på att nåt virus är kvar och härjar lite. Var ju sjuk förra veckan och vaknade alltså livrädd att eländet hade kommit tillbaka. Livrädd alltså. Dricker otäckt mintigt te och bälgar i mig sån där echinaceagrejs mellan tekopparna. Får boka av kvällens mtb-onsdag. Skitskurt, älskar mtb-onsdagar och saknar hänga med Grannen :( Men verkligheten är bister. Tävling i helgen innebär ingen ansträngning ikväll. Får typ gå och klippa mig eller gå på bio, sånt som folks gör när de inte cyklar.

Förresten, har ni tips på drägligt+ matställe i Alingsås? Vill äta nåt gott nånstans mysigt på lördag kväll.

Puss och ni är bäst. På riktigt asså jag svär. Puss!

Kärlek Power to the readers

Kattskrälle och eggbeaters, ett gulligt kombo :)

Läsarn:Jag måste fråga dig en sak ang. pedaler till cykeln. Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”? Jag prövade att cykla med såna en dag men jag höll på att cykla omkull direkt så köpte vanliga pedaler istället och satte på min racer-cykel och nu i veckan så skulle jag cykla med ett gäng här i X-stad och det var flera som påpekade och frågade varför jag har vanliga pedaler istället för klickare. Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler? Okej det var vad jag ville fråga. Tack för en bra och inspirerande blogg.

Alltså det är typ sjukt vanligt att man är rädd för klickisar i början av sin “cykelkarriär”. Det där gnisslet med SPD-pedaler måste vara det vanligaste gnisslet för nybörjarcyklister. Och inte är det speciellt konstigt eller larvigt tycker jag. Vi människor är ju så byggda att vi inte riktigt finner oss i ofrihet. Är man fast så vill man loss – sådan är vår natur!

Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”?

Njo, man måste inte men det finns fler fördelar än nackdelar med denna “ofrihet”. Kolla:

Fördel 1: Du får bättre rundtramp! Istället för att osäkert nöja dig med att enbart trampa ner kan du även dra upp trampan. Detta med trampteknik är en hel konst tillika vetenskap som till och med proffsen får träna på.

Fördel 2: Du sitter säkrare på cykeln. Yes, tro’t eller inte. Säg att du råkar cykla på ett hinder och cykeln hoppar upp. Sitter du löst så studsar du i värsta fall av cykeln och slår i diverse mjukdelar eller till och med vurpar. Men sitter du fast så följer du med i cykelns uppåtrörelse. Det är ju genom att man sitter fast som man kan lära sig att hoppa över hinder – till och med plötsliga sådana, som till exempel vurpad klungpolare som brett ut sig på marken framför dig (peppar peppar) – eller nåt dumt fallet träd, om man cyklar i skogen.

Fördel 3: När du väl vurpar – vilket händer förr eller senare – så tar du inte emot dig med benet om benet sitter fast. Då landar du oftast på sidan, skrapar upp dig etc. och kanske bryter nåt nyckelben eller två men risken att du bryter ditt viktigaste vapen – ditt cykelben – är lägre.

Fördel 4: Du slipper halka av trampan när du trycker på, står upp eller råkar trampa lite snett. Palla slå i snippan eller snoppen!

(Fördel 5: Du ser så hemskt mycket mer snabbt ut och cyklar alltså snabbare. Alltså inget att bry sig om, om man inte tror på placeboeffekten)

Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler?

Jag körde faktiskt en specialvariant då jag formligen avskydde sitta fast. Jag började alltså cykla med mtb-äggvispar eftersom jag tyckte de var minst läskiga och lättast att komma i och ur – på racer alltså. Ändock cyklade jag mina första mil utan att klicka i cykelskorna! Och så vurpade jag fett och ofta när jag väl satt fast. Kände mig som en idiot faktiskt, jag som alltid varit säker på min kroppshantering. Samtidigt så vet jag med mig att jag alltid hatat sitta fast i saker. Fixar till exempel inte riktigt halsband, lager-på-lager-vardagskläder, långa kramar, ha för lite benplats i bussen etc. Hur som. Efter ett tag lessnade jag på att ständigt vurpa och känna mig fladdrigare än första gångens vätternmotionär i kantvind. Vi snackar alltså en månads fruktlösa försök att vänja mig vid klickare. Så jag bestämde mig för att jag först ville bli säker på cykeln, manövrering, växelhantering o d innan jag verkligen gav mig hän åt klickare. Så jag klickade ur och skruvade på rediga plattrampor på racern. Och gick med i min cykelklubb. Folks stirrade, inte minst för att jag cyklade relativt snabbt för att vara total nybörjare med platta trampor. Jag sket självklart i vad folks tyckte och det tycker jag du också ska göra. Sedan (ca två månader efter min första racertur) åkte jag och Peter till Frankrike och jag bestämde mig för att klicka i, denna gång i riktiga racerpedaler. Självklart resulterade detta i ett gäng numer klassiska vurpor, bland annat en halvvägs uppför Ventoux – men väl hemma slutade klubbfolksen stirra för att jag äntligen satt fast. Det hade alltså tagit mig typ tre månader att lära mig sitta fast utan att få fullkomlig panik. Och än idag slår jag i snippan ibland när jag inte riktigt får in foten. Men det händer typ alla, även proffs.

Så, alla ni som är rädda för att sitta fast – det är helt normalt. Hellre säkra cyklister än fladdriga osäkra sådana som kör rakt ut framför bilister för att de inte vågar eller hinner klicka ur i tid, eller hur? Alltså – ta din tid. Så småningom kommer du att greja skiten. Och är det läbbigt med racerpedaler – börja med mtb-iga sådana. Bra mycket enklare att klicka in och ur. Och förresten – det är enklare att ta en fot i taget, oftast samma fot. Jag börjar till exempel alltid med höger fot. Dra dig inte för att cykla inne i stan med klickare. Det är enbart genom praktik som man får in autopiloten på såna saker. Alltså – ut och stanna vid varje korsning.

Hoppas det hjälpte lite. Om inte annat så kan jag lova att whisky eller anissprit är grymt om du vill desinficera när du ska ta ut grusbitarna ur knäet. Jag vet, för jag har testat.

Hur var det för er andra? Gick det smidigt som smör eller sket det sig gång på gång tills det funkade? Har ni några bra nybörjartips?

Mina tips Power to the readers

Maria skrev:

Jag tycker att det skulle vara roligt att läsa om psykologi, hur man kan peppa sig själv att träna fastän man har tusen ursäkter att låta bli. Motivation helt enkelt! Hur man tar sig till andra sidan!

Hm, svarar med en liten tankebild så som hon brukar tänka de dagarna benen inte springer till cykeln, gymmet eller löpstigen. Ingen djup psykologi i ett litet inlägg – men väl de vardagliga, beprövade knep som går ut på att övertyga den strejkande hjärnan. Och glöm aldrig att belöna – både före (med kanske lite energi?), under (med kanske ny fin tröja du känner dig snygg i?) och efter (choklad t ex!) passet.

P.S. Du som inte riktigt finner glädje i att träna för träningens skull – byt genre (jepp, det finns liksom tusentals olika grejer att testa på, om än tillfälligt!) och/eller anmäl dig till ett lopp eller en tävling. Våga vilja vinna! Om inte annat så över dig själv. Blir mycket lättare att få upp rumpan ur vagnen då. Lovar!

Puss.

Mina tips Power to the readers Träning