• Cykelcross,  Katja om cykel

    Jag, stålisen och morgonsolen in sweet harmony

    Mycklinge!

    Kors i taket – jag har morgoncyklat! Som i tränat alltså (morgoncyklat som i transportera sig har jag väl gjort sedan urminnes tider). På en vardag. Och tidigt dessutom. På jobbet strax före åtta. Det ni. Det händer inte ofta ni.

    Inte utan min djungel next door

    Kittat upp mig, slängt på mig commuterryggan, min gamla trotjänare Deuter, lika gammal som mitt sportcyklande. Stuckit ut österut. Lite asfalt, en del grus, lite för lite tryck i däcken men men. Skönt och bekvämt är det på gravelstålisen. Tungt förstås också men det är ok. För morgonen är vacker, solen skiner som en sol ska. De grafiska skatorna studsar runt i gruset. Bonnkatten vid Mycklinge är trött efter nattens härj och glor lite slött på mig där den sitter nere i diket. Överallt ser jag smycken, de tunga rönnbärsklasarna. Man borde ta sig ut och plocka lite och koka sig en batch sylt, hinner jag tänka. Rullar in i stan ihop med bilisterna. Har tappat hårsnodden och känner mig läcker med utsläppt hår tills jag kommer på att jag har jympaskorna stickandes upp ur fickorna på deutern och ett svettigt cykelpendlarfejs och det är väl kanske ändå inte så läckert. Men äsch. Jag har morgontränat. Inte våldat mig. Inte gjort något emot min natur. Tvärtom, jag är i harmoni.

     

    Eh just det.

     

    Och hej förresten kollegorna, jag har cyklat. Är därför som folk igen. En QOM har jag också snott åt mig. Omedvetet. Lite kul.

    Ett livsstilskort som får representera “pendling”
    (fast jag inte pendlade utan tränade men ändå)

    Och mer av den varan kommer det att bli. Morgoncyklingen alltså, även om QOM får alltid plats i bakfickan. Två vardagar i veckan är min plan. Jag går ändå upp sketatidigt varje morgon nuförtiden. Före både Ivar och Jonas. Vill inte söla för mycket. Vill hem tidigt till min bäbis. Så mycket jag kan.

    Vill ni hänga på ibland? Kommer att lägga ut vissa pass i VCK:s facebooksida. Ca 6-7.45 och olika fartlekar beroende på rutt och väder är tanken. Håll utkik!

    Puss.

  • Katja om cykel

    Cykeltrender 2019

    Originalbild från Bikerumor

    Hej. Trender är kul och spännande. Man behöver inte följa dem – man behöver inte ens gilla dem! – men det är kul att spana in och diskutera dem för det. Här kommer ett gäng trender som jag gissar (!) kan sätta cykelagendan 2019. Håll i ventilhatten, voilà: 

    ⇒ 2018 är året då det handlas mycket och gärna på nätet som aldrig förr. Ledordet är billigt som på Wish. Så billigt att det ibland inte går att förstå hur någonting kan kosta så lite. 2019 klarar vi oss fint utan sju olika kit och hundra reaprylar. Vi hashtaggar #recycling, återanvänder stolt våra gamla plagg, köper begagnat i första hand och drar gärna iväg ett frågemail om tillverkningsförhållanden innan vi köper nya kläder. Vi hejar på märken som drar sina strå till planeträddarstacken genom att skapa hållbart och av recyclade material och avföljer gärna de influencers som försöker få oss att köpa nytt utan att ifrågasätta konsumtionens påverkan på allas vår arena naturen. Överflöd på bekostnad av miljön och arbetarnas livsvillkor är helt enkelt passé.

    2018 har även den truligaste bakåtsträvarcyklisten fattat grejen med watt. Man kommer helt enkelt inte undan med att enbart ”känna sin kropp” och småkolla på pulsen – om man ägnar sig åt seriös träning, det vill säga. 2019 är wattmätare billigare än någonsin (och billigare lär de bli), det zwiftas mer än pippas i stugorna och begagnatmarknaden för wattmätare är påfylld. Testa! Watt är ett obehagligt sanningsenligt och därför mycket effektivt mått.

    ⇒ 2018 är aero everything och så har det varit ett tag – inte minst eftersom vikten är så låg på det mesta redan, och man har insett att vikten inte är allt – medan aero är lite mer ja, everything. 2019 finns det alla möjligheter att göra det aeroiga ännu mer aeroigt. En av anledningarna stavas de nu i klungan tillåtna skivbromsar. Fatta vad man kan slipa hojen när man slipper ha fälgblafforna i vägen för luftflödet? Överlag kommer 2019 handla om att ännu fler hojar stämplas som aero även om man inte ens bett om det. Sanna är mina ord, snart säljs det aerotrallor på Biltema.

    ⇒ Precis som politikerna gillar cykelfolket att snacka integration, fast det kallas integrering. 2018 är man på gång med att integrera det mesta i det mesta – från diverse vajrar i ramen till elväxelgadgets i styret. Fortsätter det så här 2019 så kommer det inte att gå att rent fysiskt motordopa en cykel – det kommer helt enkelt inte finnas plats för en motor eftersom precis allting inklusive cyklistens kontaktpunkter kommer att vara integrerade i den stackars plastramen (som i och med det dessutom kommer att likna en e-bikeram mer och mer, med alla grejorna i…)

    ⇒ 2018 är extra långa bibs och ärmar fortfarande något ovanliga, förutom hos vissa tillverkare som Castelli, Rapha och en gång underdog Isadore. 2019 kommer det skyllas på aerodynamik och proddas långa brallor och überlånga soxx hos så gott som varje märke som vill vara med och leka innovativt. Om det är snyggt? Njae.

    ⇒ 2018 har randonnée (långdistanscykling) sedan länge slutat vara något för (pardon, men se det som en komplimang oki?) lite eljest män och kvinnor på cyklar utrustade med omatchade vad-som-helst-duger-bara-det-är-praktiskt-prylar. Med gravelbikes intåg på marknaden och den hårda marknadsföringen av randoevents är 2019-års randonnéecyklist snarare en slimmad bikepacker – en sexigt kittad allvädershårding på en slick hoj i lyxförpackning. Bikepacking är det nya svarta. Och det blir mer okay än någonsin att vara eljest med stil 😎

    ⇒ Och på tal om g r a v e l. Räck upp handen den som inte hört tugget om att 25 är bättre sväljande och därför snabbare än 23 2018? Vi snackar mm alltså, däckbredden. På landsvägscyklar. Men nu minsann, nu är det som på mtb-sidan och dess ständiga polemik om hjulstorlekar hit och dit. 2019 kan vi vänta oss ytterligare däckpåtjockningar. Med tanke på att alltfler landsvägslopp får gruspartier så finns det alla möjligheter för tillverkarna att balla ur helt när det kommer till utbudet av – tadaa! aero – fälgar, däck och självklart cyklar som fixar dessa variationer. Inger nytt i de högre prisklasserna men på allas läppar 2019. Extra kul med två extra uppsättningar hjul.

    Och förresten. 2019 är året då Ditcha Slangen-dängan vinner Eurovision. Är man inte slanglös så är man hopplös. Oavsett disciplin, typ. Om man är en trendig en, det vill säga. P.S. Såg att du blev slanglös redan 2017 så framstår du som häftig.

    2018 är året då även de allra mest konflikträdda cykelprofilerna har vågat höja rösterna mot diskrimineringen av kvinnorna inom cykelsporten. Även om det är fortfarande till 90 % redan aktiva kvinnor som tar upp damcykelfrågan så har det börjat röra på sig. Titt som tätt startas det upprop och namninsamlingar mot orättvisa raceförhollanden. Det skrivs inlägg och förs diskussioner. Och det bästa av allt – även (många av) männen har vaknat till och börjat bidra till den konstruktiva diskussionen och förbättringarna. Kommer 2019 bli året då vi damerna får separata tävlingsstarter och får tävla i lika långa tider och distanser som männen? Kommer 2019 bli året då vi går från att behandlas som ”starka tjejer som kör snyggt när vi inte är i vägen för männen” till att behandlas som tävlingscyklister, klass Dam XX? Tveksamt, va. 2019 är vi långt ifrån jämlikheten. Vi har både cykelsportens tröga attityder emot oss. Men trenden är positiv. 2019 blir det ännu svårare att skylla alla jämställdhetsmisslyckanden på att ”det är för få kvinnor som cyklar”.

    ⇒ 2018 finns det fortfarande två cykel- och prylanpassningar – “unisex” (läs: sprunget ur herrnormen) och “dam”. 2019 kommer fler och fler individanpassade lösningar att finnas på marknaden. Och damsortimentet växer och framför allt utvecklas så det knakar. Tummen upp!

    ⇒ Från och med 1 augusti 2018 får vi äntligen dela körbana med motorfolksen utan att behöva stå för bevisbördan. Kommer det att minska (vissa) bilisternas agg mot cyklisterna redan 2019? Det är en naiv tanke att det blir så per automatik. Men lagen börjar äntligen komma ikapp trafikverkligheten. Nu återstår arbetet med attityderna.

    ⇒ 2018 är året då nordic noir har en gång för alla fått fäste bland de stilmedvetna cyklisterna. Trots att vissa tillverkare har försökt att få svenskarna att återigen falla för de bjärt lackade ramarna och sportigt mönstrade tröjorna i neoniga färger så hade skadan redan skett. Svart är helt enkelt ständigt det nya svarta, och hur matchar man annars bäst sin mörka aerohäst om inte klädd i svart? 2019 fortsätter den murriga stilen irritera synlighetsfantasterna. Varför, varför vägrar dessa posörer klä sig i vitt och neongult? (Obs detta verkar inte riktigt gälla MTB, där är det fortfarande rätt befriat från stiltrenderna). Men tro’t eller ej blir är vi synligare än någonsin 2019. Så gott som alla nya kit har reflexpaneler – om än i smarta, nyskapande material som inte skriker hurtbulle. Helreflekterande plagg och prylar blir stekhett, inte minst inom bikepackingvärlden. Så oroa er inte för oss som klär bäst i mörkt. Vi kommer att synas fint ändå.

    ⇒ 2018 har de flesta MIPS – hjälmteknologin för utökat skalskydd. 2019 är MIPS fortfarande starkt men fler och fler teknologier har börjat utvecklas (av till exempel ledande företag som POC men även av de mindre aktörerna). Överlag kommer 2019 bli året då säkerheten blir big business. Och om det är något du inte ska köpa begagnat så är det säkerheten.

    Fler trender: E-bikes för alla, last- och familjecyklar, Vakna SJ Sverige cyklar, ”smarta” cykelglasögon o d prylar, personligt designade (gärna på nätet) cyklar som inte längre är bike couture, fler gravellopp, mer SEO-optimerat innehåll på cykelbloggar och cykel-Instagram (”alla är influencers”), färre kedjor, fler damlag, vegotrenden bland proffsen, fitnesstugg i cykelmedier (blandsportare flyttar in), fler cykelbudfirmor, Vallentunas kommun byter ut ”häst” mot ”cyklist” i sin slogan ”Var tionde invånare är en häst”.

    Typ så. Har jag glömt någon trend eller varit överdriven? Säkert. Ta inlägget på precis så stort allvar som det känns bäst för dig 👻

    Vilken trend tror du mest på? Har du egna trender du tror på? Berätta! Jag är nyfiken.

    Puss.

  • Between the rides,  Katja om cykel,  Livsstil

    Q&A om (o)hälsan, sommaren, skaparglädjen, mina nya cyklar mm

    Hej. Det är dags att tala ut. Okej, tala ut låter lite väl högtravande men jag känner att jag måste få förklara min frånvaro. Folks har ställt frågor. Jag har mest skyllt på orkeslösheten. Räds inte deppigheten i början, det blir bättre ju längre ner man kommer. Voilà:

    Vad hände med Cykelvasan Öppet Spår?

    Måste vi prata om det? Jag blir bara ledsen. Men jo, jag blev magsjuk-ish (tänk er magsjuka kombinerad med förkylning) två dagar före loppet. Först till kvarnade ut min plats gratis i VSÄM-gruppen på FB och fick ett mycket fint tack från killen som tog över den <3

    Var har du egentligen varit den här sommaren?

    Överallt och ingenstans med min familj och mina vänner. Hemma i Västerås med omnejd, uppe i Sälen, i Åre, i det underbart vackra Norge och så i Hedesunda och i Stockholm en sväng.

    Varför har du bloggat så sällan?

    För jag blev ledsen av att cykelblogga när det enda cykliga den här sommaren var alla cykeldrömmar som aldrig gick i uppfyllelse eftersom jag har varit sjuk hela tiden med undantag för fjuttiga två-tre veckor. Trots att min blogg inte handlar om cykling som enkom träning utan som så mycket mer så är det ändå mitt eget cyklande som är den största kreativa kraften bakom det jag producerar i den här kanalen. I somras kom sömnbristen, den gamla utmattningen utmattningen, depressionerna, värmen, hela livströttheten ikapp mig. Cyklingen, mitt andrum, gick upp i rök. De planerade cykelpassen ställdes in. De omsorgsfullt utvalda cykelresorna förblev cykellösa. Jag kände att jag bara blev ledsnare av att peppa för någonting som ändå inte riktigt blev av. Och att skriva en blogg där min (o)hälsa och hela tiden var i fokus gav mig ingenting för tänk – jag skriver fortfarande i första hand för mitt eget högsta nöjes skull efter alla år. Jag tillät mig själv att vila från det kreativa. Sjukskrev mig kan man säga. Systemkameran låg kvar hemma, jag tog knappt några kort med mobilen, och det mesta jag skrev gjorde jag på papperet. Det var skönt. Lika skönt som att bada i de svala norska fjordarna utan att meddela någon alls i hela världen var vi var. Jag fokuserade fullt på att hänge mig åt äventyret Ivars Första Sommar. Jag började sluta fred med den inre föräldern i mig, och jag fick en hälsosam distans till precis allting annat än det som hände i nuet.

    Jag levde ett urkopplat lyxliv, okay?

    Resultatet blev – klassiskt nog! – ett sjujävla kreativitetsflöde.

    …vilket innebär?

    En artikel! Två artiklar! Tecknande. Fett med grymma utkast till bloggen (haha). Och en egen frilansjournalistfirma på G wii!

    Även bloggskrället har fått sig ett lyft det behövt. Som jag nämnt i förra inlägget så är det långt ifrån färdigt (strukturkaoz de luxe) – jag är en liten perfektionist och gillar när det blir bättre än bra och på mitt sätt. Men det värsta som kan hända en blogg (eller vilken digital trycksak som helst egentligen) är när utsidan tar över insidan. Tillrättalagd glans utan innehåll, nej tack.

    Och på tal om innehåll så har jag åter öppnat upp för samarbeten och cykelrelaterade projekt. Var lugna, det är ingenting som kommer att ta över den här bloggen men det känns kul att känna det där suget jag inte känt sedan typ 2015 då jag tackade nej till det där gigantiska tyska cykelmärket eftersom jag inte kände för att bära deras på den tiden lite väl tråksportiga kläder, hehe. Jag kommer fortfarande att prioritera mitt ingenjörskneg (bästa kneget i världen) och mitt behov av arbetsliv-fritid-balans framför frilansandet så det blir då-och-då-punktinslag men faktum är att det är kanske bara när jag skapar som är jag fri på riktigt. Och nu är jag mogen nog att göra det på ett strukturerat och balanserat sätt.

    Och på tal om perfektionism. CYKLISTPODDEN, den med fantastiskt innehåll och sugig ljudkvalité, har den dött?

    Nope. Inte alls. Den kommer att återuppstå och då med ett bra ljud hehe. Tror ni inte att jag plågades av att ljudet sög? Jag som hade lovat mig att aldrig prodda något av dålig kvalité? Så himla ego av er att tycka synd om era öron när det var min stolthet som sårades. Skojar. Jag hade burit på cykelpoddidén så länge att jag kanske hade lite väl bråttom med att klämma ut produkten. Är man lagd åt det planersamma hållet så tycker man kanske att det är idiotiskt, men en annan som inte kan sova om man har en idé som bara m å s t e ut fungerar inte alltid så. Jag var nyförlöst, kanske lite lost i mammarollen (nämn någon på 2010-talet som inte är det i början? Handen på hjärtat?) och med ett sjuhelvetes cykelsug efter allt gravidtråcklande utan cykel. Jag och Anna hade fett med idéer, men fett ont om gemensam tid. De flesta avsnitten spelades alltså in med min Ivar vid tutten – Jonas avlastade så gott han kunde men det var bara vi två, och Ivar hade kvällskolik. Hade jag och Anna en halvtimme på oss och ena micen la av så fanns det ingen tid till att fixa den, då körde vi i en mic. Redigeringen skötte jag sittandes på toan nattetid eller via mobilen ammandes Ivar. Så här i efterhand är jag ändå stolt över vad vi åstadkom – och nog är det underbart charmigt med min lilla bäsis joller mitt i cykeltugget. Men jag blev stressad. Uppe i varv. För jävla sensitive för att jobba med något halvdant. Så jag sa till Anna att nä, nu lägger vi ner det tills orken och tiden finns det. Och då gör vi det ordentligt. Summa summarum: podden kommer att göra comeback och då lovar jag – era ögon kommer inte att vissna, och era hjärtan kommer inte att hårdna. Men ge oss lite tid.

    Varför är ordet punk ersatt med ordet liv i sloganen? 

    Äsch, det beror mest på att så många missuppfattar betydelsen av punk i bloggslogan. För mig har punk alltid varit mer än bara en musikgenre. Det är mer en livsåskådning, en känga åt de rådande normerna ett fuck normality åt skogen med etablissemanget etc. Men har insett att det är ändå lite för långsökt för en bloggslogan. Cykelkatten har ju ändå alltid handlat om livet och Livet, med cykelpassionen som en röd tråd. Så nu får det stå liv.

    Den där gröna hojen du teasade oss med, vad är det för en egentligen?

    Det är en brittisk gravelhoj i stål som jag ska arbetspendla och dra Ivar-i-cykelkärran med. En blivande arbetshäst helt enkelt. Vitus Substance heter den och är på väg att utrustas med lättare hjul och skönare vardagsprylar som katjarumpavänlig sadel, skärmar, ringklocka och sådant.

    Aha! En vardagscykel alltså. Blir det alltså MTB resten av säsongen?

    Både jag och nej. Jag kommer att fortsätta njutcykla stig för det är skoj att njutcykla stig. Men i övrigt är det ju faktiskt årets roligaste säsong på ingång –

    och ni vet precis vilken jag menar!

    Men du har ju ingen cross?

    Det problemet har jag äntligen åtgärdat. Om cirkus en vecka är jag ägare till snyggaste crossen på marknaden just nu, om ni frågar mig alltså. Vill ni bli teasade igen?

    Nä, vi är faktiskt rätt less på teasing. Fram med orden!

    Okej, det är en cykel utvecklad ihop med The Katie Compton och Herr Nys…

    Omg är det en Boone?

    Jajemen. En glansig, superlätt, superhärlig Boone. Ett värdigt tävlingsrigg . Fy fan som jag längtar! (och tack bästa Stenströms Cykel som inte tappade det helt under det evighetslånga bikefittandet)

    Vi längtar också till crossäsongen. Får vi smygstarta den?

    Självklart får ni det! I vårt lilla gäng CX Västerås pratas det redan om att tjuvstarta onsdagsträningarna. Och snacket – det har redan startat i facebooks höstigaste cykelgrupp CYKELCROSS. Gå gärna in du med, och glöm inte att bjuda med din moster som skriker Kötta! varje gång du kör.

    Du kommer alltså att tävla i cykelcross i höst. 

    Om hälsan och familjeläget tillåter så kommer jag att köra så många tränings- och riktiga race jag kan. Fast kanske inte de längst bort i Skåne och så, i år blir det mer mellansverigecentrerat.

    Men du är ju sjukt klen just nu.

    Och påven är katolik ;) Helt ärligt skiter jag fullständigt i placeringarna i år. Jag tävlar för att tävla är kul. Dessutom så blir det masters i år. Den mer laidback-klassen. Sparring för stunden etc. Snälla alla starka cykelkvinns ställ upp så jag får värdigt med däng, ok?

    Så vad är planen nu?

    Just nu? Sticka ut och cykla lite MTB i duggregnet, mums. Och fira våran Ivar ikväll. Han fyller ju hela tio månader idag och har precis börjat återhämta sig från sin variant av magsjukan den lilla stackaren. Ivar min gutt alltså, fy fan vad jag älskar honom.

    Imorgon börjar Jonas igen och jag går alltså åter på mammaledighet. Det blir med andra ord en del monark, en del stålhoj med Ivar-i-cykelkärran och så kvällsträning.

    Hösten. Jag törs hoppas igen. Snälla håll tummarna för att jag håller mig frisk oki? Puss.

  • Katja om cykel

    Cyklisten med den tomma blicken

    Ibland möter du henne på en snustorr stig där hon har glömt allt vad bromsar heter… tills hon möter dig

    ibland möter du henne tuggandes styrlinda på någon dammig grusväg

    men oftast ser du inte henne alls,

    för hon har cyklat ut någonstans mycket stilla och mycket tyst,

    lutat cykeln mot något träd eller bara lagt ner den på marken, oftast med växelförarsidan upp men inte alltid

    och står och stirrar någonstans oviktigt vart och tänker på precis ingenting.

    Bli inte orolig för hennes tomma blick, bli inte kränkt om du råkar på henne och hon inte ser dig och vinkar tillbaka.

    Hon lider inte, hon är inte oartig. Hon laddar helt enkelt om innan hon cyklar hem och är precis den vanliga Katja med tusentals tankar och känslor som blixtar i ögonen inramade av dessa fina linjer vi kallar trötthetsrynkor.

    Nästa helg har jag hela nittio kilometer torr grusväg på mig att tugga styrlinda på. Fast jag lovar att se vaken ut och le just denna gången.

    Puss på er kämpar.

  • Allmänt om träning,  Cykel,  Katja om cykel,  Träna med barn

    Nio månader efter magen

    Glad lördag folksis.

    Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.

    Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3

    Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.

    Men först

    Känslor och kärlek

    Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.

    Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?

    The evil heat

    Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.

    Sketasur?

    Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).

    Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –

    – den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.

    Alla de korta passen

    Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.

    (O)viktigt

    Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.

    Stål och bål

    Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)

    Kondisbiten

    Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.

    Så mycket bättre

    I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.

    Fan också

    Bara jag inte glömmer att göra en sak.

    Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.

    Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!

    Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.

    Förutom när jag måste stretcha.

    Puss.

    Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3