• Katja om cykel

    Tre trista cykelmyter

    Bildkälla

    Trist cykelmyt: Man cyklar antingen för att nå resultat eller för att det är roligt.

    En mycket seglivad myt lever kvar sedan… eh jag vet inte sjuttiotalet? Personligen känner jag till lika många olika cylingapproach som jag känner cyklister. Det finns de som får panik av blotta tanken på prestation, de som måste ha bestämda mål för att öht förmå sig att ha kul på cykeln och de som gärna tjuvtävlar på träningsrundor men skulle aldrig ställa upp i ett äkta race. De flesta är någonstans mittemellan och växlar mellan att cykla kravlöst och mållöst och träna för sina individuella mål och resultat och finner glädje i båda sätten. Vad som är roligt är helt enkelt högst individuellt!

    Anledningen till att jag ogillar den myten är för att den bidrar till ett otrevligare klimat. Varför behöver det ens diskuteras, eller bli en motsättning?

    (Ah men lite som med cykelstilen då. Varför ens påpeka att man minsann inte bryr sig om “stilreglerna” när man faktiskt… inte bryr sig? Om inte för att göra någon himla onödig och smådissig poäng? Fan på smådissiga poäng. Sluta upp med dem. Var större än så – det känns bättre då <3

     

    All we have to see
    Is that I don’t belong to you
    And you don’t belong to me yeah yeah

    etc.)

     

    Bildkälla

    Trist cykelmyt: Det tävlas så mycket! Måste alla tävla? 

    Alltså så här ligger det till: den svenska cyklingen är 2019 inte en tävlingssport (obs ingen värdering – det är bara så). Till skillnad från exempelvis orientering eller motocross där precis alla tävlar och det så gott som under varje träning utan att knappt tänka på det så är cyklingen i Sverige först och främst en motionsform. Det visar sig dels i hur procentuellt få det är som ställer upp i race mot hur många som “bara” cyklar/ställer upp i motionslopp. Och dels i den i mainstreamcykelmedierna ofta förekommande negativa bilden av tävlandet som något slags motsats till det sunda, “roliga” och “kravlösa” utövandet. Trots att tävlandet är precis vad vi själva gör det till. Det gäller för övrigt alla amatörsysslor – tävling som träning som motion.

    Anledningen till att jag ogillar den myten är förstås för att den är kontraproduktiv. Istället för att avdramatisera bilden av tävlandet och bidra till att fler villiga (!) törs utöva cykelsporten så som den faktiskt är menad från början – alltså på ett lustfyllt sätt mäta sina krafter med sig själva och naturkrafter – så avskräcker man folksen. Vilket gör att det tävlas ändå – fast på ett skenheligt sätt under alla de motionsloppen där folks hellre sätter pumpen i varandras hjul än släpper in någon som kan dra ner klungans subtid med någon minut := Tyvärr är det extra utbrett bland tjejerna; av någon anledning anses det extra onödigt av kvinnorna att mäta sina krafter med varandra. Det kan jag bli sur på. Snacka om att fördumma kvinnor – tror tävlingsmotståndarna på allvar att vi inte kan skilja på våra idrottsliga prestationer och våra personliga relationer off-lycra? Pff.

    Glöm förresten inte att lösa licensen för 2019 här! Den finns för alla nivåer och grenar (och jo, man kan även lösa engångslicens om man är spontan av sig. Kostar lite mer men fortfarande billigare än Vättern :)). Det enda kravet är att du är ansluten till en fysisk eller virtuell cykelklubb.

    Trist cykelmyt: Zwift och “sånt” är inte riktig cykling. 

    Nä, och devicen på vilken du skrev den här djuuupa kommentaren är inte nå riktigt brev heller. Fram med papperet och sigillet, annars räknas inte din åsikt!

     

     

     

     

    Heh, inga upprörda miner nu <3 Gillar ni inlägget?

    Gilla Cykelkattens facebooksida också så är ni först med updates om mina senaste inlägg. Och yes, fler myter kommer att avlivas allt eftersom.

    Puss!

  • Katja om cykel,  Mellan rundorna

    Tjo livs- och träningsvecka nummer sju

    Hej god morgon vi går direkt på benstatus:

    TRÄNINGSVÄRK från helvetet 

    nä skojar, från ovan så klart!

    Misstänker personerna som är duktiga på stakning upplever inte samma groteska träningsvärk i ljumskarna +annat som en annan som diagonalar sig fram i skidlivet.

    För övrigt så funderar jag på att skriva till Svenska Akademien och be de att (förutom att skärpa sig allmänt) ändra ordet träningsvärk till träningsverk.

    Man har ju faktiskt uträttat något, som är så duktig och har så ont. Eller hur säger fitnessmänniskorna, pain is just weakness leaving the body?

    Och så lite halsstatus: blä.

    Det gör liksom inte ont men det är hostigt och tråkigt och kan göra ont om inte jag *kollektiv gäspning* viiilar mig i alla fall idag också.

    Och så lite guldfiskstatus: osvikligt.

    Glömde ju min kamera uppe i Hedesunda. Känns skittrist, ogillar att blogga med mobilkameran annat än ibland för att visa mig lite down-to-earth liksom ;) Men får väl va lite down-to-earth ett tag här. Heja filter!

    Så what’s up i veckan?

    Idag blir det som sagt vila. Tänker dock ta en lugn promenad efter jobbet ty otroligt fint och winterwonderlandigt ute idag. Och så laga något mycket vitlökigt till oss där hemma ikväll.

    Imorgon tänker jag träna dock lugnt, typ en timmes snurr för benen bara.

    På onsdag är jag en en pendlarprinsessa (tack Anna för ordet, man känner sig mycket flottare som en sådan än som ett ryggsäckstungt kaffesipprande konsultskrälle som trängs med andra “likasinnade” i tågtamburen)

    På torsdag har jag klarat av en masse möten men också en AW och en mums hotellfrulle. Och har bara bråttom bråttom hem till min Ivar.

    På fredag tar jag det lugnt, tränar cykel och slutar tidigt så jag får så mycket fredagsmys med min sötebrödis som möjligt. Min näst sista jobbfredag på länge wii.

    Och sedan kommer cykelhelgen och kanske lite extra extra antingen lördag eller söndag.

    Så hur är min cykelstatus då? Helt ärligt?

    Jodå. Bra starkare, fortfarande för odistansig, men prognosen är god.

    Vi säger så, här får ni dagens cykelsanning signerat kloka Anki och dagens måndagsmässiga bit

    Puss och själsstatus:

    omättligt kär i min snälla geniala goa pojksis, bra smärtande på grund av världens kollektiva ensamhet, ibland vill jag bara krossa världen men den är ju den enda värld vi har så bäst vi gör guld av det lilla vi kan i den.

  • Cykelcross,  Katja kör landsväg,  Katja kör MTB,  Katja om cykel

    Mitt cykel-2019 med hjärna som coach och hjärta som motor

    Hej cykelvänner 👋

    Just fan, det är 2019 nu! Som vanligt har det inte slagit mig förrän sisådär ett par veckor in i det nya. 2019 är en vacker siffra. Lätt att komma ihåg. Hittills i år har jag inte råkat skriva 2018 en endaste gång och det är ett gott sifferbetyg från en med dyskalkyli light.

    Förmodligen är ni proppmätt på allas tankar för 2019. Men här kommer mina cyklish diton. Se dem som en efterrätt om det hjälper er att smälta dem bättre. Voilà:

    2019 blir året

    då jag återgår till att träna strukturerat och smart. Det kommer att innebära en hel del siffertänk och för er del – något mer sifferläsning än förra året. Och jo, jag vet att siffersnack ogillas i vissa kretsar. Trist för er. Fast alltså, inte så att jag kommer att dränka den här bloggen med “watt kadens och Zwift ↓” (de som ogillar “siffersnack” brukar av någon anledning även ogilla Zwift. Märkligt att de inte ogillar decilitermått och telefoner, när de ändå är igång med att ogilla redskap för att uppnå vettiga resultat. Men det är ju förstås lättare att dissa något man inte har lagt tid på att sätta sig in i och därför saknar förståelse för.). Men det kommer att bli mindre “tränar med enbart feeling som coach” men desto fler “tränar med hjärna som coach och med feeling som bonus”.

    då jag gör comeback på landsvägen. Fan som jag har saknat landsvägscyklingen. Jag gillar mtb och kommer att både träna och tävla inom grenen men det är så många element från det underbara landsvägsspelet som går förlorade i mtb.

    med mycket inomhusträning. Är man ett heltidsarbetande småbarnspäron så är inomhusträning the (nödvändig) shit. 2019 fortsätter jag att omfamna min inre lampskenscyklist. Det bästa med det är ju förstås all musiken man får njuta av <3

    med mycket morgon- och dagsträning. Dels av samma anledning som ovanstående och dels för att jag som ni vet lider av WED/RLS. Besvären och återhämtningen förvärras ju närmare läggningsdags man tränar.

    då jag kommer att jaga mil för om det är något mina ben skriker efter så är det cykelmil, cykelmil och åter cykelmil. Det kommer säkert att skita sig rätt många gånger, det där med att få till vettiga distanspass men jag kan i alla fall alltid försöka att planera in och genomföra dem. Åter till den där morgonträningen…

    …och jaga backar. 2019 är (bergs)getens år. Nu är ju Västmanland ett backmässigt skämt men den som söker den finner. Och i år ska jag banne mig ta mig ut i den (bergiga) världen minst en gång. Det går ju inte för sig annars.

    då jag kommer att sträva efter att köra så många träningsrace som möjligt. Jag är sjukt pepp på träningsrace! SMACK* MY BITCH UP. Eller något. Förlåt. För pepp på träningsrace.

    då jag fortsätter att tävla i mastersklassen en säsong till. Anledningen är att jag prioriterar tiden med Ivar, min psykiska hälsa och så min utveckling för att bli en infrakonsult i världsklass. Att lägga den tiden som krävs för att vara annat än utfyllnad i elitklungan skulle tyvärr rubba den ekvationen. Mitt långsiktiga mål är att ha roligt och leverera snyggt i elitklassen på landsväg och i cross. Jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att kunna ännu bättre så jag skyndar lagom och njuter på vägen. Och tycker att det är så intressant psykologiskt, att det är så himla mycket svårare att göra så än precis tvärtom, à la Katja före 2017 dvs. lägga in en extra växel och ge fan på att klara allt och det asap oavsett… läget. Men idag är jag tuff nog att säga nej nu tar jag det “lugnt”. Och med tanke på att jag vet fler och fler som har börjat tävla och så blir vi ett bra och strongt gäng i år :))

    då jag kommer att jobba ännu hårdare med att bidra till att sjysstifiera cykelsporten, med mig själv och mina egna vanor som utgångspunkt. Let’s make hållbarhetstänket fett jävla sexy och lika oumbärligt som en extra slang i bakfickan folks.

    då jag kommer att ha sötast och kärast supporter på vägen. Under helgens Tour de Ski hördes en hel del upphetsade Heja heja! och handklappningar från min värdefullaste lillperson. Tanken på att jag kanske får höra dessa heja heja under mina race är så glad! Och jo, jag får väl klä mig lite mer färgglatt än vanligt. Har märkt att det hejades mer på de med bjärtast skiddress :*)

    då jag kommer att fortsätta cykla och cykelblogga i CYKELKATTEN.CC stolta tradition – med hjärna som coach och med hjärta som motor.

    Puss och tack för att ni är med mig.

    * SMACK-serien alltså, Sigtuna Märsta Arlanda-cykelklubbarnas gemensamma motionsraceserie för alla som vill “få bra träning och bli bättre cyklister”. Lika roligt varje gång man kör! ← tips tips

  • Cykelcross,  Katja om cykel

    Avbilden av mitt kommande cyklistjag (och bonus: rangordnade sidodjur)

    Hej. November gjorde mig stum härommånaden. Vilken konstig känsla. Ingen skrivkramp. Ingen känslobrist. Bara märklig stumhet. Men det är bättre nu. Tror jag.

    Jag har mest umgåtts med stålisen. Den gör sig så bra nu till min _form_.

    och till min sinnesstämning (yep, fortsätter knarka vemodet helt oberörd)

    Jag har varit sjuk. Blivit frisk och njuter åter av cyklingen och skogen.

    Njuter av cykelsällskap fast just nu mest mitt eget, och så sidodjurens förstås även om jag gillar bäst

    – får

    – mufflon

    – rådjur och hjortar

    – harar

    – rävar

    – hästar

    – kor

    – övriga

    (om jag ska rangordna sidodjur alltså)

    Passar gärna på och grisar ner mig så mycket det går. Nu när man bor i hyreslägga med både tvättmaskin och torktumlare hehe

    Börjar fundera lite smått på 2019. 2017-18 har ju varit mina skönt mållösa och pulsbandslösa perioder. Jag känner absolut inte för några jättesatsningar – v ä g r a r jättesatsningar under tiden min son är en baby. Men i enlighet med min långsiktiga plan blir det till att levla upp träningen och grunda ordentligt inför de kommande åren. Känns kul!

    Det är en intressant känsla. När jag började åter cykla efter graviditeten så kände jag mig som en liten skugga av mitt forna cyklistjag.

    Nu är det inte längre så. Jag känner mig som en – förvisso lite klen och lite picklad småbarnspäron style – avbild av mitt kommande cyklistjag.

    Heart of glass, legs of steel.

    Här är en upplyftande poplåt till er en som får iaf mig att vilja dansa lite sådär förfestligt, fast ni kanske känner annorlunda men det kan ju inte jag rå för.

    Puss.

  • Katja om cykel

    Cykelsaker som suger (ett fint urval)

    √ hjälmränder som ser ut som rynkor kvalar också in

    Mors, grupmy cat med ett muntert torsdagsinlägg här. Voilà här är de, några sugiga cykelsaker jag tänker på idag:

    √ tidsbristen. Tidsbristen är cyklingens värsta vän.

    √ att ta på sig ett kallt pulsband – de sekunderna innan det blir varmt alltså, shiiit

    √ att efter en snabb ruggig PP* dra på sig de kalla, gärna fuktiga cykelplaggen – de minuterna innan det blir varmt alltså, shiiit x 3

    √ SJ som fortsätter envisas med att vara Sämst På Cykel™

    √ att man (läs jag) är alltid som starkast lagom tills intervallerna är över

    √ Skallbergsmotet – Västerås sugigaste dödskorsning (bokstavligen, det är inte för inte som det står en vitmålad ghost bike bredvid). Googlar man Skallbergsmotet + cyklist så får man upp en drös fasansfulla nyheter. Nästan alltid handlar det om cyklister som blir påkörda av bilister. Varje händelse måste förstås rättsprövas var för sig men en sak är både säker och känd – Skallbergsmotet är en farlig, försummad korsning som skulle kunna göras säkrare på hur många sätt som helst – med belysning, rejäla farthinder mm. Jag hoppas innerligt att Västerås stad gör någonting åt saken för så här kan det inte fortsätta. Vi bor i ett av världens rikaste länder. Ändå värderas de oskyddade trafikanternas liv skamligt lågt. Uppmanar härmed alla er att felanmäla farliga korsningar och göra det ofta och ihärdigt, lova mig.

    √ att det var för länge sedan jag cyklade i ett varmt backigt land med pizza och iskall Cola som benbränsle

    √ folks som tappar sina sadelväskor framför en. Alltså om man nu ska hålla på med sådant otyg som små ettriga sadelväskor, kan man i alla fall inte se till att dessa är väl förankrade i… det man nu fäster små ettriga sadelväskor i, är det sadelrailsen typ?

    √ städernas livsfarliga cykelbanor. Hade jag varit konspiratoriskt lagd så hade jag funderat på om det inte är gjort för att hålla cykliststammen i schack (och när jag tänker efter brukar de som hatar varg även hata oss cyklister… hm). Så har det kommit en ny lag som “tvingar” gångarna att gå vänster om cyklisterna. Fint, men vad hjälper det när infran ser ut som den gör?

    √ att så många av de jag (och Tony och Anna jag vet <3) tycker om att cykla och cykelhänga med bor på andra ställen än Västerås och Eskilstuna :’( I år måste jag verkligen se till att vara med på en drös fina social indie rides

    √ den där bromsskivan som jämt ska ligga på trots ständiga justeringar, ett nobelpris från mig till den som uppfinner bromsskivor som man inte behöver justera hit och dit

    √ att inte bo nära fjällen så här års när det är som vackrast där (och helgerna är för korta för att det ska hinnas upp dit)

    √ åkare som är sjyssta på tu man han men blir dryga i bunch. Nä girl det köper vi inte, enda gången jag har armbågarna ute är när jag tävlar och till och med då säger jag tack när jag gör en omkörning. Grupptryck och osäkra människor alltså, brr

    √ billiga svampiga hjul. Kan förstöra vilken fin cykel som helst

    √ folks som står och äter glass för nära ens cykel och droppar smält glassmjölk på ens skinande styrlinda *kallrysningar*

    √ ätstörningar inom cykelsporten, eller inom de flesta idrotter egentligen, men nu är det här en cykelblogg. På sista tiden har vi nåtts av flera kända cykelprofiler som har outat sina ätstörningar. Jag är tyvärr inte förvånad. Det vi dock ska komma ihåg är att det ligger väldigt många komplexa sociokulturella och biologiska faktorer bakom ätstörningar. Det räcker med andra ord inte med att konstatera “träna lagom, ät sunt, tänk hälsa och inte yta så slipper du bli ätstörd” (vilken triggande dumförklaring egentligen och ändå läser vi den överallt) utan det gäller att vara uppmärksam och proaktiv på många fronter. Jag har en del tankar om den frågan som jag ska försöka blogga ut, måste bara paketera tankarna vettigt och varsamt först.

    √ tanken på att det kanske blir för lite snö i vinter fast det är en dum tanke, förra året hade vi hur mycket snö som helst ju

    √ halloweenutspökade ungdomar som ränner runt i de mörka områden en cyklar igenom. Herre jag blir ju på riktigt rädd, ska inte ni hålla er till lokalgatorna?

    √ att de slängs (!) så himla många helt ok cyklar helt i onödan, bara för att folks inte orkar laga/lämna in dem på lagning. Det inkommer hundratals i mina ögon helt gångbara och fina trallor, hybrider od på skrotet var och varannan vecka. Sluta upp med det gott folk. Laga, sälj eller lämna in till de bättre behövande. Eller till mig som blir av med mina trallor stup i kvarten.

    √ det faktum att det ges bidrag till (nya) elcyklar only – men inte till inköp av vanliga och/eller gärna begagnade cyklar. Och pls kom inte dragandes med att “fast det är ju i alla fall bra att några har växlat över till…”. Jo, det är förstås bra varje gång någon lämnar bilen hemma till förmån för ett miljövänligare transportmedel. Men var är slutkalkylen för miljön, när en redan superkonsumerande grupp konsumerar ännu mer och det subvat av staten? (och jo, självklart tycker jag att vi som har möjligheten och lusten att förflytta oss med vår egen muskelkraft borde belönas i första hand)

    √ transportsträckor på mtb zZ

    √ mörkret som infaller just när man ska till att cykla. Hur mysigt, romantiskt etc det än är att lampcykla så skulle mitt inre behöva en sisådär tre veckor till med bombastiska solnedgångar

    Vi avslutar listan på en hög not, halvtakt och så oktobersol rakt in i mitt fönster

    Har ni några egna kandidater? Shoot! Puss.

    * pinkpaus så klart! Vad trodde ni det var, personpästa? Äh