Kategori: Om cykel

Flåt fåfäng men knäppte kortet ståendes i mackkön – motorsportsgrabbarna stod och dreggla åt trekkisen, sedan kom deras pappor och dregglade de med :))) *litet plåster på såret*

Hej.

När en cykel stjäls en är det inte “bara” ett dyrt träningsredskap som tas ifrån en. Det är en bit av ens hjärta, ett stycke ens livshistoria och en bit av ens livsglädje som separeras från en. Cykeln är ens vän. För precis som Dan i gruppen Vi som älskar mountainbike uttryckte det: För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Knappt en timme efter att jag hade bloggat gårdagsinläggets glada ord om att jag skulle just ut och cykla distans (årets första långdistans på torr asfalt!) och fundera ut ett namn för vår nya lägenhet – knappt en timme efter att jag hade hyllat vår lilla Bomansgatan – så stals min bästa, dyraste och enda bockstyrade cykel, min nyfixade Ridley X-Fire, två meter utanför vår lägenhets dörr. Från trapphuset. Mitt på ljusa dagen. Under de max fem minuterna som cykeln stod obevakad inomhus. Under den lilla stunden jag skulle stoppa om Ivar, dra på mig hjälmen och skorna och traska ut ur lägenheten. Jonas hörde något, sprang ut och cykeln var borta. Jag förstod ingenting. Drog av mig skorna, hjälmen och handskarna och la mig ner bredvid vår varma bebis i storsängen under tiden Jonas sprang och sedan bilade runt i närområdet i ett svagt hopp om att kanske hinna ikapp tjuven.

Det kändes helknäppt. En cykelstöld inomhus i vår lilla bostadsrättsförening? Vem i helskotta kunde tjuven vara? Någon som kände någon? Någon som strök omkring med flit? Någon..? Äsch. Det spelade egentligen ingen roll men ändå så gick tankarna just så.

För det är nog det som är den värsta påföljden av allehanda tjuveri. För varje stöld så rubbas ens tro på mänsklighetens godhet något. Vare sig man vill det eller inte. I studens hetta frågade jag Jonas men hur ska vi övertyga Hoppetuss om att tro på människorna när vissa sabbar det så för andra? (det kommer förstås att gå alldeles utmärkt, det vet jag själv men ni vet hur det känns i sådana stunder)

Nåväl. Vad skulle jag göra? Jag hade ju längtat efter att få sprätta utomhus hur länge som helst. Det var bara att langa fram en assaver och hoppa på min andra… nu enda sportcykel – trekkisen.

Oändligt tacksam över att ha den att cykla på begav jag mig till första bästa stigen in i skogen, den vid Hökåsens motocrossbana. Jag ville inte tänka, bara köra. Distansplanerna hade skitit sig men jag tänkte i alla fall snurra runt ett tag och typ, finna nya och gamla stigar med målet att bli trött. Vid ett stigskäl (inte kan man väl säga välskäl om stigarna?) så stannade jag till för att komma på vilken väg jag skulle ta. Plötsligt så hördes några kända röster –

ut ur skogen uppenbarade sig Grannen (!), Helena och en som senare visade sig heta Anneli och djävulskt duktig uppför.

För efter lite snack bestämdes det att jag fick hänga på och det var ju tur att jag gjorde det. Eftersom jag inte hade cyklat med sällskap på… oj… jag kommer faktiskt inte ihåg hur många månader det hade gått? så fick jag koncentrera mig ordentligt. Det krävdes inte många hundra meter innan jag blev lite svettigare, lite skrattigare och lite mindre mörk i sinnet. Hörni Grannen Helena och Anneli – vet ni att ni räddade mig från att typ, spd-vurpa med flit i den hästskitigaste pölen för att döva cykelförlustsmärtan? Just så. Era små stigänglar.

När jag var hemma och cykelruset hade avtagit blev det åter tomt i själen. Eftersom jag lagt upp skriet efter förlusten i mina två favvocykelforum på Facebook så hade det droppat in hundratals kommentarer från medcyklisterna som brydde sig. Jag läste (och fortsätter att läsa, ni är fantastiska mina vänner) varenda en av dem, sög åt mig alla tipsen och idéerna och det blev åter lättare

för så länge vi som bryr oss om och känner för varandra finns så kommer inte ondskan att vinna. Punkt.

Men nu kvarstår faktumet – Katja är för första gången sedan hon började sportcykla utan en bockstyrad cykel och det är hur trist som helst. Hela tanken med Ridleyn var ju att använda den som asfalts-/cykelkärracykel sommartid och som tränings- och tävlingshoj under höstens crossäventyr. Med mammaledigekonomin och tidsbristen hade cykeln utgjort en perfekt allroundvän i år. Och så var den ju så vass och bra helt enkelt.

Nu återstår arbetet med polisanmälan- och försäkringsanmälan (här har förresten Anna skrivit ihop ett gäng tips till er i samma sits, usch att det ens behövs va?) och så håller vi tummarna för att jag får tillbaka någonting för cykeln och dess komponenter.

Under tiden letar jag en cykeldeals och påbörjar sparandet till en ny bockstyrig individ.

But I still miss someone

och förstår nog fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Ännu ett avsked. Fan på att behöva orka sådant. Puss.

Om cykel

Hej cykelvänner! Mina sociala cykelmedier är fulla med härliga vårcykelturer men också en del klagomål på det trista regnvädret lite här och där. Och nog är kombot vårkyla plus regn inte någon höjdare. Men vet ni vad – det är just det som är så fint med våren, att den är lite till för att vi ska hinna träna på och vänja oss vid sakerna som vi kan ha glädje av senare under säsongen. Att cykla i regn, när det är blött och jävligt är just en sådan sak. För om det är en sak som är säker så är det att man blir bättre på det man tränar. Och blir man bättre så har man roligare, eller hur?  Så här är de – tolv välbeprövade tips för säker och rolig cykling i regnet. Voila, nu kör vi:

0. Slappna av och ta dig ut. Att cykla när det är blött kan vara precis hur härligt som helst – bara man ser till att bli varm, håller sig varm och accepterar att det inte är soligt så bäst att njuta av cyklingen precis som den är istället för att deppa över hur den inte är.

1. Sätt på skärmar och en kompislapp om du cyklar i klunga, och glöm inte assavern om du cyklar solo. Både för att vara sjysst mot andra och för att turen ska bli så behaglig som möjligt även för din lycrarumpa.

2. Sänk däcktrycket. Lite grand. Japp, även på racern. Varför? Bättre grepp förstås. Men går det inte saktare då? Jo. Men ytterst marginellt.

3. Gå upp en däckdimension. Kör du till exempel vanligtvis på 23 mm däck – byt till 25 mm. Men går det inte saktare då? Nej. Tvärtom. I alla fall utomhus på våra svenska vägar.

4. Håll ett extra stort avstånd till framförvarande cyklist. Det beror dels på att bromsverkan är normalt lägre i regnet och på att det är bra om vingel- och (peppar peppar) kraschutrymmet är större när det är halt än i torra väderförhållanden. Du vill ha reaktionstid på dig när det regnar.

5. Undvik pölar, potthål och brunnar. Egentligen är det något man vill och bör undvika även när det är torrt. Är det det blött så kan brunnslocken sitta löst och så ser man ju inte hur djupa pölarna är. Om du ändå kört på eländet – trampa trampa trampa.

6. Se upp för de hala partierna som eventuella bensinfläckar, vägmålningen osv. Om du ändå hamnar på ett sådant parti så är det tryggare att låta bli bromsa förrän du är förbi partiet.

7. Undvik överlag att bromsa överdrivet ofta och överdrivet hårt när underlaget är blött. Jobba hellre med kadensen (trampfrekvensen) och växlarna. Det gäller särskilt om du ligger med i en klunga. Måste du bromsa så gör det mjukt, i god tid och samtidigt som du trampar ner farten.

8. Cykla medvetet och förutsägbart. När väglaget är blött och siktet försämrat är det extra viktigt med att vara överdrivet noga med klungtecknen (och rösten), att alla är överens om upplägget och håller det och att var och en i gänget är noga med att bidra till samstämmigheten. Försök att inte göra något plötsligt och se verkligen till att göra dina val på ett medvetet sätt. Det sistnämnda lönar sig rejält – du både tränar på att fokusera och tömmer hjärnan på oönskade icke-cykliga tankar på köpet.

9. Räds inte kurvor utan ta dig an dem med bestämdhet och en sänkt fart innan du kommer in i dem så att du slipper bromsa inne i dem. Är vägen fri från övrig trafik, sikten god och kurvan inte ligger uppe i ett krön (!) så finns det ingen anledning att ta den tightaste linjen – så ta den säkraste istället. Gå in i kurvan brett – vrid på styret där du är som närmast kurvan – gå ut ur kurvan brett igen.

10. Glöm inte att du inte måste hålla dig på asfalten hela tiden. Är ett parti farligt halt, täckt av en pöl med ett okänt djup eller om du ska genom en otäckt skarp kurva så går det faktiskt alldeles utmärkt att gena över ett gräs- eller ett grusparti. Japp, även om du sitter på en racer.

11. Klä dig efter flerskiktsprincipen, glöm inte punkagrejer, skoskydd och hjälmmössa (gärna med skärm) och ta med dig extra

  • underställ – om du planerar att vara ute länge och vet med dig att du kommer att blötas igenom jackan
  • handskar – för att få saker är vidrigare än att frysa om händerna när man cyklar. Och för att de funkar perfa att stoppa under brallorna uppepå knäna om dessa fryser
  • papper – för att torka glasögonen
  • energi typ bars, snacks – för att det krävs mer energi att cykla i kyla än i värme
  • chamois crème aka rumpsmörj – för att friktion är no good för de känsliga delarna
  • några plastpåsar – ifall att någonting behöver skyddas extra
  • cykelolja och verktyg – för att sakerna går sönder lättare i skitiga förhållanden.

12. Se till att synas. Allas sikt och stoppsträcka blir sämre när det är dåligt så blaffa på med synliga kläder.

13. Sjung, skratta, skämta och bidra till stämningen. Jag är urbota less på ordet pepp men om det är någon gång man ska peppa varann så är det just under de blöta jävliga turerna. Cyklar du själv så peppa dig själv. Bli inte dyster, okay? Stämningen gör mycket för cykelglädjen och säkerheten.

13. Var noga med maten, torrheten/värmen och vilan efter turen. Prioritera dessa saker, lova mig? Så är vi fler ryttare som befolkar gatorna i regn som solsken.

Puss och här är den gamla goda regnlistan. Kom gärna med egna cykla i regnet-tips – vi ses därute!

Mina tips Om cykel

Herre vad jag älskar vädret just nu! Varmt men ändå svala vindar, soligt men inte för utplånande! Firade igår med att kitta upp mig (eh…) på två Jumperfabriken-klänningar med rejäl kjolvidd och Monroe-fall. Jumperfabriken är lite som klänningarnas Rapha. Lite dyrare men håller hur länge som helst, kläderna har smickrande passform en mammakropp mår bra av och snitten är tidlösa.

Nu sitter jag och Ivar på bussen till Uppsala. Vi ska hänga där ett par timmar tills Jonas som hämtar min lillebror på Lidingö kommer och hämtar oss. Därefter åker hela gänget till Gästrikland där vi ska spendera helgen.

Med mig har jag ingen cykel denna gången. Jag träffar brorsan lite för sällan för att vara borta från honom så pass länge som ett cykelpass (med allt pickel före och efter) kräver. Istället har jag packat ner löparkläderna. Två pass – ett längre och lättare imorgon och ett kortare och tuffare på söndag – är målet. Får se vad benen gillar det. Är nöjd med veckans träning. Trots att Tuss gått och blivit natthungrig igen (!) så har jag ändå fått till tre kvalitetspass på Monarken sedan i måndags. Och nog räknas två dagars flyttstädning som träning också?

Nåväl. Jag ser fram emot helgen. Solen. Skogen. Äventyren och att umgås med mina tre favvograbbar – varav en som fyller hela sex månader imorgon.

Puss och hoppas solen ler mot er i helgen 🌞

Hoppetuss Om cykel

Hej! En måndagslista i klassisk bloggarstil här, fem saker jag ser fram emot denna veckan. Voilà:

un. att faktiskt se slutet på gårdagens Paris-Roubaix. Självklart bestämde sig förstagångshejaren Ivar för att bli trött och gnällsig just två mil före the epic win så det var bara att hejdåa Johan & Co, stuva in miraklet i vagnen och bege sig ut i våren igen.

Fast Paris-Roubaix känns lite sisådär just idag ♥

deux. att dra ut på minst två joggingturer med mountainvagnen vår, nu är dessutom så gott som alla GC-banor sopade, wii så vi kommer lätt till Rocklunda-terrängen.

Har ni förresten märkt att en ny kategori har dykt upp på bloggen? Under Träna med barn samlas inläggen som handlar om team Katja & Ivar (och så småningom Jonas också) – ett värdefullt erfarenhetsarkiv är meningen i likhet med Min gravidträning-arkivet.

trois. att äntligen få lya ciclistan färdigplåtad inför visningen. Herre som jag har skrubbat nu. Och stylat. Och kommer att fortsätta styla imorgon fram till fotografens ankomst på eftermiddagen. Fan så tråkigt att styla Hemnet-style. Sterilisera hemmet liksom. Kanske köper en Ögon Cacao-tavla och hänger upp lite ironiskt. Nä skojar. Håll i alla fall tummarna för att mitt hem inte ska bli sönderdissad av fotografen i eftermiddag

quatre. att fira mammas lilla bäbis som fyller hela sex månader nästa vecka! Omg! Bommade femmånadersbrevet så får kompensera med ett längre sexmånadersbrev istället. Nya urgulliga 6 mån+ nappar med djurmotiv är i alla fall inköpta. Ett BVC-besök står också på schemat och det är alltid spännande.

cinq. att köra några längre monarkpass eftersom tuss nu sover längre på eftermiddagar så jag har lagt om ordningen något.

Fast jag kom på några till: att se klart Mad Men så jag slipper gå runt som en osalig ande och undra vad som händer näst, att jobba på min bokläsarro som är något vacklande efter mitt livs kanske längsta bokläsarlösa period (säkert tre månader om inte mer? Åh som jag läste den första amningstiden, hur hade jag klarat orken utan böckerna?), att köpa de där Adidas Gazelle jag sneglat på hur länge som helst samt att sälja av lite fler gamla cykelprylar jag inte har någon glädje av just nu. Och njuta av min frenemy våren.

Puss och nu kör vi veckan!

Om cykel Träna med barn

Somliga cyklar i trasiga skor. Säg vad beror det på?

Hej folksis.

Kortet ↑ får symbolisera att det mesta av min cykelspecifika träning har i år skett inomhus för nu har vi alltså levt strax över tre månader av detta året 2018. Ett helt kvartal byråkratiskt uttryckt. Tänkte det vore kul att titta på min träning under det första kvartalet. Normalt sett loggar ju jag och stravar all träningen (förutom jobbpendlingen, rama motionen osv – ni kan läsa om hur jag räknar och loggar här) men detta året är ju speciellt på så sätt att jag inte sätter någon som helst prestationspress på mig själv och i det ingår att med flit hålla inne med siffrorna när och om jag orkar logga. Så det blir mest ord ok. Vi kör.

Min träning har bestått av

→ korta inomhusintervaller på Monarken (främst HIIT) à 25-30 min/pass ca 1-3 ggr/v

→ några längre men ändock rätt korta utomhuspass på den dubbade crossen à 1-2 timmar/pass ca 1-2 ggr/v

→ ett mtb-pass som knappt räknas som mountainbiketräning eftersom jag mest körde på asfalt/grus för att kolla inställningar

→ ett gäng joggingpass med multisportvagnen à 5 km/pass ca 1 ggr/v

→ fyra skidpass uppe i Hedesunda à 5-10 km/pass

→ ett simpass i bassäng à 500 m/pass

→ då-och-då-rygg- och coreövningar *slarver*

Min motion har bestått av

dagliga promenader främst med barnvagnen à 5-15 km/promenad. Eller motion schmotion, herregud. Jag älskar våra promenader och är fortfarande bra restriktiv med multisportvagnen – enbart kortare löpturer – just för att ha så många underbara klassiska titta-på-varann-promenadtimmar i benen och i hjärtat.

Vad jag har saknat träningsmässigt

→ distans ofc. Har inte kört ett enda någonting-pass över två timmar. På vardagar är jag ensam med Ivar dagtid och på helgerna har jag sällan velat vara borta längre stunder från familjen ändå just för vi inte haft så mycket kvalitetstid ihop på vardagar (Jonas tänker lika). Nu med ljusets intåg i vardagen och en något piggare familj blir det mer av den varan. På egen hand och snart även med lille tuss i cykelkärran. Men räkna nog ändå inte med några episka distanser Mallis runt-style i år. Allt har sin tid och i år är kortare och intensivare min cykelmelodi.

Vad har varit roligast

→ att upptäcka att mina vintertekniska skills är inte bara sämre utan till och med bättre än förr (kanske för att jag inte har någon tid att förlora på mesandet just nu hehe). De flesta utomhusturer har ju varit på mycket isiga och brötiga underlag och jag lät cykeln dansa under mig! Så skoj. Fast jag längtar till torra stigar och grusvägar ändå så klart.

Och så träna ihop med min bäbis så klart. En helt klart surrealistisk känsla typ vänta nu… är jag ute och springer med min son i vagnen? *lätt svimning*

Vad har varit svårast

→ ja inte är det jippie jag skriker inför varje gång jag ska upp på den stumma monarken och svettas inomhus. Fast nä, det är mer okay än någonsin tidigare faktiskt. Svårast är nog ändå att få ihop träningslogistiken när man är egentligen för trött för annat än ligga som en kanelsnäcka i Jonas famn och stilla gråta med en kolaskruv (från Coop i stan, de är färskast där) i munnen. Men man vet ju – alla i hushållet blir gladare om mor är nytränad, så är det bara.

Vad har varit tråkigast

→ S t r e t c h a. Tristaste jäkla träningsbisysslan i hela världen. Och självklart är det just där jag brister. Stel som en canyonram ungefär. Skärpning Katja!

→ Vara sådär utdraget halsont-svag i kroppen-sjuk som jag var i hela två veckor för ett par veckor sedan. Snacka om demotivational

Och summa summarum…

så har årets första kvartal inneburit typ 60 % rörelse/motion och 40 % specifik träning. Eller någonting i den stilen. Jag är både lycklig (Ivar Jonas vänner <333) och mår dåligt (annat privat) och alla som har någonsin mått dåligt vet hur mycket energi omåendet kräver av en dygnet runt, även om man är stark, van vid att hantera sådant sedan många år tillbaka etc etc. Men om jag får sammanfatta träningskänslan så har det varit som att liksom både återfå sin gamla styrka men ändå lära sig att träna på nytt eftersom kroppen inte riktigt känns och beter sig som den gjorde före bebådelsen. Förutom den där ta i för kung och fosterland-biten. Där är den precis likadan vilket ju bådar gott inför de kommande utmaningarna.

Over and out som man sa på den gamla bloggtiden, nu ska jag städa lya ciclistan inför fotograferingen och så blir det #intervalltorsdag på Monarken senare idag. Dubbla pass med andra ord hell yeah. Puss!

English: Here is my training in the first quarter of 2018: ~60 % motion/non-specific exercise and ~40 % cycling specific-exercise.

Lida med stil Om cykel Träning