• Katja älskar musik,  Katjas festiva kalender 2015

    Katjas festiva kalender Lucka 2 ~ Strangers (om möten och traditioner)

     

    Vad tänker du när du tänker cykling?

    Jag tänker på mycket (därav denna blogg) men idag så tänker jag på alla möten som sker tack vare cyklingen.

    På så sätt är cyklingen en unik syssla. Den bjuder till möten i alla sina former – oavsett om man är en “klassisk” gruppcyklist, en vardagspendlare, en mountainbiker eller en spinningjunkie. Vare sig man vill eller inte så sker plötsligt blickutbytet och då är man inte längre ensam utan man är minst två i cykelheten.

    Jag är så tacksam för alla mina möten. Jag har aldrig tråkigt. Jag vet att oavsett var i världen jag hamnar så är jag aldrig längre bort än några tramptag från någonting riktigt spännande.

    Trots att medierna tenderar att gruppera cyklister så är vi förstås helt olika människor allihopa. Vi har alla våra goda sidor och våra dumma sidor. Vi är lika delar sjyssta som idioter, vissa av oss lite mer åt än ena än andra hållet. Alla cykelmöten gör mig inte glad. Tyvärr är landsvägscyklingen en inte riktigt alltid självklar när det kommer till trevlig stämning. Men jag klandrar inte oss som utövar den. Den för sportutövandet obligatoriska “grupptvånget” gör att människor som kanske inte alls passar ihop i grupp ändå kör i samma grupp eftersom man ändå är på samma nivå styrkemässigt.  Jag funderar dock ibland varför det tjafsas så mycket i vissa landsvägskretsar eftersom det gör mig ledsen. Det kan bero på att just landsvägscyklingen är så historie- och traditionstyngd. Lite som byggbranschen kanske. Landsvägscyklingen har länge burits upp av människor som i sin tolkning av traditionerna har gjort sitt bästa men som har kanske lite svårt att släppa in det nya, det annorlunda. Jag gillar också traditioner och jag respekterar dem. Men jag tror att det bästa sättet att föra vidare traditioner är att utveckla dem på ett kritiskt men alltid positivt sätt och att inkludera de nya som kan föra traditionerna vidare. Att skapa möten. För vad är en tradition om det är enbart få bistra som krampaktigt håller i den?

    En kvarleva.

    So you’ve been where I’ve just come
    From the land that brings losers on
    So we will share this road we walk
    And mind our mouths and beware our talk
    ‘Till peace we find tell you what I’ll do
    All the things I own I will share with you
    If I feel tomorrow like I feel today
    We’ll take what we want and give the rest away
    Strangers on this road we are on.

  • Katja älskar musik,  Katjas festiva kalender 2015

    Katjas festiva kalender Lucka 1 ~ Lanzarote

    Hej. Ni som har läst mig ett tag vet vad jag gillar och det är cykling och musik. Årets festiva kalender är därför mitt småsluga sätt att skänka er 24 underbara låtar kryddade med varsin cykelrelaterad upplevelse – antingen ett minne, en fantasi eller något helt annat som jag associerar med låten. Kom gärna med egna låtar ni tycker om och förknippar cykliga saker med! 

     

    Jag har svettats och dånat. Jag har lyckats koppla in och ihop och ur så att micljudet är lagom och musikljudet är sådär precis högt men ändå mjukt som jag vill ha det. De stationära cyklarna är gamla och småslitna men stereon är ok. Jag har fortfarande glasögonen på; ännu har jag inte börjat svettas så mycket att jag måste ta av dem innan de på egen hand glider av ansiktet och går i kras nere på golvet. Jag spelar lite lugn taktfast musik medan de vana cyklisterna framför mig värmer upp på egen hand innan passet börjar.

    Passet jag ska leda för första gången.

    Jag är lite nervös. Jag är van att hålla föredrag, att undervisa stora grupper, att styra upp feta fester, men jag är inte van att leda uppvärmningar, intervaller, att klocka rätt mellan dessa, att dja samtidigt som jag leder seriös träning. Jag vet att vissa tar lätt på det med musiken, och visst man kan spela vad som helst. Man kan spela Uprising eller någon av de otaliga arenahouselåtarna som är skapta för största möjliga masshysteri för minsta möjliga antal variationer. Men jag fixar inte det, jag måste få vara Katja i alla lägen.

    Någon kommer att älska den eviga åttaminutersintervallen till Sisters of Mercy mindre kända skapelse.

    Någon kommer att anklaga mig för att spela tysk propagandamusik när jag spelar en annorlunda version av det brittiska syntbandet VNV Nations-låt.

    Någon kommer att skrika Äntligen! när jag spelar en känd Queen-låt.

    I slutändan kommer alla att bli svettiga, trötta och jäkligt nöjda med sin egen insats och jag kommer att pusta ut och längta efter nästa pass att leda.

    Men nu släcker jag i salen. Låt spinningpasset börja med en femtonminutersuppvärmning för att sedan ta oss an den första åttaminutaren till Lanzarote, som för mig är sommar, festival och frihet. Jag tror jag lyckas smitta deltagarna. Vi är cyklister – vi kör inga jumps eller pumps – men energin studsar omkring i Kristiansborgsbadets lilla spinningssal.

  • Cykel,  Katja älskar musik

    Perks & problems of being a cykelspeaker

    speaker_groopencross

    Camilla och jag hjälps åt att prisa crosseniorerna
    (Foto Jim Carlsson)

    Ibland ställer jag upp som speaker under cykeltävlingar. Det är både skitskoj och lite pirrigt, speciellt på morgonen innan stämbanden är uppvärmda och man känner sig mest som en tönt som glider runt där och är sådär klämkäckt glad medan alla andra nyvakna stackare försöker hinka i sig så mycket kaffe som möjligt för att överleva racet med hedern i behåll. Men sedan – när Tommy (ljudteknikern och en urtrevlig man, har perfekt timing och avläsningsförmåga) fått ordning på maskineriet, rundgången är eliminerad och jag har lyckats bryta isen med en första freudiansk felsägning – ja då är det hur mysigt som helst av speaka, i alla fall om man som jag gillar snacka cykel.

    Men speakermedaljen (den bildliga alltså, man får ingen medalj som speaker, det får bara de i nybörjarklasserna) har två sidor. Så voilà – här är de, perks & problems of being a cykelspeaker.

    Perks ⇑

    * Man får spela bra musik. Det är egentligen den näst största anledningen till varför jag ställer upp. Jag är ju tjejen som alltid tigger om att dja på festerna och som inte står ut med att inte upplysa mina stackars vänner om den där grymma skivan. Precis som när jag ska leda spinning så är jag noga med att välja rätt låtar för en tävling. Låtarna ska vara peppiga och igenkännande (där får jag oftast kompromissa eftersom jag själv lyssnar på en hel del musik som av etablissemanget inte riktigt klassas som igenkännande) men ändå inte irriterande. Man ska känna sig stark och oövervinnelig när man racear till bra musik – men det ska också vara soft för publiken, funkisarna och andra som inte tävlar. Här är Groopencrossens officiella set.

    * Man får hänga och snacka med braiga människor, både interna och externa.

    * Man får se en massa snygga cyklar och spana in alla heta cykl… Äsch, bara man inte kommer av sig och börjar bli ytlig mitt i allt men fasiken så svårt det är när någon kommer inrullandes med perfekta gears och seniga ben to die for och man ba hej, här in på varvningen kommer Bertil Bertilsson som kör för CK Ystad ungefär.

    * Man får ge rösten (och micen) åt alla som bidrar till tävlingen och cykelsportens utveckling – och inte minst till dem som annars inte gör sina röster hörda. Man får bidra till att göra sporten roligare och mer nyanserad.

    * Man får lära sig mycket om platsen, tävlingen samt om de olika cykelklubbarna. Och ju mer påläst är man desto roligare blir det att kommentera!

    * Man har ständigt nära till fikakiosken. Till skillnad från de tävlande får man som speaker sällan soppatorsk.

    Problems (nåja, snarare utmaningar)⇓

    * Man hör sin egen röst, en sjukt märklig känsla för alla som inte har sång som yrke. I det ingår att man hör alla de gångerna man gör bort sig och kallar elit-Elias för Ellen, en långhårig pojk för tjej (Katja, breaking gender borders since Rocklunda XCO 2014), Jens för David och David för Jens, trafikstockning för förstoppning osv verbala plumsar. Nåväl, no Ellen no cry av det ändå känns det som.

    * Man ser inte hela banan för ljudet finns inte överallt :(

    * Om man ska vara med och tävla själv (vilket jag inte gjorde den här gången ty förkyld) så blir det ruggigt stressigt, bara hinna kasta i sig maten, byta om, värma upp… Med andra ord bör man inte riktigt ställa upp som speaker om man vill satsa på en egen bra placering.

    * Man är beroende av att hela tävlingsorganisationen funkar. Det är inte kul när det saknas listor och information, när man känner sig otydlig eftersom hålltiderna ändras hela tiden osv. Men det gäller att snabbt finna sig i det hela och på ett glatt sätt be om ursäkt och göra om och göra rätt. Och jag har ju haft en sån jäkla tur som bara speakat på tävlingarna där alla, verkligen alla engagerade gjort sitt bästa för att hålla racet ihop.

    * Det kan bli smått pinsamt när man glömt knäppa av micen när man högt deklarerar att man är dålig i kistan för sin okänsliga polare som glatt går in på detaljerna medan man i ren panik försöker leta på den dära ljud av-knappen.

    * Man blir knäpp på att försöka hinna para ihop nummerlappen med rätt cyklist på startlistan, kan inte folks sluta cykla så fort och börja defilera istället?

    * Man bli så extremt sjukt cykelsugen så det värker i kroppen ens. Men – det är väl kanske en positiv känsla? Mer racepepp nästa gång.

    Hurdan är en bra speaker eller kommentator tycker ni? Puss!

  • Between the rides,  Katja älskar musik,  Livsstil

    Jag och musiken och cykelmusiken.

    Skärmavbild 2015-09-13 kl. 09.44.50

    Heter förresten Lyckokatten på Spotify. Ba att följa!

    Hej. Är i Stockholm och hänger, detta är därför är tidsinställt inlägg. Råkade se den här listan på hymn.se och eftersom jag som ni redan vet är en musikjunkie av rang så tänkte jag att det vore kul att blogga den om mig! (med ett par tillagda cykelrelaterade musikfrågor förstås). Fellow bloggers – fritt fram att sno listan (stöldgods ändå).

    Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:

    Mylène Farmer och Jeanne Aguzarova (mamma) och klassisk rock (pappa). Men min morbrors dåvarande tjej lyssnade på Queen och det tillsammans med klassiskt (mormor) och 90-talstechno formade det mig på nåt sätt!

    Den första skivan jag ägde var:

    Jag fanns faktiskt före skivornas tid, började med att äga kassettband och den första var ett blandband med Deep Purple minns jag. Första låten var Burn! Mina andra två första kassettband var AC/DC For Those About To Rock och Mozarts Cosi fan tutte. Jag hade en kort cd-spelarperiod och sedan blev jag pirat och sedan kom Spotify.

    Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:

    Jag ogillar att tänka tillbaks på mina tonår. Mestadels av tiden gick ut på att fly, från allt i princip. Vi kör på Nancy Boy med Placebo.

    Instrument jag spelat/kan spela:

    Min familj är liksom inga musikinstrumentspelartyper. När jag var liten bestämdes det att musiken inte var min väg så jag höll på med konst och simning (vilket iofs var skitkul det med!) Men hela min uppväxt längtade jag mig fördärvat efter att lära mig spela piano. Så fort jag var hemma hos nån som hade piano försvann jag in i min tangentvärld. Tyvärr kan jag inte läsa noter men jag är bra på att plocka ihop en melodi. Jag ogillar starkt begreppet bucket list (mitt liv är ingen checklista yo) men piano. Det ska jag fan lära mig spela innan jag dör, om det ironiskt nog blir grannarna som tar kol på mig för dessa mina försök. 

    Min första spelning:

    Alltså, jag har inte turnerat än. Men en “spelning” minns jag väl. Det var när jag och min kompis Nadja hängde på Kungsan en varm sommarkväll, någon gång i högstadiet. Man gjorde så på den tiden, hängde. Kungsans scen var tom så vi klättrade upp på den och låtsades vara artister. Sjöng och dansade. Har för mig att vi dessvärre var rätt så bra den kvällen. Minns vissa turister till och med frågade om vi repade inför något. Vi sa förstås ja. Men det bästa kom sen. En hemlös kom fram till scenen med sin bandare som han drog på högsta volym, typ. Vi blev förstås jätteglada och dansade om än mer och sjöng till låtarna på lodisens bandare. Sedan blev klockan sent och vi tog varsin tunnelbana hem och kände oss oslagbara. 

    En låt jag förknippar med kärlek:

    En? Bara en? Jag vettefan om jag överhuvudtaget skulle kunna vara kär utan musiken, eller skulle den kunna existera utan kärleken? Allting är förmodligen en stor fet dröm ändå.

    Ett snabbt festivalminne:

    När jag insåg att jag inte var kär i killen jag åkte med till Augustibuller (en punkfestival, finns inte nu längre) utanför Örebro nån gång under gymnasiet så jag flydde vårt gäng till några happy skins från Irland som jag hängde med istället. Och sedan var jag pank och åkte på nåder gratis buss hem till Stockholm och hoppade direkt in i pridefestivalfestandet och festen bara fortsatte och jag brydde mig ingenting.

    Senaste livespelningen jag såg:

    Var två ytterst tragiska trubadurer på The Dubliner vid Hötorget. Vi drog dit efter en teknikkonferens i Stockholm. Det var så synd om trubadurerna för att de hade för hög volym så alla besökare lämnade sina platser och gick och satte sig utomhus så trubadurerna fortsatte spela för en tom lokal. Jag ville gråta. Hoppas volymen drogs ner sen och fler ville lyssna på trubadurerna. Om inte annat så får de sina fame seconds of fame i detta inlägg <3 

     

    Det här är enligt mig ett underskattat band:

    Hehe, men Gene Pitney är en sån artist mina vänner ibland har lite svårt att förstå varför jag älskar så hårt nu 2015. Men jag säger bara –

    But I don’t care, cause
    True love is worth all the pain,
    The heartaches and tears that we may share.

    La la la… Okej okej, jag slutAR.

     

    Den här låten får mig att dansa varje gång:

    Johnny and I med Superheroes förstås! 

    Jag cyklar helst till:

    Beror på hur jag cyklar förstås. Bergen bestigs helst till längre smootha postnature låtar typ denna Luca Bachetti-mixen. Vyerna öppnas gärna till låtar som Fuck Buttons Hidden Xs – låtar som utvecklas och liksom vecklas ut inne i en för att sedan kulminera och nästan försvaga en för stunden. All-in-mos i kuperad terräng körs helst till gladpunk eller rock typ. Tempo kräver sin powermetal i början för att sedan övergå till mer jämnbeaty elektronika när andningen stabiliserats och man bara matar på. Och till lättsamma mysrundor funkar alla bra låtar egentligen – country som rnb som klassiskt.

    I bilen på väg till loppet lyssnar jag helst på:

    Man är lite olika där har jag förstått. Jag är en glad idiot och vill ha mycket härj och musikpepp när jag är på väg att tävla. Kanske är det för att döva nervositeten. Eller så är jag en simpel Pavlovs hund som förknippar musikglädjen med körglädjen. Alltså jag måste inte lyssna på glad musik som i partymusik så utan mer musik som får igång mig (å andra sidan får Nick Cave igång mig medan vissa kör han som begravningsmusik så vad vet jag). Hursom! Blir ibland slitningar mellan mig och bilsällskapet. Speciellt en viss en som är helt tvärtom och helst lyssnar till ambient tystnad och går in i sig själv…

    I bilen på väg hem lyssnar jag helst på:

    Är oftast mör och trött och skön då och då orkar jag inte välja själv så då funkar helskiveartister bra. Helst svensk pop eller indie. Tame Impalas Currents och Little Jinder har gått varma den senaste tiden. Och så pratradio förstås. Åker man hem på kvällen finns mycket intressant att höra på våra pratradiokanaler. 

    Om du skulle vinna en tävling och sedan få spela en låt ståendes på podiet, vilken skulle det vara då?

    I Fought The Law med The Clash förstås. Haha.

    Berätta gärna vad ni lyssnar på. Musiktips är den finaste gåvan <3 Glad söndag på er!

  • Between the rides,  Cykel,  Katja älskar musik,  Livsstil

    Från solskenscyklist till regnbadass i fem steg

    rencollage

    Hej. För ett tag sedan bad jag cykeltwitter och Cykelkattens facebookfans att hjälpa mig med att hitta grymt fina regnlåtar! Jag tycker nämligen att vi ibland är lite väl orättvisa mot det där fenomenet som vi häruppe i Norden ändå får dras med för jämnan. Men nog med kallprat – dagens enkla steg-för-steg-guide hjälper vilken solskenscyklist som helst att omfamna regnet (om du inte redan gjort det efter att ha läst Annars kärleksförklaring till vätan). 

    Steg ett: Yll’ up

    Byt upp dig till underställ och tröjor i ylle. Tjatar jämt om ylle och de flesta vuxna vet vid det här laget yllets goa egenskaper men med handen på hjärtat så blir man precis lika blöt i ylle som man blir i syntet. Skillnaden stavas känsla. Synteten blir kall, klibbig och obehaglig. Yllet blir inte lika kallt, klibbar inte och ger inte alls samma brr-rysningar som synteten. Alltså kan man hålla leendet uppe liiite längre iklädd ylle än iklädd plast.

    Steg två: Hjälp till regnstjälp

    Se regnet som en backe, eller möjligen kantvind (eller whatever rocks din badassboat). Med backar är det ju så – antingen bävar man bort backbenen genom att deppigt skälva och stöna fram Åh nej, inte en backe igen! eller så drar man en positiv självuppfyllande profetia genom att peppt skratta, spänna vaderna och proklamera Oh yeah, en backe att sprätta i!. Samma med regnet. Istället för att se regnet som din fiende, se det som din vän eller i alla fall som din motståndare. Tänk att hälften är vunnet redan när du är ute och kör i regnet! Har sagt det förut och säger det igen:

    * regnet kickar dammets ass

    * regnet kickar pollens ass

    * (vid race) regnet kickar de mindre pannbenades ass.

    Steg tre: Punktterapin

    Håll kroppens utstickande delar (fossingarna, knäna, rumpan, händerna och huvvet) varma. Jag fryser till exempel sällan om händerna men vet folks som vänder hem efter två mil för att de inte kan växla längre. Så himla onödigt! Satsa på flossade bibs/tights över bibs, sjyssta handskar (kanske i neopren till och med?), yllesockor i skor med skoöverdrag (kanske i neopren till och med?), yllehjälmmössa, assaver under sadeln och självklart Cykelkattens patenterade tips som yllesockor på knäna innanför tightsen och/eller termobidon fylld med varm nyponsoppa i flaskhållaren.

    Steg fyra: Bortom den kritiska linjen

    Känner ni till begreppet “kritiska linjen”? Kanske inte, men jag uppfann det i alla fall när jag var liten och badkrukig under vissa höstmånader. Istället för att hoppa in i plurret direkt så gick man med små, små steg och blev kallare och kallare tills blötan och kylan nådde ungefär till rumpans midjan och då blev det riktigt jävligt kallt. Då var det bara att bita ihop och doppa sig helt för annars förfrös man ungefär. Känner ni igen er? Ungefär så är det med blötskan. Det är jävligt fram tills man blivit helt blöt men ändå uppvärmd av allt trampande. Så medan du sakta men säkert fylls med kall väta – tänk att det blir skönare, varmare och om inte annat, mer filosofiskt bortom den kritiska linjen. Så htfu och trampa. Så småningom blir även du varm!

    Steg fem: Solskenscyklist no more

    Säg vad man vill om saker i livet, men musiken kommer först. Jag har alltid stört mig på att nittio procent av alla listor, bloggar och texter som handlar om regn drar åt det depressivt melankoliska hållet. Men inte här på Cykelkatten inte! We’re bringing sexy back med den snyggaste och regnpeppigaste listan av dem alla. Voilà – tack för era tips – kom med fler tips – och kom ihåg: NEVER RIDE WITHOUT OVERSHOES SONGS IN YOUR HEART. Puss och vi ses ute på den skinande vägen mot regnbågen.