…så vi hörs imorgon, då är bloggen igång igen.
Puss och gnatt! ✨
Obs obs den svarta irriterande pricken på hakan är smuts och inte en död fluga obs obs
Häromdagen körde jag ett pass då precis allting sket sig.
Förutom vädret kanske. Det var perfekt. Kvällssoligt på det mjukaste augustiviset och törstsläckande friskt. Hade det gått att dricka kvällar så hade jag spenderat natten full.
Min plan var att cykla grus/asfalt till Skultuna, köra ett gäng varv på deras utomordentliga mtb-spår (ni har väl sett Johans swlogg från Västmanlands Cup där i onsdags?) och rulla sedan gracefullt hem i solnedgången. Knäppa ett gäng läckra kort och kanske något avstickar-QOM (QOM är pinsamt lätt att knäppa these sensommardays när en mest hamnar på skumma (o)vägar knappt någon annan cyklar på).
Det sket sig! Fast jag hade ändå lite kul i början. Råkade cykla förbi Orientalen på vägen ut. Orientalen är stället varifrån många mtb-turer utgår här i stan. Det ligger nära både Rocklunda och Rönnby-spåren. Startar man vid Orientalen så bådar det oftast för teknisk cykling; de lättare turerna startar liksom sällan där. Hur som, där stod Grannen och typ trettio friluftsfrämjare och skulle köra sin onsdagsträning. Vart ska ni frågade jag, ut mot Lajvarnas fick jag som svar. För er som inte vet så är Västerås värsta lajvstaden. Det är så pass att lajvarna har fått ett eget skogsparti uppkallat lite halvt officiellt efter sig. De har det fint förspänt de, det är härligt sköna skogsbitar där.
Ny på MTB i Västerås och vill cykla ihop med andra sköna?
För Friluftsfrämjandet MTB:s samlingstider & regler, kolla här.
För Västerås CK MTB:s samlingstider & regler, kolla där.
Ah men då fick jag för mig att hänga på FF:are ut till Lajvarnas för att sedan hejdåa dem och köra min repa till Skultis. Jag joinade en mellansvår (eller mellanlätt?) grupp, den blåa. Som vanligt kändes det som att det gick för sakta för min “teknik” (min “teknik” är att köra fort över det mesta förutom de partierna där jag fegar ut helt, då hoppar jag av/kör i skogen bredvid. Ingen jättekanoners teknik med andra ord, men det är så det känns bäst för mig. Allt eller inget, lite typiskt mig ändå). Men man måste ju kunna köra bra även när det går lugnare än heta intervaller. Eftersom det som vanligt denna sommar hade varit hundra år sedan sista tekniska passet så hade jag svårt att få in flowet, snubblade lite väl mycket, bromsade på dumma ställen osv levererade allmänt taskig stigcykling. Det var förstås väntat – teknik är en färskvara. Men blev ändå ledsen som blev påmind om hur lite kvalitativ träning jag hade fått mig de senaste månaderna. Tur det var så bra folk i gänget så man kunde få lite glädje av det umgänget i alla fall <3
Nåväl, det var väl bara att bita ihop och köra men så började den elaka Crankbrothers-sänkstolpen krångla igen. Egentligen hade den behövt ersättas med en vanlig hederlig light-sadelstople redan före CV men magsjukan stoppade även den lilla planen. Stenströms efterjustering hade tydligen inte hjälpt heller. Mitt på någon av stigarna åkte eländet ner och vägrade att hålla sig uppe i högsta läget. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet. Ställde mig på någon random grusväg och gjorde allt jag kunde för att få stolpfan att hålla sig kvar.
Den vackra kvällen började övergå i kyligare förnatt, och stolpen fortsatte att åka ner. Det var ingen idé att ens försöka åka till Skultuna. Av en slump råkade AK cykla förbi och även han försökte skruva men det sket sig för han också. Jag skickade iväg ett par frustrationsmess till min stackars Jonas (inte lätt, inte lätt) och påbörjade färden hemåt, sittandes Ali G-style. Runt omkring mig utförde rullskidåkarna sina intervaller. Mina ben skrek efter mer kvalitativ träning. Mitt själ skrek efter mindre stress och huvudbry.
När jag kom hem så grät jag. Men herregud Katja, det är väl inte hela världen om cykeln krånglar någon gång, du om någon borde vara van vid det, som cyklar året om etc.?
Men det brast för mig litegrann där och då. Nattade plutt och grät. Stod i duschen och grät. Kände plötsligt en avundsjuka mot “alla andra mammor” som “får avlastning av snälla släktingar varje dag” och “är alltid friska” och “kommer ut när de vill” och “tränar hundra gånger i veckan”. Grät en skvätt extra över hur skämmig jag var som tillät mig att känna avundsjuka, typ hemskaste känslan av de alla. Skärpte mig sedan och skrattade en bit åt “alla andra mammor”-tanken. Somnade ändå gott efteråt. Med Jonas bästa lugnande fras Du hinner, Katja som ett lent täcke runt om mig. Kom på att jag hade klarat några partier jag bara hade drömt om förut trots taskig teknik.
Drömde Castle Rock-ish drömmar om konstiga människor och om min nya Trek Boone som kommer snart. Typiskt mammadrömmar.
Resten av veckan blev superbra, men det är en annan historia.
Idag blir det solocykling och imorgon cykelkärreäventyr för hela familjen. Puss och ha en underbar helg.
P.S. Glöm inte att följa Rapha #13hills-eventet på allas vår fåfängans marknad Instagram idag. Mycket cykelsnyggt förhoppningsvis, och då menar jag förstås inte bara naturen.
I skogen hängde åskan i luften. Ute bland åkrarna var himlen makalös!
Hej.
När jag var en liten lågstadietjej så fick jag en egen bandare att ha på rummet. Sin bildningsvana trogna gav mig mina föräldrar två kassettband att starta lyssnarkarriären med: For those about to rock med AC/DC och ett (svart så klart) blandband med Deep Purples bästa hits. Min goda mormor bidrog med Così fan tutti av Mozart och så var min lilla första samling komplett. Resten är min musikhistoria – men än idag är det Stormbringer som spelas upp i min skalle så fort ett riktigt åskväder rullar in.
Vilket det just gjorde igår när jag var ute på min första distans efter sjukdomsomgången nr två och mitt näst sista pass inför fredagens Cykelvasan Öppet Spår.
Min plan hade egentligen varit ren grus i ett antal mil. Inga teknikutmaningar annat än de torra gruskurvorna. Syftet var en rent mental föreberedelse inför fredagen. Fysiskt hinner man ju inte direkt bli bättre på under en vecka.
Det blev en sweet mix av diverse cykling istället! Jag mötte upp vårt MTB-lok Olles glada gäng vid samlingsplatsen Orientalen. Det hade utlovats grusdistans men blev en hel del lagom teknisk stig i början – norrut genom Rönnbyskogen. Jag hade nog aldrig riktigt cyklat de spåren så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Efter några stigar fick jag bekräftat det jag hade varnat gänget om innan – jag var tvungen att tagga ner tempot för att skona hälsan. Så det blev ett hejdå och vi ses när jag är i form igen till dem.
Tony som hade kört långlopps-SM i Motala dagen innan hade sura ben så han hängde på mig och mitt tempo. Men eftersom Tony ändå är Tony och bland de bästa i landet så blev det ändå inte ligga och fisa direkt hela tiden. Vi tog oss ut mot Skultuna förbi Lajvarnas, körde grusväg och asfaltsväg och mellanlandade i Skultunas eminenta MTB-spår. Jag ville visa Tony hur bra spåren var. Vi hamnade mitt i spårfixardagen och körde den röda slingan. Trots att jag var trött och det började hetta till sådär föråskigt så körde jag slingan betydligt säkrare och bättre än första gången. Alltid roligt när det känns så.
Efteråt blev det Ica-kaffe med blåbärsmuffins (puss på Icor med kaffemaskin) och ett gäng grusvägar inne i Mot-Sura-Skogen.
Och hela turen så hotade den oss – åskan! Blixt och dunder och ena himmelhalvan svart hela tiden. Det växlade mellan supersoligt och hett och kusligt mörkt och kyligt. Hu så vackert var det och vilken lycka när regnet äntligen kom ikapp oss strax vid infarten till Västerås!
Hemma var jag trött, så trött. En liten döing i duschen. Det märktes verkligen att jag hade varit sjuk länge innan. Var ändå supernöjd med passet, med att fem mil kändes men mest för att tempot inte riktigt var ”eget” ändå. Och med att jag återigen kunde notera att tekniken hade blivit bättre. En bonusglädje helt enkelt, precis som det lilla QOM jag tydligen knäppte på en femkilometerssträcka och de fem personbästa på stigarna.
Håller jag mig frisk så blir de nio milen på fredag en fin och positiv upplevelse.
Här är Strava för alla ruttintresserade – studera på, många fina snuttar döljs i våra västmanländska skogar.
Puss och vi hörs snart, har en annan rolig grej att berätta.
Oförklarligt pillemarisk och myggbiten, men så ser jag tydligen ut idag.
Och värre lär det bli på fredag…
Hej. Tydligen så ska jag köra det där Öppet Spår-loppet nu på fredag. I blondhuvudet snurrar förstås en del tankar. Vill ni ta del av nio av dem? En för varje mil? Ni har inget val, här kommer de voilà:
Tanke 1
Tionde augusti. Det är ju mycket, mycket snart. NÄSTA HELG? Skojar ni me mej?
När startar jag förresten?
Tanke 2
Jag är undertränad. Sjuk mer eller mindre hela sommaren sedan slutet av maj, värmeslagen dag som natt, bebismamma etc. Förklaringslistan är lång men det är väl bara mammabiten som är en positiv ursäkt. Resten är bajs. Jag har precis kommit igång med cyklingen igen, sådär lagom en vecka före Cykelvasan. Känns trist, ogillar att gå in i saker utan att ha gjort mitt bästa för att förbereda mig.
Ja, jag vet att det är bara Öppet Spår just för att jag inte ska känna någon press eller så men det är fortfarande sådär lagom opeppt att köra oförberedd. Hade tänkt samma inför ett längre pass med klubbgänget.
Nåväl det man inte har i spirorna har man i pannbenet eller hur?
Tanke 3
Nio mil grusväg. Säg att det är enkom mycket, mycket vacker grusväg. Säg att jag klarar av mentalt att cykla nio mil sportgrus sittandes på något med dämpning och rakstyre. Säg att jag inte _råkar_ köra vilse i något skogsparti bara för att jag inte kan hålla arslet borta från Det Mystiska Som Döljs Bakom Spåret.
(och jo, jag skulle kunna köra på ett CX men ska jag någon gång tävla i Cykelvasan så måste jag ju vänja knoppen vid att göra det rätt på en gång liksom)
Mental träning yo! Blir bra för mig det.
Tanke 4
Jag kanske borde ta och byta slang på bakhjulet ett par-tre gånger innan loppet så att det sitter så att säga. Nödfallsmeka är urtråkigt så länge det inte handlar om 1) estetisk eller 2) aerodynamisk optimering. Men det är ingen ursäkt. I veckan ska det slipas punkafix.
Tanke 5
Törs jag kolla väderprognosen? Jag har ju liksom ställt in mig på att det kommer att vara sablars varmt och gudars grushalt. Tänk om jag har fel? Törs jag hoppas på att jag har fel?
Tanke 6
Undrar om jag får köra solo eller kommer jag att hitta några skojiga att köra med? Hittills har jag inte kört ett endaste motionslopp utan sällskap, antingen frivilligt <3 eller motvilligt eller både och (på Ottarsloppet, mitt senaste lopp var det en enduroherre som låg bakom mig och kallpratade hela himla tiden, det var både mysigt och lite stressigt på något sätt. Jag var snabb nog att ligga hjulet före men inte tillräckligt snabb för att dra ifrån. Räknas det som en frivillig eller ofrivillig sällis? Äsch.)
Tanke 7
Meningen är att vi ska övernatta i Jonas föräldrars lilla husbil (Ford Transit med Pössl-rigg) under helgen. Det blir första gången som tre istället för två och det kan gå precis hur som helst. Kommer Ivar att palla trycket? Kommer vi att palla trycket? Kommer jag att få sova? Ännu ett spänningsmoment helt klart.
Tanke 8
Jag är ändå lite nervös. Har inget tidsmål, förväntningar eller så men i och med det här inlägget så blir det ändå lite mer konkret. Och jag vill så gärna slutföra.
Tanke 9
Det kommer att bli skitskoj. Jag vet det. Roligt, utmanande, fint, glatt. Fullt ös, för det är väl därför det heter Öppet Spår?
Kl 9.30 startar jag mina damer och herrar (letat på startbeviset under inläggsskrivningen). Säg hej och lycka till ni andra som ska köra loppet och The Real Shit dagen efter! Puss.
Igår förmiddag var det dags att säga hejdå till fjällen för den här gången. Återstod den långa och varma bilresan hem till plattlandet. Därför bestämde jag mig för att hinna med en sista fjällglimt för att inte låta dammsugartrynet bli mitt färskaste minne från vistelsen. Knottkliig och svettig efter stugstädningen cyklade jag därför en bit av Södra Kungsleden upp till Östfjället, ner till Östfjällsstugan, tillbaka upp till toppen och så ner igen.
Det cykeltekniska var sådär eftersom sänkstolpen trots justeringsförsöket hade gett upp helt att hålla sig kvar i högsta läget (tänk er att cykla uphill på en downhillhoj så fattar ni). Och så kändes det som vanligt mycket märkligt att köra en asfalts-/grusstigning på en osmal icke-bockstyrig cykel… Men det var sekundärt.
Det var ju de befriande karga kulisserna, lavendeln… ljungen, den höga luften och regnförsmaken i munnen jag hade cyklat upp för.
Och för en stund på tu man hand med tystnadens melodi ⛰
Puss.
Och det blir fler berg innan semestern är slut.