Kategori: MTB

Hej fredagsfolket!

Bilderlöst (råkat formatera minneskortet och nej, det gick inte att återskapa just de bilderna) men inte tandlöst – trots att delen av Upplandsleden jag och Jonas cyklade i tisdags var både skakig och rätt teknisk vid sina tillfällen. Tänderna sitter där de ska fortfarande, kanske för att en mest log och hade flåsmunnen öppen hela tiden? Idag får vi i alla fall klara oss med text och lite kartmaterial som tur nog är precis så somrigt som våra kort hade sett ut.

Tisdagen alltså, Nationdaldagen landet runt och en riktigt varm dag här i Mälardalen. Lätt att välja cykelkitet – dels för att man slipper armvärmare och sådant rörigt när det är varmt och dels för att man som gravid inte har alltför många plagg kvar att välja på i cykelgarderoben sin. Vätskeersättning i cykelflaskorna, en påse salta mandlar att knapra på i bilen. Tog österut mot Enköping, svart kaffe och en gobit på macken vid infarten till staden.

Varken jag eller Jonas hade cyklat mtb i Enköping förut. Jag hade föreslagit Bredsand-någonting, Jonas hade kollat upp åsen och Upplandsleden och så enades vi om att testa Upplandsleden slinga 25:1 med start i Bredsand:

Bredsand/Fagerudden är ett supertrevligt mälarnäraområde med camping, konferens, kanotuthyrning, badstrand, glasstjorre med mera friluftigt. Värt ett besök sommar som vinter oavsett om man ska cykla eller inte faktiskt! Om inte annat så för att titta på den fina sjön och grilla lite korv.

Vi parkerade vid Främjarstugan. Solen gassade på! Jag började med ett ärovarv i området för att testa mina nya pedaler. Sedan cyklade vi upp på asfaltvägen och svängde in i skogen in på leden från Bredsandsvägen. Creds till Upplandsstiftelsen för grymt duktigt utmärkta led förresten. Man behövde sällan fundera eller knappt sänka farten för att förstå vart man skulle.

Nu till cyklingen. Hela turen blev tjugo kilometer varav den första milen på vandringsleden. Och förstås den roligaste milen. Efter någon kilometer in i skogen så fick man välja om man skulle gå/cykla mot antingen Gånsta (ca fem km) eller Lillkyrka (ca en mil). Vi valde att köra i riktningen Lillkyrka.

Leden går i grova drag längst med åsen. Det bjöds på ömsom torra och steniga partier, ömsom leriga sänkor med tillhörande spänger. Många spänger. Tio-tolv minst? Tack vare torkan gick det att undvika spångesten och helt enkelt köra bredvid spängerna på ett antal av dem. De som var för kritiska lät jag ens bli att försöka utsätta min gravida kropp för utan gick igenom. Höll ändå på att rasa ner i leravgrunden vid ett tillfälle hehe. Helt klart ett moment att träna på i framtiden när det är okay att ramla och slå sig.

De torra partierna var trots sin skakighet helt klart roligast. Bäst var att det bjöds på ett gäng mindre drop som var precis lagom pirriga men i princip helt ofarliga bara man höll i styret och flytta bak rumpan ordentligt. Skoj och jag fick in ett bra flow.

Jag kunde – eller snarare nog ville – förstås inte cykla/försöka cykla genom alla partier utan förde cykeln eller lyfte den över de tuffaste hindren. Kan dock helt ärligt säga att det inte hade varit självklart att cykla överallt ens i icke-gravitt tillstånd.

Vilket gör att jag rekommenderar Upplandsleden Bredsand – Lillkyrka (eller Bredsand – Gånsta och vidare) till alla mtb-cyklister – gröna som gravida som erfarna. Det finns partier för alla bara man utrustar sig med tålamod och är beredd att jobba med hela kroppen.

Eftersom vi hade bråttom och dagen såg inte ut att bli svalare bestämde vi oss för att vända tillbaka och kom ut på 512:an i Dräggesta:

Därefter blev det asfalt och lättcyklat grus hela vägen till Bredsand. Lyckades lyckligt ovetande knipa en QOM vilket i detta fallet beror på att så få girls cyklat samma väg. Skärpning i lederna, in och sno min QOM asap, här är turen och rutten:

Utmattade och saliga (och lite stolta över att ha kört efter omständigheterna fint) tog vi oss in till stan och avnjöt lite gokäk på Hamnmagasinen i Enköping ihop med Wikings de äldre som var i krokarna på en MC-tur. Därefter drog vi hem till min vän Sari som bor en mil utanför Enköping, drack en varsin bärnstensdryck och kollade på fasanslagsmålet som utspelade sig på åkern utanför. Trötta och lyckliga körde vi sedan hem och så var det nationaldagen över för vår del.

Puss och nu ser jag fram emot fler mtb-turer i närheten av fina Enköping!

Min gravidtraning MTB

Hej hej.

Igår gick jag vi in i graviditetsvecka tjugotvå. Detta firades med att äta en extra flott frulle och ett härligt hjuläventyr nämligen mountainbike uppe i det skogssköna Norberg!

Planen var att köra halva – eller cirka halva, vi skippade asfaltstransporten – Engelbrektsturen som är ett långlopp av den backigare men tekniskt sett snällare sorten. Heldugligt för en gravid cyklist med andra ord. Men inte helt enkelt för den delen heller. “Normalt” sett hade banan varit kanoners för mig. Backarna är många och ganska branta men relativt korta vilket passar min åkstil. De tekniska partierna finns men de är ändå rätt “dundriga”, man slår liksom inte knut på sig själv med att försöka lirka sig igenom hindren jämfört med säg rot- och steneländet Rocklunda hemma i Västerås. De grusiga transportsträckorna är kanske lite för många för en som är stigpepp men kör man riktigt fort och det är fullt med folks på banan så är man nog tacksam för de breda snabba partierna där man kan gasa på och köra om.

Igår var mina förutsättningar självklart annorlunda. Ett var ju förstås det faktum att balanssinnet som är annorlunda när man är gravid, ställde till det något i de tekniska partierna. Jag fick just lirka och svettas lite extra för att inte riskera välta eller fastna i något stenparti. Två var att jag inte ville dundra på för hårt över de brötiga partierna för kändes inte riktigt okay att skaka kroppen för mycket med en bäbis i magen. Speciellt inte när jag inte kunde banan i förväg och när det låg fallna träd och annat jox i nerförsbackarna här och var. Och så var det förstås den vanliga magbiten – i de brantaste uppförsbackarna gick det inte att applicera den vanliga tekniken och för att inte trycka på för hårt mot magen så körde jag antingen på de lägstaste växlarna alternativt gick de brantaste bitarna.

Trots – eller kanske tack vare? – de ovannämnda tillkortakommanden så log jag mest hela tiden (kanske inte på kortet ovan men var nog rätt koncentrerad och flåsig där). Förutom ett par tillfällen då jag gav ifrån mig ett par åh shiiit-läten som är typiska för den som är på väg att välta eller annat otrevligt. Försiktig som jag var igår klarade jag mig utan några incidenter. Jonas klarade sig han också, kanske för att han körde pedagogiskt försiktigt han med.

Men spana in den tomma blicken – hu så trött jag blev av de tre milen vi hade tillryggalagt! Både fysiskt och mentalt. Flås och pust.

Och massa härlig, barnslig lycka över att ha varit med om något riktigt roligt! Helt ärligt så vill jag knappt cykla något mer landsväg just nu. Det är bara mtb i mitt huvud. Ni behöver förstås inte bli oroliga – jag kommer nog att aldrig överge styrlindekäkandet helt och hållet – men det kommer att bli en hel del mtb i bloggen framöver. Är man en tekniskt lagd rackare så är man och det känns helt enkelt också bäst för kroppen och roligast för knoppen just nu. Och mer variation för er läsarfolket så klart!

Puss, rutten finns här och ha en underbar måndag av och på cykeln.

English: Yesterday, me and my dear Jonas went to Norberg, a small Bergslagen village surrounded by beautiful and mountain bike friendly woods. There, we enjoyed some really nice trails and gravel roads. It was just enough challenging and mostly fun. Such a great way to celebrate our pregnancy week 22 <3

Min gravidtraning MTB

Igår kväll hände det! Jag körde mtb, och det ihop med min Jonas (något som aldrig hänt tidigare tror jag?) Något jag inte gjort ända sedan jag sålde min läckra men en storlek för stora Canyon för snart två år sedan. Jag insåg redan som nygravid att en mtb skulle bli melodin så småningom när magen skulle bli för stor och racerns och crossens raceiga sittställning för obekväm för skogs- och gruskörning. Jag kom ihåg att min gulliga vän Valle har en avlagd instegs-mtb ståendes i lyan i precis rätt storlek för mig. Den har dessutom en riktigt komfortabel geometri (kanske något alla instegs-mtb har, vet inte?) vilket är perfa för en person i det välsignade tillståndet.

Det tog förstås ett gäng kilometer att vänja sig vid maskinen och känslan av att sitta i en skön fåtölj med skivbromsar som glatt hoppade över alla trottoarkanter och dylika småhinder utan att man knappt behövde lyfta på framdäcket. Jag log åt hur upprätt jag satt på cykeln. Min nuvarande cockpit-sittställning på crossen var ju ingenting mot detta hehe. Kände nästan för att vinka så där kungligt till det förbigående folket söndagspromenadstyle. I skogen gick det mer undan. Trots att växlarna var var i behov av smärre justeringar så betedde sig cykeln fint även i de något krångligare partierna. Det var dessutom härligt att köra en 27,5:a – tänk att jag aldrig hade gjort det förr (min gamla Canyon var en 26”). Så mycket mer den “svalde”.

Överlag var känslan – wow, underbart. Jag är ju ändå en rätt skogsteknisk rackare trots ingen renodlad mtb-cyklist och det tack vare allt crossande. Dock var jag förstås tvungen att ta det säkra före det osäkra och skippa cykla igenom de mest kritiska partierna (ni vet sådana med stup och annat som kan gå rejält fel). Även i de brantaste backarna var det lite tufft, inte benstyrkemässigt utan för att jag inte längre kan fördela kraften som det krävs för att smidigt ta sig uppför. Men de grejerna var förstås ingenting att bry sig om. Det viktigaste var att det var så roligt och skönt i skogen. Och att jag nu har hittat ännu en cykelform som förhoppningsvis låter mig göra det jag tycker om ett bra tag till in i bäbisväntan. Valle = bäst <333

Puss och här är Strava för den som är ruttintresserad (snälla stigar only).

MTB

craft mtb

foto euromtb

absalon

ferrand prevot

åsa erlandsson euromtb

euromtb

IMG_2650

Tja! Jag tror jag är tillbaka i bloggsvängen. Bloggen är som en god vän – alltid i tankarna men förbenat skönt att ta en paus från då och då (men ändå – kvar i tankarna). Hur som! Helgen har varit rätt så fet cykelmässigt. Igår hann jag dessutom med en svängom förbi EuroMTB-kalaset. EuroMTB var asballt. En fantastiskt lyckad tillställning, sådan respekt till alla er som hade jobbat med tävlingen så länge. Och så naturförutsättningarna från ovan på det. Trots det hemskt varma vädret – varken min kropp eller mitt psyke pallar värmeböljor som gårdagens hann jag knäppa några svettiga kort med mitt repiga objektiv. De är prick 400 stycken och finns osorterade och oredigerade i detta flickralbum. Voilà, sno på bara ni anger “knäppt med Cykelkattens repiga objektiv” som upphovsrättsinnehavare. Puss!

✈ Made a few shots during the EuroMTB in Huskvarna yesterday (Sunday), they’re all available unedited in this Flickr album. Voilà!

MTB

Alltså det är så förbenat tråkigt att vara sjuk som i förkyld. Jag är van att vara sjuk, är klen av mig och blir det ofta. Men trots det har jag ändå inte lyckats göra sjukandet till en konst. Min signaturhashtag #lidamedstil går liksom inte riktigt att tillämpa när jag är sjuk. Jag finner ingen ro i sjukandet, i alla fall inte hemma (en annan femma om man är sjuk på någon flott kurort i Cagnes-Sur-Mer, då går det ändå an). Eftersom jag liksom inte kan göra någonting riktigt aktivt blir jag inte alltför trött heller men är ändå trött för att jag är sjuk… Rumpan värker av allt halvsittande, kroppen gnäller av allt halvsittande liggande, hjärnan vill ha näring men sjukögonen vattnas så jag kan inte läsa precis hela tiden och TV, finns nog inget mer deprimerande än att titta på TV på dagen så det går fett bort. Möjligen kan jag dra till med nåt avsnitt sjysst serie på kvällen men det är på kvällen i mörkret det. Fast inget läskigt för då mardrömmer jag. Som inatt mardrömde jag att Stasi kom och tog oss när vi körde cross ute på någon halvö… Kanske för att jag läser om 60-talet i Europa just nu. Och så aptiten. Allting smakar blä men tror ni jag tappar aptiten som sjuk och passar på att deffa till mig? Knappast. Hungern är precis likadan som när jag är frisk fast ingenting smakar någonting. Det är en sann bestraffning, att vara förkyld och utslagen, men jag förstår nog inte riktigt omfattningen av mina synder eftersom jag straffas med att både vara sjuk och vantrivas med det tillståndet så onödigt ofta.

img_1907jpg_22815893060_o

Har i alla fall orkat lägga ut min mtb på annons. Var ju förut lite tveksam på om jag skulle sälja den men måste tyvärr göra det ty för stor. Här är annonsen på Happy och det är förstås bara att maila för fler bilder och mer info.

Lida med stil MTB