• Katja älskar vintercykling,  Katja kör MTB

    En snöboll med fredagstankar

    Hej.

    Hah, vilken respons på gårdagens inlägg. Där snurrade tankarna igång och hjärtan började slå hårdare va? Besöksstatistiken och alla meddelanden pekar på det i alla fall. Med andra ord blir det lätt en spinoff på inlägget. Dels för att jag har fått veta lite saker som jag måste berätta för er och dels för att det kanske blir verklighet, att ta fram något singelvänligt och #lidamedstil™-vänligt förstås? Den som lever får se <3

    Idag vaknade jag till en vacker utevärld. Hela alltet, ner till det minsta skitstrået, var täckt med vitaste glitterfluff. Alla husen glittrade! Fan hela 56an glimrade, med långtradarna allt. Till och med den ugly citybiken i stället bredvid busskupan såg ut som något snödrottningen hade snickrat ihop. Snacka om shimmer in my soul, som Amanda Tenfjord (← musiktips) skulle säga. Faktiskt så fällde jag en tår eller två. Gissa om de förvandlades till diamanter på vägen ner mot marken? Klart de gjorde. Kunde förresten inte låta bli att tänka på första dagen på första Basemile Snowdown vi körde back in 2016. Just så var det då! Kommer ihåg jag dog hänförelsedöden under så gott som varje kilometer av riden.

    Och vem vet – om jag har tur så kommer jag att cykla i hänförelse även i helgen. Ty det blir Gästrikland och förhoppningsvis mtb i dagarna två. Måste bara komma ihåg att packa ner vinterskorna.

    Oavsett hoppas jag verkligen att snön ligger kvar i helgen. Det blir ju Ivars första snö han kanske kommer att liksom förstå och kanske till och med vilja leka med! Förra året gjorde jag en del snöiga utflykter med vagnen men det var mest jag som fick uppleva snön då, i alla fall i vaket tillstånd.  I år är det minsann nya puckar. Nya äventyr. Min Ivar med skoklädda fossingarna i snön. Så spännande!

    Jag har för övrigt bra trötta ben. Drog till med ett spontant men rätt effektivt intervallpass på en F&S-träningscykel. Tanken var sega långa intervaller men det blev lite tight med tid så det vart kort och momentant smärtsamt istället. Benen skriker distansbrist – hoppas de får sig lite av den varan i helgen.

    Hoppas ni får en strålande cykelhelg och glöm inte att kitta er rätt för kylan. Puss!

  • Katja kör MTB

    Mon sentiment d’octobre, i all höstprakt

    Hej cykelvänner. Den här veckostarten alltså. Snålblåsig, duggregnig och in i märgen bluesig. En herrans novemberwannabee, denna oktobervecka. Vilken kontrast mot den gångna helgen. Tre dagar av färgexplosioner fick jag. Varav två cykeldagar.

    Jag växlar mellan att smygle och att smygskaka på min skalle. Jag är idel vemod blandat med soul. Det måste vara musiken. Jo. Allting är musikens fel. Sedan tar verklighetens vindar tag i mig. Ruskar om mig, knuffar ner mot marken, vakna upp ffs Katja. Tänk realistiskt. Dagdrömma denna vardagsvardag? Skottpengar på det. Och då blir det tyst i själen. Ett tag. Och så börjar musiken om.

    Hur som. Visst fasiken rullade jag runt på läckra ställen i Gästrikland i helgen. Två dagar med cykeldatorn i bakfickan, jag vet fan inte ens var det var. Tur att planerna på tekniskt på bana hade ersatts med flowish utan bana. Sten och stock och gräs och sand och grus. Korpens skratt, gässens skri, kantareller i backen, hala rötter under rocket rons, swoosh. Stumma postbakis (också ett tillstånd!) ben på lördag. Fräschare ben på söndag. Fotogenique très magnifique.

    Fick ni er också en dos höstprakt och själsgenomblås i sadeln i helgen? Hope so. Puss.

  • Katja kör MTB,  Mellan rundorna

    Jag undrar om vi vågar vägen

    Idag när jag blundar så ser jag en väg

    brötig krokig och slingrig

    börjar med ett avgrundsdrop

    ett oändligt modkrävande hopp

    ringlar sig den mellan hav och raviner

    smala passage, skrå i lössand, galna serpentiner

    cha-cha-cha dyner, drömhögar, berg som vi misstar för molnformationer eller är det tvärtom?

    överdoser av lycka, vägen kräver att vi inte vänder oss om

    fixar inte leva med om om om om

    Vägen är inte utstakad, den är allt utom känd

    förutom för att kräva sina offer who ain’t scared my dear friend?

    Det kommer att ta ett evigt liv av många liv man måste våga äga livet sitt

    Och väldigt få som hejar, många buaropp, obarmhärtiga ögonstick

    Det kommer stunder då det inte går att tro ihop

    och hela skiten känns som ett eländigt flopp.

    Så det gäller att ha lätta hjul

    och starka ben och starka hjärtat och våga ha både ont och pardon mitt barnsliga sinne sjukt kul

    På kartan är vägen märkt som Vägavsnitt Okänt

    och någon har klottrat dit orden OBS börjar med ett drop

    ett oändligt modkrävande hopp

     

     

    jag undrar om vi vågar vägen

  • Cykelcross,  Katja kör MTB,  Katjas tips

    Here is where no fear is (om min lilla modiga vägtutt)

    Det finns ett särskilt ställe dit jag brukar styra kosan. Som i cykeln alltså.

    Stället är en mindre känd, rätt trist vägtutt mellan två större och finare vägar.

    De enda utsmyckningarna är ett par dagvattenbrunnar i betong och några slöa svartvita kor som visar noll intresse för mig eller mina förehavanden.

    Och det är precis därför jag är här. Och det är just så jag vill ha det.

    För sedan några år tillbaka är detta ställe nämligen platsen som jag använder för att bli av med mina jag kommer aldrig att kunna [infoga valfritt teknikmoment]-demoner.

    Det började med att jag kom hit för att lära mig klicka ur och hoppa av cykeln i farten. Här var gruset stadigt, och gräsremsorna mjuka. Här gjorde det inte mycket om jag slant och råkade ramla.

    Ett tag kom jag hit för att träna skarpa kurvor efter den läskiga kraschen under Hässlö GP.

    Så småningom kom stället utvecklas till en teknikdemonfri zon för allehanda teknikmoment. Hit kommer jag ibland för att samla mod och vara ett med cykeln. Det kan även vara racer eller mtb och ibland är träningen ”fiktiv”, rent mental – jag kan ju till exempel inte träna drop eller stenkistor här! Men jag kan hoppa av cykeln, ta några djupa andetag, rensa de onödiga begränsande anti-mantran och ladda om innan jag går på’t igen – här eller där teknikmomentet finns.

    Idag svängde jag till exempel förbi här och tränade min stora Akilles häl crosspåhoppning i farten. Det gick sådär, kroppen är stel och särskilt stel är just den sidan som ska vara elastisk.

    Men det är just därför jag behövde åka förbi här, och kommer att behöva åka förbi här flera gånger. För det är ju så lätt hänt att man intalar sig att man inte kan och kommer aldrig att kunna heller för det är ju omöjligt för en!

    Och då är det bra att ha ett utpekat ställe där inga aldrig och inga inte kan få existera. Har man väl varit där så vet man att man visst kan, för man har vänt sin inställning. Det enda man behöver göra är att fortsätta träna.

    Tacka tankens kraft och anspråkslösa öde vägtuttar för det.

    Hur gör ni när ni kört fast i inte kan/kommer aldrig att kunna-tänket? Tell me. Puss.

  • Katja kör landsväg,  Katja kör MTB,  Katja om kärlek

    Fuck cancer – heja oss som får cykla i CYKELKATTEN feat. Cykeltjer goes rosa bandet-kit!

     

    Hej. Jag är tillbaka från jobbresan. Det har varit lärorikt och skitkul och jag borde vara postäventyrsdeppig men är postäventyrslycklig istället. Lyssnar på fin musik och så. Chairdancear. Däremot är det lite synd att resan sammanföll med det häftiga, kanske till och med lite surrealistiska

    nämligen att cyklister – medmänniskor! kvinnor som män! – köpte cykelkläder som hade designats av mig och bidrog på så sätt till den viktiga forskningen om sjukdomen bröstcancer.

    OMG NYP MIG I ARMEN etc.

    Men vi tar det från början.

    För ett tag sedan så ritade jag – utan några större förhoppningar, med en av sommarens feta influensavirus i kroppen men icke desto mindre helhjärtat – ett designförslag till tävlingen av cykeltjejer.se / Original Teamwear / Rosa Bandet 2018. Jag kallade designen för rosa, svärta och hopp och utvecklade min idé på bloggen.

    Tävlingen avgjordes genom omröstning på Cykeltjejers facebooksida. I början vågade jag inte ens titta på rösterna som ramlade in. Men så småningom kikade jag in och satte igång att hjärtgilla varenda kommentar som röstade på förslag 1 – mitt förslag. Och seriöst. Trots att jag inte är någon kramig person av mig så skulle jag lätt släppa gardet och sönderkrama varenda en av er som har gillat min idé.

    När jag väl hade fått veta att min designidé hade vunnit så tog det ett tag innan jag vågade känna någon glädje. Men sedan kom den. Glädjen och stoltheten. Tänk, va! Att så många hade lagt sin röst på mitt bidrag. Utan att veta att det var mitt. Men sedan fanns det ju även ni som visste att bidraget var mitt. Tack ni. Min läsarkrets är bloggvärldens bästa läsarkrets. Omutbara. Störtärliga. Fett härliga.

    Så, nog brölat Katja.

     

    Designen anpassades till Original Teamwear med hjälp av deras duktiga in-housedesigners, det blev så här:

    Och i slutet av förra veckan så öppnades så äntligen webbshoppen. Återigen sköljdes jag över hur overkligt det kändes –

    inte minst när frågorna om storlekarna

    och om herrmodellerna (inget som hade varit tänkt från början men som fick specialöppnas) 

    och om kollektionen skulle återkomma (!) 

    droppade in både i de olika kanalerna.

     

    Än så länge har jag inte vågat fråga hur många det var som köpte hela kollektionen eller delplaggen. Men det tänker jag göra. Hade det “enbart” rört sig om att ha vunnit en kul designtävling så hade jag nog nöjt mig med att veta att några av mina underbara cykelkamrater (inte minst i hemmaklubben VCK, bästa blårange när det gäller!) kommer att cykla i rosabandetkit signerade eran Katja. Men nu är vinsten större än så. Jag hoppas med andra ord på att summan som kommer att tillfalla Cancerfonden* blir så stor som möjligt.

    Och vem vet, tänk om kollektionen gillas så pass att den återkommer även till nästa års rosabandetkampanj? Vore inte det något Original Teamwear?

    Så stort, stort tack ni som röstade och ni som köpte kollektionen. Stort tack till cykeltjejer.se och Original Teamwear för ert engagemang i en av de viktigaste frågorna. Stort tack till det lugna väntrummet och den väl tilltagna kön på Åres Hälsocentral. 

    Och stort tack till min penna. Jag älskar att den är åter igång med både skiss och text. Jag lovar att berätta för er när jag vet hur stort bidraget blev <3

    Puss och lova att tagga @cykelkatten när ni lägger upp kort på er i era fina rosabandetkit. Återigen – ni är bäst!

    * bidragen till den svenska Cancerfonden örönmärks inte. Alltså går pengarna till att bekämpa och sprida preventiv information om all slags cancer – inte minst bröstcancern som ju är den dödligaste cancerformen bland kvinnorna. Tryck här för att ge din gåva.