Kategori: MTB

God morgon söndag! Vi börjar med en mysig sak så jag får det gjort

Save klart ✔ Att lägga till en ny hoj under My GearStrava är rätt tillfredställande eller hur?

Hittills hade jag ju kört enbart en tur på trekkisen ifråga och den gick mest ut på att vänja sig vid sänkstolpen (läs: leka kontorsstol ute i det fria) samt bikefittas lite till. Klen som jag är i knäna och ryggen kör jag alltid en sådan tur när jag blir med en ny cykel – ofta är det något som behöver småjusteras inför det skarpa läget.

Igår fick dock både cykeln och jag bekänna färg som faktiskt mountainbikers. Tyvärr var det långt till de kaliforniska bergen men ett ganska lagomt avstånd till den tallbeklädda rullstensåsen mellan Alberga och Kungsör aka fina Björnlunken-banan à 18 km stökig cykelglädje så vi styrde saaben dit.

18 km är så perfekt för en trevlig men ändå asajobbig tur tycker jag. Alltså hade dessa 18 km gått i snabb grusvägig Cykelvasan-ish stil hade det känts kort och småtråkigt. Men Björnlunken-banan är inte direkt någon bana man får så mycket gratis på, möjligen någon kilometer precis i slutet. I övrigt fastnar man och självvälter om man inte driver framåt hela tiden.

Igår var min andra gång på Björnlunken-banan och första gången som icke-gravid cyklist (här är btw inlägget om vecka 23-turen full med Jonas vackra kort). Nackdelen var att jag inte hade min grymma fotograf pysandes bakom mig tagandes läckra #foreverbuttphotos. Fördelen var att jag inte behövde noja mig för den lilla tussinvånaren i min mage.

Alltså passade jag på att njuta av följande saker:

njutning ett: Stora hjul. Fy fan vad jag älskar 29. De svalde precis allt – rötterna, rull- och standardstenarna, småstockarna etc. Trodde inte det skulle kännas så annorlunda mot 27,5 men det gjord det visst. Behövde egentligen bryta flowet två gånger och det var i de två superbranta och knixiga uppförsbackarna min nuvarande form inte räckte till (samt när jag kört vilse och behövde ringa Jonas då)

njutning två: Vädret. Det var helt perfekt. Runt 10-11 grader, lagom soligt och inte så blåsigt i och med i skogen. Jag blev till och med för varm haha.

njutning tre: Ansvarsfriheten. Äntligen kunde jag slappna av och köra på ordentligt. Att vid misslyckanden och urfeganden cykla tillbaka, vända och köra igenom partiet en gång till för att sätta det.

Allting var förstås inte smooth rakt igenom. Banan var inte i perfa sommarskick, med många grenar och annat jox från skogsavverkningen och en många skariga ispartier där man fick hålla tungan rätt i mun för att inte sladda av. De sommartid så snabba gruspartierna var tungtrampade på grund av den tjälblandade lersörjan. Rumpan blev blöt direkt och höll sig blöt under hela passet på grund av alla pölarna. Jag triggas dock av sådan åkning och hade kul – förutom de obligatoriska vilseåkningarna som väckte irritation speciellt gången jag körde ut på någon hästskitig åker där hjulen bara sjönk rakt igenom.

Hur kändes kroppen och dess form då? Lite för tung. Lite för flåsig. Lite för ojämn. Med för få färska mil i sig. Precis som jag hade förväntat mig – men med den lilla bonusen att benen kändes starka, och ögat skarpt, och spårvalet säkert. Skitkul hade jag och det bådar gott inför den fortsatta resan.

Puss och ni har väl också cykelhärjat ute i våren i helgen hoppas jag?

English: Yesterday, I did some fab mountainbiking at and around an esker between Alberga and Kungsör in Södermanland. It was just dirty and fun and I loved riding a 29-er.

MTB

Morgon!

Efter en helkeff natt med fruktansvärda benmyror men en bra skönare morgon med bebislek och ett hett Mad Men-avsnitt bestämde jag mig igår för att friskförklara mig själv för det vore ju skönt att ta ut den där rosa konfekten till Trek Procaliber 6* på en premiärtur eller hur?

Sagt och gjort. Jag kittade upp mig i lite vad som ty bebiskaos hemma, Jonas tog över tussemysandet och jag var fri att cykla vart jag än ville.

Ärligt talat visste jag själv knappt vart jag ville. Jag ville nog mest ut och känna på cykeln, dess geometri och ergonomi samt knäppa lite kort på den i skogen. Själva cyklandet fick tyvärr för det mesta ske utanför just skogen ironiskt nog. Västmanlands stigar påminner mest om knögliga rodelbanor med alla islagren på dem och jag orkade inte hålla på och äventyra tänderna nu så här första dagen. Till nästa vinter blir det förstås dubb men inte än. Slirade lite på iskluttarna runt anundshöghögen och det var väl allt iscyklande. Hade förstått det innan avfärden men är man sugen så är man sugen ni vet.

Hur kändes det? Att bestiga en tjugoniotummare var förstås speciellt. Förvisso tänkte jag på det enbart under de första hundra metrarna men då jag inte cyklade något tekniskt igår så är det förstås svårt att uttala sig om cykelns skarpt läge-egenskaper. Och eftersom det blev årets första dubbfria tur så var det också svårt att uttala sig om cykeln kändes tung eller inte (som om det spelar någon större roll när själva cyklisten plus hennes vinterkläder prylar mm väger en del just nu). Med andra ord får jag återkomma med en rejäl recension när jag har mountainbikat cykeln på riktiga stigar och med en något mindre postförkyld kropp ett par gånger. Jag har hur som en bra känsla i magen – det kommer att gå fort när det väl går fort på den här cykeln!

Avslutar med en liten vlogg om premiären. Tyckte det var skoj att cykelvlogga på hemmaplan så fick för mig att spela in en ny rörlig historia åt er. Hoppas ni gillar den om inte annat för att jag erkänner något jäkligt pinsamt som hände under turen. Som sig bör. Puss.

* här kan ni läsa mer om configen och mina tankar kring årets mtb-fokus

MTB

God söndagsmorgon kära folksis! Eller morgon och morgon. Jag var uppe redan fem men somnade sedan om ihop med grabbarna mina. Nu skiner solen, dags att ta sig ut på eller eller annat sätt. Vad det blir får vi se – halsen är inte riktigt helt okay än.

Men hörni – har ju ändå idag äran att glädja er med ett nytt avsnitt av CYKLISTPODDEN så att ni har något att ha i lurarna under dagens cykeläventyr och chillstunder. Voilà:

I femte avsnittet av CYKLISTPODDEN hänger vi med Fredric – en alldeles vanlig ovanlig cykelpappa, cykelman och cykeleldsjäl vars liv förändrades i höst då han började… cykla själv. Hur är det att vara cykelpappa? Hur är det att börja cykla i vuxen ålder? Och när är cyklingen som härligast, när man vill cykla överallt och det dygnet runt? Som bonus får Anna en chock när hon blir kompis med Fredric på Facebook medan Katja är mest intresserad av Kolsvavargen. Glad lyssning!

Vill ni få mer av Fredrics berättelser? Häng i Vi som älskar mountainbike-gruppen och kanske även i landsvägsgrupperna. Vem vet vart Fredrics intresse tar honom denna sommar? Det gäller förresten oss alla. Glad söndag på er!

Läs gärna denna blogg med Bloglovin!

Cyklistpodden MTB

Hej åh som vi behövde det –

Ivar att sova ut efter en för den lilla kroppsisen påfrestande vaccinationsdag med feber mm ynk igår

och jag efter att ha tröstat Ivar och mig själv (fy fan vad jag blir ledsen av att se på när han mår dåligt) igår

– dagens hårda HIIT-repa på metallkungen min. Hade jag vetat att lill-sjusovaren skulle vara utslagen i över en timme så hade jag kört ett längre pass men nu blev det kort men desto mer intensivt. Benen var tröga och syrade efter förrgårdagens löpning och gårdagens superlångpromenad i snön. Lyckades ändå komma upp i rätt fina pulsvärden och en härligt jobbig ansträningsnivå under trappintervallerna. Något annat som kändes härligt var sällskapet. Rosa lack och mattsvarta detaljer och den där sänkleksaken från Crankbrothers, ojoj. Gissa om jag är sugen på att premiära skönheten i helgen?

Puss och nu ska vi iväg på ett jobbmöte.

Katjas Monark MTB Träning

Glad vid sanatoriet!

Hej cykelvänner!

Så här inför vårens alla turer, läger och lopp kan det vara bra eller helt enkelt roligt att rannsaka sig själv och fundera på – vad är jag för ett slags cyklist? Genom att på ett ärligt och positivt sätt se på sina preferenser, styrkor och svagheter på ett objektivt sätt blir det lättare att satsa på det man tycker är roligt och utveckla det som sätter käppar i ens mentala och fysiska hjul. Jag tänkte berätta vad jag är för en slags cyklist – häng på utmaningen den som törs:

Jag har vardagscyklat året om i många, många år men sportcyklat sedan 2012. Jag började alltså cykla som vuxen med en ganska taskig utgångspunkt – en sjuklig, försummad kropp och ett psyke i botten. Jag behöver påminna mig om det då och då, när jag blir sur på mig själv för att min utveckling som cyklist inte har varit så jämn som hos de med friskare förutsättningar.

Jag är nästan 173 cm lång och väger när jag är i toppform strax under/över 70 kg. Jag skulle behöva väga lite mindre men jag älskar choklad nästan lika mycket som jag älskar cykel (berätta inte det sista för mina framtida sponsorer oki?)

Jag har en kropp i ett stort stretchbehov. Jag måste bli vigare för att bli bättre på att hoppa på/av cykeln i alla lägen. Att stretcha är pisstråkigt men det är ingen ursäkt.

Jag ogillar att jaga tiderna på motionslopp. Motionslopp för mig är just motionslopp – social rides som jag hoppar på för att ha lite nice med likasinnade i ett gäng timmar. Under motionsloppen så är jag den glada omhändertagaren som gärna ligger bredvid de som har det tuffast och ser till att de inte kroknar fysiskt och mentalt.

Hamnar jag i en motionsloppsklunga där någon gapar och styr militant utan någon känsla för cyklisternas olika kvalitéer och behov så blir jag irriterad och lämnar klungan.

Vill jag prestera så tävlar jag istället.

På race är jag – tyvärr om jag får säga det själv, men det hoppas jag bättra på så småningom – en dagsform- och humöråkare som kan hamna i botten ena dagen för att överraska och ta en bra placering andra dagen.

Jag har under många år lidit av att jag inte kunnat träna så bra som jag hade velat på grund av att jag ibland mår så dåligt psykiskt att jag inte klarar av att ens gå upp ur sängen. Men den biten kommer det att bli ändring på har jag bestämt.

På landsvägen gör jag mig bäst i teknisk klungkörning då jag får tänka mycket och cykla aktivt.

Jag gör bra ifrån mig på tekniska GP- och linjelopp i en större klunga.

Jag gillar uppochner-backig terräng men är inte snabbast i de riktigt långa backarna. För tung helt enkelt.

Jag är inte speciellt intresserad av tempocykling även om jag vet att den skulle förbättra mina värden.

Blöt jävlig och glad på väg mot Calobris

Jag presterar bäst i kyligare och gärna htfu-förhållanden.

Mina främsta kvalitéer som cross- och mountainbikecyklist är att jag är orädd, duktig på kurvtagning och finner uppriktig glädje i när det blir brötigt.

Jag är en sådan som behöver tid på mig att studera, spårvalstesta och provköra stigen eller banan innan jag slappnar av och kan stänga av rädslorna och trycka på som det krävs för att komma över hindren.

Jag måste ofta tänka på att växla upp när jag kör i terräng för bättre push.

Jag behöver blir bättre på att hålla jämn och hög fart under längre tid. Träna mer lagtempo bland annat.

Jag blir lätt nervös just sekunderna innan startdags och behöver därför jobba hårt med den mentala avslappningsbiten eftersom jag annars lätt sabbar de ack så viktiga starterna i cross (och snart även mtb).

Min även normalt ibsiga kista är så gott som alltid mycket dålig samma dag jag ska rejsa. Bara att finna sig i det.

Jag behöver varva upp psyket positivt strax innan jag ska prestera – därför gör jag bäst ifrån mig om jag har fått värma upp med stärkande musik.

Jag blir lätt förkyld och får därför absolut inte tumma på några av rutinerna kring uppvärmningen, kläderna före/efter passen och loppen, återhämtningen mm.

Min kropp är sådan som mår bra och blir starkare av återhämtningsdagar.

Min uthållighet och min rygg (!) mår bra av många cyklade mil. Distans är därför ingenting jag vill eller kan vara utan.

Ytan och detaljerna är viktiga för mig. Jag både trivs och cyklar bättre om jag vet att både jag och cykeln är top notch looking.

Gravid och studsig uppe på Hedesunda-åsen

Mitt hjärta dansar mest om jag får cykla i vackra omgivningar. Därför måste jag varva ”torra” teknik- och fartpass med rena njutningsturer för balansen.

Ja hörni. Mer kan förstås sägas men vi nöjer oss här.

Tänk på att detta är mina personliga ”mjukare” iakttagelser. Jag kan varmt rekommendera att göra ett konditionstest på något proffsigt ställe (googla ”konditionstest” eller ”cykeltest”) för torrare sanningar. Och nej – man behöver inte vara proffs eller ens vilja tävla för att göra ett sådant test – berättar man om sina ambitioner för testledaren så anpassar hen diskussionen och tipsen därefter. Helt klart värt för alla som vill utvecklas och få lite handfasta träningstid.

Var är du för ett slags cyklist? Berätta så blir jag glad.

Nu – kaffe och en bit choklad!

Cross is boss Landsväg MTB Träning