Kategori: MTB

Hej. Idag (eller igår för ni läser säkert det här nu på söndag) körde jag en runda både min själ och min kropp behövde. En längre – fem mil, helt perfa en lördag – lugnare, lagom utmanande distansrunda i härligt sällskap av softa, trevliga hjälmindivider. Som alla höll ihop, var allmänt gentle mot varandra och hade superkul oavsett utmaningarna.

Rundan i Friluftsfrämjandets regi leddes av min superledarkollega Mattias… ju Grannen ni vet och då kan ju inget gå fel? (eller jo, vi cyklade fel på ett ställe i skogen och hamnade i snåret men äsch, vad är väl ett par-tio revor på de redan trasiga benen mot känslan av ett upptäckaräventyr?)

Van att cykla själv alternativt flåsa bakom betydligt snabbare och mer tekniskt fulländade folks blev dagens största utmaning att cykla i större grupp med blandad nivå. För det mesta gick det lite för lugnt för mig på stigarna. Men precis som duktiga Ann-Margreth (så roligt att åter få cykla i ditt sällskap!) sa så blev det ju faktiskt en teknikövning i sig att behålla flowet och balansen trots att alla inbromsningar och små stopp. Jag fick dock förstås smaka på min egen medicin ett gäng gånger också, inte minst på stenkistestigen någonstans vid Munga som gick bättre den här gången än sist jag körde med VCK-snabbisarna men fortfarande undermåligt så klart. Nåväl, ett moment i taget aight?

För riktigt stolt var jag över mig själv varje gång jag plockade en stock. Skärrad som jag var efter stockvurpan uppe i Högbo för någon månad sedan hade jag avvaktat med att ta mig an de lite större stockarna. Idag släppte det äntligen. Nästa stockmoment blir dock att ta mig över stockarna som inte ligger ner utan liksom leviterar över marken.

Nog med det cykeltekniska. Jag kommer att leva en stund på minnet av den här fina turen. Kroppen svarade helt okay med tanke på att den är fortfarande i postförkylningsmode. Cykelglädjen, den spratt i benen och i själen. Äntligen, äntligen var det så pass svalt att min kropp reagerade normalt och inte bara drogs med på nåder som under majturerna jag knappt velat blogga för vill bara glömma hur varmt det hade varit. Och jag blir mer och mer ett med min cykel. Riktigt nice är den, och med ett par weightweeniehjul på och ett par cm smalare styre så kommer vi att bli 👌.

Och just ja. Rundans bästa – förutom sällskapet, de trollska stigarna och (I mean it) inspirationen – känslan av total benpånyttfödelse som bendoppet i Vadgropens kyliga vatten bjöd på under pausen. Jag mysryser av minnet. Här är Strava för den ruttnyfikna.

Puss och ni glömmer väl inte att bada era käraste kroppsägodelar under sommarturerna?

MTB

Efter göteborgstrippen förra veckan åkte jag inte helt oväntat på min första rejäla sjuka som mor. Wii! Ändå en milstolpe va? Viruset var inte speciellt farligt men gav mig lite halsont men också några dagar helt förlamande känsla i kroppen. Noll energi. Slooow mooo. Jag accepterade mitt öde men det blev förstås tråkigt inte minst för att en cykelhelg gick åt att gå runt och pickla hemma istället för att härja på stigarna och heja på och fota Jonas, Johan, Tony med fler hjältar och hjältinnor på Lida Loop. Okej, jag accepterade inte riktigt mitt öde. Jag blev fett abstinent, smått otrevlig inombords och tröståt torkade äpplen och åkte på dålig mage istället.

Men iförrgår bestämde jag mig för att sjukan var slut och jag måste ut. Rasta mig. Vädra ut tankarna inför det förestående stockholmsbesöket. Cykla lugnt och förnuftigt och försöka känna cykelglädje trots att jag måste hålla igen.

Och cykelglädje, det kände jag faktiskt så fort jag kom utanför dörren. För första gången på hur länge som helst var det äntligen svalt ute. Så pass svalt att jag kunde testa mina nya långfingrade Bontrager-handskar och inte dog handsvettdöden. Det ni. Hur njutningsfullt var inte det?

Yeah motljus mobilkort Northvolt-bygget

Det blev de vanliga hemmastigarna för att slippa anstränga huvudet ytterligare genom att leta efter nytt cykelvirke. De som får kanske två-tre teknikkattsvansar av fem möjliga. Flow och inte alltför mycket bök men inte utan ett par sugande backar och en och en annan nagelbitare till hinder (som den där stocken som inte ligger ner helt eller min teknikfiende nummer ett – smala passage mellan två eller fler stenar).

Även om jag träffade på några andra glada hjälmskallar där ute i skogen – tack du herrn som öppnade mina ögon vid Hökåsen-bommen! – så var det ändå myggens sällskap som jag inte kunde få nog av den turen. Bokstavligen. Det var som om de visste att straffa mig varje gång det gick för sakta eller när jag hoppade av cykeln. Jag har alltid varit omtyckt av mygg. Kommer ihåg att jag kände mig alltid orättvist behandlad av dem i barndomens Karelen – medan mina kompisar fick sig max två-tre myggbett levde jag ett kliigt och surrigt liv somrarna igenom.

Min blyga cykelpojk är vilse

Myggkärleken blev extra tydlig under min lilla och ack så typiska vilsekörning. Det pinsamma är att det var exakt samma stig som jag hade kört vilse på ett par gånger förr, men det var några år sedan. Men jag borde ju komma ihåg den? Tydligen inte. Hur som så var det en stig som var märkt med en mtb-pil men slutade likt förbannat i en bushen. Tjurskallen ville förstås fram ändå men det blev bara bushigare och bushigare och myggigare och myggigare och så löstes stigen upp helt. Mycket märkligt. Jag måste dit med någon västeråssk mtb-dignitär och reda ut saken en gång för alla… under tiden jag frustade så blev jag så gott som uppäten av myggen.

Återlåten och förnedrad körde jag sedan klart min runda i den gyllene kvällssolen och var mycket nöjd med kvällen. Så nöjd att jag inte skyndade mig in i lägenheten för lite svalka direkt efter turen utan surrade lite mtb med de fotbollsspelande gårdskidsen och satte mig sedan ner på bänken utanför huset och trivdes en sväng.

Så här

Bra tur! Puss.

P.S. Förra året bjöd jag på en pedagogisk guide till hur man bäst och säkrast låter sig “cykla vilse” oavsett om man är en daredevil eller en försiktig själ. Här är guiden och jo, jag kanske borde uppdatera den med myggfrågan. 

MTB

Ivar, 100 % nyäten i AK:s 100 %

Ingen vet riktigt vad som sker på detta foto men alla verkar glada

Tydligen hade jag gett upp det tekniska på det kortet

Cykel i motljus i märklig vinkel,
notera alla mina sexiga distanser (styrrörskapning på g här)

Att titta ner och se svår ut på cykelselfies är så 2017,
nu sportar vi profil istället

I värmen gör jag mig ändå snyggast som Skuggis.

Alltså detta med fokus. Fokus är så viktigt när man ska göra saker rätt. Eller ens våga eller orka göra dem när det kommer till cykelsammanhanget.

Jag har alltid haft det kämpigt med fokusen. Dagdrömmare, person med koncentrationssvårigheter? När jag väl (!) fokuserar utför jag ”uppgiften” till 120 % och lite till. Men det är vägen till fokusen som är den svåra biten för mig.

Vissa mindre och vardagligare störande tankar har jag lärt mig att trycka undan, stoppa in i en osynlig låda och ta fram först när jag är klar med träningen. Det kan vara jobbet och annat förvisso viktigt men inte  viktigt att det inte kan cyklas bort, bara man biter itu och kommer över den där första mentala tröskeln, den som är där innan endorfinerna slår till. Men sedan har vi de stora orosmomenten. Bekymren som inte går att vifta undan ens tillfälligt. Den mångåriga ångesten som förlamar. Den ackumulerade stressen som sätter osynliga käppar i ens hjul. Mentala spöken. Sådant som skulle kräva en armé idrottspsykologer, chaperonisar, soigneurisar och groupiesar som skulle jobba med en före, under och efter träningspassen.

Jo jag har Jonas, mina vänner och er läsare/medcyklister förstås och det betyder precis allt eftersom ni är de som hejar på mig. Men ni vet ju själva hur hjärnan kan vara funtad – eller ofuntad.

Hur som. Bortsett från det tungsinta så har ett nytt – glatt! naturligt! normalt! – orosmoment kommit till i mitt liv. Oron för älsklingspluttisen förstås. Sockertussen våran. Iiivar.

För någon vecka sedan blev det så tydligt hur den påverkade min cykling. För första gången någonsin skulle Ivar barnvaktas av en kompis. Gulliga AK hade erbjudit sin hjälp så jag och Jonas kunde provcykla Skultunas lika fina som tuffa (hög lägsta nivå alltså) mountainbikespår. AK som bor i Skultuna fick ta över Ivar i barnvagnen och gå med honom i samma område där vi skulle cykla. Alltså, inte ens vara långt borta från oss. Och vad gjorde Ivar då? Däckade förstås och sov som en liten bäbis… alltså, som sig själv då.

Nu var det sent och fortfarande hemskt varmt vilket inte gjorde saken bättre men jäklar vad svårt jag hade att släppa mammaoron, trots att jag litar på AK till hundra procent och trots att han och Ivar befann sig i närheten. Skämdes nästan lite för att jag var så nojig. Är ju egentligen inte någon kontrollerande person, men är väl helt enkelt otränad på det där med att vara utan mitt barn. Det hela påverkade körningen. Nu brukar jag faktiskt så gott som alltid suga på det där med tekniskt första gången jag kör en bana (då är det studietajm ungefär) men nu var det under all kritik. Jag var feg, jag var strulig, jag var snubblig och goofy och det var bara allmänt plågsamt. Till slut körde jag upp och ner en rolig och simpel torkad lera-backe ett par gånger och sedan så fick vi ta över Ivar som hade vaknat hungrig och suris.

Bra jobbat AK och Ivar – ni kommer att åka på fler stunder som denna bara så att ni vet *vink vink* Men vi päronen lärde oss något av denna kvällen. Och det att Ivar är lite för liten för att barnvaktas av kompisar en längre stund kvällstid då han är en gnällig liten trötter så vi får nog snällt fortsätta turas om att vardagscykla tills vidare. Inget mer med det.

Det var lite sådant jag tänkte på under tiden jag försökte (varmt, varmt) njuta av den evinnerligt sega Skultuna-Västerås cykelbanan på vägen hem vid nio-snåret.

Hur var spåren då? Skitroliga och omsorgsfullt skapade, med spänger, northshores, korta men branta backar och annat bus. Jag tänker cykla tillbaka dit och fota och kanske filma så att ni får se dem. Men jag tycker att ni som kan bege er dit asap och testa! Här startar spåren och här finns det en liten video som är rätt talande.

Så! Over and out. Jag är tyvärr sjuk och småbister, hade gärna cyklat den här helgen då det inte vart något på grund av göteborgsresan förra veckan. Men äsch, det är min första riktiga förkylning som mamma så jag ska väl hålla tyst. Hade dock gärna kollat och fotat och hejat på coolingar som körde Lida Loop idag. Bland annat min egen Jonas. Men valde att bli kvar hemma med Ivar istället. Vila inför de kommande äventyren. Så nu ska jag lyfta på stjärten och laga ihop något gott till min hjälte som den hemmafru jag är idag.

Puss och fokusera lugnt.

MTB

Hej kväll! (eller morgon om ni läser inlägget imorgon bitti vilket är helt okej)

Idag är det Mors dag.

Hur är det att vara mamma?
Det är att trotsa hela världen.
Det är att veta fast det inte står i böckerna.
Det är att bli vän med oron.
Det är att spricka av stoltheten.
Det är att gråta av tröttheten
det är att lägga till ännu en pusselbit av evigheten.
Det sägs att kärleken är störst,
men mammans kärlek till sin tuss är större.

Igår var det helt logiskt dan före morsdan och jag körde min första någonsin mtb-distans med VCK. Hemmaklubben alltså. De blårange. Som jag hade tränat med i över sex år. Men inte mtb. VCK:s mtb-sektion är grymt stor. Den här sommaren kan det ibland vara uppåt hundra pers på vardagsträningarna har jag hört. Som den asfalts- och sportgrusnötare jag är känner jag inte alltför många inom mtb-sektionen.

Desto nervösare var jag igår morse då jag kittade upp mig inför distansturen. Hurdana är de, de blårange stigcyklisterna? Hur många hundra meter hänger jag med innan avhängningen är ett faktum?

Jag hade läst ut att det var distans varje lördag och att det fanns en snabb och en medelgrupp. Självklart var det medelgruppen comeback-Katja skulle joina. Inte en jota över.

Omständigheterna ville sig annorlunda (när vill de inte det liksom?) Tydligen är distanspassen inte lika poppis som vardagsträningarna. Ungdomarna nöter landsväg, vissa skulle ta det lugnt inför Långa Lugnet etc. På mötesplatsen samlades förutom mig tre pigga killar varav två riktiga veteraner herr Ahlbäck och herr Viklund och så en stark nybörjare (yes! jag var inte ensam) jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på – vilket jag förstås skäms över eftersom vi hade så trevligt och jag hoppas att vi får cykla ihop igen.

Jag var tydlig med att det liksom var okay för mig om de ville dra iväg själva – jag ville mest ut och cykla, sällskapet var förstås en bonus. Men herrarna släppte inte taget om mig. Ens efter felkörningen jag drog till i första bästa kurvan där man kunde köra fel. Just när jag hade gett upp att cykla i grupp och tagit mig ut ur Rocklunda så stod de där.

Herrarna vid Julpas fågelsjö

Turen skulle gå till groparna i Vad utanför Sala. Jag hade cyklat dit förr, fast då främst på grusvägarna och de lite mer cyclocrossvänliga stigarna. Nu skulle det tydligen cyklas mtb-stigar (nähä?). Och jag som i min enfald hade trott att mtb-distans betydde liksom lite softare grusrull… vilket det kanske också var för de vana att att ta sig förbi precis vilka hinder som helst, men för en annan n00b så var det liksom inte speciellt soft.

Eller vi säger så här –

det gick bra mellan stigarna. Jag har väl ändå någorlunda med fart i benen och är en duktig wheelsucker så på de lättare och gruspartierna kunde jag hänga med rätt fint.

Herrarna vid ett vägskäl.

de tekniska stigarna hade jag hard time. Alltså vi snackar sten på rot på bröt på sten på gegg på sten etc, vissa partier såg helt omöjliga ut fast det är de ju inte så klart om man kan dem och har tränat på dem… men jag hade aldrig kört dem förut vilket gjorde att jag fick växla mellan styrfart, knapp styrfart och löpning och hade lite svårt att få upp pulsen och flowet. Likväl maldes förstås krafterna ner – av värmen, av kallsvetten, av rycken mellan stigarna och så förstås av alla de små men ettriga terrängväxlingarna som är så typiska för Västmanlands skogsmiljö.

Herrarna i skogen vid Munga

Efter kortfikat med den underbara utsikten över grustagen vid Vad cyklade vi något lättare stigar, om än inte helt smärtfria. Jag klarade mig dock undan med enbart en lättare vurpa, eller ett självfall närmare sagt. Sadeln i ryggen, ajaj. Tröttheten började kännas ordentligt. Ovan att köra distans ju, för länge sedan sist. Även om herrarna A & V förstås höll igen lite för vår nybörjarnas skull så gick det liiite över min formnivå. Nåväl.

I slutet kroknade jag till rejält förstås. Inte så att jag bonkade eller så men med cirka en mil hem så insåg jag att nä, nu fick det bli slät platt cykelbana i eget tempo hem tack. Den andra tappra nybörjaren hade lite mer fokus kvar och körde stig ända in i kaklet, respekt.

Herrarna vid Vad

Jag vinkade adjö till herrskapet och tog mig hem. Just så, för fort gick det inte. Väl hemma säckade jag ihop totalt. Hu så slut! Hu så förstörd. Hu så hungrig. Hu så inspirerad –

just så! Inspirerad! av alla de underbara stigvalen, av tanken på hur mycket det finns att lära sig. Och konfundersam – kommer jag att klara det? Kommer jag att övervinna demonerna?

Någonstans i mig kände jag dock ett lugn. För under turen gjorde jag något flera gånger som jag inte hade gjort förut. Rullat och studsat över stockarna. På ett lättsamt sätt. Även de tjockare. Fett. Heja mig.

Om det blir fler sådana distanspass? No shit det blir. För det är precis det jag behöver. Om jag ska dit jag vill, och dit vill jag.

Rullstensstigen får illustrera min väg dit jag vill. Övertydligt är bra!

Idag var det med andra ord en välförtjänt vilodag för mig och Jonas tur att glänsa. Bokstavligen! Solen sken så starkt uppe vid Lugnet i Falun att jag nu efter en heldag där ute skulle kunna säljas för 99 kr/kilot, i dillag.

Jonas körde Långa Lugnet! Loppet är hans story. Jag och Ivar hejade. Det vi såg såg bra ut. Det han berättade lät bra. Han kändes stark. Vi njöt av att se bra cykling på alla sätt och vis – Lugnet är en jäkligt publikvänlig arena även om det var tråkigt att motionsklasserna inte fick cykla uppför Mördarbacken? Är inte den halva grejen med loppet? Det är väl ändå mtb, ba att lägga in kolibriväxeln och mata sig uppför i sitt eget tempo om man vill ta det lugnt kan jag tycka? Nåväl vad vet jag. Snustorrt var det i alla fall, en del hjulsläpp i kurvorna bjöds det på. Brr.

Nu är jag helt slut. En riktigt cyklig familjehelg är till ända. Imorgon blir det lugnt på riktigt. Det förtjänar vi alla tre.

Kräftmamman, långloppspappan och sötebrödisen.

P.S. Och just ja, här är Strava för den som vill copypastea mtb-turen till Vad t/r. Just do it. Fy fan så vackert.

MTB

Matchar självklart min nya classic jersey med min favvofärg på syrenen – deep purple.

Hej från slöbloggaren (skyller på hettan, har ett riktigt anti-hettan-inlägg på g, vänta nu bara ditt sablars dansbandskalas till väder).

Jag har nu anmält mig till Cykelvasan.

Öppet Spår.

Ska jag vara ärlig med er så är inte långlopp något jag går igång på helt och hållet – än. Ju mer jag utövar mountainbike desto mer lockas jag av grenens tekniska bitar. Därmed inte sagt att min teknik är bra – än. Tvärtom, långt ifrån. Men det är väl kanske det som lockar. XC är liksom fest och fokus och nya utmaningar hela tiden.

Samtidigt gillar jag att cykla fort, långt och varför inte på grus ibland så då är väl långlopp skoj ändå. Sedan vet jag med mig att det kommer att kännas urmärkligt att cykla långt och på grus på en annan maskin än cyclocross men det är kanske lika bra att vänja sig om man ska ta och tävla med rakt styre någon gång.

Varför kör jag Öppet Spår och inte “riktiga” Cykelvasan då? Dels så tycker jag att det verkar mysigt med Öppet Spår. Lite randonnée-ish liksom. Det går helt i linje med årets utmaning att njutcykla (med Garmin på race ofc, har man farten i benen så har man även siffrorna i bakhuvudet hehe).

Och dels så ser jag Öppet Spår som ett slags rep (om inte genrep). Min CX-vana trogen lär jag alltid känna banan i mitt tempo och antecknar mentalt och ibland skriftligt dess utmaningar, innan jag provcyklar den i full fart. Öppet Spår kommer att ge mig chansen att exempelvis vända och köra igenom de partierna som jag av någon anledning inte sätter snyggt.

Det kommer att bli fint och skoj! Och fett jobbigt så klart, inte så att jag underskattar utmaningen. Om jag siktar på någon sub-tid?

He

he.

Nä. Eller..?

Heja mig och heja Jonas som rejsar da real shit dagen efter mig.

luktar på syrenblommorna

kommer på att jag saknar luktsinne och äter* dem istället

* när jag var liten i Karelen letade vi barnen efter udda syrenblommor. Fann man en syrenblomma med fem blad istället för vanliga fyra och åt den så kunde ens kärlek till den man gillade bli besvarad. Fann man en syrenblomma med hela sex blad och åt upp den så skulle ens högsta önskan gå i uppfyllelse. Ska nog leta efter en sextis idag :))

MTB