Kategori: MTB

Glad söndag riders!

Vägfinnarglädje, stigfinnarglädje, cykla vilse-glädje! Oavsett vad man väljer att kalla den känslan som uppstår när man lämnar den bekanta rutten och ger sig ut på nya (villo)vägar så är en sak säker – det är både uppfriskande och befriande att inte köra på i gamla spår. Både i livet och på cykel.

Men hur gör man då, rent praktiskt? Så att det faktiskt blir givande, och inte bara tidsslöseri och något som orsakar frustration snarare än magpirr?

Såvitt man inte har obegränsat med tid, mat och energi eller är väldigt duktig på att läsa av omgivningarna och orientera sig så stavas nycklarna mod, nyfikenhet och planering.

För den med ett större kontrollbehov

Är man en person som gillar planering och inte riktigt går igång på det där med spontant vilsecyklande utan mår bäst av att ha kul inom kontrollens ramar så har man förstår stor glädje av att i förväg leta upp och bereda rutten med hjälp av exempelvis Strava, Garmin Connect eller dylikt verktyg. Med hjälp av Stravas segmentletarfunktion går det dessutom att planera med hjälp av närliggande segment. Fördelen är att de nya segmenten man testar är beprövade av andra (annars hade de inte varit med i segmentkatalogen) och man kan slappna av under cyklingen. Nackdelen är att det ju kanske inte riktigt känns spontant, att redan i förväg veta precis vart den ”nya” vägen kommer att leda och vilka kvalitéer (längd, lutning osv.) den kommer att ha.

Vill man vara riktigt förutseende så tar man med sig en stabil papperskarta över området man ska utforska (Kartbutiken exempelvis har ett bra utbud) eller laddar ner en offlinekarta (t ex Galileo eller en orienteringskarta) i mobilen. Än finns det ställen med dålig eller obefintlig mottagning.

Nya vägar leder till nya vänskaper.

För den spontana men förutseende

Vill man slippa hålla på och prassla med pappers- och digitala kartor i förväg så beger man sig helt enkelt till den platsen varifrån de nya vägarna eller stigarna går. Oftast har man varit och nosat där lite förr men inte riktigt vågar prova. Men nu är det dags och man vågar ta trampet ut i det okända. Med ett fulladdad mobilbatteri (och kanske en extra powerbank i fickan?) För när man väl är ute, i skogen eller på de mindre landsvägarna utanför sin vanliga rutt så är det förstås härligt att bara ”blåsa på” utan att se sig om. Oavsett vilken cykel man sitter på så är det lätt hänt att man koncentrerar sig på de nya omgivningarna och/eller det tekniska och tiden flyger förbi. Rätt som det är hamnar man vid någon mindre känd korsning, ofta mitt ute i skogen. Samtidigt börjar det skymma…

Glöm inte att du alltid, alltid kan vända och cykla samma väg tillbaka som du kom. Ta därför för vana att memorera svängarna (Stora stenen till höger? Torpet med blå knutar till vänster?) så du slipper köra vilse på vägen tillbaka. 

Var inte orolig. Ta fram mobilen. Dels har du Google Maps eller din mobils kartapp. Dels har du det oumbärliga Kartsök och ortnamn (KSO-kartan) från Lantmäteriet. Alldeles gratis, kräver knappt någon mottagning och visar så gott som det mesta inklusive vägbommar och sådana saker som kan hjälpa en att orientera sig.

Ett stycke gravid stigfinnarindivid.

För den smarta daredeviln

Är man en riktigt spontan daredevil som inte orkar hålla på med kartor, appar ”och tjafs” så finns det förstås flera sätt. Antingen så kör man tills man når den nya ”vägens ände” och vänder sedan tillbaka, eller så kör man tills man når något samhälle, en större sjö eller liknande orienteringspunkt för att sedan ta sig hem därifrån på lite större vägar. Fördelen med metoden är att man slipper känna den (digitala) stressen av att det är någonting som piper, någonting som måste kollas upp etc. Nackdelen är att det förstås är farligare, speciellt om man är ensam och cyklar i ett mindre befolkat område.

Hur säker du än är på att klara dig själv ute på vägarna, i skogen eller uppe på fjället – meddela alltid någon närstående eller någon du känner vart du tänker cykla innan du ger dig iväg. Shit happens och gärna när man minst anar det.

Stentuff eller inte, det är alltid skönare att ta sig an Hinder och fara™ om man har lite sjysst backup i form av punkagrejer, extra energi och extra kläder (särskilt nu i höstatider). Var inte lat – packa ner regnjackan, kanske ett par extra sockor. Stoppa ner lite första hjälpen-prylar i fickan. Ta med dubbelt så många bars och energidrycktabs. Glöm inte extra lampor, även om det är mitt i sommaren. Det värsta (eller bästa?) som händer är att man får med sig grejerna hem igen. Krisar det sig och vägen hem blir mycket längre än vad du har räknat med så har du i alla fall gott och torrt under tiden du navigerar i det okända.

Att våga ihop med andra <3

Och sist men inte minst. Ensam är fri och gudarna ska veta vilka solitärer vi cyklisterna kan vara men det är ändå en god idé att vara minst två när man ska leta nya vägar och stigar. Särskilt om man cyklar offroad och känner på sig att det nya kan bli tekniskt eller om väderförhållanden är taskiga. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det är roligare att dela upplevelsen. Känner du ingen som är sugen på att leta lite ny stig – fråga i en cykelgrupp på nätet. Jag lovar – det finns alltid någon annan därute som vill leta äventyr. Och ju mer jag cyklar desto fler nya vägar hittar jag. Det gäller bara att våga! Puss.

Hur gör ni när ni ska hitta nya vägar och stigar? Vilka hjälpmedel använder ni?

P.S. Diskussionen och tipsen fortsätter i de grymma facebookgrupperna Vi som älskar landsvägscykling och Vi som älskar mountainbike. Gå med och ta del av den samlade cykelkunskapen vettja.

Cykel Landsväg Mina tips MTB

Knottstickface herself.

Hej folksis!

Hade faktiskt tänkt starta dagen med att blogga om gårdagens grustur men så blev det ett oplanerat besök hos vår barnmorska istället. Jag hade känt för lite sparkar från grodyngeln i magen min, oroade mig igenom gårkvällen och natten och då inget tydligt kom fram under morgonen så ringde jag vården. Gulliga barnmorskan hade tid omedelbums så vi cyklade till henne så fort vi bara kunde. Peppar peppar verkade allting i sin ordning – bäbisen hade bara lagt sig på ett annat sätt än brukligt… Lättnadskänslan, så underbar, så påtaglig. Går inte att beskriva i ord, enbart i tårar som sakta rinner nerför kinderna medan mungiporna inte kan låta bli att åka upp och ögonen återfår glansen. Bäbis, åh min bäbis!

Nu till gårdagens tur. Faktum är att jag hade skrivit ett rejält och roligt inlägg om den tidigare på dagen men för första gången ever fuckades wordpress upp så att allting jag hade skrivit försvann. Hur irriterande är inte det? Åkte och badade i Galten i Kungsör istället. Plaskade bort irritationen.

Turen mätte i alla fall 40 kilometer varav mest grus, och ett gäng k asfalt för att ta sig till och från gruspartierna. Sifferperfektionisten Katja blev ju förstås tvungen att ta ett ärovarv på vändplanen hemma – det höll ju på att bli 39-komma-någonting kilometer annars!

Över åkrarna och grusstigarna tog vi oss ut på den asfalsbeklädda Skerikevägen för att transportera oss till skogarna åt Surahammar-hållet – favoritskogarna nära Västerås.

Vi skulle dock inte ända till Sura utan till Skultuna för det är nära hem raka vägen därifrån sedan.

Väl i skogen började stigparadiset – och mjälthuggeländet! Håll, fasiken håll igen! skriker jag nog på kortet ovan. Sablars mjälthugg. Top ett jobbigast cykelåkomma nuförtiden, hela topp tre blir:

1. mjälthuggen, eller håll då

2. all vikten ner på rumpan och sittbenen – ajaj vad de led under den korta cykelturen till och från stan imorse!

3. känslan av att benen är helt frikopplade från resten av kroppen. Vad spelar det för roll om de är starka om de ändå inte kan utnyttjas till fullo…

Så många sträck- och kisspauser blev det, men det gjorde inget för det var torrt, glatt och fint i skogen.

Och mellan krämporna så kändes det som att jag lättade från marken! Inte bokstavligen förstås. Bunnyhopsförsöken hade jag slutat med i vecka tjugosex typ. Gravidgravitationen gjorde förresten ett kanoners jobb nedför. Fort gick det, och svalkade gudomligt!

Hem var det kämpigt, riktigt kämpigt. Sittbenen gnällde, blåsan gnällde, allting gnällde. Utom benen. Oförskämt fräscha var de, inte så konstigt…

Strava tyckte dock att jag hade gjort ett bra jobb och gav mig kudos som ni ser ≧◠‿◠≦✌

Resten av kvällen spenderades i den någorlunda svala sängen med en god bok som sällskap, och idag är jag både bortsmält (över 24 grader, varför kunde vi inte få hälften av dem uppe i fjällen istället?) och post-cykeltrött. Idag är det också första augusti vilket betyder början på sommarens vackraste månad!

Nu ska jag laga pasta för tre! Puss och hoppas ni inte smälter bort ni i alla fall.

Min gravidträning MTB

Hej från sängen, igen. Post-cykling-sängen dock. Den bästa sortens säng, ni som cyklar vet vad jag menar. Mätt och trött och mör och skön är jag, som har fått mig en minst sagt välbehövlig dos (nästan 1:50 i rulltid) mtb. På en måndag förmiddag också – när hände det sist liksom? Åh jag kanske blir kompis med den här hemestern i alla fall tror jag!

Bilderna däruppe tog Jonas strax före min avfärd och jag behöll leendet hela vägen. Som jag hade saknat att bara få cykla. Förra veckan var cykellös. Visst, söndagens crosstur var mäktig. Men resten av veckan fick det bli inklämda promenaderier och annat ocykligt jox när jag inte jobbade, flängde omkring i andra ärenden eller bara var. Och jo, det är väl skönt det också, så klart. Att röra på sig lite lagom. Att chilla och känna efter… Ett tag ja. Sedan pallar jag inte mer! Orkar inte! Kryper ur skinnet! Kliar liksom. Blir nedstämd. Är ju cyklist för fanken. Är ingen hobby om någon skulle tro det, är mitt väsen. Måste få cykla ibland. Om så än på en ligghoj. Eller sittandes på en gammaldags gjutjärnstraktorsits på Monarken.

Cyklingen ger tillbaka. Hade ju rejäla bäckensmärtkänningar för några veckor sedan. Märkte dock fort att cyklingen, om än i korta portioner, gjorde underverk för ryggen. Visst känner jag fortfarande av smärtan när jag står länge, eller när jag sitter i en obekväm position länge. Ännu är det tre månader kvar av graviditeten, ännu kan besvären bli starkare. Men än så länge hålls smärtan i schack tack vare cyklingen.

Många sådana tankar under dagens tur. Cyklar man gravidsakta så får man tiden med sig och inte mot sig, är kanske det största privilegiet. Lugnt går det, med några pauser, några pulshöjare i backarna, eller när man måste hoppa av och jogga uppför med cykeln dansandes bredvid en istället för under en. Tänkte också på hur bra Västerås är för oss gravida mountainbikers och andra allehanda lugncyklinghjältar. Normalt sett missar jag sällan ett tillfälle att gnälla till över hur platt och höjdmeterlös Västerås terräng är. Nu är jag riktigt tacksam för att det är så gott om snällare stigar. Hade varit tråkigt att enbart förpassas till grusvägarna – nu finns det många stigar med kanske max tio-tjugo procent bröt att träna på.

Enda neggodetaljen är det återkommande hållproblemet som förpestar mina cykelturer sedan cirka tre veckor tillbaka. Första gången jag kände av det var när vi körde i Hedesunda. Sedan ännu mer när vi körde cross. Idag fick jag också dras med ett gäng rejäla mjälthugg. Testade att sätta mig ännu mer upprätt (alltså, aphäng nästa?) och då blev det lättare. Häpp, blir till att leta en uppåtvänd styrstam till mtb:n.

Åh va jag snackar. Blir väl så, när man sitter och väntar på att tvätten ska bli klar i torkskåpet. Nu ska jag resa mig och skopa upp lite glass åt mig och Jonas som jobbar hemma idag. Sedan ska vi åka och titta på bäbissaker. Får se om vi kommer hem med något gulligt.

Puss.

Cykel I väntan på kattungen Min gravidträning MTB

Jag blundar och tänker tillbaka på söndagen, då vi hade gått in i vecka tjugofem och cyklade in i skogen, så trygga

jag tänker på fukten i skogen, på den skyddande svalkan, på den törstsläckande klorofyllrikedomen

tänker på hur jobbigt det är, och hur skönt jobbigt det är, och hur frustrerande jobbigt det är, och sedan, efteråt

bara skönt

Kan det snälla bli skönt igen?

Tänker på att vilja spåret med omsorg, skogsmaskinerna har lämnat sina spår, spånigt, torvigt, tungt går det, benen är starka

måste de vika sig under mig, jag som försöker fortsätta gå

Tänker på hur stadig jag är, med mina extra kilon värdefullast vikt på jorden

viktlös just nu, när marken gungar under mina fötter

Jag försvinner upp i mina drömmar, blundar jag kan sträcka handen och känna den allra mjukaste delen, den precis under skägglinjen, dit jag kan trycka in min kind och stå och gömma mig och låta evigheterna dundra förbi

drömmer precis nu, när jag är mitt inne i vad som tycks ta en evighet

Korten är tagna av Jonas & mig

under vår cykling i Hedesunda i söndags

Nej benen de bär inte alltid, inte var dag, ibland måste jag stiga ner i det kalla, blöta, svarta, som sätter sig i hjärtat, drar det ner genom hela bröstet, in i den dova jättegrytan som slukar allt

så obarmhärtigt ljust det är ute för att vara så mörkt inne

Jag blundar igen.

Cykel MTB

Obs inlägget är länktätt men det för att underlätta för er förstås <3

ett. Veteran-SM – eller SM Masters om man vill kalla det så – går av stapeln i helgen, nämligen fredag 30-söndag 02 juli. Gottne IF Cykel står värdklubb. Mastersklasserna är alltså vuxenklasserna för de som inte kan eller vill tävla i elitklasserna. Det betyder dock inte att racen och utmaningarna skulle vara tråkigare och mindre tuffa för det, och speciellt inte för den som är ny på amatörtävlingsbiten. Jag glömmer aldrig hur hemskt jobbigt (tempot, varmaste dagen) och hur hemskt kul (linjet, svalare dagen) det var att köra Veteran-SM i Sunne för två år sedan. Hoppas damklungan blir stor i år. Hejar på mina blårange cykelkamrater och allas vår cykelbloggare Johan förstås!

två. Giro Rosa börjar imorgon fredag den 30 juni. Tyvärr är jag en av de få (om inte den enda känns det som ibland?) i de svenska cykelmedierna att år efter år uppmärksamma Giro Rosa. Men det är faktiskt årets största etapplopp för damernas proffsklunga. (Minst) tre åkare har Sverige till start:

  1. Hanna Nilsson
  2. Sara Penton (SM-mästarinnan ni vet)
  3. Emilia Fahlin

Ella Cyclingtips har gjort en bra sammanfattning för den som vill lära sig om årets Girot. Och här är mitt inlägg om Världstouren som Giro Rosa ingår i. Tävlingen följer du bäst via RaiPlay (VPN baby!), på loppets och UCI:s youtubekanaler samt med twitterhashtaggen #GiroRosa.

tre. Tour de France börjar på lördag den 1 juli. Tour de France! Kräver kanske inte någon större presentation, va? Min egen kärleksförklaring till Touren kommer lite senare, men du som av någon anledning inte har kommit in i Touren-svängen än kan ju läsa TV4-expertkommentators Gabriella Ekströms intro här. För dig som önskar följa Touren i tablåteve så finns tabellen här, för dig som föredrar hänga med Vacchi och Adamsson finns som vanligt Eurosport Player. Missa förresten inte La Course i Marseille den 20 juli – speciellt med tanken på att det inte blir någon Route de France Féminine (”damernas Tour de France” efter att föregångaren La Grande Boucle Féminine gått i graven) i år på grund av bla bla… äsch, läs själva, blir bara trött :'(

fyra. Kortbane-SM – SM i Grand Prix, GP alltså – går av stapeln på tisdag den 4 juli. I år står Borås värdstad för festen. Förra året gjorde jag bort mig i direktsändning genom att frihjula en tredjedel av banan på grund av ett växelhaveri de luxe – i år gör jag bort mig genom att inte ställa upp alls. Haha nädå, i år är jag ett icke-tävlande bolldjur ju! Kommer dock ändå vara på plats, vara mek åt coach Tony som jag uppviglat till deltagande och på alla grymma damer som tävlar i den enligt mig bästa grenen. Hela SM-veckan kommer att sändas i SVT så ni som inte är på plats i värdstaden kan följa tävlingen på SVT1 från och med kl 12. Missa inte!

fem. Att det är helg och alltså minst två dagar att hoja järnet snart. Hoppas min mtb är färdiglagad och hemma imorgon kväll – stigsuget är stort.

Puss!

Cykel MTB Pro