Kategori: Mina tips

Glad söndag riders!

Vägfinnarglädje, stigfinnarglädje, cykla vilse-glädje! Oavsett vad man väljer att kalla den känslan som uppstår när man lämnar den bekanta rutten och ger sig ut på nya (villo)vägar så är en sak säker – det är både uppfriskande och befriande att inte köra på i gamla spår. Både i livet och på cykel.

Men hur gör man då, rent praktiskt? Så att det faktiskt blir givande, och inte bara tidsslöseri och något som orsakar frustration snarare än magpirr?

Såvitt man inte har obegränsat med tid, mat och energi eller är väldigt duktig på att läsa av omgivningarna och orientera sig så stavas nycklarna mod, nyfikenhet och planering.

För den med ett större kontrollbehov

Är man en person som gillar planering och inte riktigt går igång på det där med spontant vilsecyklande utan mår bäst av att ha kul inom kontrollens ramar så har man förstår stor glädje av att i förväg leta upp och bereda rutten med hjälp av exempelvis Strava, Garmin Connect eller dylikt verktyg. Med hjälp av Stravas segmentletarfunktion går det dessutom att planera med hjälp av närliggande segment. Fördelen är att de nya segmenten man testar är beprövade av andra (annars hade de inte varit med i segmentkatalogen) och man kan slappna av under cyklingen. Nackdelen är att det ju kanske inte riktigt känns spontant, att redan i förväg veta precis vart den ”nya” vägen kommer att leda och vilka kvalitéer (längd, lutning osv.) den kommer att ha.

Vill man vara riktigt förutseende så tar man med sig en stabil papperskarta över området man ska utforska (Kartbutiken exempelvis har ett bra utbud) eller laddar ner en offlinekarta (t ex Galileo eller en orienteringskarta) i mobilen. Än finns det ställen med dålig eller obefintlig mottagning.

Nya vägar leder till nya vänskaper.

För den spontana men förutseende

Vill man slippa hålla på och prassla med pappers- och digitala kartor i förväg så beger man sig helt enkelt till den platsen varifrån de nya vägarna eller stigarna går. Oftast har man varit och nosat där lite förr men inte riktigt vågar prova. Men nu är det dags och man vågar ta trampet ut i det okända. Med ett fulladdad mobilbatteri (och kanske en extra powerbank i fickan?) För när man väl är ute, i skogen eller på de mindre landsvägarna utanför sin vanliga rutt så är det förstås härligt att bara ”blåsa på” utan att se sig om. Oavsett vilken cykel man sitter på så är det lätt hänt att man koncentrerar sig på de nya omgivningarna och/eller det tekniska och tiden flyger förbi. Rätt som det är hamnar man vid någon mindre känd korsning, ofta mitt ute i skogen. Samtidigt börjar det skymma…

Glöm inte att du alltid, alltid kan vända och cykla samma väg tillbaka som du kom. Ta därför för vana att memorera svängarna (Stora stenen till höger? Torpet med blå knutar till vänster?) så du slipper köra vilse på vägen tillbaka. 

Var inte orolig. Ta fram mobilen. Dels har du Google Maps eller din mobils kartapp. Dels har du det oumbärliga Kartsök och ortnamn (KSO-kartan) från Lantmäteriet. Alldeles gratis, kräver knappt någon mottagning och visar så gott som det mesta inklusive vägbommar och sådana saker som kan hjälpa en att orientera sig.

Ett stycke gravid stigfinnarindivid.

För den smarta daredeviln

Är man en riktigt spontan daredevil som inte orkar hålla på med kartor, appar ”och tjafs” så finns det förstås flera sätt. Antingen så kör man tills man når den nya ”vägens ände” och vänder sedan tillbaka, eller så kör man tills man når något samhälle, en större sjö eller liknande orienteringspunkt för att sedan ta sig hem därifrån på lite större vägar. Fördelen med metoden är att man slipper känna den (digitala) stressen av att det är någonting som piper, någonting som måste kollas upp etc. Nackdelen är att det förstås är farligare, speciellt om man är ensam och cyklar i ett mindre befolkat område.

Hur säker du än är på att klara dig själv ute på vägarna, i skogen eller uppe på fjället – meddela alltid någon närstående eller någon du känner vart du tänker cykla innan du ger dig iväg. Shit happens och gärna när man minst anar det.

Stentuff eller inte, det är alltid skönare att ta sig an Hinder och fara™ om man har lite sjysst backup i form av punkagrejer, extra energi och extra kläder (särskilt nu i höstatider). Var inte lat – packa ner regnjackan, kanske ett par extra sockor. Stoppa ner lite första hjälpen-prylar i fickan. Ta med dubbelt så många bars och energidrycktabs. Glöm inte extra lampor, även om det är mitt i sommaren. Det värsta (eller bästa?) som händer är att man får med sig grejerna hem igen. Krisar det sig och vägen hem blir mycket längre än vad du har räknat med så har du i alla fall gott och torrt under tiden du navigerar i det okända.

Att våga ihop med andra <3

Och sist men inte minst. Ensam är fri och gudarna ska veta vilka solitärer vi cyklisterna kan vara men det är ändå en god idé att vara minst två när man ska leta nya vägar och stigar. Särskilt om man cyklar offroad och känner på sig att det nya kan bli tekniskt eller om väderförhållanden är taskiga. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det är roligare att dela upplevelsen. Känner du ingen som är sugen på att leta lite ny stig – fråga i en cykelgrupp på nätet. Jag lovar – det finns alltid någon annan därute som vill leta äventyr. Och ju mer jag cyklar desto fler nya vägar hittar jag. Det gäller bara att våga! Puss.

Hur gör ni när ni ska hitta nya vägar och stigar? Vilka hjälpmedel använder ni?

P.S. Diskussionen och tipsen fortsätter i de grymma facebookgrupperna Vi som älskar landsvägscykling och Vi som älskar mountainbike. Gå med och ta del av den samlade cykelkunskapen vettja.

Cykel Landsväg Mina tips MTB

På lördag den 19 augusti – om cirkus två veckor då – är det dags för årets backigaste social ride – Rapha 12 Hills i Jönköping. För er som inte har kört det än så utgår det på att inom en bestämd tidsram, i lag om två utrustade med ett varsitt stämpelkort, ta sig an 12 mer eller mindre tuffa backar. Rutten till/från/mellan backarna bestämmer lagen helt själva (även om många kör i ett större gäng) och det är förstås helt upp till respektive lag att bestämma hur många backar man vill eller orkar köra. Väl framme väntar lite mat, dryck och det obligatoriska post-race-hänget. För dig som ska ta dig an Rapha 12 Hills eller någon annan backig utmaning – här kommer 12 välbeprövade tips från en som har gått från att vara en backbroms till en helt okay climber.

1. Var inte rädd för backarna. Försök att mentalt vända på kakan – det är för backarna du är där. Le stort och ladda med en rejäl portion jävlaranamma inför varje backe. Tänk Kom an! snarare än Åh nej… Låt inte neggotankarna energitjuva.

2. Studera ban- och backprofilen innan. Ta Google Maps och/eller Strava-segmentverktyget till hjälp. Och nej, det tar inte bort tjusningen från körningen, den kommer du att uppleva ändå. Men du slipper överraskas och kan på så sätt fördela dina krafter bättre fysiskt och mentalt.

3. Kom redan på förhand överens med din lagkompis om er strategi i och mellan backarna. Även om ni alltid kan avvika från den under körningen så är det skönt att veta vilken nivå din ”respektive” vill lägga sig på. Så slipper man bli irriterad över hur segt det går, eller tvärtom känna sig i underläge när den andra vill dra på och ”hetsar” hela tiden. Vill din kompis racea medan du vill lugnt mysa genom banan? Då kanske ni inte ska köra ihop utan försöker hitta några andra. Eller så hittar ni ett gyllene mellanläge, t ex att ni tar det lugnt mellan backarna så får var och en ta backarna i sitt eget tempo (eller tvärtom). Oavsett – prata med varandra innan. Det är inte osportsligt att ha olika ambitioner fast man är kompisar. Man kan alltid hänga efteråt och ha kul ändå.

4.  Är du rätt ny på detta med att köra backar? Var i så fall inte ledsen om 12 stycken blir för många på en gång. Det går fint att köra precis hur många eller hur få som helst. Det viktigaste är att du har roligt på vägen och får ut någonting för dig själv ur körningen. Hellre en glass för mycket än bara dumma minnen efteråt eller hur? Ta dig an varje backe med en ny glädje, och tänk inte på vad som händer sedan. Är man ny så ska man inte hålla på och planera och noja sig så värst mycket. Nybörjartiden är den rena njutningens tid :*)

5. Glöm inte västen och träna på att lätt ta på/ta av den. Uppför blir man varm – nedför och mellan backarna blir man kall. Vindtätheten fixar biffen och du slipper riskera förkylas.

6. Ta tillfället i akt och träna på att hitta din backmetod – eller kanske dina backmetoder? Av någon himla anledning tipsas många nybörjare om att växla ner rejält före backen. Nej, nej! Farten, kraften och drevet är din bästa backkompis. Självklart ska du inte ligga på värsta supertunga växeln uppför en trettonprocentare, men ladda hellre med kraften och riktigt trampa dig igenom backen och växla ner när det väl behövs, istället för att redan från början bromsa ner farten. Testa stå upp, sitta ner eller kanske både och. Var inte rädd att byta mitt i.

7. Och när vi ändå är inne på farten – glöm den där vätternrundepåhittet ”kör hårt mellan backarna – kör lugnt i dem”. Det funkar kanske bra för stora, linjerade lopp där alla ska i mål samtidigt, men är ni bara två (eller om du är själv för den delen) – gör helt tvärtom! Softa, ät, kissa, mys mellan mackarna och uppe på dem. Men spar krafterna till backarna så du får ut det mesta av körningen just i dem. Mycket mer givande inför framtiden, tro mig.

8. Glöm inte att äta. Är du nöjig över att vara för tung för backarna så är det ändå försent liksom, att banta ner samma dag man ska köra. Ät och må bra och framför allt – orka! – så har du roligare än om du är en till känslan lätt men till kraften klen vålnad, under dagen. En pizza strax före Klevaliden är kanske ingen bra idé men att mumsa på lite bars och kanske kosta på sig en lättare smörgåslunch är rätt smart. Tänk svensk terräng och inte Vueltas fyramilastigningar, oki?

9. Öva på att snabbt svänga även när det är brant och kanske även grusigt, uppför. Lita på cykeln – du behöver inte hoppa av den bara för att personen framför dig har stannat till, har vurpat eller måste hoppa av. Sväng undan och fortsätt mata. Full fokus framåt. I första branta grusbacken fick jag förra året kryssa mellan tiotals hjältar som stod stilla – men jag såg till att aldrig ligga för nära framförvarande och utnyttjade diken och andra ”offroad”-partier som man kanske inte tänker på som ”väg” men som ju faktiskt finns där. På så sätt var jag en av de första uppför och knep till och med ett QOM – trots att jag hade legat längre bak i början av backen och tog det lugnt på grund av förkylningen veckan innan.

10. För att inte ”kasta in handduken” för tidigt i backen – ställ in dig på att backen inte är slut uppe på högsta punkten, utan cirkus 20-30 meter efter toppen. På så sätt blir det mentalt lättare att orka tempot hela vägen upp.

11. Det är sedan gammalt men glöm inte att sträcka på dig och slappna av. Skit i vindmotståndet, gör inte så mycket när man kör uppför, speciellt inte uppför några kortare backar. Upprätt andas du djupare. Lossa på hjälmspännen något, ta kanske av dig handskarna så känns det bättre speciellt i värmen.

12. Sist men inte minst är mitt (fast det är egentligen universellt) bästa backtips är att träna dem och träna på att älska dem (hänger ihop med punkt ett). Inget gör min cykelcoachiga sida mer uppgiven är alla ”jag hatar backar!” ”och jag med! vi kan hata dem tillsammans!”-trådar i diverse facebookgrupper. Att hata backar är som att hata cykling. För backar, de finns, även här i Sverige. Och ska man bli bra på dem så är det hög tid att leta upp dem och träna dem. Belöningen är att man en dag inte hatar dem för att man till slut fixar dem bra. 12 Hills är ett bra träningstillfälle men även du som inte är anmäld –

– backarna finns kvar och väntar på dig.

Puss och här är minnet från förra årets 12 Hills jag körde med grymma Anna

Cykel Mina tips

Originalfotot från Cyclist

Hej! Nu i cykelsäsongens mitt kryllar det av dem på stans och landets vägar och stigar – ben. Våra underbara cyklistben! Här kommer en matig guide till den estetiska benskötselns vassa konst. 

⚔ Vi börjar med den enkla frågan om benrakandets vara eller icke vara. Du hittar nog inget professionell landsvägscyklist som inte rakar spirorna, det gäller förstås även crossies men även de flesta mountainbikers. Men även de flesta amatörer – för det är värt att komma ihåg att cykling är nog världens proffsigaste amatöridrott – rakar benen. Debatten är lika gammal som själva benrakningsvanan och det är inte jag som ska påtala för er om ni ska raka benen eller inte. Särskilt med tanke på att jag inte rakade dem en endaste gång i mitt liv tills jag ansåg mig cyklist dedikerad nog att göra det. Men en sak är säker – det handlar först och främst om hängivenheten och ens eget förhållande till sin passion. Köp den eller förkasta den – voilà.

Många herrnybörjare drar sig från att raka benen ty ”fruntimrigt” (av samma anledning som många herrnybörjare drar sig från att bära tight lycra). För er med det bekymret kan det vara trösterikt att veta – och åberopa för era icke-cyklister till kompisar! – att konditionsidrottare började raka benen långt innan det blev en allmän kvinnogrej. Faktiskt så var det simmarna som började med grejen och redan i början på 1900-talet så gjorde man tester som påvisade att rakade ben gav en klar fördel på exempelvis 400-metersdistanser. Det ni.

⚔ Snåla inte när du köper hyvel och byt den eller bladet ofta! Det ska aldrig ta emot och låta ”skrapigt” när man rakar. Särskilt flerbladiga hyvlar samlar dessutom på en mängd mindre festliga bakterier som du inte vill få in i kroppen.

⚔ Tänk på att ta i liiite mindre när du precis bytt rakhyvel eller satt in ett nytt blad – tar du i lika hårt som med den gamla hyveln/det gamla bladet är risken större att du skär dig.

Är olyckan ändå framme och du har skurit dig? Se till att ha antingen alunstickor (finns för runt 20-30 spänn i var och varannan rakningstillbehörbutik till exempel här) eller alunstift nära till hands – aluniten steriliserar såret och stoppar blödningen. Perfekt att ha med sig på resan också.

⚔ Förvara rakhyveln i en torr miljö i en uppåtstående position, låt den inte bli fuktig, skitas ner och rosta till.

⚔ Även om det låter omständigt – hoppa helst inte över det förberedande skrubbmomentet. Skrubba med en valfri skrubbkräm, det mesta duger även om det bör vara en lite grövre variant än den som man har i ansiktet. Skrubbandet får bort de döda hudcellerna och gör rakningen mer precis. På köpet får du en lite bättre cirkulation i benen, något ingen cyklist bör tacka nej till.

⚔ Använd ett bra rakskum eller en bra rakkräm när du rakar – det förbättrar resultatet och gör hela upplevelsen trevligare.

Är du typen som inte litar på fabrikstillverkad kroppsvård? Här är ett enkelt recept på en DIY-rakkräm:

  • 2/3 dl sheasmör
  • 2/3 dl kokosolja
  • 2/4 dl olivolja
  • (valfritt – ett par droppar eterisk olja för doftens skull)

Blanda ihop – låt smälta i vattenbad – kyl ner i kylskåpet i ca 10 min – vispa upp till en fluffig smet i en burk. Förvara kallt, peta inte i krämen med händerna utan enbart med spatel eller sked.

⚔ Även om det är bättre att raka benen strax före turen/loppet än inte alls – raka dem helst kvällen innan du vill ha dem som lenast. Det beror på att det är på natten när benen svullnar något som hårsäckarna drar sig tillbaka och morgonbenen är lenare. Dessutom är man oftast mindre stressad på kvällen och då är risken för blodiga misstag något mindre.

⚔ Knäna är en svår del. Speciellt när man gjort sina vurpor ett gäng gånger… Knöliga och sticker ut och svåra att raka smidigt. Då kan det vara bra att raka knäna sist av allt. Då har du redan fått in snitsen och blivit varm på handen så att säga.

⚔ Avsluta med att smörja in benen med något fuktgivande. På sommaren gillar jag att smeta på lite svalkande och mentoligt som innehåller aloe vera men det mesta duger så länge det fuktar huden och inte innehåller olja för oljan täpper till porerna.

⚔ Till slut till den stora frågan – hur långt upp bör du raka? Är du en person med lite eller mycket ljus benbehåring så gör det inget om du inte går hela vägen upp så att säga. Har du däremot mycket och/eller synligt hår så är det bäst att raka så högt upp på benen som du kan. Förkasta idén om att anpassa rakningen till byxlängden. Även om du är en riktig perfektionist och håller hårt på byxkantlinjen så åker byxorna ändå upp och ner när du exempelvis trampar eller sätter dig ner. Dessutom är det föga elegant med fluffshortsen, oavsett hur elegant din personlighet är i övrigt.

Så, det var den lilla guiden det. God rakning på er mina herrar och damer. Puss!

Lida med stil Mina tips

Glad torsdag cyklister!

Kör ni Vätternrundan i år?

Säg vad man vill om Vätternrundan men trettio mil är inte att skoja bort. Inte ens om man heter Katja och är van att skoja om det mesta. För er som är sugna på lite skojtips finns mitt gamla kända 5 myter om Vätternrundan-inlägg. Men nu får ni en näve seriösa tips på hur ni fixar mastodontloppet ”trots” att förberedelserna kanske inte riktigt blivit som ni hade tänkt er.

Så, don’t panic om du…

😱 inte fixat (magen är ju olika hos alla) eller hunnit få i dig ordentligt med mat inför loppet och tänker att oj, tänk om jag bonkar i förtid? Oroa dig inte. Det enda du behöver tänka på är att under loppet, och i god tid (!) få i dig vätska och energi som håller dig flytande. Det gör du genom att ladda upp med en massa bars, snacks etc. och/eller genom att starta i depåerna som det är gott om. Har du lätt att glömma äta eller dricka, sätt ett mentalt dricka varje kvart, mat varje halvtimme (t ex)-påminnelse och håll stenhårt på den även om du inte känner dig hungrig eller törstig.

😱 inte hunnit cykla in din nyinköpta/lånade cykel inför loppet. Det är en tuff en eftersom du kan få ont av fel inställningar men läget är inte hopplöst. Ta med dig (eller köp) ett multiverktyg så att du kan justera:

– sadelhöjden och sadellutningen
– styrstamshöjden
– klossarnas vinkel eller hur långt fram/bak på skon de sitter

Beroende på hur känslig din kropp är så får du kanske finna dig i att stanna ett antal gånger under loppet och justera inställningarna. Gör det gärna i depåerna – så kan du passa på och fika samtidigt. Det kommer att kosta dig tiden, men spara mycket obehag och eventuella skador.

😱 inte hunnit sitta in din nyinköpta/lånade sadel inför loppet. Också en tuff nöt att knäcka. Har du tur så funkar sadeln bra – har du otur så får du hemskt med ont och det är mindre bra. Men don’t panic – känns sadeln obekväm redan dagen innan loppet så får du helt enkelt bege dig till första bästa försäljningstält i startområdet och be dem att mäta dina sittben så du får en sadeln som i alla fall borde passa dig (annars så säljer du den efter loppet). Hinner du inte fixa en ny sista-minuten-sadel så får du vara noga med att variera din position under loppet. Stå upp – sitt ner i bocken – sitt högt upp och så vidare. Och ta med dig en extra portion rövsmörj aka chamois creme. Japp, med på loppet. Snåla inte och lyssna för guds skull inte på dina ”jag behöver då aldrig smörja in något”-kompisar. Den dagen det är en bedrift att vara snustorr om rumpan så vinner de kanske, men nu gör du detta för att slippa ha ont i din rumpa aight?

😱 känner att du inte fått tillräckligt med backträning inför loppet. För det första så är inte Vätternrundan ett särskilt backigt lopp. Tolkningen är förstås personlig – en brant backe för en ter sig som en slakmota för en annan och vice versa – men det kan vara trösterikt att veta att det är fler slakmotor än vad det är stå upp och bända sig uppför-backar. Ta dig tid och kör gärna upp jämte någon annan på din nivå så ni kan peppa varandra.

😱 inte har fått ihop de där hundra milen inför loppet. Är du en frisk person utan större skador så kommer du att fixa biffen oavsett. Räkna med att det kanske tar lite längre tid och gör kanske lite mer ont och du kanske får justera din hastighets-/tidsambition något men kom igen – det är bara ett motionslopp och du är där för att ha roligt, eller hur?

😱 har glömt att packa ner något klädesplagg eller två som kan behövas under loppet. Försök att inte glöm cykelplagget nummer ett – cykelbyxorna (här förklarar Helena varför). Men shit happens alla. I första hand så finns det säkert någon kompis eller annan snäll själ som kan låna ut något plagg. I andra hand så finns det försäljningstält i startområdet. Elna tipsar om vad Craft har i sitt tältutbud för den som inte har med sig regnkläderna; det finns även andra märken och inriktningar representerade. I tredje hand så finns det tidningar innanför tröjan (för vindtätheten och värmen), trädgårdshandskar från närmaste Coop (för de kalla händerna) och plastpåsar (för fötterna).

😱 är fortfarande lite orolig inför den där klungcyklingen där man måste ligga nära varandra och sådant som helt förståeligt är otäckt för den som är ny inom cykling. För det första – du måste inte cykla i grupp. Fördelen med att cykla i grupp är förstås att man får vindskydd, hjälps åt och drar. Men du. måste. inte. Du får ligga själv – eller bredvid en kompis – eller kanske träna på att ligga bakom en person som du litar på, så växeldrar ni? Det är helt upp till er – slappna av och cykla på det sättet/de sätten du känner dig trygg med. Hellre det än att spänna sig, panikera och faktiskt utsätta sig själv och andra för fara.

😱 inte hittat något sällskap att cykla med och känner dig ensam. För det första så är du aldrig ensam på ett motionslopp, vare sig det rör sig om en liten lokal tillställning eller ett jättelopp som Vättern runt. Även om det kryllar av organiserade klungor utrustade med sina inbördes regler och en varsin grindvakt som skadeglatt säger åt alla ”snyltare” att ge fanken i just deras klunga så är den stora massan fortfarande en lös sammansättning av spontant bildade klungor (välkommen in!), glada privatkonstellationer (välkommen cykla med oss!) och så alla solitärer som blir tacksamma för att själva få lite sällskap. Så kära medcyklist – du är verkligen inte ensam ♥

Så, det var de det. Jag misstänker att det finns säkert hundra grymma sista-minuten-tips till – och blir tacksam om ni delar med er av dem här i kommentarsfältet eller till era medcyklister. Jag hoppas att ni som kör får en underbar upplevelse och hejar på varenda en av er!

(och japp, tanken med att lägga ut de tipsen redan nu är ju förstås att i största möjliga mån förhindra att ni glömmer de viktigaste sakerna hemma – och att ni hinner sitta en eller två timmar på er nya sadel hehe)

Puss.

Cykel Landsväg Mina tips

Måndag riders!

Tränar man så blir man starkare, det är sedan gammalt. Men stämmer det verkligen för alla som tränar? Jag hör ofta cykelkompisar beklaga sig över att de inte cyklar fortare eller blir bättre på backar trots att de cyklat i si och så många år.

Att man inte blir starkare trots mängdträningen kan bero på ett antal faktorer (om vi bortser från den aktuella cyklistens eventuellt icke-friska tillstånd eller annat som gör att hon inte kan tillgodose sig utvecklingen i samma grad som en frisk cyklist gör):

En av de är hur den faktiska träningen är upplagd, att cyklisten kanske enbart kör på en viss intensitet men aldrig över den, eller att cyklisten kanske aldrig tillåter sig vila mellan intervallerna vilket leder till att själva intervallerna blir mindre effektiva än om hon hade vilat. En annan faktor är återhämtningen mellan träningspassen. Här kan jag varmt rekommendera råden om återhämtning i Stora Cykelboken.

Den tredje faktorn och den som i alla fall jag upplever det skrivs för lite om, är de där relativt korta men ack så viktiga tidssnuttarna strax före och strax efter träningspasset eller loppet.

Ah men ni vet, den där (halv?)timmen det ska packas, kissas, kastas in frukostresterna, pussas på frun, svaras på sista jobbsamtalet och till slut fästa hjälmen på skallen och spurta till träningsstarten med hjärtan i halsen.

Och så den där timmen efter man kommer hem från cyklingen. Trött och tom och dan, vill helst bara lägga sig i soffan, öppna munnen och få maten inkastad dit av någon tyst och snäll. Men i verkligheten – energin måste in, de blöta kläderna ska av, cykeln ska tvättas, den snälla men inte så tysta ska frågas om hur hans dag har varit, och diskmaskinen ska tömmas och det där mailet besvaras.

Är man ett cykelproffs eller för den delen en lyckligt lottad amatörtävlingscyklist eller ambitiös motionär med en eller flera avlönade eller icke avlönade (fruar, föräldrar, sambosar) soigneurs och mekaniker som håller ordning på allt utom själva cyklandet vid sin sida så är det en icke-fråga. Vi andra som visserligen ställer upp för och får hjälp av våra också tävlande cykelkompisar men som tränar och tävlar utan systematiskt praktiskt stöd bör själva ta ansvar för vår viktiga före- och efterrutin.

Hur rutinen är upplagd är det upp till var och en.

Den vanligaste rutinen efter träningen/tävlingen, och den som de flesta verkar tillämpa är

byta om till torrt alt. ta på sig något varmt → direktenergi (något enklare, en bar, en snabb burgare, en öl eller en näve nötter) → cykeltvätt (vid behov) → dusch → måltid (den ”riktiga” maten, en hel lunch, eller en middag) → vila/resten av dagen.

Rutinen före träningen/tävlingen är svårare att beskriva i generella termer. Det beror förstås att fler bitar ska klaffa för ett lyckat pass och särskilt ett lyckat race. Cykeln måste vara startklar, den eventuella nummerlappen ska sitta på plats. Det ska hinnas värmas upp, men också kissas och ätas en sista banan. Nyckeln till bilen ska lämnas till Johan som redan tävlat färdigt för att Tony som startar direkt efter oss damerna, ska kunna byta om till torrt medan jag duschar efter mitt lopp. Bakdäcket ska pumpas lite till för min rutin är att alltid släppa ut lite luft innan starten. Cykeldatorn ska startas om för att kolla att ingen dum uppdatering sätter igång vid racestarten etc etc etc. Hur många små men tillsammans superviktiga moment som helst ju!

Nu är jag varken en proffsig soigneur eller en alltför ordningssam person heller för den delen så jag tänker inte diktera några rutiner här. Men ju längre jag cyklar – tränar, kör träningslopp, tävlar – desto mer inser jag hur mycket mina före- och efterrutiner faktiskt betyder. Dels för det rent fysiska – får jag exempelvis inte på mig något varmt och torrt direkt efter ett kallt pass så riskerar jag en förkylning och kan inte träna på ett tag. Dels för det psykiska – ron i själen över att allting är förberett, fixat och det är bara cyklingen som återstår gör att jag kan träna mer effektivt än om jag är stressad och har glömt vattenflaskan hemma på hallgolvet.

Därför uppmanar jag både er och mig själv att försöka få ordning på dessa viktiga beståndsbitar. Att skriva ner dem på en griffeltavla hemma eller i mobilens anteckningsapp är ett sätt att alltid komma ihåg ordningen. Att (om möjligheten finns) inte boka för mycket grejer nära inpå samt direkt efter en träning/tävling är också viktigt. Och sist men inte minst så kan man försöka att ta hjälp av dem man lever, samåker, tränar och tävlar med och tillsammans utarbeta en rutin som ökar effektiviteten.

Nu vart det ett långt inlägg men jag hoppas att den kommer till någons glädje.

Puss och hur funkar det för er? Har ni ordning på era före- och efterrutiner? Hur ser era rutiner ut?

Cykel Mina tips Träning