Kategori: Min gravidträning

En mobilsnap från bäbiskuleperspektivet.

Hej.

Just nu under graviditeten så passar jag som jag berättat tidigare att träna sånt jag i vanliga fall skiter i inte riktigt tänker på att träna för tråkigt om än nödvändigt (även om jag har blivit mycket mycket bättre på det under de senaste två åren vilket har gett grymma cykelstyrkeresultat). Jag har dessutom ett viktigt bak-i-huvudet-mål – att bibehålla tillräckligt mycket styrka och smidighet för att inte hamna i skadeträsket igen när det väl är dags att återuppta den cykelspecifika träningen. Och för att förstås vara en rörlig morsa som orkar härja, leka och äventyra med bäbis men det är ju en självklarhet.

Därför styrketränar jag nu med en nyfunnen glädje. Igår tränade jag dessutom på ett lite gymmigare gym än det vanliga F&S-gymmet nämligen Actic på Kristiansborgsbadet. Har ett klippkort där så lika bra att utnyttja. Alltså Friskis är grymt fräscht och rent och trevligt etc. men det är så himla snällt och reko där med träning ska aldrig handla om prestation utan bara om glädje-lappar på klädskåpen att det är lite svårt att känna sig riktigt farlig därinne. På Actic däremot är det lite råare, lite fulare, lite mer metall, lite mer svart skinn och yeah liksom. Alltså jag vet att det är en himla löjlig grej det men jag tror det finns de som håller med mig. Jag kommer ändå alltid vara en F&S:are 4life men det är kul att vidga sina gymvyer med jämna mellanrum. Så jag vidgade gymvyerna igår och testade minst tre för mig nya maskiner. Varav en riktigt otäck en där armarna fick vinklas i helt omöjliga vinklar innan man kunde påbörja själva övningen.

Tittade under träningen på alla duktiga cyklister som svettades inne i spinningsalen en glasruta bort. Och på alla babysimföräldrar en annan glasruta bort. Drack kallt härligt vatten ur min träningsbidon och ute härjade aprilsnön.

Idag kan jag fortfarande röra på armarna men känningarna är på väg. Imorgon blir en stel dag men då står utomhuscykling på schemat och vem behöver överkroppen då? *blinkar tydligt*

Puss!

P.S. Har förresten av en tjejkompis fått kritik om att det är mycket graviditet i bloggen just nu. Farhågorna uttrycktes över risken för läsarbortfall. Så är inte fallet utan tvärtom, tack för omtanken. Cykelkatten har aldrig varit en renodlad träningsblogg utan en icke-kommersiell, personlig blogg med cyklingen och träningen som den röda tråden. Och sedan är det bara att gilla läget – kvinnor blir gravida ibland. Märkligt att ingen uttrycker samma omtanke om ens bloggs läsarbestånd när man är sjuk eller bortrest och offline i en månad. Att författa en personlig blogg utan att nämna det största som händer en just nu och påverkar det mesta av ens vardag vore helt omöjligt (jag försökte ju i början där men blev nästan deppig av att smyga runt). Och varför skulle jag ens vilja göra det? 

I väntan på kattungen Min gravidträning Träning

Hej!

För det mesta får ni ta del av mina braiga cykeldagar här på bloggen. Nu under graviditeten, alltså. Det beror förstås inte på att jag utelämnar det mindre glittriga utan för att jag numer helt enkelt avstår från att cykla om det inte känns bra (och för att jag är en naiv och tacksam idiot som ser det fina i det mesta typ). Idag är en dag då jag kanske borde avstått men jag hade inte cyklat utan mest helgdegat på tre dagar och ni vet ju hur man mår då liksom. Rastlös och en liten pest både för sig själv och omgivningen.

Så jag iggade den metalliska känslan i halsen, drog på mig de första bästa… okej, de sista rena bibsen och vintertightsen, tog Jonas under vevarmen så att säga och så for vi ut ur stan med Strömsholms Markan och hästläpparna (de med sylt och vanilj, har blivit något av en udda gravidcraving för mig) som destination.

Snacka om en failtur! Allting gick snett. Bortsett från den dryga halskänslan som gjorde att kroppen surnade till så fort jag tryckte på det lilla minsta så hände följande. Bibsen var förstås för små och för tighta mot magen. Hade ju glömt att det var just därför de låg längs inne i byrålådan. De tryckte något djävulskt mot magen som i sin tur (?) tryckte mot urinblåsan konstant så detta var min vanligaste utsikt under turen:

ett underifrånperspektiv så att säga.

Kissnödig och missmodig och stel som en pinne för att undvika trycket och obehaget stålsatte jag mig ändå för benen var ju trotsigt kalaspigga. Då pajade Jonas jackas dragkedja. Ungefär samtidigt började det blåsa isande kallt och solen gömde sig för gott. Vi beslöt oss för att genskjuta och fara hem. Det kändes helt ok men tanken på den missade hästläppen (den med sylt och vanilj) smärtade ändå. Mer än halsen faktiskt.

Tur vi cyklade förbi macken vid Hammarbyrampen och tur de hade både svart kaffe och donuts. Inte i närheten av hästläpparnas friterade gudomlighet, men heldugliga för ett par stelfrusna cykelsjälar.

Lya ciclistan känns otroligt välkomnande idag. Golven doftade fortfarande Gysinge linoljesåpa som jag hade skurat dem med imorse, det var ljust och tyst och duschen bjöd på en stunds helande njutning.

Det må inte blivit min cykeldag idag – men de tre kämpiga mil ute hade nog gjort det skönare att njuta resten av dagen.

Puss och hoppas ni haft en glad måndag i detta småhemska aprilvädret!

English: Today was not my cycling day. The bibs were too small for my growing baby bump (and my bladder), my throat began to hurt, the zipper on Jonas’ jacket broke in the windiest section and so on. 1,5 hour later we were happy to finally be back home!

Cykel I väntan på kattungen Min gravidträning